Och tack och lov för det. Jag har varit så arg, så obehärskad, så... hemsk.
(Ja, mina barn har också varit ganska hemska, var och en på sitt sätt. Y bajsar diarré cirka tjugo gånger per dag - överkomligt, för mig alltså - och sover inte på nätterna - inte fullt lika överkomligt. Q nyper lillebror, rymmer, smiter, ljuger och skriker argt när han inte får som han vill.)
Dagen blev uthärdlig först när jag packade ihop oss alla och åkte in till stan för att träffa systermoster för en fika. Då blev vi alla snällare.
Dagen slutade med att jag övertog gråtsvettig Y från O, det var hans tur att natta, vi försöker köra varannan kväll med barnen nu, men när Y är sjuk regredierar han och då duger bara jag, nattade gråthickande Y, därefter läste jag i en timme för Q tills han somnade. Något lite har jag därmed kanske kompenserat mitt monsterbeteende tidigare idag.
Sedan tänkte jag. Vad fan är det med mig? Jag borde fantamej spärras in. Hur har jag kunnat bli sådan här? Är jag deprimerad? Behöver jag medicinera?
Sömn handlar det om såklart. Jag sover för lite. Jag har skärpt mig, försökt prioritera sömn. Borde skärpa mig mer, försöka få sova mer. Men hur? Y är vaken en hel del, vi är bara två, maken drar redan det tyngsta lasset.
Det är ju en annan sak också. Även gårdagen var halveländig. När jag på kvällen hällde upp ett stort glas kallt vatten och satte mig till rätta för att titta på reprisen av Sopranos konstaterade jag att jag mådde bra och tyckte livet var värt att leva för första gången på hela dagen. Klart man inte vill gå och lägga sig då. Jag hatar att vara kvällsmänniska. I alla fall just nu.
Jahaja. Imorgon är det en ny dag. En till. Tjolahopp.
Jag känner igen mig! En annan sorts liv börjar när barnen somnat, och man måste få en del av det livet också, annars förtvinar man ju. Kan det inte uppfinnas ett piller som gör att man klarar sig på fem timmar?
SvaraRaderaFör övrigt är det en av grejerna som Pelle bråkar på mig för, varje gång jag är trött. Varför går jag inte och lägger mig direkt barnen somnar??? Han fattar ingenting ju...
Hej!!
SvaraRaderaVill bara skicka några cyberkramar!!!
Kram
Sara, adoptivmamma till 2 små godingar från Kina
Ja, själv kan jag inte föreställa mig det där livet du lever. Vi kanske kommer att kunna adoptera ett barn, men mer än så blir det inte (pga vår ålder). Men, jag följer intresserat din blogg. Livet kommer att bli ett helt annat med barn i familjen, så mycket har jag förstått :-).
SvaraRaderaTyckte det lät så bra när ni pratade med någon (var det på barnavårdscentralen - heter det ens så numera?) och jag tror att bloggen också kan vara en ventil för dig. Men, tveka inte att försöka hitta något fler sätt att lyfta fram hur det går och hur du mår. Visst, det tar också kraft och tid, men kanske får du mycket tillbaka också.
Du verkar ha stor insikt i dina egna känslor, och det räcker att läsa här bredvid i "hon som kallar sig Helga" så förstår man att du är en intelligent person. När man läser din blogg får man lite känslan av att du försöker greppa om ditt liv som det är just nu, i vardagen, och det tycker jag verkar sunt! DU om någon kommer att fixa det här, att "ta tillbaka ditt liv" (förstå mig rätt).
Kram på dig, du är stark!
Jag tror att du är en helt normal morsa. Jag blev också sjukt arg på min dotter när hon var liten och bara krånglade. Ett hett tips är att gå ut i tvättstugan eller garaget och slå på väggarna och skrika tyst inombords när du är som mest förbannad.
SvaraRaderaJag gjorde så och var mycket lugnare när jag gick tillbaka in till dottern.
Nu är hon tio år och jag är aldrig så där arg som jag var när hon var liten.
/Pernilla
Jag tror att du är en helt normal morsa. Jag blev också sjukt arg på min dotter när hon var liten och bara krånglade. Ett hett tips är att gå ut i tvättstugan eller garaget och slå på väggarna och skrika tyst inombords när du är som mest förbannad.
SvaraRaderaJag gjorde så och var mycket lugnare när jag gick tillbaka in till dottern.
Nu är hon tio år och jag är aldrig så där arg som jag var när hon var liten.
/Pernilla
Helga, vad är det du gör när du blir sådär arg, vill du berätta det? Du verkar själv tycka att du är hemsk, men frågan är om du verkligen är det? För skriker på sina ungar gör faktiskt de flesta i pressade situationer. Det skulle vara lättare att förstå hur du känner om du ville berätta varför du tycker att ditt eget beteende är så oacceptabelt.
SvaraRaderaVill bara säga att det ÄR jobbigt att vara förälder, i synnerhet när man inte hittar tiden till sig själv eller till sömn. Och att alla föräldrar blir bindgalna. Men det blir bättre, även om det inte känns så medan det pågår. När man ser tillbaka på tiden är den kort, men när man är i den är den evighetslång. Troligen är detta inte till någon tröst för dig just nu, men ändå - håll ut! //Maria
SvaraRadera