Tribute to Morrissey

Det är mycket jobb just nu. Jag har ganska mycket att göra, vilket är skönt eftersom jag inte fungerar bra när jag är understimulerad och uttråkad. Då tittar jag i taket, surfar, skriver mejl, flyttar på ett kommatecken här eller där i någon tråkig rapport, ignorerar surdegarna som bara växer och som varje vettig människa borde se till att röja undan nu när det är så lite att göra. Men när tempot skruvas upp, lever också jag upp, och förvånar mig själv med min effektivitet. Då skriver jag listor och betar av punkterna en efter en, och klarar alla deadlines. När jag har för lite att göra blir jag inåtvänd och grubblande och kommer mig inte ens för att gå tvärs över kontorslandskapet för att ställa en fråga. Har jag mycket att göra tar jag inte ett steg utan att bära med mig ett papper eller ärende. Ju mer jag pratar och frågar, desto mer kommer jag att tänka på, idéerna flödar.

Samtidigt vet jag precis var mina gränser går, hur mycket jobbet får kräva av mig. Ännu är vi inte där, långt ifrån, men jag vet exakt när det är dags att slå till bromsarna. Jag har haft jobb som har dränerat mig, och jag tänker inte låta det hända igen.

Allt är inte heller frid och fröjd. Smekmånaden är över, kan man säga. Det är ett bra företag jag jobbar på, inte tu tal om det. Jag gillar (nästan) alla mina kollegor och jag trivs med det jag gör dagligen. Ändå reflekterar jag mycket över arbetsklimatet. Det är så mycket som är motsägelsefullt. Inom projekten (där jag verkar) är det gudskelov högt i tak. Vi har mycket goda relationer med våra kunder. Vi är riktigt bra på det vi gör. De allra flesta medarbetarna är oerhört kompetenta och självgående.

Men det finns annat som är mindre bra, som till och med är häpnadsväckande dåligt. Ledarskapet. Därför är jag glad att jag vet var jag ska dra min gräns. Jag har inga problem att lämna jobbet bakom mig när jag sätter mig bakom ratten och drar upp volymen högt, högt och sjunger för full hals.

This world is full of crashing bores.