Jag lever (också mina barn och min man)

Regnet och svalkan har kommit efter tre veckors flämtande värme, och vi njuter.

Jo, vi lever. Och har det ganska bra. Mamma reste hem idag, hon har varit här i en vecka och hjälpt mig mycket. Avlastat, gett mig sovmorgnar, sett mina barn och kommenterat. Hjälpt mig att se dem. Se att Q faktiskt är mycket provokativ ibland, men att det troligen inte beror på något annat än att han fått ett syskon och känner sig - rättmätigt, från sin synpunkt - åsidosatt. Se Y som det ljuvliga gossebarn han är, med dunigt doftande huvud, knubbiga lemmar och klara ögon. Alldeles i sin egen rätt, alldeles sin egen. Utan jämförelse.

Vi har haft en kväll på egen hand, jag och O. I sällskap med goda vänner. Middag och konsert, den sista varma kvällen.

Idag har vi träffat vänner. En heldag med prat, lek, god mat och dryck. Underbart.

Nu laddar vi för O:s efterlängtade semester, bara en vecka kvar. Sommarön i två veckor. Sedan - fyrtioårskalas för två goda vänner. Ännu lite sedan, min egen fyrtioårsdag. Hur ska den firas? Känner något för att krypa i ide. Känner mig tjock, trött och utvakad. Å andra sidan -anfall är bästa försvar. På med något jag känner mig snygg i, samla alla vänner jag har, frossa i den vänskap och kärlek jag faktiskt är omgiven av.

Bloggen, då. Jo, jag har en del att skriva om. Samtalen, de rådgivande. Om barnen och ilskan, mest om de förra och kanske för lite om den senare. Jobbintervjun och tankarna som väcktes (jag fick inte jobbet vilket var en lättnad). Var jag är i livet.

Just nu är jag i min slitna lilla sommarstuga med furupanel och dalablått innertak, regnets ljud mot rutorna, rödvin i glaset och dubbelsnusningar från sängkammaren, strax i den blommiga soffan med O:s arm om axlarna.