tag:blogger.com,1999:blog-11581329.post1516098180806711341..comments2023-10-11T12:29:06.988+02:00Comments on Helgas dagbok: Att curla eller icke samt det inre barnetUnknownnoreply@blogger.comBlogger4125tag:blogger.com,1999:blog-11581329.post-58719180541711354062015-05-04T22:08:28.112+02:002015-05-04T22:08:28.112+02:00O ja, du har rätt på alla punkter annannan. Jag ac...O ja, du har rätt på alla punkter annannan. Jag acklimatiserade mig snabbt till USA, men längtan efter pappa var dominerande. Och jag vet att jag är orättvis mot mamma, det var hon som fick sköta vardagen. Helgahttps://www.blogger.com/profile/13578357356523379992noreply@blogger.comtag:blogger.com,1999:blog-11581329.post-55599675733662627162015-05-04T17:37:12.494+02:002015-05-04T17:37:12.494+02:00En annan sak. Jag fattade inte varför busschaufför...En annan sak. Jag fattade inte varför busschauffören pratade engelska med dig förrän jag kom på att du bodde i USA. Hur anpassningsbar man än är som barn, hur lätt du än lärde dig engelska, någonstans i flytten måste det väl också ha funnits en osäkerhet i att helt ha ryckts upp och fått alla förutsättningar utom just mamma radikalt förändrade. <br /><br />Ocn när du var hos din pappa, var det inte ledighet och lov då? En tryggare situation, i alla fall om ni trivdes ihop och han tog sig tid, än vardagen där det ska hinnas med och åkas bort och kommas hem och lagas mat och är mycket mer stress. annannannoreply@blogger.comtag:blogger.com,1999:blog-11581329.post-50276809672082344002015-05-04T13:24:31.840+02:002015-05-04T13:24:31.840+02:00Jag ska bekänna något hemskt: teckningen var mer e...Jag ska bekänna något hemskt: teckningen var mer eller mindre beställd av mig. Jag förklarade att efter allt detta bråkande så ville jag att de skulle göra något snällt. T ex rita en fin teckning eller städa sitt rum eller hjälpa till med något. Y gick inte att tubba men Q reagerade alltså så här. Manipulativt från min sida, kanske. Eller en annan variant på att ge honom en chans att reparera. Jag är själv lite kluven.<br /><br />Väldigt intressant det där med att som endabarn vara ansvarig för stämningen i familjen! Ja, så kanske det var. Det var ju mycket fokus på en, på både gott och ont.<br /><br />Samtidigt är det mycket fokus på barn med syskon också, fast inte på individnivå. Men som grupp dominerar de familjen på ett sätt som ett endabarn aldrig kan göra, och jag märker att jag ganska ofta är handfallen över det. Precis som du skriver, de hetsar upp varann och triggar varann.<br /><br />En observation som O gjorde igår är att Y stormar för att hitta en ny roll just nu. När han är ensam med någon av oss är han ljuvlig, resonabel och lillgammal. När vi umgås hela familjen, med eller utan tillägg av mormor, morfar eller moster, är han ett litet monster. Han är minst och vill antagligen inte vara det, men vill å andra sidan inte släppa fördelarna med det heller. Vete tusan hur vi ska hjälpa honom med detta. Fast det går väl över med tiden antagligen, det som allt annat.Helgahttps://www.blogger.com/profile/04248668604761493630noreply@blogger.comtag:blogger.com,1999:blog-11581329.post-80508102794673416662015-05-04T13:04:51.647+02:002015-05-04T13:04:51.647+02:00Trygghet är säkert en bidragande orsak. Men en ann...Trygghet är säkert en bidragande orsak. Men en annan viktig skillnad mellan dem och dig är att de är två, du var ensam. Det jag minns väldigt tydligt av den enda bok jag läst om att vara endabarn (som jag inte minns vilken det var...) är den av många upplevda känslan av ansvar för stämningen i familjen. Och så har man ju ingen att hetsa upp sig tillsammans med. Och så blir man väl lite lillgammal av att vara mest med vuxna. Allt det bidrog nog till att Helga nio år inte skulle fått för sig att bete sig så där. Inte annannan heller.<br /><br />Å andra sidan, får man en sådan Festschrift så kan man väl förlåta en hel del? annannannoreply@blogger.com