2015-05-01

Att curla eller icke samt det inre barnet

Jo, nog är jag baksmälld idag alltid, men inte av toxikologiska skäl, snarare andliga efter den gångna veckan. Valborgsmässoafton var trevlig och firades enligt vårt radhusområdes traditioner. Gammelgrannen agerade brandvakt av brasan. Musikläraren som bor tre hus bort spelade gitarr och vi sjöng vårsånger (Q klämde stolt i på båda verserna av Vintern ra), det grillades korv och marshmallows, vi minglade och huttrade och småpratade med grannarna. Vid tiotiden fångades alla ungar in och var och en gick hem till sitt. Perfekt, kravlös samvaro.

Idag har jag hunnit tvätta några maskiner och gräva upp några maskrosor, äta lunch och bråka ordentligt med ungarna. De är så jävla ohängda och otrevliga och griniga ibland att både O och jag tappar geist och humör.

Jag vacklar mellan två lägen. Å ena sidan: det är vi som är vuxna och har ansvar för situationen. Barnen är sex och nio år och beter sig antagligen rätt adekvat. Om O uppoffrar sig och ställer sig och gör våffelsmet tidigt på morgonen och gräddar våfflor, för vems skull gör han det? Och hur mycket tacksamhet i form av gott uppförande är rimligt att begära av barnen i retur? (Jag ställer säkert till med liknande scener, men ni vet, bjälken i det egna ögat.) Å andra sidan: föräldrar är väl också människor? Det är faktiskt inte okej att komma in till lunchen först efter tre, fyra tillsägelser och då med släpande steg, att sitta så ihopsjunken på stolen att alla tappade tuggor hamnar i knät istället för på tallriken, att blåvägra äta köttfärssås fast man rimligtvis är vrålhungrig och arg på grund av det, att skrika åt, sparka på och visa fingret åt sin bror så fort han gör en åtbörd i ens riktning.

Det är Q som skildras ovan. Y är mer subtil:

- Får jag gå till K?
- Javisst, gör det du.
(Fem minuter förflyter, så smäller det i ytterdörren.)
- De skulle åka bort! Får jag gå till M?
- Nej, hon bor så långt bort. Du kan väl leka hemma med någon av barnen här istället.
- Får jag gå till M?
- Nej sa jag ju precis.
- Får jag gå till M?
- Nej!
- Får jag gå till M?
(upprepa ännu ett antal gånger, tills jag är ganska irriterad)
- Tack snälla mamma för att jag får gå till M!
- Men du får inte gå till M har jag ju sagt, sluta retas nu Y.
- Joho, joho, joho! (Sjunger och hoar och överröstar därmed alla förmaningar och protester.)

När jag skriver ner detta blir jag oväntat nog full i skratt, det ter sig inte hälften så enerverande som det var i verkligheten. De är kreativa små odjur i alla fall.

Nej, jag undrar alltmer om det inte är min inre nioåring som reagerar, framför allt mot Q:s olater. Helga, nio år, åser honom med förfäran. Sådär får man verkligen inte göra! Men hon är nog också rätt avundsjuk. Hennes tillvaro är väldigt annorlunda.

Hur är den annorlunda? När jag tänker på den tiden i min barndom så minns jag att jag ofta var rädd och nervös för allt möjligt. Rädd för att missa skolbussen var jag varje dag, och nästan lika rädd för att nästan missa den. Jag minns en gång när den kom till hållplatsen när jag fortfarande var en bit ifrån, och hur jag sprang. Chauffören väntade, men tittade sedan föraktfullt på mig: Can't you run?

(Hur kunde en missad skolbuss vara en sådan katastrof? Vad skulle jag ha gjort? Gått hem igen och bett mamma köra mig? Eller var hon inte hemma?)

Rädd för simskolan var jag också, och till och med lite rädd för ridlektionerna, fast jag huvudsakligen tyckte att de var roliga. Gympan var jag ständigt rädd för. Och så var jag rädd för att gå och lägga mig, rädd för att ligga vaken och ensam och rädd och inte kunna somna, och rädd för att drömma hemska mardrömmar. Rädd för att gå på bio, för att filmen skulle vara läskig.

Var all denna rädsla kom ifrån vet jag inte. Men jag vet att när jag var hos pappa på somrar och jular, då var jag mindre rädd. Bland annat av en så enkel sak som att jag då sov hos honom. Jag minns den totala tryggheten: jag låg innerst mot väggen i sovalkoven och han sov på sida med ryggen vänd mot mig, hans rygg tornade upp sig som en väldig vägg av trygghet. Innan jag somnade njöt jag av att kunna låta tankarna löpa fritt, utan rädsla för att börja tänka på något otäckt, utan rädsla för att bli rädd. För då var jag trygg.

Det kan ju inte bara ha handlat om sovplatsen, det måste ha varit annan trygghet också som pappa förmedlade men inte mamma. Eller? Som vuxen vet jag ju att mamma är långt mer ångestriden än vad pappa är. Men det var hon som hade det större ansvaret för mig, det var henne jag bodde hos.

Inte önskar jag mina barn en sådan tillvaro. Jag är glad och stolt och tacksam över att kunna ge dem den trygghet jag aldrig fick. Men å andra sidan blev jag tidigt självständig, och lillgammal och framför allt duktig. Och duktiga barn går det bra för, de får beröm och bra betyg och stipendier.

Fast det går nog bra för trygga barn också.

Medan jag skrev detta hölls Q i sitt rum, först sur över att han inte hade någon att leka med. Sedan var han så tyst att jag hoppades att läste en bok. Men nej. Han skapade en fredstrevare och kärleksförklaring:

4 kommentarer:

  1. Trygghet är säkert en bidragande orsak. Men en annan viktig skillnad mellan dem och dig är att de är två, du var ensam. Det jag minns väldigt tydligt av den enda bok jag läst om att vara endabarn (som jag inte minns vilken det var...) är den av många upplevda känslan av ansvar för stämningen i familjen. Och så har man ju ingen att hetsa upp sig tillsammans med. Och så blir man väl lite lillgammal av att vara mest med vuxna. Allt det bidrog nog till att Helga nio år inte skulle fått för sig att bete sig så där. Inte annannan heller.

    Å andra sidan, får man en sådan Festschrift så kan man väl förlåta en hel del?

    SvaraRadera
  2. Jag ska bekänna något hemskt: teckningen var mer eller mindre beställd av mig. Jag förklarade att efter allt detta bråkande så ville jag att de skulle göra något snällt. T ex rita en fin teckning eller städa sitt rum eller hjälpa till med något. Y gick inte att tubba men Q reagerade alltså så här. Manipulativt från min sida, kanske. Eller en annan variant på att ge honom en chans att reparera. Jag är själv lite kluven.

    Väldigt intressant det där med att som endabarn vara ansvarig för stämningen i familjen! Ja, så kanske det var. Det var ju mycket fokus på en, på både gott och ont.

    Samtidigt är det mycket fokus på barn med syskon också, fast inte på individnivå. Men som grupp dominerar de familjen på ett sätt som ett endabarn aldrig kan göra, och jag märker att jag ganska ofta är handfallen över det. Precis som du skriver, de hetsar upp varann och triggar varann.

    En observation som O gjorde igår är att Y stormar för att hitta en ny roll just nu. När han är ensam med någon av oss är han ljuvlig, resonabel och lillgammal. När vi umgås hela familjen, med eller utan tillägg av mormor, morfar eller moster, är han ett litet monster. Han är minst och vill antagligen inte vara det, men vill å andra sidan inte släppa fördelarna med det heller. Vete tusan hur vi ska hjälpa honom med detta. Fast det går väl över med tiden antagligen, det som allt annat.

    SvaraRadera
  3. En annan sak. Jag fattade inte varför busschauffören pratade engelska med dig förrän jag kom på att du bodde i USA. Hur anpassningsbar man än är som barn, hur lätt du än lärde dig engelska, någonstans i flytten måste det väl också ha funnits en osäkerhet i att helt ha ryckts upp och fått alla förutsättningar utom just mamma radikalt förändrade.

    Ocn när du var hos din pappa, var det inte ledighet och lov då? En tryggare situation, i alla fall om ni trivdes ihop och han tog sig tid, än vardagen där det ska hinnas med och åkas bort och kommas hem och lagas mat och är mycket mer stress.

    SvaraRadera
  4. O ja, du har rätt på alla punkter annannan. Jag acklimatiserade mig snabbt till USA, men längtan efter pappa var dominerande. Och jag vet att jag är orättvis mot mamma, det var hon som fick sköta vardagen.

    SvaraRadera