Vad gör du med barnen som du tycker är så hemskt, frågade en läsare.
Min mörkaste, värsta hemlighet, som jag nu har börjat formulera, bearbeta och förhoppningsvis åtgärda.
Det har hänt att jag har gjort illa mina barn när jag blivit arg på dem.
Min äldste son har jag daskat i rumpan, smiskat på kinden, nypt i örat. Smärtan har inte varit stor men jag har sett på hans blick att jag kränkt honom.
Min yngste son har jag tagit hårt i och rutit åt. Han är bara en bebis, det enda han gör är att skrika. (Fast ganska mycket.)
Sånt får man enligt lag inte göra. Vilket psykologen jag talat med konstaterade. Hon sa också att hon är skyldig att rapportera till socialtjänsten när barn far illa. Men det såg hon ingen anledning att göra i vårt fall. Om man inser att man gör fel, arbetar på att bli bättre och söker hjälp, är det tydligen förmildrande.
Jag hoppas så att hon har rätt.
Jag begriper inte själv att jag inte kan behärska mig bättre. Jag älskar mina barn. Jag längtade så oerhört efter dem. Jag vill så gärna vara en bra mamma. (Oftast är jag nog också en bra mamma).
Det är inte aga det handlar om. Jag gör det i affekt, inte utstuderat för att bestraffa eller fostra. Jag gör det när jag är förtvivlad, stressad, rasande. Efteråt ångrar jag mig alltid, ofta inom ett par sekunder.
Jag undrar om mamma slog mig när jag var liten? Jag vet att det hände, det minns jag till och med. Men hände det ofta? Jag vet att hon hade ett häftigt humör, hon kunde bli alldeles vansinnig av ilska. Morfar var likadan. Genetiskt eller nedärvt?
När det var som värst började Y gråta så fort jag höjde rösten. Eller som min man uttrycker det med ett stänk av förakt, så fort jag börjar härja. Jag undrar ångestfyllt om jag skadar Y:s tillit genom att sätta honom i spjälsängen och låta honom skrika medan jag lugnar ner mig. Jag kan inte hjälpa mig med det där, svarar O, för jag fattar inte vad det är du håller på med.
Å samvetskval. Nej vem fattar det. Allra minst lille Y.
Efter en stunds gråt och självömkan inser jag att O i själva verket menade så här: jag vill inte befatta mig med den sidan av dig. Av mig får du ingen hjälp, sök den någonannanstans.
Och det gör mig faktiskt arg och besviken.
Fast nu har jag ju sökt hjälp, och O är med mig vid de samtalen. Två gånger hittills, vi fick själva välja om vi ville boka ett tredje. Psykologen tycktes anse att vi klarar oss själva nu.
Vid första samtalet identifierade vi sömnbrist som en avgörande faktor. Jag måste få sova mer.
Vid andra samtalet tog jag upp det som provocerar mig mest med Q, att han inte lyssnar. Att jag efter fem-sex tillsägelser måste bli rosenrasande förbannad för att det ska gå in. Att det inte bara är mot mig och oss, också mormor och dagmamma har reagerat. Att jag inte är orolig för att det är något fel på honom, tvärtom. Han är intelligent och viljestark och genomskådande och självständig. Han visar prov på egenskaper som kommer att vara honom till nytta i livet. Psykologen smålog igenkännande och sa att det kan vara tufft att vara förälder till ett sådant barn. Vi fick rådet att leka med honom minst en kvart varje dag. Ett spår vi redan varit inne på, att ge honom ostörd tid med någon av oss, utan lillebror.
Men den viktigaste frågan är kvar, den som fick mig att söka hjälp. Sova må vara bra, men ibland går det ju inte. Q provocerar mindre när han fått sin egentid med någon av oss, men beteendet har långt ifrån försvunnit. Mamma kan inte bosätta sig här för att hjälpa mig med barnen.
Hur ska jag bli bättre på att kontrollera min ilska så att den inte går ut över barnen på ett kränkande sätt? Undvika att hamna i situationen, ja. Sova bättre, ja. Men när den ändå har uppstått?
Om det vill jag prata vid det tredje samtalet om några veckor. Det som experten inte tyckte att vi behövde men som jag tycker är livsviktigt.
2010-07-31
Vad jag gör
Vad gör du med barnen som du tycker är så hemskt, frågade en läsare.
Min mörkaste, värsta hemlighet, som jag nu har börjat formulera, bearbeta och förhoppningsvis åtgärda.
Det har hänt att jag har gjort illa mina barn när jag blivit arg på dem.
Min äldste son har jag daskat i rumpan, smiskat på kinden, nypt i örat. Smärtan har inte varit stor men jag har sett på hans blick att jag kränkt honom.
Min yngste son har jag tagit hårt i och rutit åt. Han är bara en bebis, det enda han gör är att skrika. (Fast ganska mycket.)
Sånt får man enligt lag inte göra. Vilket psykologen jag talat med konstaterade. Hon sa också att hon är skyldig att rapportera till socialtjänsten när barn far illa. Men det såg hon ingen anledning att göra i vårt fall. Om man inser att man gör fel, arbetar på att bli bättre och söker hjälp, är det tydligen förmildrande.
Jag hoppas så att hon har rätt.
Jag begriper inte själv att jag inte kan behärska mig bättre. Jag älskar mina barn. Jag längtade så oerhört efter dem. Jag vill så gärna vara en bra mamma. (Oftast är jag nog också en bra mamma).
Det är inte aga det handlar om. Jag gör det i affekt, inte utstuderat för att bestraffa eller fostra. Jag gör det när jag är förtvivlad, stressad, rasande. Efteråt ångrar jag mig alltid, ofta inom ett par sekunder.
Jag undrar om mamma slog mig när jag var liten? Jag vet att det hände, det minns jag till och med. Men hände det ofta? Jag vet att hon hade ett häftigt humör, hon kunde bli alldeles vansinnig av ilska. Morfar var likadan. Genetiskt eller nedärvt?
När det var som värst började Y gråta så fort jag höjde rösten. Eller som min man uttrycker det med ett stänk av förakt, så fort jag börjar härja. Jag undrar ångestfyllt om jag skadar Y:s tillit genom att sätta honom i spjälsängen och låta honom skrika medan jag lugnar ner mig. Jag kan inte hjälpa mig med det där, svarar O, för jag fattar inte vad det är du håller på med.
Å samvetskval. Nej vem fattar det. Allra minst lille Y.
Efter en stunds gråt och självömkan inser jag att O i själva verket menade så här: jag vill inte befatta mig med den sidan av dig. Av mig får du ingen hjälp, sök den någonannanstans.
Och det gör mig faktiskt arg och besviken.
Fast nu har jag ju sökt hjälp, och O är med mig vid de samtalen. Två gånger hittills, vi fick själva välja om vi ville boka ett tredje. Psykologen tycktes anse att vi klarar oss själva nu.
Vid första samtalet identifierade vi sömnbrist som en avgörande faktor. Jag måste få sova mer.
Vid andra samtalet tog jag upp det som provocerar mig mest med Q, att han inte lyssnar. Att jag efter fem-sex tillsägelser måste bli rosenrasande förbannad för att det ska gå in. Att det inte bara är mot mig och oss, också mormor och dagmamma har reagerat. Att jag inte är orolig för att det är något fel på honom, tvärtom. Han är intelligent och viljestark och genomskådande och självständig. Han visar prov på egenskaper som kommer att vara honom till nytta i livet. Psykologen smålog igenkännande och sa att det kan vara tufft att vara förälder till ett sådant barn. Vi fick rådet att leka med honom minst en kvart varje dag. Ett spår vi redan varit inne på, att ge honom ostörd tid med någon av oss, utan lillebror.
Men den viktigaste frågan är kvar, den som fick mig att söka hjälp. Sova må vara bra, men ibland går det ju inte. Q provocerar mindre när han fått sin egentid med någon av oss, men beteendet har långt ifrån försvunnit. Mamma kan inte bosätta sig här för att hjälpa mig med barnen.
Hur ska jag bli bättre på att kontrollera min ilska så att den inte går ut över barnen på ett kränkande sätt? Undvika att hamna i situationen, ja. Sova bättre, ja. Men när den ändå har uppstått?
Om det vill jag prata vid det tredje samtalet om några veckor. Det som experten inte tyckte att vi behövde men som jag tycker är livsviktigt.
Min mörkaste, värsta hemlighet, som jag nu har börjat formulera, bearbeta och förhoppningsvis åtgärda.
Det har hänt att jag har gjort illa mina barn när jag blivit arg på dem.
Min äldste son har jag daskat i rumpan, smiskat på kinden, nypt i örat. Smärtan har inte varit stor men jag har sett på hans blick att jag kränkt honom.
Min yngste son har jag tagit hårt i och rutit åt. Han är bara en bebis, det enda han gör är att skrika. (Fast ganska mycket.)
Sånt får man enligt lag inte göra. Vilket psykologen jag talat med konstaterade. Hon sa också att hon är skyldig att rapportera till socialtjänsten när barn far illa. Men det såg hon ingen anledning att göra i vårt fall. Om man inser att man gör fel, arbetar på att bli bättre och söker hjälp, är det tydligen förmildrande.
Jag hoppas så att hon har rätt.
Jag begriper inte själv att jag inte kan behärska mig bättre. Jag älskar mina barn. Jag längtade så oerhört efter dem. Jag vill så gärna vara en bra mamma. (Oftast är jag nog också en bra mamma).
Det är inte aga det handlar om. Jag gör det i affekt, inte utstuderat för att bestraffa eller fostra. Jag gör det när jag är förtvivlad, stressad, rasande. Efteråt ångrar jag mig alltid, ofta inom ett par sekunder.
Jag undrar om mamma slog mig när jag var liten? Jag vet att det hände, det minns jag till och med. Men hände det ofta? Jag vet att hon hade ett häftigt humör, hon kunde bli alldeles vansinnig av ilska. Morfar var likadan. Genetiskt eller nedärvt?
När det var som värst började Y gråta så fort jag höjde rösten. Eller som min man uttrycker det med ett stänk av förakt, så fort jag börjar härja. Jag undrar ångestfyllt om jag skadar Y:s tillit genom att sätta honom i spjälsängen och låta honom skrika medan jag lugnar ner mig. Jag kan inte hjälpa mig med det där, svarar O, för jag fattar inte vad det är du håller på med.
Å samvetskval. Nej vem fattar det. Allra minst lille Y.
Efter en stunds gråt och självömkan inser jag att O i själva verket menade så här: jag vill inte befatta mig med den sidan av dig. Av mig får du ingen hjälp, sök den någonannanstans.
Och det gör mig faktiskt arg och besviken.
Fast nu har jag ju sökt hjälp, och O är med mig vid de samtalen. Två gånger hittills, vi fick själva välja om vi ville boka ett tredje. Psykologen tycktes anse att vi klarar oss själva nu.
Vid första samtalet identifierade vi sömnbrist som en avgörande faktor. Jag måste få sova mer.
Vid andra samtalet tog jag upp det som provocerar mig mest med Q, att han inte lyssnar. Att jag efter fem-sex tillsägelser måste bli rosenrasande förbannad för att det ska gå in. Att det inte bara är mot mig och oss, också mormor och dagmamma har reagerat. Att jag inte är orolig för att det är något fel på honom, tvärtom. Han är intelligent och viljestark och genomskådande och självständig. Han visar prov på egenskaper som kommer att vara honom till nytta i livet. Psykologen smålog igenkännande och sa att det kan vara tufft att vara förälder till ett sådant barn. Vi fick rådet att leka med honom minst en kvart varje dag. Ett spår vi redan varit inne på, att ge honom ostörd tid med någon av oss, utan lillebror.
Men den viktigaste frågan är kvar, den som fick mig att söka hjälp. Sova må vara bra, men ibland går det ju inte. Q provocerar mindre när han fått sin egentid med någon av oss, men beteendet har långt ifrån försvunnit. Mamma kan inte bosätta sig här för att hjälpa mig med barnen.
Hur ska jag bli bättre på att kontrollera min ilska så att den inte går ut över barnen på ett kränkande sätt? Undvika att hamna i situationen, ja. Sova bättre, ja. Men när den ändå har uppstått?
Om det vill jag prata vid det tredje samtalet om några veckor. Det som experten inte tyckte att vi behövde men som jag tycker är livsviktigt.
2010-07-29
En mycket bättre dag
Två bröder tittar på barnteater. Utanför häver regnet ner, men det gjorde inget. Tre bajsblöjor under utflykten, men det gjorde inget.
Nu börjar Sopranos.
En mycket bättre dag
Två bröder tittar på barnteater. Utanför häver regnet ner, men det gjorde inget. Tre bajsblöjor under utflykten, men det gjorde inget.
Nu börjar Sopranos.
2010-07-28
Förskräcklig dag nu till ända
Och tack och lov för det. Jag har varit så arg, så obehärskad, så... hemsk.
(Ja, mina barn har också varit ganska hemska, var och en på sitt sätt. Y bajsar diarré cirka tjugo gånger per dag - överkomligt, för mig alltså - och sover inte på nätterna - inte fullt lika överkomligt. Q nyper lillebror, rymmer, smiter, ljuger och skriker argt när han inte får som han vill.)
Dagen blev uthärdlig först när jag packade ihop oss alla och åkte in till stan för att träffa systermoster för en fika. Då blev vi alla snällare.
Dagen slutade med att jag övertog gråtsvettig Y från O, det var hans tur att natta, vi försöker köra varannan kväll med barnen nu, men när Y är sjuk regredierar han och då duger bara jag, nattade gråthickande Y, därefter läste jag i en timme för Q tills han somnade. Något lite har jag därmed kanske kompenserat mitt monsterbeteende tidigare idag.
Sedan tänkte jag. Vad fan är det med mig? Jag borde fantamej spärras in. Hur har jag kunnat bli sådan här? Är jag deprimerad? Behöver jag medicinera?
Sömn handlar det om såklart. Jag sover för lite. Jag har skärpt mig, försökt prioritera sömn. Borde skärpa mig mer, försöka få sova mer. Men hur? Y är vaken en hel del, vi är bara två, maken drar redan det tyngsta lasset.
Det är ju en annan sak också. Även gårdagen var halveländig. När jag på kvällen hällde upp ett stort glas kallt vatten och satte mig till rätta för att titta på reprisen av Sopranos konstaterade jag att jag mådde bra och tyckte livet var värt att leva för första gången på hela dagen. Klart man inte vill gå och lägga sig då. Jag hatar att vara kvällsmänniska. I alla fall just nu.
Jahaja. Imorgon är det en ny dag. En till. Tjolahopp.
Förskräcklig dag nu till ända
Och tack och lov för det. Jag har varit så arg, så obehärskad, så... hemsk.
(Ja, mina barn har också varit ganska hemska, var och en på sitt sätt. Y bajsar diarré cirka tjugo gånger per dag - överkomligt, för mig alltså - och sover inte på nätterna - inte fullt lika överkomligt. Q nyper lillebror, rymmer, smiter, ljuger och skriker argt när han inte får som han vill.)
Dagen blev uthärdlig först när jag packade ihop oss alla och åkte in till stan för att träffa systermoster för en fika. Då blev vi alla snällare.
Dagen slutade med att jag övertog gråtsvettig Y från O, det var hans tur att natta, vi försöker köra varannan kväll med barnen nu, men när Y är sjuk regredierar han och då duger bara jag, nattade gråthickande Y, därefter läste jag i en timme för Q tills han somnade. Något lite har jag därmed kanske kompenserat mitt monsterbeteende tidigare idag.
Sedan tänkte jag. Vad fan är det med mig? Jag borde fantamej spärras in. Hur har jag kunnat bli sådan här? Är jag deprimerad? Behöver jag medicinera?
Sömn handlar det om såklart. Jag sover för lite. Jag har skärpt mig, försökt prioritera sömn. Borde skärpa mig mer, försöka få sova mer. Men hur? Y är vaken en hel del, vi är bara två, maken drar redan det tyngsta lasset.
Det är ju en annan sak också. Även gårdagen var halveländig. När jag på kvällen hällde upp ett stort glas kallt vatten och satte mig till rätta för att titta på reprisen av Sopranos konstaterade jag att jag mådde bra och tyckte livet var värt att leva för första gången på hela dagen. Klart man inte vill gå och lägga sig då. Jag hatar att vara kvällsmänniska. I alla fall just nu.
Jahaja. Imorgon är det en ny dag. En till. Tjolahopp.
2010-07-26
2010-07-24
Jag lever (också mina barn och min man)
Regnet och svalkan har kommit efter tre veckors flämtande värme, och vi njuter.
Jo, vi lever. Och har det ganska bra. Mamma reste hem idag, hon har varit här i en vecka och hjälpt mig mycket. Avlastat, gett mig sovmorgnar, sett mina barn och kommenterat. Hjälpt mig att se dem. Se att Q faktiskt är mycket provokativ ibland, men att det troligen inte beror på något annat än att han fått ett syskon och känner sig - rättmätigt, från sin synpunkt - åsidosatt. Se Y som det ljuvliga gossebarn han är, med dunigt doftande huvud, knubbiga lemmar och klara ögon. Alldeles i sin egen rätt, alldeles sin egen. Utan jämförelse.
Vi har haft en kväll på egen hand, jag och O. I sällskap med goda vänner. Middag och konsert, den sista varma kvällen.
Idag har vi träffat vänner. En heldag med prat, lek, god mat och dryck. Underbart.
Nu laddar vi för O:s efterlängtade semester, bara en vecka kvar. Sommarön i två veckor. Sedan - fyrtioårskalas för två goda vänner. Ännu lite sedan, min egen fyrtioårsdag. Hur ska den firas? Känner något för att krypa i ide. Känner mig tjock, trött och utvakad. Å andra sidan -anfall är bästa försvar. På med något jag känner mig snygg i, samla alla vänner jag har, frossa i den vänskap och kärlek jag faktiskt är omgiven av.
Bloggen, då. Jo, jag har en del att skriva om. Samtalen, de rådgivande. Om barnen och ilskan, mest om de förra och kanske för lite om den senare. Jobbintervjun och tankarna som väcktes (jag fick inte jobbet vilket var en lättnad). Var jag är i livet.
Just nu är jag i min slitna lilla sommarstuga med furupanel och dalablått innertak, regnets ljud mot rutorna, rödvin i glaset och dubbelsnusningar från sängkammaren, strax i den blommiga soffan med O:s arm om axlarna.
Jo, vi lever. Och har det ganska bra. Mamma reste hem idag, hon har varit här i en vecka och hjälpt mig mycket. Avlastat, gett mig sovmorgnar, sett mina barn och kommenterat. Hjälpt mig att se dem. Se att Q faktiskt är mycket provokativ ibland, men att det troligen inte beror på något annat än att han fått ett syskon och känner sig - rättmätigt, från sin synpunkt - åsidosatt. Se Y som det ljuvliga gossebarn han är, med dunigt doftande huvud, knubbiga lemmar och klara ögon. Alldeles i sin egen rätt, alldeles sin egen. Utan jämförelse.
Vi har haft en kväll på egen hand, jag och O. I sällskap med goda vänner. Middag och konsert, den sista varma kvällen.
Idag har vi träffat vänner. En heldag med prat, lek, god mat och dryck. Underbart.
Nu laddar vi för O:s efterlängtade semester, bara en vecka kvar. Sommarön i två veckor. Sedan - fyrtioårskalas för två goda vänner. Ännu lite sedan, min egen fyrtioårsdag. Hur ska den firas? Känner något för att krypa i ide. Känner mig tjock, trött och utvakad. Å andra sidan -anfall är bästa försvar. På med något jag känner mig snygg i, samla alla vänner jag har, frossa i den vänskap och kärlek jag faktiskt är omgiven av.
Bloggen, då. Jo, jag har en del att skriva om. Samtalen, de rådgivande. Om barnen och ilskan, mest om de förra och kanske för lite om den senare. Jobbintervjun och tankarna som väcktes (jag fick inte jobbet vilket var en lättnad). Var jag är i livet.
Just nu är jag i min slitna lilla sommarstuga med furupanel och dalablått innertak, regnets ljud mot rutorna, rödvin i glaset och dubbelsnusningar från sängkammaren, strax i den blommiga soffan med O:s arm om axlarna.
Jag lever (också mina barn och min man)
Regnet och svalkan har kommit efter tre veckors flämtande värme, och vi njuter.
Jo, vi lever. Och har det ganska bra. Mamma reste hem idag, hon har varit här i en vecka och hjälpt mig mycket. Avlastat, gett mig sovmorgnar, sett mina barn och kommenterat. Hjälpt mig att se dem. Se att Q faktiskt är mycket provokativ ibland, men att det troligen inte beror på något annat än att han fått ett syskon och känner sig - rättmätigt, från sin synpunkt - åsidosatt. Se Y som det ljuvliga gossebarn han är, med dunigt doftande huvud, knubbiga lemmar och klara ögon. Alldeles i sin egen rätt, alldeles sin egen. Utan jämförelse.
Vi har haft en kväll på egen hand, jag och O. I sällskap med goda vänner. Middag och konsert, den sista varma kvällen.
Idag har vi träffat vänner. En heldag med prat, lek, god mat och dryck. Underbart.
Nu laddar vi för O:s efterlängtade semester, bara en vecka kvar. Sommarön i två veckor. Sedan - fyrtioårskalas för två goda vänner. Ännu lite sedan, min egen fyrtioårsdag. Hur ska den firas? Känner något för att krypa i ide. Känner mig tjock, trött och utvakad. Å andra sidan -anfall är bästa försvar. På med något jag känner mig snygg i, samla alla vänner jag har, frossa i den vänskap och kärlek jag faktiskt är omgiven av.
Bloggen, då. Jo, jag har en del att skriva om. Samtalen, de rådgivande. Om barnen och ilskan, mest om de förra och kanske för lite om den senare. Jobbintervjun och tankarna som väcktes (jag fick inte jobbet vilket var en lättnad). Var jag är i livet.
Just nu är jag i min slitna lilla sommarstuga med furupanel och dalablått innertak, regnets ljud mot rutorna, rödvin i glaset och dubbelsnusningar från sängkammaren, strax i den blommiga soffan med O:s arm om axlarna.
Jo, vi lever. Och har det ganska bra. Mamma reste hem idag, hon har varit här i en vecka och hjälpt mig mycket. Avlastat, gett mig sovmorgnar, sett mina barn och kommenterat. Hjälpt mig att se dem. Se att Q faktiskt är mycket provokativ ibland, men att det troligen inte beror på något annat än att han fått ett syskon och känner sig - rättmätigt, från sin synpunkt - åsidosatt. Se Y som det ljuvliga gossebarn han är, med dunigt doftande huvud, knubbiga lemmar och klara ögon. Alldeles i sin egen rätt, alldeles sin egen. Utan jämförelse.
Vi har haft en kväll på egen hand, jag och O. I sällskap med goda vänner. Middag och konsert, den sista varma kvällen.
Idag har vi träffat vänner. En heldag med prat, lek, god mat och dryck. Underbart.
Nu laddar vi för O:s efterlängtade semester, bara en vecka kvar. Sommarön i två veckor. Sedan - fyrtioårskalas för två goda vänner. Ännu lite sedan, min egen fyrtioårsdag. Hur ska den firas? Känner något för att krypa i ide. Känner mig tjock, trött och utvakad. Å andra sidan -anfall är bästa försvar. På med något jag känner mig snygg i, samla alla vänner jag har, frossa i den vänskap och kärlek jag faktiskt är omgiven av.
Bloggen, då. Jo, jag har en del att skriva om. Samtalen, de rådgivande. Om barnen och ilskan, mest om de förra och kanske för lite om den senare. Jobbintervjun och tankarna som väcktes (jag fick inte jobbet vilket var en lättnad). Var jag är i livet.
Just nu är jag i min slitna lilla sommarstuga med furupanel och dalablått innertak, regnets ljud mot rutorna, rödvin i glaset och dubbelsnusningar från sängkammaren, strax i den blommiga soffan med O:s arm om axlarna.
2010-07-07
Nyckelordet är sömn
Nu har jag sökt och fått hjälp. Orden som fastnade i halsen kom förvånansvärt naturligt när jag vände mig till rätt person, en kvinna jag har stort förtroende för, vi döper henne härmed till Pippi, för att hon är rödhårig och hjälpsam. Pippi, jag har tänkt fråga dig en sak. Kan du hjälpa mig att hitta någon att prata med om att jag blir så förfärligt arg på mina barn?
Sedan gick det fort. Underbara människan Pippi menade att detta tar vi tag i med en gång. Svisch sa det så satt Y och jag inne hos vår BVC-sköterska medan Pippi lekte med Q i ett annat rum. Plötsligt grät jag och plötsligt rann orden ur mig. Att jag behöver hitta min gräns, för jag känner den inte. Att min första reaktion när Y skriker är jävlar. Att Y efter en riktigt pestpissig dag då alla var sjuka, ingen sovit och jag varit ensam med dem alldeles för länge, ryckte till och började gråta då jag höjde rösten. Att Q provocerar och muckar och suger musten ur mig och att det går ut över Y som faktiskt inte provocerar. Han är bara en bebis.
Jag fick ett telefonnummer att ringa, det var fredag lunch och BVC-sköterskan skulle hem, annars hade hon ringt. Och det hade varit bra, för här blev det stopp. Jag slussades runt till flera olika ställen, fick allt närmare till gråten, fick allt ondare i magen över att Q hörde mer och mer av samtalen (också en Pippi måste få gå hem en fredag), han fattade förstås misstankar och accepterade inte att leka på lekplats medan jag pratade i telefon. Till sist ringde jag tillbaka till BVC och lämnade ett meddelande. Det gick inte, nu ger jag upp för idag.
Måndag morgon ringde BVC-sköterskan tillbaka och nu var allt klart. Tid bokad för samtal. Helst båda föräldrarna.
Så idag var vi där, O och jag. Och det var en bra början. Vi konstaterade att jag nog inte är deprimerad men att min irritationsnivå är hög i förhållande till barnen, och att det första och viktigaste steget är att se till att jag får sova mer. Nästa steg är mer avlastning. Mamma reste hem idag efter att ha varit här i fem dagar, hon kommer igen om en dryg vecka. O jobbar hela juli och är ledig först i augusti. Ny samtalstid bokad om två veckor.
Vi fick också några konkreta tips om hur vi ska bemöta Q när han testar och provocerar.
Det är skönt att inte ensam bära ansvaret längre. O är med nu, vi ska båda två gå på samtalen. Jag får hjälp nu, vi får hjälp.
Klockan är nio, om en stund ska jag lägga mig. Jag som hatar att gå och lägga mig, jag som försvarar mina kvällstimmar, min egentid, min jagtid med näbbar och klor. Nu längtar jag till sängen.
Sedan gick det fort. Underbara människan Pippi menade att detta tar vi tag i med en gång. Svisch sa det så satt Y och jag inne hos vår BVC-sköterska medan Pippi lekte med Q i ett annat rum. Plötsligt grät jag och plötsligt rann orden ur mig. Att jag behöver hitta min gräns, för jag känner den inte. Att min första reaktion när Y skriker är jävlar. Att Y efter en riktigt pestpissig dag då alla var sjuka, ingen sovit och jag varit ensam med dem alldeles för länge, ryckte till och började gråta då jag höjde rösten. Att Q provocerar och muckar och suger musten ur mig och att det går ut över Y som faktiskt inte provocerar. Han är bara en bebis.
Jag fick ett telefonnummer att ringa, det var fredag lunch och BVC-sköterskan skulle hem, annars hade hon ringt. Och det hade varit bra, för här blev det stopp. Jag slussades runt till flera olika ställen, fick allt närmare till gråten, fick allt ondare i magen över att Q hörde mer och mer av samtalen (också en Pippi måste få gå hem en fredag), han fattade förstås misstankar och accepterade inte att leka på lekplats medan jag pratade i telefon. Till sist ringde jag tillbaka till BVC och lämnade ett meddelande. Det gick inte, nu ger jag upp för idag.
Måndag morgon ringde BVC-sköterskan tillbaka och nu var allt klart. Tid bokad för samtal. Helst båda föräldrarna.
Så idag var vi där, O och jag. Och det var en bra början. Vi konstaterade att jag nog inte är deprimerad men att min irritationsnivå är hög i förhållande till barnen, och att det första och viktigaste steget är att se till att jag får sova mer. Nästa steg är mer avlastning. Mamma reste hem idag efter att ha varit här i fem dagar, hon kommer igen om en dryg vecka. O jobbar hela juli och är ledig först i augusti. Ny samtalstid bokad om två veckor.
Vi fick också några konkreta tips om hur vi ska bemöta Q när han testar och provocerar.
Det är skönt att inte ensam bära ansvaret längre. O är med nu, vi ska båda två gå på samtalen. Jag får hjälp nu, vi får hjälp.
Klockan är nio, om en stund ska jag lägga mig. Jag som hatar att gå och lägga mig, jag som försvarar mina kvällstimmar, min egentid, min jagtid med näbbar och klor. Nu längtar jag till sängen.
Nyckelordet är sömn
Nu har jag sökt och fått hjälp. Orden som fastnade i halsen kom förvånansvärt naturligt när jag vände mig till rätt person, en kvinna jag har stort förtroende för, vi döper henne härmed till Pippi, för att hon är rödhårig och hjälpsam. Pippi, jag har tänkt fråga dig en sak. Kan du hjälpa mig att hitta någon att prata med om att jag blir så förfärligt arg på mina barn?
Sedan gick det fort. Underbara människan Pippi menade att detta tar vi tag i med en gång. Svisch sa det så satt Y och jag inne hos vår BVC-sköterska medan Pippi lekte med Q i ett annat rum. Plötsligt grät jag och plötsligt rann orden ur mig. Att jag behöver hitta min gräns, för jag känner den inte. Att min första reaktion när Y skriker är jävlar. Att Y efter en riktigt pestpissig dag då alla var sjuka, ingen sovit och jag varit ensam med dem alldeles för länge, ryckte till och började gråta då jag höjde rösten. Att Q provocerar och muckar och suger musten ur mig och att det går ut över Y som faktiskt inte provocerar. Han är bara en bebis.
Jag fick ett telefonnummer att ringa, det var fredag lunch och BVC-sköterskan skulle hem, annars hade hon ringt. Och det hade varit bra, för här blev det stopp. Jag slussades runt till flera olika ställen, fick allt närmare till gråten, fick allt ondare i magen över att Q hörde mer och mer av samtalen (också en Pippi måste få gå hem en fredag), han fattade förstås misstankar och accepterade inte att leka på lekplats medan jag pratade i telefon. Till sist ringde jag tillbaka till BVC och lämnade ett meddelande. Det gick inte, nu ger jag upp för idag.
Måndag morgon ringde BVC-sköterskan tillbaka och nu var allt klart. Tid bokad för samtal. Helst båda föräldrarna.
Så idag var vi där, O och jag. Och det var en bra början. Vi konstaterade att jag nog inte är deprimerad men att min irritationsnivå är hög i förhållande till barnen, och att det första och viktigaste steget är att se till att jag får sova mer. Nästa steg är mer avlastning. Mamma reste hem idag efter att ha varit här i fem dagar, hon kommer igen om en dryg vecka. O jobbar hela juli och är ledig först i augusti. Ny samtalstid bokad om två veckor.
Vi fick också några konkreta tips om hur vi ska bemöta Q när han testar och provocerar.
Det är skönt att inte ensam bära ansvaret längre. O är med nu, vi ska båda två gå på samtalen. Jag får hjälp nu, vi får hjälp.
Klockan är nio, om en stund ska jag lägga mig. Jag som hatar att gå och lägga mig, jag som försvarar mina kvällstimmar, min egentid, min jagtid med näbbar och klor. Nu längtar jag till sängen.
Sedan gick det fort. Underbara människan Pippi menade att detta tar vi tag i med en gång. Svisch sa det så satt Y och jag inne hos vår BVC-sköterska medan Pippi lekte med Q i ett annat rum. Plötsligt grät jag och plötsligt rann orden ur mig. Att jag behöver hitta min gräns, för jag känner den inte. Att min första reaktion när Y skriker är jävlar. Att Y efter en riktigt pestpissig dag då alla var sjuka, ingen sovit och jag varit ensam med dem alldeles för länge, ryckte till och började gråta då jag höjde rösten. Att Q provocerar och muckar och suger musten ur mig och att det går ut över Y som faktiskt inte provocerar. Han är bara en bebis.
Jag fick ett telefonnummer att ringa, det var fredag lunch och BVC-sköterskan skulle hem, annars hade hon ringt. Och det hade varit bra, för här blev det stopp. Jag slussades runt till flera olika ställen, fick allt närmare till gråten, fick allt ondare i magen över att Q hörde mer och mer av samtalen (också en Pippi måste få gå hem en fredag), han fattade förstås misstankar och accepterade inte att leka på lekplats medan jag pratade i telefon. Till sist ringde jag tillbaka till BVC och lämnade ett meddelande. Det gick inte, nu ger jag upp för idag.
Måndag morgon ringde BVC-sköterskan tillbaka och nu var allt klart. Tid bokad för samtal. Helst båda föräldrarna.
Så idag var vi där, O och jag. Och det var en bra början. Vi konstaterade att jag nog inte är deprimerad men att min irritationsnivå är hög i förhållande till barnen, och att det första och viktigaste steget är att se till att jag får sova mer. Nästa steg är mer avlastning. Mamma reste hem idag efter att ha varit här i fem dagar, hon kommer igen om en dryg vecka. O jobbar hela juli och är ledig först i augusti. Ny samtalstid bokad om två veckor.
Vi fick också några konkreta tips om hur vi ska bemöta Q när han testar och provocerar.
Det är skönt att inte ensam bära ansvaret längre. O är med nu, vi ska båda två gå på samtalen. Jag får hjälp nu, vi får hjälp.
Klockan är nio, om en stund ska jag lägga mig. Jag som hatar att gå och lägga mig, jag som försvarar mina kvällstimmar, min egentid, min jagtid med näbbar och klor. Nu längtar jag till sängen.
2010-07-01
Auwooo!
Idag när jag nattade Y som krängde och skrek och kämpade emot på sedvanligt sätt - båda ungarna har varit sjuka i några dagar, Y visade sig ha hög sänka vilket tyder på bakteriell infektion och får nu antibiotika. De har matvägrat båda två och sovit dåligt -.... öhh, var var jag?
Jo!
Vid krångelnattandet ikväll slog det mig plötsligt.
Jag blir ju inte arg. Jag blir inte galen, smäller med handen i lakanet, stormar upp och svär och fräser, sätter ungen i spjälsängen för att lugna ner mig innan jag gör något jag får ångra. Vad nu?
Idag var det inte tryckande kvav tjugosjugradig värme. Mulet och ljuvlig svalka.
Jag blir knäpp av värme, jag vet ju det. Helga varulv.
Vete fan om det inte var fullmåne i helgen också.
Auwooo!
Idag när jag nattade Y som krängde och skrek och kämpade emot på sedvanligt sätt - båda ungarna har varit sjuka i några dagar, Y visade sig ha hög sänka vilket tyder på bakteriell infektion och får nu antibiotika. De har matvägrat båda två och sovit dåligt -.... öhh, var var jag?
Jo!
Vid krångelnattandet ikväll slog det mig plötsligt.
Jag blir ju inte arg. Jag blir inte galen, smäller med handen i lakanet, stormar upp och svär och fräser, sätter ungen i spjälsängen för att lugna ner mig innan jag gör något jag får ångra. Vad nu?
Idag var det inte tryckande kvav tjugosjugradig värme. Mulet och ljuvlig svalka.
Jag blir knäpp av värme, jag vet ju det. Helga varulv.
Vete fan om det inte var fullmåne i helgen också.
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)