2016-05-17

Överleva. Orka.

Jag mår faktiskt inte särskilt bra.

Det är med viss förvåning och irritation jag konstaterar det. Det är som att jag tycker att jag borde sluta sjåpa mig. Jag har ju allt jag behöver. Jag är så avundsvärd, tro inte att jag inte vet och ser och förstår det.

Dessutom är det vår och hjärtskärande vackert ute. Inte kan man vara annat än lycklig i mitten av maj?

Fånga dagen. Döden, åldrandet och intigheten andas mig i nacken. Det är nu du lever, det är nu livet borde vara som bäst. Fast jag läste minsann en notis idag om att folk är som lyckligast när de är 80 plus, det lät ju hoppfullt. Om man får bli så gammal förstås. Som alltid när jag är lite för trött blir jag nojig. Bröstcancer, hudcancer, tarmcancer, äggstockscancer, MS.

Förra veckan var en sådan som bara skulle överlevas. O var på tjänsteresa, en läkartid för Q, flera åtaganden med kören (roliga sådana men krävande). På lördagkvällen passade min syster barnen och vi gick ut och åt middag. Jättetrevligt, verkligen. Fast som påfyllning funkade det dåligt. Egentligen hade vi behövt en hel helg på hotell för att vila upp oss och hitta varandra.

Nu är jag sådär gnällig igen.

The never-ending story renoveringen från helvetet börjar faktiskt närma sig sitt slut. Vi har ett nytt badrum, och det gamla är bortfraktat och belamrar inte längre vår lilla uteplats. Igår målade de färdigt hallen och tog bort all papp från golven, idag ska vi sätta tillbaks alla hyllor och klädhängare där. Men helt färdigt är det förstås inte. En elektriker måste fixa lamporna, ett badrumsskåp saknas liksom en handdukstork. Det fixar vi så snabbt det bara går, säger de trosvisst, jag ler snett och tänker i mitt stilla sinne att är allt klart inom en månad blir jag förvånad.

Nu återstår förstås en massa arbete för mig och O att ställa i ordning allt som legat nerpackat eller bortstädat sedan i februari. Bittert tänker jag att det blir väl mitt ansvar som vanligt. Jag är avslutaren, färdigställaren, den som tjatar om att hänga upp tavlor och fixa det allra sista, detaljerna, de som egentligen inte behövs men som gör så mycket för trivseln.

Trivseln. Det är den som saknas. Jag kan inte minnas när jag senast trivdes med att vara hemma, när jag senast tyckte det var skönt att komma hem, när jag inte skyggade och suckade för ytterligare renoveringsstök.

Och så är det ju maj också, med avslutningar och utflykter och föräldravandringar och picknickar och fan och hans moster. Samma visa varje år, stress och press.

Det som är annorlunda i år (förutom renoveringen från helvetet och avsaknandet av trivsel) är hålet och tomheten. Någonstans måste jag ha trott att den värsta sorgen var över, eftersom den faktiskt lättade något i samband med att jag började jobba, eftersom jag faktiskt inte behöver vara sjukskriven längre, eftersom jag faktiskt gillar att jobba och finner viss tröst i det. Det är inte bara det att jobbet ger respit från familjetjafs och renoveringsdamm, det är också att det är roligare än på länge. I och med chefsrollen får jag vara med och påverka verksamheten på ett sätt som jag länge velat.

(Ett futtigt exempel: idag kallade personalchefen på mig. Hon ska presentera företagets nya kärnvärden/värdeord/värdegrund/vetefanvaddetkallas för all personal imorgon och är nervös. Du som är så klok och bra, säger hon, titta på detta och säg vad du tycker, jag får inte till orden riktigt.)

Men sedan en tid tillbaka gråter jag återigen varje dag. Ofta i bilen till eller från jobbet. Ofta ser jag pappa framför mig. Ibland är det hans vaxbleka döda ansikte, men lika ofta är det hans gestalt. Det vita håret på ända, axelväskan flyger ut bakom honom, han går med sin karakteristiska gångstil, inåt med fötterna och utåt med rumpan, monsieur Hulot, precis så som jag tydligen också går.

I helgen åkte jag förbi hans lägenhet som nu står tom och renstädad i väntan på de nya ägarna. Det är obegripligt att han inte finns där längre.

Kastanjerna blommar vid St Eriksplan när jag kör förbi och av någon anledning gör just det väldigt ont. När jag plockar fram mitt blåa SL-kort gör det också ont, för jag kommer att tänka på att pappa just köpt ett kvartalskort september-november när han blev sjuk. Han hann använda det bara ett par gånger, och den nionde november dog han. Varför blir jag så ledsen av att tänka på just det?

Förra måndagen var det precis ett halvår sedan. Jag minns att det blommade blåa nävor i sjukhemmets rabatt när jag gick till honom den sista dagen. Hösten var ju så mild. Idag såg jag blommande midsommarblomster vid vägrenen.

Det är något med årstiden som gör det extra jobbigt, är det bara för att det är vackert? Eller är det för att jag kan tänka att idag för ett år sedan levde han ännu, hade jag vetat då, och så vidare? Eller väcks det något minne hos mig som jag knappt vet att jag har, en oro jag kände redan för ett år sedan utan att kunna formulera?

Jag vet inte. Men jag vet att det fortfarande är överlevnadsmode som gäller. Överleva. Orka.

17 kommentarer:

  1. "pappa just köpt ett kvartalskort september-november när han blev sjuk. Han hann använda det bara ett par gånger, och den nionde november dog han. Varför blir jag så ledsen av att tänka på just det?"

    För att det är hela sorgligheten koncentrerad i något alldeles enkelt vardagligt, det som inte blev. Och våren. Den sorgligaste av alla dikterna i Den Svenska Högtidsboken, som alltid får mig att gråta, är en av de svenska arbetarförfattarna, jag minns nu inte vem, och är skriven till fadern som nu är borta, och som inte får vara med i det vårbruk som just börjat. Den är förstås så sorglig för mig för att jag ser min pappa, lantbrukaren, i den.

    SvaraRadera
    Svar
    1. Ja. Du har rätt. Tack för att du visade mig på det.

      Nu måste jag ta fram högtidsboken och leta på dikten, det ringer ingen klocka. Ska bli spännande. Tack för det också.

      Radera
    2. "och du får inte gå" är frasen som får det att tåras i ögonen varenda gång. Jag befinner mig på ett hotellrum i Nederländerna och har inte boken till hands just nu.

      Radera
    3. Jag hittade den! Tror jag i alla fall. En kort dikt av Ivar Lo. Jag har inte fäst mig vid den tidigare, för lantbruk resonerar inte i mig som det ju förstås gör i dig. Den är mycket fin.

      Fasen vilken bra bok det är förresten, Svenska högtidsboken. Borde vara en bästsäljare.

      Radera
  2. Att du ens hinner känna efter mitt i alla aktiviteter med barn, kör, O bortrest, renovering ... Klokt. Stå ut. Hoppas du kan dra ner på antalet "projekt" du kan styra över snart.Barn är trötta i slutet av terminerna. Vi med. Sov så mycket det går. Kram Maria

    SvaraRadera
    Svar
    1. Ja det är inte klokt vad skolan säger musten ur oss alla, faktiskt. Minns inte den känslan från min egen skoltid.

      Radera
  3. Och så orken. Man kan inte vara glad när man är urlakad, alldeles oavsett om man är ledsen i grunden eller inte. Jag tänker mig att månader med renovering har inneburit månader som det mesta hemma har varit kanske 15% jobbigare i genomsnitt. Det sliter.

    SvaraRadera
  4. Som jag känner igen mig. Det är tungt nu. Vi har precis firat lilltjejens 1-årsdag och sonens 3-årsdag i solsken i trädgården. Utan mamma. Hon hade älskat att vara med. Mindre än 3v kvar till min brors bröllop. Vi hade fönsterputsaren här förra veckan, när han var klar och jag skrivit en check (jo då, så gammaldags är man i det här landet) så var den första känslan att jag ville ringa mamma och berätta hur billigt det var. Så fruktansvärt tomt det kändes, alla andra (inkl min pappa) är väl rätt ointresserade av hur mycket min fönsterputsning kostade men mamma hade sagt alla de rätta sakerna.

    SvaraRadera
    Svar
    1. Jag vet precis vad du menar. Fönsterputsning var ju inte direkt pappas grej, men å så mycket annat jag tänker på som jag hade velat prata med honom om!

      Radera
  5. En fundering bara, var går gränsen mellan sorg och depression? Jag kanske läser in min egen historia. (Såklart jag gör.) Men om det inte går över utan att du fortsätter att gråta o några månader kanske det kan vara värt att fundera på.

    SvaraRadera
  6. Fast sorg går väl upp å ner och jag kan tänka mig att varje första högtid, första årstidsväxling utan din pappa gör extra ont. Det har ju inte gått så lång tid ändå. Gråt på. Du skriver att ni är slitna att familjens energidepåer är låga, inte så konstigt att då vara låg. var snäll mot dig. /Stella

    SvaraRadera
  7. Jag har inte kommenterat tidigare, men läst din/er historia lite som en bok. Du skriver väldigt målande men samtidigt rakt på, det är ovanligt och jag gillar det jättemycket. Men till det jag vill säga: jag förlorade min mamma i cancer för två år sen nästan precis. Jag upplevde den starkaste sorgen under senhösten. Det var som att den vällde fram och tog plats efter att lla praktiska bestyr var ur vägen och efter att alla andra hade slutat prata om det/henne. Som att det som var min privata sorg fick komma fram. Det var sjukt svart, men plötsligt en ljusglimt! Sen en till lite tätare. Och en till. Och så småningom mer ljus än mörker. Det blir bättre är väl vad jag försöker säga. Det och låt dig själv vara ledsen. Inte ska du ha dåligt samvete för att du "borde" vara glad och tacksam för det du har. Du kan väl vara bpde glad och tacksam för det du har OCH ledsen, arg och trött samtidigt? Känslor är i min mening sällan solitära. /Linn

    SvaraRadera
  8. Jag undrar mest stillsamt om du har någon att prata med om det? Det kan vara tungt för sorgen när den första perioden är förbi, just för att folk i ens omgivning inte väntar sig att man ska vara kvar i den första sorgefasen. Har du någon kurator eller något sådant som du skulle kunna lufta lite hos så länge behovet finns?

    SvaraRadera
  9. Tack allihop! Nä, jag går inte och pratar med någon, jag har ju er :-)

    Skämt åsido så gick jag ju till en kurator ett tag. Det var via sjukhemmet där pappa dog. Men efter fem gånger eller vad det nu var så fick jag inte gå där längre.

    Jag är absolut inte emot att gå i terapi, tvärtom. Har ju gått oss psykolog tidigare och tyckte det var jättebra. Fast just nu orkar jag inte riktigt dra i det känner jag. Ännu ett måste, ännu en tid att passa.

    Och jag vet ju innerst inne allt det där med att sorg tar tid och att det är både rätt och naturligt och okej att vara både glad och tacksam och sorgsen på samma gång. Men det är ändå skönt att höra det från någon annan, så tack!

    Jag tror inte att jag är deprimerad, faktiskt. Jag tror att det mest handlar om psykisk och emotionell trötthet.

    SvaraRadera
  10. "Inte kan man vara annat än lycklig i mitten av maj?"
    Jag tror att jag har haft mina djupaste dippar just när våren/försommaren kommer. Allt blir så hjärtskärande vackert och alla sinnen aktiveras. Barndomsminnen tävlar med nuet. Och intigheten andas även mig i nacken. Kanske är det medelåldern som gör sig påmind. Ingenting är för evigt, allt har ett slut. Jag antar att medelålderskris handlar om att förlika sig med den tanken. Blä.

    SvaraRadera
    Svar
    1. Just för att man förväntas vara så soligt lycklig på våren och sommaren tycker jag att det lättare känns dystert. Ribban ligger liksom högre än på hösten, och blir svårare att nå.

      Radera
  11. Tog en kort promenad på lunchen och blev alldeles överväldigad av naturens skönhet. Var det verkligen så här fint förra året? (Ja det var det ju.)

    Undrar om jag kommer att få flashbacks i september, oktober, november eftersom det var pappas sjukdomstid.

    Förmodligen hade det känts lika illa om inte värre om det varit november och hällande regn. Aldrig är man riktigt nöjd.

    SvaraRadera