Nyckelordet är sömn

Nu har jag sökt och fått hjälp. Orden som fastnade i halsen kom förvånansvärt naturligt när jag vände mig till rätt person, en kvinna jag har stort förtroende för, vi döper henne härmed till Pippi, för att hon är rödhårig och hjälpsam. Pippi, jag har tänkt fråga dig en sak. Kan du hjälpa mig att hitta någon att prata med om att jag blir så förfärligt arg på mina barn?

Sedan gick det fort. Underbara människan Pippi menade att detta tar vi tag i med en gång. Svisch sa det så satt Y och jag inne hos vår BVC-sköterska medan Pippi lekte med Q i ett annat rum. Plötsligt grät jag och plötsligt rann orden ur mig. Att jag behöver hitta min gräns, för jag känner den inte. Att min första reaktion när Y skriker är jävlar. Att Y efter en riktigt pestpissig dag då alla var sjuka, ingen sovit och jag varit ensam med dem alldeles för länge, ryckte till och började gråta då jag höjde rösten. Att Q provocerar och muckar och suger musten ur mig och att det går ut över Y som faktiskt inte provocerar. Han är bara en bebis.

Jag fick ett telefonnummer att ringa, det var fredag lunch och BVC-sköterskan skulle hem, annars hade hon ringt. Och det hade varit bra, för här blev det stopp. Jag slussades runt till flera olika ställen, fick allt närmare till gråten, fick allt ondare i magen över att Q hörde mer och mer av samtalen (också en Pippi måste få gå hem en fredag), han fattade förstås misstankar och accepterade inte att leka på lekplats medan jag pratade i telefon. Till sist ringde jag tillbaka till BVC och lämnade ett meddelande. Det gick inte, nu ger jag upp för idag.

Måndag morgon ringde BVC-sköterskan tillbaka och nu var allt klart. Tid bokad för samtal. Helst båda föräldrarna.

Så idag var vi där, O och jag. Och det var en bra början. Vi konstaterade att jag nog inte är deprimerad men att min irritationsnivå är hög i förhållande till barnen, och att det första och viktigaste steget är att se till att jag får sova mer. Nästa steg är mer avlastning. Mamma reste hem idag efter att ha varit här i fem dagar, hon kommer igen om en dryg vecka. O jobbar hela juli och är ledig först i augusti. Ny samtalstid bokad om två veckor.

Vi fick också några konkreta tips om hur vi ska bemöta Q när han testar och provocerar.

Det är skönt att inte ensam bära ansvaret längre. O är med nu, vi ska båda två gå på samtalen. Jag får hjälp nu, vi får hjälp.

Klockan är nio, om en stund ska jag lägga mig. Jag som hatar att gå och lägga mig, jag som försvarar mina kvällstimmar, min egentid, min jagtid med näbbar och klor. Nu längtar jag till sängen.