2014-12-08

Åhh, Astrid

Så otroligt förutsägbart att skriva en hyllning till Astrid Lindgren. Ja, jag vet. Men jag måste.

Snart kommer det en dokumentär om henne. Jag kommer att sitta som klistrad. Margareta Strömstedts biografi har jag läst flera gånger. Och snart kommer ännu en biografi. Ju mer jag läser om hennes person och liv, desto mer tycker jag om henne. Fast det knappt finns några paralleller alls till mitt eget liv, känner jag mig besläktad. Längtan tillbaka till den ljusa trygga barndomen. Den vuxna kvinnan som ägnar en stor del av sitt författarskap åt att beskriva och trösta den lille pojke hon tvingades överge.

(Klart det finns paralleller. Inte konstigt att bilden av en fin barndom eller av en övergiven pojke ger eko i mig.)

Jag älskade, verkligen älskade hennes böcker som barn. Bullerbyböckerna skildrade den lekfulla och glada gemenskap jag själv aldrig upplevde, de var favoriten framför andra. Men Pippi och Emil kom inte långt efter. Madicken, Bröderna Lejonhjärta, Rasmus på luffen, Lotta på Bråkmakargatan, Kalle Blomkvist. Jag läste och älskade dem alla. Och Ronja Rövardotter, när den kom var jag elva år, jag höll föredrag om den i skolan och läste ett stycke högt. Vilket? Det när Ronja hoppar över Helvetesgapet, över till fienden Borka. Hon desarmerar därmed faderns fula gisslantagning av pojken Birk. Att följa sitt samvete och bryta sig loss från den auktoritet som älskat och fostrat en. Det gör ont men det måste göras.

Jag minns fortfarande hur en skog av händer for i luften när jag frågade om någon ville låna den.

I somras fick jag till min stora glädje äntligen läsa Bullerbyn för mina barn, något de konsekvent vägrat tidigare. Vi läste kapitlen lite huller om buller, pojkarna fick välja de kapitel de tyckte lät spännande. Vi fiskar kräftor och Vi letar efter skatten och De Vises skrin kom högt upp på listan. Till slut hade vi läst alltihop (en samlingsvolym med alla böckerna om Bullerbyn).

Min kusin la märke till lektyren och kommenterade att hennes son inte gillat Bullerbyn, han tyckte den var mesig. Jag hummade till svar, men undrade inombords. Nidbilden av Bullerbyn som mesig bräkande idyll - då har man inte läst uppmärksamt. Bullerbybarnen åtnjuter en frihet som få barn har idag, och utsätter sig för en hel del farligheter. De går själva den långa vägen hem från skolan, vilket tar många timmar eftersom det ska klättras på gärdsgårdar, lekas sjörövare och retas med arga skomakare. De hoppar från ladans takbjälkar ner i höet, de åker skridskor och plurrar i vak, de ror ut på sjön. Föräldrarna är ganska frånvarande, de finns i bakgrunden, men framför allt är det samspelet och gemenskapen mellan barnen som beskrivs.

(Den enda del av min barndom som tillnärmelsevis liknade Bullerbyn var somrarna på Sommarön, lekarna med, just det, min kusin.)

För någon vecka sedan ville Q höra om Karlsson på taket, mer specifikt då Karlsson tirriterar fröken Bock. Vi hoppade rakt in i andra boken och läste den och sedan den tredje rakt av. När Karlsson retades med fröken Bock och inbrottstjuvarna Fille och Rulle skrattade både Q och Y som jag knappt hört dem skratta någon gång åt en bok.

Själv blir jag som vanligt förvånad av Astrids djärvhet. Karlsson är helt enkelt vidrig, han är inkarnationen av alla tänkbara dåliga egenskaper hos barn och vuxna, han ljuger och manipulerar och tillskansar sig fördelar. Mitt vuxna jag undrar lite ängsligt när förklaringen ska komma, att Karlsson i själva verket har ett gott hjärta och bryr sig om andra (sidor som snarlika Pippi faktiskt visar), mitt barnsliga jag njuter lika hämningslöst som Q och Y. Tur det, eftersom Karlssons bisarra uppenbarelse varken förklaras eller ursäktas. Han är som han är.

Jag upptäcker ständigt nya bottnar i Astrids böcker. Det som tilltalade mig som barn finns kvar. Som vuxen och förälder hisnar jag. Hon är så långt från moraliserande och politiskt korrekt man kan komma. Hon beskriver föräldrar och framför allt barn som de är. När Q och Y var lite mindre fann jag stor tröst i citat som detta.

Några kvällar senare var det dags att välja ny bok. Ture Sventon, försökte jag. Nej, sa Y bestämt. Jag vill höra när Emil hissar upp sin syster i flaggstången!

Så gärna så. Fast när vi väl satt där med boken bestämde vi enhälligt att börja från början, där Emil introduceras. Tonläget är förtroligt och rakt: Emil, har du hört talas om honom? Han är inte alls så där snäll som du. Han är noga med att allt ska bli som han själv vill, och framför allt inte som hans mamma vill. Skärbönor äter han till exempel inte, bara riktiga grönsaker. Som julgranen.

Två par ögon var oavvänt fästade på mig under läsningen, som förstås fortsatte med soppskålen också. Nästa kväll om flaggstången, och nästa om att leva loppan på Hultsfred slätt. Det förvånar mig hur lätt barnen ser förbi det faktum att Emils miljö inte har många beröringspunkter med deras vardag. Men skildringen av barns och föräldrars beteende är levande och relevant.

(Ett försvarstal för pappa Anton, förresten, som i filmerna reduceras till en skrikande dåre. Medelst okänslig klippning, vill jag påstå, för Allan Edwall är ju fin. I böckerna är han långt mer nyanserad. Han är en högst mänsklig pappa med fel och brister, varav snålhet är en. Men hans kärlek till sin familj är omisskännlig.)

Jag njuter av läsningen. Av humorn, av språket och rytmen i berättelserna. Och av naturskildringarna! Julimånen lyser röd över Alfred och Emil när de badar, Katthult ligger inbäddat bland blommande syrener och äppelträd, natthimlen står ljus över skogen när katthultarna kör hem från Hultsfred.

Ikväll ska vi avsluta kapitlet om Vimmerby marknad, om kometskräck och förvärvandet av en vacker liten häst.

8 kommentarer:

  1. Jag har aldrig känt så starkt för Astrid Lindgren som du, men det är en fröjd att läsa när du skriver om hennes betydelse för dig. Min favorit var Mio, min mio. Tror det var det hemska som attraherade mig.

    SvaraRadera
  2. Jag älskade Astrid Lindgren som barn, särskilt Mio min Mio, Ronja och Bröderna Lejonhjärta. Både Mio min Mio och Ronja Rövardotter lästes högt av fröken i småskolan; hon fick läsa Mio hur många gånger som helst eftersom hela klassen unisont vrålade IGEEEEEEN när den var utläst (oklart varför; vi var inte direkt några mer litterära barn än andra och konsumerade med god aptit både kvalitet och superskräp). Vi hade en gammal rullbandspelare med inläsningar av författarinnan själv som jag och mina syskon notoriskt hade gående i bakgrunden medan vi lekte annat. En enda Lindgren-gestalt kunde jag dock inte med: Karlsson. Jag fick ont i magen av hur han utnyttjade stackars Lillebror (Inte för att det var så genomtänkt som det låter här. Men på den här fronten var jag ett väldigt mesigt barn.) och spolade snabbt förbi om jag fick chansen. Dessvärre tyckte min lillebror att han var väldigt kul, så jag slapp inte så ofta som jag hade önskat. ;)

    Jag kan som vuxen ofta tänka på det där med att göra saker som man är rädd för, men som man måste göra för att vara en människa och inte en liten lort. I den mån jag har några moraliska principer så finns väl en där. Jag lyckas väl ytterst måttligt.

    SvaraRadera
  3. Jag har bara riktig relation till Ronja och bröderna Lejonhjärta. De har jag i gengäld läst dessto fler gånger. Men det var måååånga år sedan.

    Högläser just nu Ronja. Njuter av historien. Och gråter. Som jag glömt att jag alltid gjort när jag läst den.

    M som aldrig varit speciellt förtjust i AL var inte nöjd med mitt bokval, men igår frågade han om ett kapitel till (jag brukar läsa typ två, vilket ger utrymme till ett extra) och idag bad han extra om att jag skulle lägga eftersom han ville fortsätta med Ronja. *glad*

    Alla varnar för att Lejonhjärta är den som är svår att läsa för gråten, men jag undrar om inte Ronja alltid legat mig närmare

    SvaraRadera
  4. Jag har gråten i halsen titt som tätt, även under Emilläsningen. Måste verkligen stålsätta mig inför Emils räddning av Alfred i sista boken. Men Ronja, jodå. Försoningen mellan henne och Mattis till exempel, den berör mig väldigt.

    SvaraRadera
  5. Så enig i alt godt som her er sagt om AL. Jeg har levd intenst med bøkene hennes så lenge jeg kan huske. Vanskelig å plukke ut favoritter, men Emil er absolutt en. Barna i Bullerbyn likeså. Madicken. Lotta. Ronja. Rasmus på luffen. Poden her hjemme er bare tre år, men vi blar i Emil-bøkene, ser på bilder og jeg forteller. Jeg gleder meg til å lese hele historiene for ham!

    SvaraRadera
  6. Å vad jag önskar hela världens barn att växa upp med Astrid LIndgrens böcker - eller något i samma stil för den plats de kommer från!

    Jag ser också fram emot dokumentären. Och börjar surfa Bokbörsen för böcker jag inte har.

    Bullerbyn och de enstaka sagorna, sedan Bröderna Lejonhjärta var nog de viktigaste för mig när jag läste själv. Och Visst kan Lotta cykla, som jag fick när jag var bilderboksliten. Men allra allra störst värde sätter jag på Astrid LIndgrens egna inläsningar, hennes röst och sätt att berätta själv! Detta och Allan Edwalls inläsningar av Nalle Puh....

    SvaraRadera
  7. Å, vad fint du skriver om Astrid! Jag älskade Astrid Lindgren som barn, och ännu mer sedan jag blev vuxen och fick egna barn. Jag tror att hennes största styrka är att hon alltid, alltid har barnfokus. Inget skämtande på barnens bekostnad, inget moraliserande för att göra föräldrarna nöjda.
    Också jag blir så fruktansvärt rörd av hennes texter, sedan jag blev förälder själv. Jag tror det är för att barndomens magi är så stark i böckerna. Värst är Madicken och Junibackens Pims, en pärla som är oförtjänt bortglömd tycker jag.
    Jag tycker nästan alla filmatiseringar är rätt platta och inte så lyckade, fast vi har förstås sett dem också. Men mina ungar har inte fått se filmerna förrän de har läst motsvarande bok. Eller att vi har högläst den då. Det är en annan styrka i böckerna, att de är så fantastiskt lätta att högläsa! Det är en konst att skriva böcker som går att läsa högt.

    SvaraRadera
  8. Jag känner igen mig fullkomligt! Förutom i lyckan att få läsa Astrid för barnen. Numera är det mest för att vara snäll med mig som lilleman går med på det. Tror jag ska köra "dags för julbok-tricket ikväll!" Då får jag förhoppningsvis läsa Titta det snöar Madicken...
    För övrigt vet jag också vad jag tycker om läxor!

    SvaraRadera