Husångest

I förra veckan sas det på A-ekonomi att Finansinspektionen varnade för prisras på hus under de närmaste åren. Genast flammade min husångest upp igen.

Det är nu drygt ett år sedan O och jag lämnade Lilla gula huset (med den älskade trädgården, inte att förglömma) till brasilianska hyresgäster för att söka vår lycka i Stockholm. Lyckan vet jag inte precis om vi har hittat, men vi har i alla fall skapat oss ett bra liv här. Två fasta jobb gör att vi ekonomiskt aldrig har haft det bättre än nu. Vi trivs inte mer än sisådär i vår nuvarande bostad. Den är lite för sliten, lite för lyhörd. Men i maj (inte april som vi tidigare trodde) ska vi alltså flytta till ett nybygge lite närmare stan. Jag räknar veckorna dit.

Jag är förvånad över hur lätt det var att flytta från staden där jag växte upp, och från huset som vi valt med omsorg. Säkert underlättades detta av att de senaste åren varit så tunga. Stockholm har verkligen blivit en nystart för oss. Vi har nya jobb, nya kompisar, nya intressen. Jag har kören och O är engagerad i båtklubben. Fortare än vi kunnat ana har vi börjat rota oss i vårt lilla hörn av storstaden.

Redan i somras, när svärfar gick bort, sa O att han ville sälja huset. Jag ville inte då, tyckte att det var för mycket som hände på en gång. Vi har ju hela tiden sagt att vi ska flytta tillbaka någon gång, även om vi innerst inne har förstått att det förmodligen blir svårt.

I januari hälsade vi på våra mammor i Göteborg, och jag förvånades över att det inte längre kändes som hemma. Välbekant ja, men inte hemma.

Jag längtar allt mer efter att ha en trädgård igen. Det som var mitt största intresse under några år, det som gav mig glädje och avkoppling när nästan allt annat var svårt och sorgligt, är nu helt borta ur mitt liv. Jag blir vemodig när jag ser trädgårdsreportage eller åker förbi plantskolor. Och nej, det är inte aktuellt med ett substitut i form av en odlingslott eller liknande. En stor poäng med en trädgård är att den ligger hemma. Man kan vara ute i den hela dagen och få massor med motion och frisk luft, men man är hela tiden hemma och kan springa in och svara i telefon eller kissa eller göra en kopp kaffe. Man kan gå ut i trädgården i tjugo minuter och fixa med något innan Aktuellt börjar (fast oftast brukade det jag gjorde vara så roligt att jag struntade i Aktuellt). Varje dag kan man gå en liten runda och glädja sig åt det som växer och ändras.

Det vore också skönt att bo i hus igen, med alla de fördelar man har då. Större förvaringsutrymmen framför allt. Vårt vindsförråd och alla garderober är knökade till bristningsgränsen.

Men vi kan inte köpa hus här förrän vi har sålt det vi har i Göteborg. Det skulle passa bra att sälja nu, medan priserna är höga, och köpa om några år när de hutlösa priserna här kanske har sjunkit lite.

Så beslutet borde vara lätt, men det är det inte.

Jag saknar sällan Göteborg som stad. Inget större fel på den, men Stockholm har allt Göteborg har och lite till. Jag kan egentligen bara komma på två nackdelar med Stockholm: huspriserna och avstånden. Stockholm är stort, och jag har lite svårt att vänja mig vid att det tar en dryg timme (minst) att korsa stan. Men allt annat är fantastiskt. Stockholmarnas beryktade mallighet verkar vara en myt. Tvärtom har det varit lätt att få kontakt med folk. De flesta är inflyttade och kommer ihåg hur det var att vara ny i stan. Överhuvudtaget görs det liten skillnad på inflyttade och infödda här.

Jag saknar heller inte vårt närområde, har alltid tyckt att det var lite småtrist med hyreshus och stormarknader. Visst var själva villaområdet trevligt, med slingrande backiga gator och hus i alla storlekar, men det är huset och trädgården som är speciella.

Längtan sitter i kroppen efter vårt lilla hus, som jag älskat så. Alla drömmar jag har drömt. Rummet på övervåningen som skulle bli barnrum. Badrummet som dumt nog var rummet med husets vackraste utsikt, varför vi tänkte riva ut det och göra matsal där. Alla växter jag har planterat i trädgården. Julros, vintergäck, kungsänglilja, pion, klematis, tidlösa, listan kan göras lång.

Samtidigt är det kanske så att jag ännu lever i lycklig ovisshet om hur jobbigt det kan vara att bo i ett opraktiskt gammalt hus med trappor, en trädgård med stora nivåskillnader och en damm. En modern lägenhet med petskydd i vägguttagen gör vardagen med barn så mycket lättare. Jag sätter mitt hopp till att jag efter några månader med Ollibolli ska kunna klippa banden med huset, kunna begrava mina drömmar och se fram emot ett nytt husliv i en ny och spännande framtid.

Men ändå. Jag undrar om julrosorna har kommit upp ännu? Kommer den röda som jag planterade för tre år sedan att blomma i år, äntligen? Kanske kommer jag aldrig att få veta, kanske kommer jag aldrig mer att sitta i lusthuset och se solkatterna från dammen spela i taket, eller gå till soptunnan och passa på att snusa ordentligt på syrenerna. Den vita doftar mest, och blommorna lyser så vackert i skymningen.

Tankarna gör mig både glad och vemodig. Det är en rikedom att ha haft detta i nära fem år, och att ha minnena av det. Men längtan efter att ha det igen kan vara överväldigande. Längst inne finns en visshet om att det inte behöver bli exakt likadant för att bli bra, det får gärna vara lite annorlunda. Livet är skönast när det förändrar sig i lagom takt.