Vad jag gör

Vad gör du med barnen som du tycker är så hemskt, frågade en läsare.

Min mörkaste, värsta hemlighet, som jag nu har börjat formulera, bearbeta och förhoppningsvis åtgärda.

Det har hänt att jag har gjort illa mina barn när jag blivit arg på dem.

Min äldste son har jag daskat i rumpan, smiskat på kinden, nypt i örat. Smärtan har inte varit stor men jag har sett på hans blick att jag kränkt honom.

Min yngste son har jag tagit hårt i och rutit åt. Han är bara en bebis, det enda han gör är att skrika. (Fast ganska mycket.)

Sånt får man enligt lag inte göra. Vilket psykologen jag talat med konstaterade. Hon sa också att hon är skyldig att rapportera till socialtjänsten när barn far illa. Men det såg hon ingen anledning att göra i vårt fall. Om man inser att man gör fel, arbetar på att bli bättre och söker hjälp, är det tydligen förmildrande.

Jag hoppas så att hon har rätt.

Jag begriper inte själv att jag inte kan behärska mig bättre. Jag älskar mina barn. Jag längtade så oerhört efter dem. Jag vill så gärna vara en bra mamma. (Oftast är jag nog också en bra mamma).

Det är inte aga det handlar om. Jag gör det i affekt, inte utstuderat för att bestraffa eller fostra. Jag gör det när jag är förtvivlad, stressad, rasande. Efteråt ångrar jag mig alltid, ofta inom ett par sekunder.

Jag undrar om mamma slog mig när jag var liten? Jag vet att det hände, det minns jag till och med. Men hände det ofta? Jag vet att hon hade ett häftigt humör, hon kunde bli alldeles vansinnig av ilska. Morfar var likadan. Genetiskt eller nedärvt?

När det var som värst började Y gråta så fort jag höjde rösten. Eller som min man uttrycker det med ett stänk av förakt, så fort jag börjar härja. Jag undrar ångestfyllt om jag skadar Y:s tillit genom att sätta honom i spjälsängen och låta honom skrika medan jag lugnar ner mig. Jag kan inte hjälpa mig med det där, svarar O, för jag fattar inte vad det är du håller på med.

Å samvetskval. Nej vem fattar det. Allra minst lille Y.

Efter en stunds gråt och självömkan inser jag att O i själva verket menade så här: jag vill inte befatta mig med den sidan av dig. Av mig får du ingen hjälp, sök den någonannanstans.

Och det gör mig faktiskt arg och besviken.

Fast nu har jag ju sökt hjälp, och O är med mig vid de samtalen. Två gånger hittills, vi fick själva välja om vi ville boka ett tredje. Psykologen tycktes anse att vi klarar oss själva nu.

Vid första samtalet identifierade vi sömnbrist som en avgörande faktor. Jag måste få sova mer.

Vid andra samtalet tog jag upp det som provocerar mig mest med Q, att han inte lyssnar. Att jag efter fem-sex tillsägelser måste bli rosenrasande förbannad för att det ska gå in. Att det inte bara är mot mig och oss, också mormor och dagmamma har reagerat. Att jag inte är orolig för att det är något fel på honom, tvärtom. Han är intelligent och viljestark och genomskådande och självständig. Han visar prov på egenskaper som kommer att vara honom till nytta i livet. Psykologen smålog igenkännande och sa att det kan vara tufft att vara förälder till ett sådant barn. Vi fick rådet att leka med honom minst en kvart varje dag. Ett spår vi redan varit inne på, att ge honom ostörd tid med någon av oss, utan lillebror.

Men den viktigaste frågan är kvar, den som fick mig att söka hjälp. Sova må vara bra, men ibland går det ju inte. Q provocerar mindre när han fått sin egentid med någon av oss, men beteendet har långt ifrån försvunnit. Mamma kan inte bosätta sig här för att hjälpa mig med barnen.

Hur ska jag bli bättre på att kontrollera min ilska så att den inte går ut över barnen på ett kränkande sätt? Undvika att hamna i situationen, ja. Sova bättre, ja. Men när den ändå har uppstått?

Om det vill jag prata vid det tredje samtalet om några veckor. Det som experten inte tyckte att vi behövde men som jag tycker är livsviktigt.