I förra veckan sas det på A-ekonomi att Finansinspektionen varnade för prisras på hus under de närmaste åren. Genast flammade min husångest upp igen.
Det är nu drygt ett år sedan O och jag lämnade Lilla gula huset (med den älskade trädgården, inte att förglömma) till brasilianska hyresgäster för att söka vår lycka i Stockholm. Lyckan vet jag inte precis om vi har hittat, men vi har i alla fall skapat oss ett bra liv här. Två fasta jobb gör att vi ekonomiskt aldrig har haft det bättre än nu. Vi trivs inte mer än sisådär i vår nuvarande bostad. Den är lite för sliten, lite för lyhörd. Men i maj (inte april som vi tidigare trodde) ska vi alltså flytta till ett nybygge lite närmare stan. Jag räknar veckorna dit.
Jag är förvånad över hur lätt det var att flytta från staden där jag växte upp, och från huset som vi valt med omsorg. Säkert underlättades detta av att de senaste åren varit så tunga. Stockholm har verkligen blivit en nystart för oss. Vi har nya jobb, nya kompisar, nya intressen. Jag har kören och O är engagerad i båtklubben. Fortare än vi kunnat ana har vi börjat rota oss i vårt lilla hörn av storstaden.
Redan i somras, när svärfar gick bort, sa O att han ville sälja huset. Jag ville inte då, tyckte att det var för mycket som hände på en gång. Vi har ju hela tiden sagt att vi ska flytta tillbaka någon gång, även om vi innerst inne har förstått att det förmodligen blir svårt.
I januari hälsade vi på våra mammor i Göteborg, och jag förvånades över att det inte längre kändes som hemma. Välbekant ja, men inte hemma.
Jag längtar allt mer efter att ha en trädgård igen. Det som var mitt största intresse under några år, det som gav mig glädje och avkoppling när nästan allt annat var svårt och sorgligt, är nu helt borta ur mitt liv. Jag blir vemodig när jag ser trädgårdsreportage eller åker förbi plantskolor. Och nej, det är inte aktuellt med ett substitut i form av en odlingslott eller liknande. En stor poäng med en trädgård är att den ligger hemma. Man kan vara ute i den hela dagen och få massor med motion och frisk luft, men man är hela tiden hemma och kan springa in och svara i telefon eller kissa eller göra en kopp kaffe. Man kan gå ut i trädgården i tjugo minuter och fixa med något innan Aktuellt börjar (fast oftast brukade det jag gjorde vara så roligt att jag struntade i Aktuellt). Varje dag kan man gå en liten runda och glädja sig åt det som växer och ändras.
Det vore också skönt att bo i hus igen, med alla de fördelar man har då. Större förvaringsutrymmen framför allt. Vårt vindsförråd och alla garderober är knökade till bristningsgränsen.
Men vi kan inte köpa hus här förrän vi har sålt det vi har i Göteborg. Det skulle passa bra att sälja nu, medan priserna är höga, och köpa om några år när de hutlösa priserna här kanske har sjunkit lite.
Så beslutet borde vara lätt, men det är det inte.
Jag saknar sällan Göteborg som stad. Inget större fel på den, men Stockholm har allt Göteborg har och lite till. Jag kan egentligen bara komma på två nackdelar med Stockholm: huspriserna och avstånden. Stockholm är stort, och jag har lite svårt att vänja mig vid att det tar en dryg timme (minst) att korsa stan. Men allt annat är fantastiskt. Stockholmarnas beryktade mallighet verkar vara en myt. Tvärtom har det varit lätt att få kontakt med folk. De flesta är inflyttade och kommer ihåg hur det var att vara ny i stan. Överhuvudtaget görs det liten skillnad på inflyttade och infödda här.
Jag saknar heller inte vårt närområde, har alltid tyckt att det var lite småtrist med hyreshus och stormarknader. Visst var själva villaområdet trevligt, med slingrande backiga gator och hus i alla storlekar, men det är huset och trädgården som är speciella.
Längtan sitter i kroppen efter vårt lilla hus, som jag älskat så. Alla drömmar jag har drömt. Rummet på övervåningen som skulle bli barnrum. Badrummet som dumt nog var rummet med husets vackraste utsikt, varför vi tänkte riva ut det och göra matsal där. Alla växter jag har planterat i trädgården. Julros, vintergäck, kungsänglilja, pion, klematis, tidlösa, listan kan göras lång.
Samtidigt är det kanske så att jag ännu lever i lycklig ovisshet om hur jobbigt det kan vara att bo i ett opraktiskt gammalt hus med trappor, en trädgård med stora nivåskillnader och en damm. En modern lägenhet med petskydd i vägguttagen gör vardagen med barn så mycket lättare. Jag sätter mitt hopp till att jag efter några månader med Ollibolli ska kunna klippa banden med huset, kunna begrava mina drömmar och se fram emot ett nytt husliv i en ny och spännande framtid.
Men ändå. Jag undrar om julrosorna har kommit upp ännu? Kommer den röda som jag planterade för tre år sedan att blomma i år, äntligen? Kanske kommer jag aldrig att få veta, kanske kommer jag aldrig mer att sitta i lusthuset och se solkatterna från dammen spela i taket, eller gå till soptunnan och passa på att snusa ordentligt på syrenerna. Den vita doftar mest, och blommorna lyser så vackert i skymningen.
Tankarna gör mig både glad och vemodig. Det är en rikedom att ha haft detta i nära fem år, och att ha minnena av det. Men längtan efter att ha det igen kan vara överväldigande. Längst inne finns en visshet om att det inte behöver bli exakt likadant för att bli bra, det får gärna vara lite annorlunda. Livet är skönast när det förändrar sig i lagom takt.
2006-02-26
Husångest
I förra veckan sas det på A-ekonomi att Finansinspektionen varnade för prisras på hus under de närmaste åren. Genast flammade min husångest upp igen.
Det är nu drygt ett år sedan O och jag lämnade Lilla gula huset (med den älskade trädgården, inte att förglömma) till brasilianska hyresgäster för att söka vår lycka i Stockholm. Lyckan vet jag inte precis om vi har hittat, men vi har i alla fall skapat oss ett bra liv här. Två fasta jobb gör att vi ekonomiskt aldrig har haft det bättre än nu. Vi trivs inte mer än sisådär i vår nuvarande bostad. Den är lite för sliten, lite för lyhörd. Men i maj (inte april som vi tidigare trodde) ska vi alltså flytta till ett nybygge lite närmare stan. Jag räknar veckorna dit.
Jag är förvånad över hur lätt det var att flytta från staden där jag växte upp, och från huset som vi valt med omsorg. Säkert underlättades detta av att de senaste åren varit så tunga. Stockholm har verkligen blivit en nystart för oss. Vi har nya jobb, nya kompisar, nya intressen. Jag har kören och O är engagerad i båtklubben. Fortare än vi kunnat ana har vi börjat rota oss i vårt lilla hörn av storstaden.
Redan i somras, när svärfar gick bort, sa O att han ville sälja huset. Jag ville inte då, tyckte att det var för mycket som hände på en gång. Vi har ju hela tiden sagt att vi ska flytta tillbaka någon gång, även om vi innerst inne har förstått att det förmodligen blir svårt.
I januari hälsade vi på våra mammor i Göteborg, och jag förvånades över att det inte längre kändes som hemma. Välbekant ja, men inte hemma.
Jag längtar allt mer efter att ha en trädgård igen. Det som var mitt största intresse under några år, det som gav mig glädje och avkoppling när nästan allt annat var svårt och sorgligt, är nu helt borta ur mitt liv. Jag blir vemodig när jag ser trädgårdsreportage eller åker förbi plantskolor. Och nej, det är inte aktuellt med ett substitut i form av en odlingslott eller liknande. En stor poäng med en trädgård är att den ligger hemma. Man kan vara ute i den hela dagen och få massor med motion och frisk luft, men man är hela tiden hemma och kan springa in och svara i telefon eller kissa eller göra en kopp kaffe. Man kan gå ut i trädgården i tjugo minuter och fixa med något innan Aktuellt börjar (fast oftast brukade det jag gjorde vara så roligt att jag struntade i Aktuellt). Varje dag kan man gå en liten runda och glädja sig åt det som växer och ändras.
Det vore också skönt att bo i hus igen, med alla de fördelar man har då. Större förvaringsutrymmen framför allt. Vårt vindsförråd och alla garderober är knökade till bristningsgränsen.
Men vi kan inte köpa hus här förrän vi har sålt det vi har i Göteborg. Det skulle passa bra att sälja nu, medan priserna är höga, och köpa om några år när de hutlösa priserna här kanske har sjunkit lite.
Så beslutet borde vara lätt, men det är det inte.
Jag saknar sällan Göteborg som stad. Inget större fel på den, men Stockholm har allt Göteborg har och lite till. Jag kan egentligen bara komma på två nackdelar med Stockholm: huspriserna och avstånden. Stockholm är stort, och jag har lite svårt att vänja mig vid att det tar en dryg timme (minst) att korsa stan. Men allt annat är fantastiskt. Stockholmarnas beryktade mallighet verkar vara en myt. Tvärtom har det varit lätt att få kontakt med folk. De flesta är inflyttade och kommer ihåg hur det var att vara ny i stan. Överhuvudtaget görs det liten skillnad på inflyttade och infödda här.
Jag saknar heller inte vårt närområde, har alltid tyckt att det var lite småtrist med hyreshus och stormarknader. Visst var själva villaområdet trevligt, med slingrande backiga gator och hus i alla storlekar, men det är huset och trädgården som är speciella.
Längtan sitter i kroppen efter vårt lilla hus, som jag älskat så. Alla drömmar jag har drömt. Rummet på övervåningen som skulle bli barnrum. Badrummet som dumt nog var rummet med husets vackraste utsikt, varför vi tänkte riva ut det och göra matsal där. Alla växter jag har planterat i trädgården. Julros, vintergäck, kungsänglilja, pion, klematis, tidlösa, listan kan göras lång.
Samtidigt är det kanske så att jag ännu lever i lycklig ovisshet om hur jobbigt det kan vara att bo i ett opraktiskt gammalt hus med trappor, en trädgård med stora nivåskillnader och en damm. En modern lägenhet med petskydd i vägguttagen gör vardagen med barn så mycket lättare. Jag sätter mitt hopp till att jag efter några månader med Ollibolli ska kunna klippa banden med huset, kunna begrava mina drömmar och se fram emot ett nytt husliv i en ny och spännande framtid.
Men ändå. Jag undrar om julrosorna har kommit upp ännu? Kommer den röda som jag planterade för tre år sedan att blomma i år, äntligen? Kanske kommer jag aldrig att få veta, kanske kommer jag aldrig mer att sitta i lusthuset och se solkatterna från dammen spela i taket, eller gå till soptunnan och passa på att snusa ordentligt på syrenerna. Den vita doftar mest, och blommorna lyser så vackert i skymningen.
Tankarna gör mig både glad och vemodig. Det är en rikedom att ha haft detta i nära fem år, och att ha minnena av det. Men längtan efter att ha det igen kan vara överväldigande. Längst inne finns en visshet om att det inte behöver bli exakt likadant för att bli bra, det får gärna vara lite annorlunda. Livet är skönast när det förändrar sig i lagom takt.
Det är nu drygt ett år sedan O och jag lämnade Lilla gula huset (med den älskade trädgården, inte att förglömma) till brasilianska hyresgäster för att söka vår lycka i Stockholm. Lyckan vet jag inte precis om vi har hittat, men vi har i alla fall skapat oss ett bra liv här. Två fasta jobb gör att vi ekonomiskt aldrig har haft det bättre än nu. Vi trivs inte mer än sisådär i vår nuvarande bostad. Den är lite för sliten, lite för lyhörd. Men i maj (inte april som vi tidigare trodde) ska vi alltså flytta till ett nybygge lite närmare stan. Jag räknar veckorna dit.
Jag är förvånad över hur lätt det var att flytta från staden där jag växte upp, och från huset som vi valt med omsorg. Säkert underlättades detta av att de senaste åren varit så tunga. Stockholm har verkligen blivit en nystart för oss. Vi har nya jobb, nya kompisar, nya intressen. Jag har kören och O är engagerad i båtklubben. Fortare än vi kunnat ana har vi börjat rota oss i vårt lilla hörn av storstaden.
Redan i somras, när svärfar gick bort, sa O att han ville sälja huset. Jag ville inte då, tyckte att det var för mycket som hände på en gång. Vi har ju hela tiden sagt att vi ska flytta tillbaka någon gång, även om vi innerst inne har förstått att det förmodligen blir svårt.
I januari hälsade vi på våra mammor i Göteborg, och jag förvånades över att det inte längre kändes som hemma. Välbekant ja, men inte hemma.
Jag längtar allt mer efter att ha en trädgård igen. Det som var mitt största intresse under några år, det som gav mig glädje och avkoppling när nästan allt annat var svårt och sorgligt, är nu helt borta ur mitt liv. Jag blir vemodig när jag ser trädgårdsreportage eller åker förbi plantskolor. Och nej, det är inte aktuellt med ett substitut i form av en odlingslott eller liknande. En stor poäng med en trädgård är att den ligger hemma. Man kan vara ute i den hela dagen och få massor med motion och frisk luft, men man är hela tiden hemma och kan springa in och svara i telefon eller kissa eller göra en kopp kaffe. Man kan gå ut i trädgården i tjugo minuter och fixa med något innan Aktuellt börjar (fast oftast brukade det jag gjorde vara så roligt att jag struntade i Aktuellt). Varje dag kan man gå en liten runda och glädja sig åt det som växer och ändras.
Det vore också skönt att bo i hus igen, med alla de fördelar man har då. Större förvaringsutrymmen framför allt. Vårt vindsförråd och alla garderober är knökade till bristningsgränsen.
Men vi kan inte köpa hus här förrän vi har sålt det vi har i Göteborg. Det skulle passa bra att sälja nu, medan priserna är höga, och köpa om några år när de hutlösa priserna här kanske har sjunkit lite.
Så beslutet borde vara lätt, men det är det inte.
Jag saknar sällan Göteborg som stad. Inget större fel på den, men Stockholm har allt Göteborg har och lite till. Jag kan egentligen bara komma på två nackdelar med Stockholm: huspriserna och avstånden. Stockholm är stort, och jag har lite svårt att vänja mig vid att det tar en dryg timme (minst) att korsa stan. Men allt annat är fantastiskt. Stockholmarnas beryktade mallighet verkar vara en myt. Tvärtom har det varit lätt att få kontakt med folk. De flesta är inflyttade och kommer ihåg hur det var att vara ny i stan. Överhuvudtaget görs det liten skillnad på inflyttade och infödda här.
Jag saknar heller inte vårt närområde, har alltid tyckt att det var lite småtrist med hyreshus och stormarknader. Visst var själva villaområdet trevligt, med slingrande backiga gator och hus i alla storlekar, men det är huset och trädgården som är speciella.
Längtan sitter i kroppen efter vårt lilla hus, som jag älskat så. Alla drömmar jag har drömt. Rummet på övervåningen som skulle bli barnrum. Badrummet som dumt nog var rummet med husets vackraste utsikt, varför vi tänkte riva ut det och göra matsal där. Alla växter jag har planterat i trädgården. Julros, vintergäck, kungsänglilja, pion, klematis, tidlösa, listan kan göras lång.
Samtidigt är det kanske så att jag ännu lever i lycklig ovisshet om hur jobbigt det kan vara att bo i ett opraktiskt gammalt hus med trappor, en trädgård med stora nivåskillnader och en damm. En modern lägenhet med petskydd i vägguttagen gör vardagen med barn så mycket lättare. Jag sätter mitt hopp till att jag efter några månader med Ollibolli ska kunna klippa banden med huset, kunna begrava mina drömmar och se fram emot ett nytt husliv i en ny och spännande framtid.
Men ändå. Jag undrar om julrosorna har kommit upp ännu? Kommer den röda som jag planterade för tre år sedan att blomma i år, äntligen? Kanske kommer jag aldrig att få veta, kanske kommer jag aldrig mer att sitta i lusthuset och se solkatterna från dammen spela i taket, eller gå till soptunnan och passa på att snusa ordentligt på syrenerna. Den vita doftar mest, och blommorna lyser så vackert i skymningen.
Tankarna gör mig både glad och vemodig. Det är en rikedom att ha haft detta i nära fem år, och att ha minnena av det. Men längtan efter att ha det igen kan vara överväldigande. Längst inne finns en visshet om att det inte behöver bli exakt likadant för att bli bra, det får gärna vara lite annorlunda. Livet är skönast när det förändrar sig i lagom takt.
2006-02-15
Konsumtion är vägen till den sanna lyckan
Eller i alla fall så är det så att man efter nära sju års ofrivillig barnlöshet kan finna en förvånansvärt stark glädje i att handla bebisgrejer.Till Ollibollikoreaskrutt finns nu följande:
- En bärsele av märket Sutemi. Färg: beige. Står bra emot kräk- och vällingfläckar tror vi. Otroligt att såna som vi ens reflekterar över kräk och välling!
- En bärsjal, randig i två röda nyanser. Röd för att blivande mamma (!! moi - en mamma!?!) Helga gillar rött. När jag provade den i affären och såg mig i spegeln kände jag mig konstig. Generad och lycklig och fånig på samma gång. En bärsjal ser lite ut som ett plagg, en sorts skum knytblus. När jag såg min egen välbekanta nuna och figur i spegeln - jaja, där är jag, det är ju så jag ser ut, ögonbrynen och håret är just så mörka och blicken just så skarp, rumpan är otrevligt nog så bred, och så är jag alldeles rödflammig på halsen som vanligt. Men - vad är det jag har på mig? Jag ser ju ut som en mamma, kan det vara möjligt?
- En tyghistoria som om man spänner fast den på en vanlig trästol utgör en sorts säkerhetssele eller provisorisk barnstol. Verkar mycket praktisk. Å andra sidan hade vi nog tänkt stanna hemma med Ollibolli första tiden och inte åka på en massa besök. Hm. Nåja. Den kommer säkert till användning.
- En docka som faktiskt heter Olli. Gissa varför jag blev förälskad i den? Men inte bara för namnet som tycktes tala direkt till mig, utan för att den är rättvisemärkt och ekologisk och allt möjligt fint, och att den är en snuttefilt och docka i ett. Den fanns i den trevliga affären där vi köpte bärsele och bärsjal. Den mycket rara innehavaren frågade vänligt och intresserat om vår adoption, och vi snattrade på, lyckliga. Lyckan svämmade nära nog över när hon inte tog betalt för dockan - "den är min present till er". Så snällt och omtänksamt!
- En badcape (=badlakan med huva) med lilla spöket Laban på. Röd.
- Garn till två koftor, en randig i (vad annars) röda nyanser och en ullig gullig superpastellig kreation. Jag tvekade länge innan jag släppte loss och frossade i pastell, kunde inte avgöra om färgerna var bedårande eller kväljande. Men så tänkte jag att är det någon gång i livet man kan vältra sig i pastell så är det när man ska sticka bebiskläder. För övrigt: tänk att jag - JAG - stickar en bebiskofta. Otroligt.
- Två par spjälsängslakan inköpta på Ikea. Kaniner och trollsländor är motiven. Mycket söta. O ska snart börja renovera sin egen gamla spjälsäng och stol, de som han hade när han var liten.
- En plyschgiraff inköpt i Kapstaden. O är mästare på knasiga smeknamn och har döpt den till Schirrisen (det uttalas i alla fall så) och den sover i vår säng så att den ska lukta som vi.
- En nallebjörn som O har köpt på Ålandsbåten av alla ställen. Nu är det nog stopp på gosedjur för ett tag, hur många sådana kan en liten bebis ha behov av?
Och barnvagn och skötväska är beställda. Nu finns det inte så värst mycket mer att handla innan vi flyttar, det är dumt att köpa på sig för mycket innan dess. Kläder ska jag försöka vänta med till efter barnbesked, då vi får veta ungefärlig storlek. Kön spelar ingen roll, jag ska göra mitt bästa för att undvika den rosablå uppdelningen i bebisvärlden i alla fall.
Men det är ändå roligt att titta och drömma. Jag gillar att ha projekt på gång, att planera och fundera (tur att jag jobbar som projektledare då). Nu när det tyngsta och mest misslyckade projektet i mitt liv är avslutat, är det jäkligt skönt att ägna sig åt något trevligare.
Dessutom tror jag att det är nyttigt. Livet lunkar på som vanligt, på jobbet har jag till exempel inte andats om adoptionen ännu. Inga graviditetssymptom har jag heller som kan påminna mig om vad det är som håller på att ske. Inte konstigt att jag behöver lite shopping för att komma in i mammaläge.
Så jag surfar och drömmer vidare. Just nu dreglar jag över fina trämobiler på Minimundus webshop. Fler tips på webbutiker mottages gärna, gärna med miljövänligt och könsneutralt sortiment!
Konsumtion är vägen till den sanna lyckan
Eller i alla fall så är det så att man efter nära sju års ofrivillig barnlöshet kan finna en förvånansvärt stark glädje i att handla bebisgrejer.Till Ollibollikoreaskrutt finns nu följande:
- En bärsele av märket Sutemi. Färg: beige. Står bra emot kräk- och vällingfläckar tror vi. Otroligt att såna som vi ens reflekterar över kräk och välling!
- En bärsjal, randig i två röda nyanser. Röd för att blivande mamma (!! moi - en mamma!?!) Helga gillar rött. När jag provade den i affären och såg mig i spegeln kände jag mig konstig. Generad och lycklig och fånig på samma gång. En bärsjal ser lite ut som ett plagg, en sorts skum knytblus. När jag såg min egen välbekanta nuna och figur i spegeln - jaja, där är jag, det är ju så jag ser ut, ögonbrynen och håret är just så mörka och blicken just så skarp, rumpan är otrevligt nog så bred, och så är jag alldeles rödflammig på halsen som vanligt. Men - vad är det jag har på mig? Jag ser ju ut som en mamma, kan det vara möjligt?
- En tyghistoria som om man spänner fast den på en vanlig trästol utgör en sorts säkerhetssele eller provisorisk barnstol. Verkar mycket praktisk. Å andra sidan hade vi nog tänkt stanna hemma med Ollibolli första tiden och inte åka på en massa besök. Hm. Nåja. Den kommer säkert till användning.
- En docka som faktiskt heter Olli. Gissa varför jag blev förälskad i den? Men inte bara för namnet som tycktes tala direkt till mig, utan för att den är rättvisemärkt och ekologisk och allt möjligt fint, och att den är en snuttefilt och docka i ett. Den fanns i den trevliga affären där vi köpte bärsele och bärsjal. Den mycket rara innehavaren frågade vänligt och intresserat om vår adoption, och vi snattrade på, lyckliga. Lyckan svämmade nära nog över när hon inte tog betalt för dockan - "den är min present till er". Så snällt och omtänksamt!
- En badcape (=badlakan med huva) med lilla spöket Laban på. Röd.
- Garn till två koftor, en randig i (vad annars) röda nyanser och en ullig gullig superpastellig kreation. Jag tvekade länge innan jag släppte loss och frossade i pastell, kunde inte avgöra om färgerna var bedårande eller kväljande. Men så tänkte jag att är det någon gång i livet man kan vältra sig i pastell så är det när man ska sticka bebiskläder. För övrigt: tänk att jag - JAG - stickar en bebiskofta. Otroligt.
- Två par spjälsängslakan inköpta på Ikea. Kaniner och trollsländor är motiven. Mycket söta. O ska snart börja renovera sin egen gamla spjälsäng och stol, de som han hade när han var liten.
- En plyschgiraff inköpt i Kapstaden. O är mästare på knasiga smeknamn och har döpt den till Schirrisen (det uttalas i alla fall så) och den sover i vår säng så att den ska lukta som vi.
- En nallebjörn som O har köpt på Ålandsbåten av alla ställen. Nu är det nog stopp på gosedjur för ett tag, hur många sådana kan en liten bebis ha behov av?
Och barnvagn och skötväska är beställda. Nu finns det inte så värst mycket mer att handla innan vi flyttar, det är dumt att köpa på sig för mycket innan dess. Kläder ska jag försöka vänta med till efter barnbesked, då vi får veta ungefärlig storlek. Kön spelar ingen roll, jag ska göra mitt bästa för att undvika den rosablå uppdelningen i bebisvärlden i alla fall.
Men det är ändå roligt att titta och drömma. Jag gillar att ha projekt på gång, att planera och fundera (tur att jag jobbar som projektledare då). Nu när det tyngsta och mest misslyckade projektet i mitt liv är avslutat, är det jäkligt skönt att ägna sig åt något trevligare.
Dessutom tror jag att det är nyttigt. Livet lunkar på som vanligt, på jobbet har jag till exempel inte andats om adoptionen ännu. Inga graviditetssymptom har jag heller som kan påminna mig om vad det är som håller på att ske. Inte konstigt att jag behöver lite shopping för att komma in i mammaläge.
Så jag surfar och drömmer vidare. Just nu dreglar jag över fina trämobiler på Minimundus webshop. Fler tips på webbutiker mottages gärna, gärna med miljövänligt och könsneutralt sortiment!
2006-02-11
Påsk i Bilbao
Ikväll har O och jag bokat en resa till Bilbao över påsk. Jag är så glad! Vi älskar båda att resa, och jag har i flera veckor tjatat på O att vi ska planera en liten semester till våren, men han har inte varit så entusiastisk. Men ikväll fick vi till det, och det roliga är att O är lika taggad som jag. När jag har tjatat har jag försökt locka med resmål som St Petersburg, Prag och Aten, men det var först när jag drog till med Bilbao som O:s uppsyn ljusnade.
Varför Bilbao? Ingen aning, mer än att det verkar häftigt. Jag får prata lite spanska, O får röka cigarrer och dricka sin ungdoms mystiska elixir Ixarra (baskisk likör som han stolt visade upp när vi var nyträffade, jag var 21 och oskuldsfull och han var 24 och något mer erfaren). Vi tycker båda att Bilbao verkar udda och lockande. Det räckte för oss.
Nu ska jag äta 75 gram ostbågar. Exaktheten kommer sig av att jag gått med i viktklubben precis som O. Han är så duktig och det funkar så bra att jag har blivit inspirerad. Åtta kilo ska jag försöka bli av med.
Varför Bilbao? Ingen aning, mer än att det verkar häftigt. Jag får prata lite spanska, O får röka cigarrer och dricka sin ungdoms mystiska elixir Ixarra (baskisk likör som han stolt visade upp när vi var nyträffade, jag var 21 och oskuldsfull och han var 24 och något mer erfaren). Vi tycker båda att Bilbao verkar udda och lockande. Det räckte för oss.
Nu ska jag äta 75 gram ostbågar. Exaktheten kommer sig av att jag gått med i viktklubben precis som O. Han är så duktig och det funkar så bra att jag har blivit inspirerad. Åtta kilo ska jag försöka bli av med.
Påsk i Bilbao
Ikväll har O och jag bokat en resa till Bilbao över påsk. Jag är så glad! Vi älskar båda att resa, och jag har i flera veckor tjatat på O att vi ska planera en liten semester till våren, men han har inte varit så entusiastisk. Men ikväll fick vi till det, och det roliga är att O är lika taggad som jag. När jag har tjatat har jag försökt locka med resmål som St Petersburg, Prag och Aten, men det var först när jag drog till med Bilbao som O:s uppsyn ljusnade.
Varför Bilbao? Ingen aning, mer än att det verkar häftigt. Jag får prata lite spanska, O får röka cigarrer och dricka sin ungdoms mystiska elixir Ixarra (baskisk likör som han stolt visade upp när vi var nyträffade, jag var 21 och oskuldsfull och han var 24 och något mer erfaren). Vi tycker båda att Bilbao verkar udda och lockande. Det räckte för oss.
Nu ska jag äta 75 gram ostbågar. Exaktheten kommer sig av att jag gått med i viktklubben precis som O. Han är så duktig och det funkar så bra att jag har blivit inspirerad. Åtta kilo ska jag försöka bli av med.
Varför Bilbao? Ingen aning, mer än att det verkar häftigt. Jag får prata lite spanska, O får röka cigarrer och dricka sin ungdoms mystiska elixir Ixarra (baskisk likör som han stolt visade upp när vi var nyträffade, jag var 21 och oskuldsfull och han var 24 och något mer erfaren). Vi tycker båda att Bilbao verkar udda och lockande. Det räckte för oss.
Nu ska jag äta 75 gram ostbågar. Exaktheten kommer sig av att jag gått med i viktklubben precis som O. Han är så duktig och det funkar så bra att jag har blivit inspirerad. Åtta kilo ska jag försöka bli av med.
2006-02-10
Tribute to Morrissey
Det är mycket jobb just nu. Jag har ganska mycket att göra, vilket är skönt eftersom jag inte fungerar bra när jag är understimulerad och uttråkad. Då tittar jag i taket, surfar, skriver mejl, flyttar på ett kommatecken här eller där i någon tråkig rapport, ignorerar surdegarna som bara växer och som varje vettig människa borde se till att röja undan nu när det är så lite att göra. Men när tempot skruvas upp, lever också jag upp, och förvånar mig själv med min effektivitet. Då skriver jag listor och betar av punkterna en efter en, och klarar alla deadlines. När jag har för lite att göra blir jag inåtvänd och grubblande och kommer mig inte ens för att gå tvärs över kontorslandskapet för att ställa en fråga. Har jag mycket att göra tar jag inte ett steg utan att bära med mig ett papper eller ärende. Ju mer jag pratar och frågar, desto mer kommer jag att tänka på, idéerna flödar.
Samtidigt vet jag precis var mina gränser går, hur mycket jobbet får kräva av mig. Ännu är vi inte där, långt ifrån, men jag vet exakt när det är dags att slå till bromsarna. Jag har haft jobb som har dränerat mig, och jag tänker inte låta det hända igen.
Allt är inte heller frid och fröjd. Smekmånaden är över, kan man säga. Det är ett bra företag jag jobbar på, inte tu tal om det. Jag gillar (nästan) alla mina kollegor och jag trivs med det jag gör dagligen. Ändå reflekterar jag mycket över arbetsklimatet. Det är så mycket som är motsägelsefullt. Inom projekten (där jag verkar) är det gudskelov högt i tak. Vi har mycket goda relationer med våra kunder. Vi är riktigt bra på det vi gör. De allra flesta medarbetarna är oerhört kompetenta och självgående.
Men det finns annat som är mindre bra, som till och med är häpnadsväckande dåligt. Ledarskapet. Därför är jag glad att jag vet var jag ska dra min gräns. Jag har inga problem att lämna jobbet bakom mig när jag sätter mig bakom ratten och drar upp volymen högt, högt och sjunger för full hals.
This world is full of crashing bores.
Samtidigt vet jag precis var mina gränser går, hur mycket jobbet får kräva av mig. Ännu är vi inte där, långt ifrån, men jag vet exakt när det är dags att slå till bromsarna. Jag har haft jobb som har dränerat mig, och jag tänker inte låta det hända igen.
Allt är inte heller frid och fröjd. Smekmånaden är över, kan man säga. Det är ett bra företag jag jobbar på, inte tu tal om det. Jag gillar (nästan) alla mina kollegor och jag trivs med det jag gör dagligen. Ändå reflekterar jag mycket över arbetsklimatet. Det är så mycket som är motsägelsefullt. Inom projekten (där jag verkar) är det gudskelov högt i tak. Vi har mycket goda relationer med våra kunder. Vi är riktigt bra på det vi gör. De allra flesta medarbetarna är oerhört kompetenta och självgående.
Men det finns annat som är mindre bra, som till och med är häpnadsväckande dåligt. Ledarskapet. Därför är jag glad att jag vet var jag ska dra min gräns. Jag har inga problem att lämna jobbet bakom mig när jag sätter mig bakom ratten och drar upp volymen högt, högt och sjunger för full hals.
This world is full of crashing bores.
Tribute to Morrissey
Det är mycket jobb just nu. Jag har ganska mycket att göra, vilket är skönt eftersom jag inte fungerar bra när jag är understimulerad och uttråkad. Då tittar jag i taket, surfar, skriver mejl, flyttar på ett kommatecken här eller där i någon tråkig rapport, ignorerar surdegarna som bara växer och som varje vettig människa borde se till att röja undan nu när det är så lite att göra. Men när tempot skruvas upp, lever också jag upp, och förvånar mig själv med min effektivitet. Då skriver jag listor och betar av punkterna en efter en, och klarar alla deadlines. När jag har för lite att göra blir jag inåtvänd och grubblande och kommer mig inte ens för att gå tvärs över kontorslandskapet för att ställa en fråga. Har jag mycket att göra tar jag inte ett steg utan att bära med mig ett papper eller ärende. Ju mer jag pratar och frågar, desto mer kommer jag att tänka på, idéerna flödar.
Samtidigt vet jag precis var mina gränser går, hur mycket jobbet får kräva av mig. Ännu är vi inte där, långt ifrån, men jag vet exakt när det är dags att slå till bromsarna. Jag har haft jobb som har dränerat mig, och jag tänker inte låta det hända igen.
Allt är inte heller frid och fröjd. Smekmånaden är över, kan man säga. Det är ett bra företag jag jobbar på, inte tu tal om det. Jag gillar (nästan) alla mina kollegor och jag trivs med det jag gör dagligen. Ändå reflekterar jag mycket över arbetsklimatet. Det är så mycket som är motsägelsefullt. Inom projekten (där jag verkar) är det gudskelov högt i tak. Vi har mycket goda relationer med våra kunder. Vi är riktigt bra på det vi gör. De allra flesta medarbetarna är oerhört kompetenta och självgående.
Men det finns annat som är mindre bra, som till och med är häpnadsväckande dåligt. Ledarskapet. Därför är jag glad att jag vet var jag ska dra min gräns. Jag har inga problem att lämna jobbet bakom mig när jag sätter mig bakom ratten och drar upp volymen högt, högt och sjunger för full hals.
This world is full of crashing bores.
Samtidigt vet jag precis var mina gränser går, hur mycket jobbet får kräva av mig. Ännu är vi inte där, långt ifrån, men jag vet exakt när det är dags att slå till bromsarna. Jag har haft jobb som har dränerat mig, och jag tänker inte låta det hända igen.
Allt är inte heller frid och fröjd. Smekmånaden är över, kan man säga. Det är ett bra företag jag jobbar på, inte tu tal om det. Jag gillar (nästan) alla mina kollegor och jag trivs med det jag gör dagligen. Ändå reflekterar jag mycket över arbetsklimatet. Det är så mycket som är motsägelsefullt. Inom projekten (där jag verkar) är det gudskelov högt i tak. Vi har mycket goda relationer med våra kunder. Vi är riktigt bra på det vi gör. De allra flesta medarbetarna är oerhört kompetenta och självgående.
Men det finns annat som är mindre bra, som till och med är häpnadsväckande dåligt. Ledarskapet. Därför är jag glad att jag vet var jag ska dra min gräns. Jag har inga problem att lämna jobbet bakom mig när jag sätter mig bakom ratten och drar upp volymen högt, högt och sjunger för full hals.
This world is full of crashing bores.
2006-02-03
Tillägg: Korea pro och con
Jag kom på ett par saker som jag glömde säga i mitt förra inlägg.
En viktig faktor för oss i valet av land var att det också innebar ett val av organisation. I vårt fall handlade det om att välja mellan Adoptionscentrum (AC) och Barnen framför allt (BFA). Detta var inte det allra viktigaste, men vägde ändå tungt. AC känns mycket mer professionella och kompetenta än BFA. Detta är en subjektiv känsla, och kanske är vi orättvisa i vår bedömning. Den kritik som framförs mot AC brukar bestå i att de är för stora och opersonliga och känns för "myndighetsaktiga". Vi håller inte med. Vi vill vara säkra på att vår adoption går rätt till. Vi har inget större behov av att organisationen känns mysig och personlig. De damer vi har pratat med har varit vänliga, kunniga och korrekta. Det räcker utmärkt bra för oss.
AC känns också som ett långsiktigt alternativ. De har funnits länge och besitter en oerhörd kompetens. De avsätter resurser för adopterade att söka rötter och göra återresor. Adoption är ju så mycket mer än det som vi är mitt uppe i just nu. Resten av våra liv, och hela vårt barns liv kommer att präglas av adoption. AC är en bra partner på den vägen.
En nackdel med Korea är att det är ganska lång väntetid mellan barnbesked och resebesked, i vissa fall flera månader. Det kommer inte att bli en rolig tid för oss eller för vår omgivning.
Den korta väntetiden på barnbesked är förstås en fördel, och var ett tungt skäl för oss att välja Korea. Men paradoxalt nog för den med sig en nackdel. Eftersom vi inte har skickat våra papper ännu känns adoptionen fortfarande osäker och icke-definitiv. När ska vi berätta på jobbet? När kan vi börja tänka och säga att vi väntar barn? Vi tror och hoppas att vi har en bebis i sommar, men vi vet inte. Tänk om något händer? Allt känns fortfarande så osäkert.
Å andra sidan hade vi knappast känt oss tryggare av att skicka papper till Bolivia eller Kina och sedan få vänta ett ospecificerat antal månader. Nä, den sista nackdelen är nog ett lyxproblem.
En viktig faktor för oss i valet av land var att det också innebar ett val av organisation. I vårt fall handlade det om att välja mellan Adoptionscentrum (AC) och Barnen framför allt (BFA). Detta var inte det allra viktigaste, men vägde ändå tungt. AC känns mycket mer professionella och kompetenta än BFA. Detta är en subjektiv känsla, och kanske är vi orättvisa i vår bedömning. Den kritik som framförs mot AC brukar bestå i att de är för stora och opersonliga och känns för "myndighetsaktiga". Vi håller inte med. Vi vill vara säkra på att vår adoption går rätt till. Vi har inget större behov av att organisationen känns mysig och personlig. De damer vi har pratat med har varit vänliga, kunniga och korrekta. Det räcker utmärkt bra för oss.
AC känns också som ett långsiktigt alternativ. De har funnits länge och besitter en oerhörd kompetens. De avsätter resurser för adopterade att söka rötter och göra återresor. Adoption är ju så mycket mer än det som vi är mitt uppe i just nu. Resten av våra liv, och hela vårt barns liv kommer att präglas av adoption. AC är en bra partner på den vägen.
En nackdel med Korea är att det är ganska lång väntetid mellan barnbesked och resebesked, i vissa fall flera månader. Det kommer inte att bli en rolig tid för oss eller för vår omgivning.
Den korta väntetiden på barnbesked är förstås en fördel, och var ett tungt skäl för oss att välja Korea. Men paradoxalt nog för den med sig en nackdel. Eftersom vi inte har skickat våra papper ännu känns adoptionen fortfarande osäker och icke-definitiv. När ska vi berätta på jobbet? När kan vi börja tänka och säga att vi väntar barn? Vi tror och hoppas att vi har en bebis i sommar, men vi vet inte. Tänk om något händer? Allt känns fortfarande så osäkert.
Å andra sidan hade vi knappast känt oss tryggare av att skicka papper till Bolivia eller Kina och sedan få vänta ett ospecificerat antal månader. Nä, den sista nackdelen är nog ett lyxproblem.
Tillägg: Korea pro och con
Jag kom på ett par saker som jag glömde säga i mitt förra inlägg.
En viktig faktor för oss i valet av land var att det också innebar ett val av organisation. I vårt fall handlade det om att välja mellan Adoptionscentrum (AC) och Barnen framför allt (BFA). Detta var inte det allra viktigaste, men vägde ändå tungt. AC känns mycket mer professionella och kompetenta än BFA. Detta är en subjektiv känsla, och kanske är vi orättvisa i vår bedömning. Den kritik som framförs mot AC brukar bestå i att de är för stora och opersonliga och känns för "myndighetsaktiga". Vi håller inte med. Vi vill vara säkra på att vår adoption går rätt till. Vi har inget större behov av att organisationen känns mysig och personlig. De damer vi har pratat med har varit vänliga, kunniga och korrekta. Det räcker utmärkt bra för oss.
AC känns också som ett långsiktigt alternativ. De har funnits länge och besitter en oerhörd kompetens. De avsätter resurser för adopterade att söka rötter och göra återresor. Adoption är ju så mycket mer än det som vi är mitt uppe i just nu. Resten av våra liv, och hela vårt barns liv kommer att präglas av adoption. AC är en bra partner på den vägen.
En nackdel med Korea är att det är ganska lång väntetid mellan barnbesked och resebesked, i vissa fall flera månader. Det kommer inte att bli en rolig tid för oss eller för vår omgivning.
Den korta väntetiden på barnbesked är förstås en fördel, och var ett tungt skäl för oss att välja Korea. Men paradoxalt nog för den med sig en nackdel. Eftersom vi inte har skickat våra papper ännu känns adoptionen fortfarande osäker och icke-definitiv. När ska vi berätta på jobbet? När kan vi börja tänka och säga att vi väntar barn? Vi tror och hoppas att vi har en bebis i sommar, men vi vet inte. Tänk om något händer? Allt känns fortfarande så osäkert.
Å andra sidan hade vi knappast känt oss tryggare av att skicka papper till Bolivia eller Kina och sedan få vänta ett ospecificerat antal månader. Nä, den sista nackdelen är nog ett lyxproblem.
En viktig faktor för oss i valet av land var att det också innebar ett val av organisation. I vårt fall handlade det om att välja mellan Adoptionscentrum (AC) och Barnen framför allt (BFA). Detta var inte det allra viktigaste, men vägde ändå tungt. AC känns mycket mer professionella och kompetenta än BFA. Detta är en subjektiv känsla, och kanske är vi orättvisa i vår bedömning. Den kritik som framförs mot AC brukar bestå i att de är för stora och opersonliga och känns för "myndighetsaktiga". Vi håller inte med. Vi vill vara säkra på att vår adoption går rätt till. Vi har inget större behov av att organisationen känns mysig och personlig. De damer vi har pratat med har varit vänliga, kunniga och korrekta. Det räcker utmärkt bra för oss.
AC känns också som ett långsiktigt alternativ. De har funnits länge och besitter en oerhörd kompetens. De avsätter resurser för adopterade att söka rötter och göra återresor. Adoption är ju så mycket mer än det som vi är mitt uppe i just nu. Resten av våra liv, och hela vårt barns liv kommer att präglas av adoption. AC är en bra partner på den vägen.
En nackdel med Korea är att det är ganska lång väntetid mellan barnbesked och resebesked, i vissa fall flera månader. Det kommer inte att bli en rolig tid för oss eller för vår omgivning.
Den korta väntetiden på barnbesked är förstås en fördel, och var ett tungt skäl för oss att välja Korea. Men paradoxalt nog för den med sig en nackdel. Eftersom vi inte har skickat våra papper ännu känns adoptionen fortfarande osäker och icke-definitiv. När ska vi berätta på jobbet? När kan vi börja tänka och säga att vi väntar barn? Vi tror och hoppas att vi har en bebis i sommar, men vi vet inte. Tänk om något händer? Allt känns fortfarande så osäkert.
Å andra sidan hade vi knappast känt oss tryggare av att skicka papper till Bolivia eller Kina och sedan få vänta ett ospecificerat antal månader. Nä, den sista nackdelen är nog ett lyxproblem.
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)