Jag fick en fråga om hur vi tänkte när vi valde Korea som adoptionsland. Det är så oerhört smickrande att få kommentarer och frågor, och jag är i vanliga fall alldeles för dålig på att svara, så nu ska jag verkligen bättra mig. Kanske. I alla fall:
För länge sedan, medan vi fortfarande krälade i IVF-träsket, pratade vi då och då om adoption. Vissa perioder ganska mycket. Jag läste Längtansbarnen och andra böcker om adoption, och tvingade O att göra detsamma. Vi visste båda att vi ville adoptera om IVF-erna skulle misslyckas. Det är lätt att vara efterklok, men vi hade definitivt slutat med IVF tidigare om det inte hade varit för läkarnas entusiasm. Dr Optimist sade vid vår första IVF att han närapå kunde lova att jag skulle bli gravid förr eller senare. Dr XX varnade vid vår fjärde IVF för att det nu skulle bli tvillingar, och att han hur som helst med tanke på våra elva embryon i frysen inte trodde att vi skulle behöva göra någon mer stimulerad IVF. Så där höll det på. Det var först när vi kom hit till Stockholm som det blev annat ljud i skällan och läkarna började avråda från fortsatta IVF-försök. Nio återföringar av förstklassiga embryon, ingen graviditet. Det är ovanligt men inte unikt. Nu kommer vi aldrig att få reda på om det var slumpen som spelade oss ett elakt spratt eller om det finns en underliggande oupptäckt orsak som hela tiden gjort det omöjligt för oss att bli med barn tillsammans.
Men tillbaka till ämnet (tanken på vår IVF-historia gör mig till en eldsprutande drake, märks det?). Under denna tid, när vi talade om adoption, var det om Colombia. Jag har varit i Bogotá ett par gånger, och pratar hyfsad spanska. O förstår spanska. Vi kände att vi gärna ville adoptera från ett land i Latinamerika, och eftersom Colombia är ett stort adoptionsland, började vi fantisera om ett Colombiabarn. Hösten 2004, samtidigt som vi flyttade till Stockholm, fick vi reda på att Bolivia fanns som alternativ, ett land vi tidigare inte tänkt på. Där talar de också spanska, och väntetiderna var just då mycket korta, till skillnad från i Colombia. Alltså började vi drömma om en Olivia från Bolivia. Det gjorde vi ända tills i november 2005, när det visade sig att väntetiderna ökat, både här i Sverige (innan man får skicka sina papper) och i Bolivia (tiden mellan det att man skickat ansökan tills man får barnbesked).
Vånda och beslutsångest följde, vilket jag har skrivit om i tidigare inlägg. Men till sist stod Korea fram som det bästa adoptionslandet för oss.
Vad är det då vi tycker är bra med Korea? Jag ska försöka förklara. Det blir oundvikligen så att det då går att göra en jämförelse med andra länder som vi hade kunnat välja. Jag hoppas att ni som läser har överseende med detta, och att ni som gjort andra val inte blir ledsna eller känner er ifrågasatta. Korea är vårt land och är rätt för oss, men behöver inte vara det för någon annan.
Det går fort. Viktigt! I juli blir det sju år sedan jag slutade med p-piller. Jag har väntat. På att mensen inte ska komma. På provsvar. På att komma fram i landstingets kö till IVF. På mens för att få börja spraya (fem gånger!). På att få göra frysförsök (fyra gånger!). På ännu fler provsvar. På att få börja hemutredning. På att hemutredningen ska bli klar. På att gynekologen-fertilitetskliniken-hemutredaren-adoptionsorganisationen-Gud Fader själv ska ringa tillbaka. Jag är så inihelvete jävla trött på att vänta så det går inte att beskriva. Koreas väntetid på barnbesked är några veckor. Bra, där satt den. Saken är klar, vi har ett adoptionsland.
Barnen är små, runt halvåret. Det borde inte vara viktigt, som adoptant bör man vara beredd att med öppna armar ta emot det barn som föräras en. Det är barnets behov som ska styra, inte föräldrarnas. Det handlar om barn som finns och behöver föräldrar, och de är inga beställningsvaror. Innan ett barn adopteras bort måste man vara fullständigt säker på att det verkligen är övergivet. Något annat vore förfärligt. Denna procedur tar minst några månader, ofta mer, och det är bland annat därför som nyfödda barn knappt förekommer.
Detta är jag helt införstådd med, och jag håller med. Jag tycker att det är förfärligt att västvärldens aptit på friska, vita bebisar är oändlig, medan lite äldre barn ratas och blir kvar på barnhem.
Vi är i den lyckliga situationen att vi kan välja, och vi utnyttjar denna möjlighet till att välja ett så litet barn som möjligt. Jag har tänkt noga på detta, och står för mitt val. Jag vill vara med om så mycket som möjligt av mitt barns liv, jag vill missa så lite som möjligt. Jag inbillar mig att ett litet barn har varit med om färre separationer eller andra traumatiska händelser än ett äldre barn. Jag inbillar mig att oerfarna föräldrar som vi lättare klarar av en sexmånaders bebis än en treåring. Kanske har jag fel. Kanske är jag tillräckligt duktig och modig att adoptera ett äldre barn när det blir dags för syskon.
Barnen bor i fosterfamilj och inte på barnhem. Jag vet inte mycket om detta, men jag har läst att ett barn som en gång har skapat en anknytning till en unik person (läs fostermamma) har, om detta band bryts, lättare att knyta an till nya personer (läs mamma eller pappa) än ett barn som har vårdats av flera olika personer. Förnuft och känsla hos mig håller med.
Korea har förstklassig läkarvård, jämförbar med Sveriges. Det innebär att mamman blivit väl omhändertagen under graviditet och förlossning, och att barnet fått bra vård. Risken för förlossningsskador är mindre, risken för undernäring minimal. Barnen är ordentligt läkarundersökta, kanske lite för väl undersökta. Enligt AC är man i Korea oerhört noggrann och lägger in barnen på sjukhus för minsta förkylning, gör magnetröntgen av hjärnan eller ordinerar antibiotika i fall där man inte ens hade övervägt liknande åtgärder i Sverige. Man får också veta mycket om graviditeten, och ofta får man exakta uppgifter om hur mycket alkohol mamman druckit och i vilken vecka. Alla vill kanske inte ha den här informationen, de föredrar att inte veta för att slippa oroa sig. Jag hör inte till dem. Oro kommer jag att leva med ändå, och min erfarenhet är att kunskap minskar oron.
Man får veta mycket om barnets bakgrund och de biologiska föräldrarna. Barn från Korea är sällan hittebarn, och orsaken till adoptionen är sällan fattigdom. Det vanligaste scenariot är unga föräldrar, ofta i tonåren, som råkat i olycka, som man sa i Sverige förr. Trots att Korea är ett minst lika utvecklat land som Sverige, finns där stor okunskap om preventivmedel och hur barn blir till. Det är mycket svårt att vara ensamstående mamma i Korea, både barnet och mamman stöts ut ur familjegemenskapen. Korea är ett patriarkaliskt, hierarkiskt och mycket traditionellt samhälle. Detta gör att unga flickor som blir med barn, ofta väljer adoption. Det finns ett helt system för detta. Under graviditeten bor flickorna på särskilda mödrahem där de läkarundersöks och intervjuas. Efter förlossningen återvänder de till sin vardag, och barnen bor som sagt i fosterhem tills de adopteras. Ett omänskligt system eller ett pragmatiskt?
Precis som med den medicinska informationen så föredrar jag kunskap framför okunskap, för mitt barns skull. Hade jag själv varit adopterad tror jag att jag hade velat veta så mycket som möjligt om min biologiska bakgrund. Det är inte säkert att mitt barn kommer att resonera som jag, och det kommer jag naturligtvis att respektera. Men just nu är det detta som finns att hålla sig till: att välja så som jag själv hade velat ha det om jag vore adopterad.
Det finns många Koreaadopterade i Sverige, i alla åldrar upp till femtioårsåldern, att identifiera sig med. Detta tycker jag är bra. Jag läste med stort intresse antologin Hitta hem (se boksidan!) som skrivits av vuxna koreaadopterade, och jag fascinerades och imponerades av den rikedom och variation de medverkande stod för. Förstås! Hur kan man tro att alla är stöpta i samma form bara för att de råkar vara födda i Korea och adopterade till Sverige?
Vi kommer förstås att sträva efter att vara goda förebilder för vårt barn, på alla sätt. Men vi kommer förmodligen inte att räcka till hela vägen, det gör inga föräldrar. Alla barn behöver förebilder utanför familjen, och det känns skönt att veta att det finns många begåvade, framgångsrika, lyckliga, välfungerande koreaadopterade att identifiera sig med.
Nackdelar då? Det som talade emot Korea som adoptionsland, när O och jag resonerade, var det som jag nämnt ovan: att Korea är ett i-land som adopterar bort sina barn av sociala och kulturella skäl, inte ekonomiska. Ska man medverka till fortlevnaden av ett sådant system? Särskilt O var till att börja med mycket tveksam. Det som fick honom att ändra sig var det faktum att ungefär en tredjedel av adoptionerna i Korea sker inom landet. För bara några år sedan adopterades alla barn till utlandet. En förändring håller alltså på att ske.
Samtidigt är det lika omoraliskt att någon enda förälder tvingas lämna ifrån sig sitt barn på grund av fattigdom. Eller på grund av att myndigheter bestämt att man bara får ha ett barn. Eller på grund av att samhället värderar pojkar högre än flickor. Ändå är det just så det ser ut runt om i världen.
Alla adoptioner börjar med en tragedi, vare sig de sker på grund av fattigdom, ettbarnspolitik eller sociala strukturer. Att ett barn skiljs från sina biologiska föräldrar, att föräldrar inte har möjlighet att ta hand om sina barn kan aldrig vara annat än sorgligt. I den bästa av världar hade adoption inte funnits.
Det svåra är att det som börjar som en tragedi förhoppningsvis ska bli min och min mans stora lycka. I den bästa av världar hade vårt barn inte kommit till oss. Det är svårt att tänka på och svårt att acceptera. Men vi försöker att inte skygga för tanken utan lära oss att umgås med den tills den blir välbekant. Samtidigt som vi arbetar för att det som började så fel både för oss och för vårt barn ska bli riktigt bra till slut.
2006-01-27
Varför Korea?
Jag fick en fråga om hur vi tänkte när vi valde Korea som adoptionsland. Det är så oerhört smickrande att få kommentarer och frågor, och jag är i vanliga fall alldeles för dålig på att svara, så nu ska jag verkligen bättra mig. Kanske. I alla fall:
För länge sedan, medan vi fortfarande krälade i IVF-träsket, pratade vi då och då om adoption. Vissa perioder ganska mycket. Jag läste Längtansbarnen och andra böcker om adoption, och tvingade O att göra detsamma. Vi visste båda att vi ville adoptera om IVF-erna skulle misslyckas. Det är lätt att vara efterklok, men vi hade definitivt slutat med IVF tidigare om det inte hade varit för läkarnas entusiasm. Dr Optimist sade vid vår första IVF att han närapå kunde lova att jag skulle bli gravid förr eller senare. Dr XX varnade vid vår fjärde IVF för att det nu skulle bli tvillingar, och att han hur som helst med tanke på våra elva embryon i frysen inte trodde att vi skulle behöva göra någon mer stimulerad IVF. Så där höll det på. Det var först när vi kom hit till Stockholm som det blev annat ljud i skällan och läkarna började avråda från fortsatta IVF-försök. Nio återföringar av förstklassiga embryon, ingen graviditet. Det är ovanligt men inte unikt. Nu kommer vi aldrig att få reda på om det var slumpen som spelade oss ett elakt spratt eller om det finns en underliggande oupptäckt orsak som hela tiden gjort det omöjligt för oss att bli med barn tillsammans.
Men tillbaka till ämnet (tanken på vår IVF-historia gör mig till en eldsprutande drake, märks det?). Under denna tid, när vi talade om adoption, var det om Colombia. Jag har varit i Bogotá ett par gånger, och pratar hyfsad spanska. O förstår spanska. Vi kände att vi gärna ville adoptera från ett land i Latinamerika, och eftersom Colombia är ett stort adoptionsland, började vi fantisera om ett Colombiabarn. Hösten 2004, samtidigt som vi flyttade till Stockholm, fick vi reda på att Bolivia fanns som alternativ, ett land vi tidigare inte tänkt på. Där talar de också spanska, och väntetiderna var just då mycket korta, till skillnad från i Colombia. Alltså började vi drömma om en Olivia från Bolivia. Det gjorde vi ända tills i november 2005, när det visade sig att väntetiderna ökat, både här i Sverige (innan man får skicka sina papper) och i Bolivia (tiden mellan det att man skickat ansökan tills man får barnbesked).
Vånda och beslutsångest följde, vilket jag har skrivit om i tidigare inlägg. Men till sist stod Korea fram som det bästa adoptionslandet för oss.
Vad är det då vi tycker är bra med Korea? Jag ska försöka förklara. Det blir oundvikligen så att det då går att göra en jämförelse med andra länder som vi hade kunnat välja. Jag hoppas att ni som läser har överseende med detta, och att ni som gjort andra val inte blir ledsna eller känner er ifrågasatta. Korea är vårt land och är rätt för oss, men behöver inte vara det för någon annan.
Det går fort. Viktigt! I juli blir det sju år sedan jag slutade med p-piller. Jag har väntat. På att mensen inte ska komma. På provsvar. På att komma fram i landstingets kö till IVF. På mens för att få börja spraya (fem gånger!). På att få göra frysförsök (fyra gånger!). På ännu fler provsvar. På att få börja hemutredning. På att hemutredningen ska bli klar. På att gynekologen-fertilitetskliniken-hemutredaren-adoptionsorganisationen-Gud Fader själv ska ringa tillbaka. Jag är så inihelvete jävla trött på att vänta så det går inte att beskriva. Koreas väntetid på barnbesked är några veckor. Bra, där satt den. Saken är klar, vi har ett adoptionsland.
Barnen är små, runt halvåret. Det borde inte vara viktigt, som adoptant bör man vara beredd att med öppna armar ta emot det barn som föräras en. Det är barnets behov som ska styra, inte föräldrarnas. Det handlar om barn som finns och behöver föräldrar, och de är inga beställningsvaror. Innan ett barn adopteras bort måste man vara fullständigt säker på att det verkligen är övergivet. Något annat vore förfärligt. Denna procedur tar minst några månader, ofta mer, och det är bland annat därför som nyfödda barn knappt förekommer.
Detta är jag helt införstådd med, och jag håller med. Jag tycker att det är förfärligt att västvärldens aptit på friska, vita bebisar är oändlig, medan lite äldre barn ratas och blir kvar på barnhem.
Vi är i den lyckliga situationen att vi kan välja, och vi utnyttjar denna möjlighet till att välja ett så litet barn som möjligt. Jag har tänkt noga på detta, och står för mitt val. Jag vill vara med om så mycket som möjligt av mitt barns liv, jag vill missa så lite som möjligt. Jag inbillar mig att ett litet barn har varit med om färre separationer eller andra traumatiska händelser än ett äldre barn. Jag inbillar mig att oerfarna föräldrar som vi lättare klarar av en sexmånaders bebis än en treåring. Kanske har jag fel. Kanske är jag tillräckligt duktig och modig att adoptera ett äldre barn när det blir dags för syskon.
Barnen bor i fosterfamilj och inte på barnhem. Jag vet inte mycket om detta, men jag har läst att ett barn som en gång har skapat en anknytning till en unik person (läs fostermamma) har, om detta band bryts, lättare att knyta an till nya personer (läs mamma eller pappa) än ett barn som har vårdats av flera olika personer. Förnuft och känsla hos mig håller med.
Korea har förstklassig läkarvård, jämförbar med Sveriges. Det innebär att mamman blivit väl omhändertagen under graviditet och förlossning, och att barnet fått bra vård. Risken för förlossningsskador är mindre, risken för undernäring minimal. Barnen är ordentligt läkarundersökta, kanske lite för väl undersökta. Enligt AC är man i Korea oerhört noggrann och lägger in barnen på sjukhus för minsta förkylning, gör magnetröntgen av hjärnan eller ordinerar antibiotika i fall där man inte ens hade övervägt liknande åtgärder i Sverige. Man får också veta mycket om graviditeten, och ofta får man exakta uppgifter om hur mycket alkohol mamman druckit och i vilken vecka. Alla vill kanske inte ha den här informationen, de föredrar att inte veta för att slippa oroa sig. Jag hör inte till dem. Oro kommer jag att leva med ändå, och min erfarenhet är att kunskap minskar oron.
Man får veta mycket om barnets bakgrund och de biologiska föräldrarna. Barn från Korea är sällan hittebarn, och orsaken till adoptionen är sällan fattigdom. Det vanligaste scenariot är unga föräldrar, ofta i tonåren, som råkat i olycka, som man sa i Sverige förr. Trots att Korea är ett minst lika utvecklat land som Sverige, finns där stor okunskap om preventivmedel och hur barn blir till. Det är mycket svårt att vara ensamstående mamma i Korea, både barnet och mamman stöts ut ur familjegemenskapen. Korea är ett patriarkaliskt, hierarkiskt och mycket traditionellt samhälle. Detta gör att unga flickor som blir med barn, ofta väljer adoption. Det finns ett helt system för detta. Under graviditeten bor flickorna på särskilda mödrahem där de läkarundersöks och intervjuas. Efter förlossningen återvänder de till sin vardag, och barnen bor som sagt i fosterhem tills de adopteras. Ett omänskligt system eller ett pragmatiskt?
Precis som med den medicinska informationen så föredrar jag kunskap framför okunskap, för mitt barns skull. Hade jag själv varit adopterad tror jag att jag hade velat veta så mycket som möjligt om min biologiska bakgrund. Det är inte säkert att mitt barn kommer att resonera som jag, och det kommer jag naturligtvis att respektera. Men just nu är det detta som finns att hålla sig till: att välja så som jag själv hade velat ha det om jag vore adopterad.
Det finns många Koreaadopterade i Sverige, i alla åldrar upp till femtioårsåldern, att identifiera sig med. Detta tycker jag är bra. Jag läste med stort intresse antologin Hitta hem (se boksidan!) som skrivits av vuxna koreaadopterade, och jag fascinerades och imponerades av den rikedom och variation de medverkande stod för. Förstås! Hur kan man tro att alla är stöpta i samma form bara för att de råkar vara födda i Korea och adopterade till Sverige?
Vi kommer förstås att sträva efter att vara goda förebilder för vårt barn, på alla sätt. Men vi kommer förmodligen inte att räcka till hela vägen, det gör inga föräldrar. Alla barn behöver förebilder utanför familjen, och det känns skönt att veta att det finns många begåvade, framgångsrika, lyckliga, välfungerande koreaadopterade att identifiera sig med.
Nackdelar då? Det som talade emot Korea som adoptionsland, när O och jag resonerade, var det som jag nämnt ovan: att Korea är ett i-land som adopterar bort sina barn av sociala och kulturella skäl, inte ekonomiska. Ska man medverka till fortlevnaden av ett sådant system? Särskilt O var till att börja med mycket tveksam. Det som fick honom att ändra sig var det faktum att ungefär en tredjedel av adoptionerna i Korea sker inom landet. För bara några år sedan adopterades alla barn till utlandet. En förändring håller alltså på att ske.
Samtidigt är det lika omoraliskt att någon enda förälder tvingas lämna ifrån sig sitt barn på grund av fattigdom. Eller på grund av att myndigheter bestämt att man bara får ha ett barn. Eller på grund av att samhället värderar pojkar högre än flickor. Ändå är det just så det ser ut runt om i världen.
Alla adoptioner börjar med en tragedi, vare sig de sker på grund av fattigdom, ettbarnspolitik eller sociala strukturer. Att ett barn skiljs från sina biologiska föräldrar, att föräldrar inte har möjlighet att ta hand om sina barn kan aldrig vara annat än sorgligt. I den bästa av världar hade adoption inte funnits.
Det svåra är att det som börjar som en tragedi förhoppningsvis ska bli min och min mans stora lycka. I den bästa av världar hade vårt barn inte kommit till oss. Det är svårt att tänka på och svårt att acceptera. Men vi försöker att inte skygga för tanken utan lära oss att umgås med den tills den blir välbekant. Samtidigt som vi arbetar för att det som började så fel både för oss och för vårt barn ska bli riktigt bra till slut.
För länge sedan, medan vi fortfarande krälade i IVF-träsket, pratade vi då och då om adoption. Vissa perioder ganska mycket. Jag läste Längtansbarnen och andra böcker om adoption, och tvingade O att göra detsamma. Vi visste båda att vi ville adoptera om IVF-erna skulle misslyckas. Det är lätt att vara efterklok, men vi hade definitivt slutat med IVF tidigare om det inte hade varit för läkarnas entusiasm. Dr Optimist sade vid vår första IVF att han närapå kunde lova att jag skulle bli gravid förr eller senare. Dr XX varnade vid vår fjärde IVF för att det nu skulle bli tvillingar, och att han hur som helst med tanke på våra elva embryon i frysen inte trodde att vi skulle behöva göra någon mer stimulerad IVF. Så där höll det på. Det var först när vi kom hit till Stockholm som det blev annat ljud i skällan och läkarna började avråda från fortsatta IVF-försök. Nio återföringar av förstklassiga embryon, ingen graviditet. Det är ovanligt men inte unikt. Nu kommer vi aldrig att få reda på om det var slumpen som spelade oss ett elakt spratt eller om det finns en underliggande oupptäckt orsak som hela tiden gjort det omöjligt för oss att bli med barn tillsammans.
Men tillbaka till ämnet (tanken på vår IVF-historia gör mig till en eldsprutande drake, märks det?). Under denna tid, när vi talade om adoption, var det om Colombia. Jag har varit i Bogotá ett par gånger, och pratar hyfsad spanska. O förstår spanska. Vi kände att vi gärna ville adoptera från ett land i Latinamerika, och eftersom Colombia är ett stort adoptionsland, började vi fantisera om ett Colombiabarn. Hösten 2004, samtidigt som vi flyttade till Stockholm, fick vi reda på att Bolivia fanns som alternativ, ett land vi tidigare inte tänkt på. Där talar de också spanska, och väntetiderna var just då mycket korta, till skillnad från i Colombia. Alltså började vi drömma om en Olivia från Bolivia. Det gjorde vi ända tills i november 2005, när det visade sig att väntetiderna ökat, både här i Sverige (innan man får skicka sina papper) och i Bolivia (tiden mellan det att man skickat ansökan tills man får barnbesked).
Vånda och beslutsångest följde, vilket jag har skrivit om i tidigare inlägg. Men till sist stod Korea fram som det bästa adoptionslandet för oss.
Vad är det då vi tycker är bra med Korea? Jag ska försöka förklara. Det blir oundvikligen så att det då går att göra en jämförelse med andra länder som vi hade kunnat välja. Jag hoppas att ni som läser har överseende med detta, och att ni som gjort andra val inte blir ledsna eller känner er ifrågasatta. Korea är vårt land och är rätt för oss, men behöver inte vara det för någon annan.
Det går fort. Viktigt! I juli blir det sju år sedan jag slutade med p-piller. Jag har väntat. På att mensen inte ska komma. På provsvar. På att komma fram i landstingets kö till IVF. På mens för att få börja spraya (fem gånger!). På att få göra frysförsök (fyra gånger!). På ännu fler provsvar. På att få börja hemutredning. På att hemutredningen ska bli klar. På att gynekologen-fertilitetskliniken-hemutredaren-adoptionsorganisationen-Gud Fader själv ska ringa tillbaka. Jag är så inihelvete jävla trött på att vänta så det går inte att beskriva. Koreas väntetid på barnbesked är några veckor. Bra, där satt den. Saken är klar, vi har ett adoptionsland.
Barnen är små, runt halvåret. Det borde inte vara viktigt, som adoptant bör man vara beredd att med öppna armar ta emot det barn som föräras en. Det är barnets behov som ska styra, inte föräldrarnas. Det handlar om barn som finns och behöver föräldrar, och de är inga beställningsvaror. Innan ett barn adopteras bort måste man vara fullständigt säker på att det verkligen är övergivet. Något annat vore förfärligt. Denna procedur tar minst några månader, ofta mer, och det är bland annat därför som nyfödda barn knappt förekommer.
Detta är jag helt införstådd med, och jag håller med. Jag tycker att det är förfärligt att västvärldens aptit på friska, vita bebisar är oändlig, medan lite äldre barn ratas och blir kvar på barnhem.
Vi är i den lyckliga situationen att vi kan välja, och vi utnyttjar denna möjlighet till att välja ett så litet barn som möjligt. Jag har tänkt noga på detta, och står för mitt val. Jag vill vara med om så mycket som möjligt av mitt barns liv, jag vill missa så lite som möjligt. Jag inbillar mig att ett litet barn har varit med om färre separationer eller andra traumatiska händelser än ett äldre barn. Jag inbillar mig att oerfarna föräldrar som vi lättare klarar av en sexmånaders bebis än en treåring. Kanske har jag fel. Kanske är jag tillräckligt duktig och modig att adoptera ett äldre barn när det blir dags för syskon.
Barnen bor i fosterfamilj och inte på barnhem. Jag vet inte mycket om detta, men jag har läst att ett barn som en gång har skapat en anknytning till en unik person (läs fostermamma) har, om detta band bryts, lättare att knyta an till nya personer (läs mamma eller pappa) än ett barn som har vårdats av flera olika personer. Förnuft och känsla hos mig håller med.
Korea har förstklassig läkarvård, jämförbar med Sveriges. Det innebär att mamman blivit väl omhändertagen under graviditet och förlossning, och att barnet fått bra vård. Risken för förlossningsskador är mindre, risken för undernäring minimal. Barnen är ordentligt läkarundersökta, kanske lite för väl undersökta. Enligt AC är man i Korea oerhört noggrann och lägger in barnen på sjukhus för minsta förkylning, gör magnetröntgen av hjärnan eller ordinerar antibiotika i fall där man inte ens hade övervägt liknande åtgärder i Sverige. Man får också veta mycket om graviditeten, och ofta får man exakta uppgifter om hur mycket alkohol mamman druckit och i vilken vecka. Alla vill kanske inte ha den här informationen, de föredrar att inte veta för att slippa oroa sig. Jag hör inte till dem. Oro kommer jag att leva med ändå, och min erfarenhet är att kunskap minskar oron.
Man får veta mycket om barnets bakgrund och de biologiska föräldrarna. Barn från Korea är sällan hittebarn, och orsaken till adoptionen är sällan fattigdom. Det vanligaste scenariot är unga föräldrar, ofta i tonåren, som råkat i olycka, som man sa i Sverige förr. Trots att Korea är ett minst lika utvecklat land som Sverige, finns där stor okunskap om preventivmedel och hur barn blir till. Det är mycket svårt att vara ensamstående mamma i Korea, både barnet och mamman stöts ut ur familjegemenskapen. Korea är ett patriarkaliskt, hierarkiskt och mycket traditionellt samhälle. Detta gör att unga flickor som blir med barn, ofta väljer adoption. Det finns ett helt system för detta. Under graviditeten bor flickorna på särskilda mödrahem där de läkarundersöks och intervjuas. Efter förlossningen återvänder de till sin vardag, och barnen bor som sagt i fosterhem tills de adopteras. Ett omänskligt system eller ett pragmatiskt?
Precis som med den medicinska informationen så föredrar jag kunskap framför okunskap, för mitt barns skull. Hade jag själv varit adopterad tror jag att jag hade velat veta så mycket som möjligt om min biologiska bakgrund. Det är inte säkert att mitt barn kommer att resonera som jag, och det kommer jag naturligtvis att respektera. Men just nu är det detta som finns att hålla sig till: att välja så som jag själv hade velat ha det om jag vore adopterad.
Det finns många Koreaadopterade i Sverige, i alla åldrar upp till femtioårsåldern, att identifiera sig med. Detta tycker jag är bra. Jag läste med stort intresse antologin Hitta hem (se boksidan!) som skrivits av vuxna koreaadopterade, och jag fascinerades och imponerades av den rikedom och variation de medverkande stod för. Förstås! Hur kan man tro att alla är stöpta i samma form bara för att de råkar vara födda i Korea och adopterade till Sverige?
Vi kommer förstås att sträva efter att vara goda förebilder för vårt barn, på alla sätt. Men vi kommer förmodligen inte att räcka till hela vägen, det gör inga föräldrar. Alla barn behöver förebilder utanför familjen, och det känns skönt att veta att det finns många begåvade, framgångsrika, lyckliga, välfungerande koreaadopterade att identifiera sig med.
Nackdelar då? Det som talade emot Korea som adoptionsland, när O och jag resonerade, var det som jag nämnt ovan: att Korea är ett i-land som adopterar bort sina barn av sociala och kulturella skäl, inte ekonomiska. Ska man medverka till fortlevnaden av ett sådant system? Särskilt O var till att börja med mycket tveksam. Det som fick honom att ändra sig var det faktum att ungefär en tredjedel av adoptionerna i Korea sker inom landet. För bara några år sedan adopterades alla barn till utlandet. En förändring håller alltså på att ske.
Samtidigt är det lika omoraliskt att någon enda förälder tvingas lämna ifrån sig sitt barn på grund av fattigdom. Eller på grund av att myndigheter bestämt att man bara får ha ett barn. Eller på grund av att samhället värderar pojkar högre än flickor. Ändå är det just så det ser ut runt om i världen.
Alla adoptioner börjar med en tragedi, vare sig de sker på grund av fattigdom, ettbarnspolitik eller sociala strukturer. Att ett barn skiljs från sina biologiska föräldrar, att föräldrar inte har möjlighet att ta hand om sina barn kan aldrig vara annat än sorgligt. I den bästa av världar hade adoption inte funnits.
Det svåra är att det som börjar som en tragedi förhoppningsvis ska bli min och min mans stora lycka. I den bästa av världar hade vårt barn inte kommit till oss. Det är svårt att tänka på och svårt att acceptera. Men vi försöker att inte skygga för tanken utan lära oss att umgås med den tills den blir välbekant. Samtidigt som vi arbetar för att det som började så fel både för oss och för vårt barn ska bli riktigt bra till slut.
2006-01-24
Barnvagnsbeslut
Fanfar! Här är den, barnvagnen som Ollibollikoreaskrutt ska åka i. (Man får säkert inte göra så här - copyright å sånt - men det ger jag fan i). Cerox Sportvagn heter underverket och färgen är Sport Ruby. Under min karriär i bilbranschen flinade jag åt att marknadsförarna envisades med att peta in ordet sport här och var för att attrahera feta medelålders penningstinna köpare. Men nu har alltså även vi fallit för detta trick. Nä förresten. Det vi föll för var (förutom färgen då, den är rödmetallic liksom, vet inte om det syns på fotot) att handtaget är vändbart och att vi kan köpa till en mjuklift som det går att ligga i tills man är tillräckligt stor för att sitta upp.Det är bara sex till åtta veckors leveranstid på vrålåket, så vi väntar lite med att beställa den.
Nu när barnvagnen är avklarad tar vi oss raskt an nästa punkt på listan. Imorgon ska vi åka till en specialaffär för att titta på och prova bärselar och bärsjalar. Här ska nämligen bäras barn!
Nu är det bara roligt att titta på saker. Det är som en låtsaslek, som att köpa dockvagn ungefär. När vi är i affärerna undviker jag expediternas blickar, samtidigt som jag utmanar dem i tankarna: kom igen då, kom hit du, fråga på bara om du törs! Frågar du ska jag svara stolt: i juli, och när du ser häpen ut ska jag sträcka på mig och säga: ja, jag har fått behålla min figur.
Fast hittills har ingen frågat, och lika bra är väl det. Numera pratar jag sällan om adoptionen, och när jag gör det blir det aldrig stora ord eller starka känslor. Jag skojar hellre, är ironisk, eller så är jag väldigt saklig. Jag vet inte varför, jag kanske inte orkar något annat. Eller så vill jag behålla eventuella känslor för mig själv, tills jag har fått lite ordning på dem.
Men varje kväll innan jag somnar tänker jag på Någon där borta i Korea.
Ett inlägg om hur vi tänkte när vi valde Korea är under bearbetning och kommer snart!
Barnvagnsbeslut
Fanfar! Här är den, barnvagnen som Ollibollikoreaskrutt ska åka i. (Man får säkert inte göra så här - copyright å sånt - men det ger jag fan i). Cerox Sportvagn heter underverket och färgen är Sport Ruby. Under min karriär i bilbranschen flinade jag åt att marknadsförarna envisades med att peta in ordet sport här och var för att attrahera feta medelålders penningstinna köpare. Men nu har alltså även vi fallit för detta trick. Nä förresten. Det vi föll för var (förutom färgen då, den är rödmetallic liksom, vet inte om det syns på fotot) att handtaget är vändbart och att vi kan köpa till en mjuklift som det går att ligga i tills man är tillräckligt stor för att sitta upp.Det är bara sex till åtta veckors leveranstid på vrålåket, så vi väntar lite med att beställa den.
Nu när barnvagnen är avklarad tar vi oss raskt an nästa punkt på listan. Imorgon ska vi åka till en specialaffär för att titta på och prova bärselar och bärsjalar. Här ska nämligen bäras barn!
Nu är det bara roligt att titta på saker. Det är som en låtsaslek, som att köpa dockvagn ungefär. När vi är i affärerna undviker jag expediternas blickar, samtidigt som jag utmanar dem i tankarna: kom igen då, kom hit du, fråga på bara om du törs! Frågar du ska jag svara stolt: i juli, och när du ser häpen ut ska jag sträcka på mig och säga: ja, jag har fått behålla min figur.
Fast hittills har ingen frågat, och lika bra är väl det. Numera pratar jag sällan om adoptionen, och när jag gör det blir det aldrig stora ord eller starka känslor. Jag skojar hellre, är ironisk, eller så är jag väldigt saklig. Jag vet inte varför, jag kanske inte orkar något annat. Eller så vill jag behålla eventuella känslor för mig själv, tills jag har fått lite ordning på dem.
Men varje kväll innan jag somnar tänker jag på Någon där borta i Korea.
Ett inlägg om hur vi tänkte när vi valde Korea är under bearbetning och kommer snart!
2006-01-16
Materialsport och bebisemballage
Vi var på Babyland igår, O och jag. (Uttalas hos oss på ren svenska: BA-BY-land. No Swenglish here, please!) Det var omtumlande, förvirrande och roligt.
För det första: vilken materialsport det är att skaffa barn! Jag har väl levt i en jordkula under marknivå men jag hade ingen aning om att det fanns så mycket prylar. Behöver man verkligen alla? Jag gick runt och fingrade på barnvagnar och skötbord och blev allt nervösare. Hur vet man vad man behöver? Och när man vet att man behöver en viss grej, hur välja rätt i djungeln av märken och modeller?
Vi inriktade oss mest på barnvagnar, och lika stirrig som jag blev, lika cool var O. Jag ska överlämna valet av vagn till honom. Han gick runt och ryckte sakkunnigt i handtag (för det heter väl inte styre på barnvagn?) och provade bromsar. Han orienterade sig snabbt i djungeln och konstaterade att en renodlad liggvagn inte var aktuell, eftersom vi inte får ett nyfött barn, bättre då med sittvagn med någon sorts insats. Ja, fråga inte mig. När det gäller barnvagnar är jag som med bilar mest intresserad av färgen. Sport Ruby var snygg, den vill jag ha.
En sak som stod väldigt tydlig för mig är att mycket i barnshoppingväg handlar om olika typer av förvaring. Bebisemballage om man så vill. Liggvagn, sittvagn, bilstol, bärsele, babylift, bärsjal, babysitter, tripptrappstol, spjälsäng, skötbord. Multiplicera med tio och upphöj med tolv för att få med alla märken och modeller. Hjälp! Jag som trodde att bebisar var små varelser som inte behöver en massa tillbehör.
Fast lite kul är det, det erkänner jag.
För det första: vilken materialsport det är att skaffa barn! Jag har väl levt i en jordkula under marknivå men jag hade ingen aning om att det fanns så mycket prylar. Behöver man verkligen alla? Jag gick runt och fingrade på barnvagnar och skötbord och blev allt nervösare. Hur vet man vad man behöver? Och när man vet att man behöver en viss grej, hur välja rätt i djungeln av märken och modeller?
Vi inriktade oss mest på barnvagnar, och lika stirrig som jag blev, lika cool var O. Jag ska överlämna valet av vagn till honom. Han gick runt och ryckte sakkunnigt i handtag (för det heter väl inte styre på barnvagn?) och provade bromsar. Han orienterade sig snabbt i djungeln och konstaterade att en renodlad liggvagn inte var aktuell, eftersom vi inte får ett nyfött barn, bättre då med sittvagn med någon sorts insats. Ja, fråga inte mig. När det gäller barnvagnar är jag som med bilar mest intresserad av färgen. Sport Ruby var snygg, den vill jag ha.
En sak som stod väldigt tydlig för mig är att mycket i barnshoppingväg handlar om olika typer av förvaring. Bebisemballage om man så vill. Liggvagn, sittvagn, bilstol, bärsele, babylift, bärsjal, babysitter, tripptrappstol, spjälsäng, skötbord. Multiplicera med tio och upphöj med tolv för att få med alla märken och modeller. Hjälp! Jag som trodde att bebisar var små varelser som inte behöver en massa tillbehör.
Fast lite kul är det, det erkänner jag.
Materialsport och bebisemballage
Vi var på Babyland igår, O och jag. (Uttalas hos oss på ren svenska: BA-BY-land. No Swenglish here, please!) Det var omtumlande, förvirrande och roligt.
För det första: vilken materialsport det är att skaffa barn! Jag har väl levt i en jordkula under marknivå men jag hade ingen aning om att det fanns så mycket prylar. Behöver man verkligen alla? Jag gick runt och fingrade på barnvagnar och skötbord och blev allt nervösare. Hur vet man vad man behöver? Och när man vet att man behöver en viss grej, hur välja rätt i djungeln av märken och modeller?
Vi inriktade oss mest på barnvagnar, och lika stirrig som jag blev, lika cool var O. Jag ska överlämna valet av vagn till honom. Han gick runt och ryckte sakkunnigt i handtag (för det heter väl inte styre på barnvagn?) och provade bromsar. Han orienterade sig snabbt i djungeln och konstaterade att en renodlad liggvagn inte var aktuell, eftersom vi inte får ett nyfött barn, bättre då med sittvagn med någon sorts insats. Ja, fråga inte mig. När det gäller barnvagnar är jag som med bilar mest intresserad av färgen. Sport Ruby var snygg, den vill jag ha.
En sak som stod väldigt tydlig för mig är att mycket i barnshoppingväg handlar om olika typer av förvaring. Bebisemballage om man så vill. Liggvagn, sittvagn, bilstol, bärsele, babylift, bärsjal, babysitter, tripptrappstol, spjälsäng, skötbord. Multiplicera med tio och upphöj med tolv för att få med alla märken och modeller. Hjälp! Jag som trodde att bebisar var små varelser som inte behöver en massa tillbehör.
Fast lite kul är det, det erkänner jag.
För det första: vilken materialsport det är att skaffa barn! Jag har väl levt i en jordkula under marknivå men jag hade ingen aning om att det fanns så mycket prylar. Behöver man verkligen alla? Jag gick runt och fingrade på barnvagnar och skötbord och blev allt nervösare. Hur vet man vad man behöver? Och när man vet att man behöver en viss grej, hur välja rätt i djungeln av märken och modeller?
Vi inriktade oss mest på barnvagnar, och lika stirrig som jag blev, lika cool var O. Jag ska överlämna valet av vagn till honom. Han gick runt och ryckte sakkunnigt i handtag (för det heter väl inte styre på barnvagn?) och provade bromsar. Han orienterade sig snabbt i djungeln och konstaterade att en renodlad liggvagn inte var aktuell, eftersom vi inte får ett nyfött barn, bättre då med sittvagn med någon sorts insats. Ja, fråga inte mig. När det gäller barnvagnar är jag som med bilar mest intresserad av färgen. Sport Ruby var snygg, den vill jag ha.
En sak som stod väldigt tydlig för mig är att mycket i barnshoppingväg handlar om olika typer av förvaring. Bebisemballage om man så vill. Liggvagn, sittvagn, bilstol, bärsele, babylift, bärsjal, babysitter, tripptrappstol, spjälsäng, skötbord. Multiplicera med tio och upphöj med tolv för att få med alla märken och modeller. Hjälp! Jag som trodde att bebisar var små varelser som inte behöver en massa tillbehör.
Fast lite kul är det, det erkänner jag.
2006-01-12
Nästa station Korea
Vi förbereder oss nu för Korea. O har gått med i Aftonbladets viktklubb och letar recept och loggar sitt matintag med stor entusiasm. Han är verkligen duktig och jag är glatt överraskad av hans energiska attityd till viktminskningen. Själv borde jag hänga på, för även om jag formellt sett klarar Koreas viktkrav så skulle jag bara må bra av att lätta några kilo. Träningen är just nu ganska försummad, nästa vecka ska jag börja ett nytt liv. Det är motigt att åka och träna efter en lång dag på jobbet, men av erfarenhet vet jag att träningen får mitt humör att ljusna, och det kan behövas.
Vidare har vi gått med i Korealistan, en mejllista för blivande och varande föräldrar med barn från Korea. Jösses, kan vi räknas in där?! Jag har tillbringat en kväll med att scrolla upp och ner bland mejlen och har lärt mig en massa. Att man får vänta cirka fyra veckor på barnbesked, men att resebeskedet dröjer desto längre, uppemot två månader. Att man reser på egen hand men att det är troligt att man träffar på andra svenska adoptivföräldrar på resan. Att det finns flera olika boenden att välja på, och många åsikter om vilket som är bäst. Att man får träffa sitt barn redan första arbetsdagen man är i Seoul, men att överlämnandet sker först ett par dagar före hemresan.
Tankarna snurrar, det känns verkligt och overkligt på samma gång. Jag ser en liten pojke framför mig, med mörkt blankt hår. Vi tror båda att det blir en pojke, och vi vet vad han ska heta.
O pratar om att åka till Babyland och titta på barnvagnar och jag antar att vi borde börja tänka på sånt, fast samtidigt blir jag full i skratt och ruskar tvivlande på huvudet. Jag måste nog tänka mer på den där lilla pojken innan jag fattar att han kommer att komma hit, till oss.
Vardagscirkel
Veckan som snart har gått har varit jobbig. Inte på grund av något särskilt, utan på grund av allt. Alla skärvor och bitar som tillsammans utgör mitt liv och som just nu har lyckats placera sig så att hela konstruktionen vippar över. Hm, märklig liknelse. Nej, jag är inte maskiningenjör, tur är väl det.
Vardagens lunk är lite för tung för mig just nu. Jag hamnar alltför lätt i en ond cirkel:
Morgon, gräsligt trött. När jag är trött blir jag ledsen och livet känns jävligt. För att det ska kännas något mindre jävligt tar jag god tid på mig och äter ordentlig frukost och läser tidningen, detta också för att hinna vakna ordentligt innan jag ska fräsa ut på motorvägen. Kommer alltså sent till jobbet, får dåligt samvete när jag stämplar in och ser saldot på flexkontot. Jobbar tämligen effektivt hela dagen, sitter kvar på sena eftermiddagen för att snygga till flexen. Tröttnar och ger upp. Kör bil igen, åtta månvarv och tjugo dagsmarscher innan mina trötta mockasiner når hemmets härd. När middagsdisk och tvätt är undanstökad finns det ett par fattiga timmar av frihet kvar, som jag oftast är för trött för att göra något bra av. Men min frihetslängtan resulterar ändå i att jag sitter uppe alldeles för sent. Något roligt ska man väl ha i sitt usla liv! Ända sedan jag var liten har jag avskytt att gå och lägga mig, mot bättre vetande. Och så blir det morgon igen, och jag är gräsligt trött.
Snälla, påpeka nu inte att allt detta blir mycket värre när man har fått barn, eller fråga hur jag tror att jag ska klara av att ha barn som vaknar tidigt, jag som är så morgontrött. Jag hört det förut, och jag vet inte riktigt hur jag ska klara det. Precis som alla andra gör, antar jag.
Medan jag vadar i det gråa vardagsslasket tänker jag mycket på hur jag skulle vilja ordna mitt liv. Barn förstås - näh?! - men förutom det. Jag skulle vilja ha kortare arbetsdagar, och kortare restid. Jag gillar att jobba, jag mår bra av bekräftelsen jag får på jobbet. Men den berömda balansen är viktig. I framtiden tror jag att jag skulle vilja jobba deltid. O och jag kommer att dela på föräldraledigheten så mycket som möjligt. Efter det får vi se.
Det jag ser fram emot nu är månaden april. Då ska vi flytta till vår nya lägenhet, där det finns ett barnrum med beige tapeter. Då är det dags att på allvar börja möblera om i vårt liv. Då har O förhoppningsvis en ny vikt och ett nytt BMI, så att vi kan börja sammanställa ansökan till Korea. Då får jag nya semesterdagar att ta ut.
Tills dess biter jag ihop tänderna och försöker skapa små öar som jag kan klättra upp på för att komma undan slasket en stund. Smita från jobbet och äta sushilunch på stan. Köpa en tröja på rea. Repetition med kören. Danska tv-serien Matador på dvd. En bra och lagom lättläst bok att förlora sig i.
Allt för att stå ut en dag till, en dag närmare ett nytt och annorlunda liv.
Vidare har vi gått med i Korealistan, en mejllista för blivande och varande föräldrar med barn från Korea. Jösses, kan vi räknas in där?! Jag har tillbringat en kväll med att scrolla upp och ner bland mejlen och har lärt mig en massa. Att man får vänta cirka fyra veckor på barnbesked, men att resebeskedet dröjer desto längre, uppemot två månader. Att man reser på egen hand men att det är troligt att man träffar på andra svenska adoptivföräldrar på resan. Att det finns flera olika boenden att välja på, och många åsikter om vilket som är bäst. Att man får träffa sitt barn redan första arbetsdagen man är i Seoul, men att överlämnandet sker först ett par dagar före hemresan.
Tankarna snurrar, det känns verkligt och overkligt på samma gång. Jag ser en liten pojke framför mig, med mörkt blankt hår. Vi tror båda att det blir en pojke, och vi vet vad han ska heta.
O pratar om att åka till Babyland och titta på barnvagnar och jag antar att vi borde börja tänka på sånt, fast samtidigt blir jag full i skratt och ruskar tvivlande på huvudet. Jag måste nog tänka mer på den där lilla pojken innan jag fattar att han kommer att komma hit, till oss.
Vardagscirkel
Veckan som snart har gått har varit jobbig. Inte på grund av något särskilt, utan på grund av allt. Alla skärvor och bitar som tillsammans utgör mitt liv och som just nu har lyckats placera sig så att hela konstruktionen vippar över. Hm, märklig liknelse. Nej, jag är inte maskiningenjör, tur är väl det.
Vardagens lunk är lite för tung för mig just nu. Jag hamnar alltför lätt i en ond cirkel:
Morgon, gräsligt trött. När jag är trött blir jag ledsen och livet känns jävligt. För att det ska kännas något mindre jävligt tar jag god tid på mig och äter ordentlig frukost och läser tidningen, detta också för att hinna vakna ordentligt innan jag ska fräsa ut på motorvägen. Kommer alltså sent till jobbet, får dåligt samvete när jag stämplar in och ser saldot på flexkontot. Jobbar tämligen effektivt hela dagen, sitter kvar på sena eftermiddagen för att snygga till flexen. Tröttnar och ger upp. Kör bil igen, åtta månvarv och tjugo dagsmarscher innan mina trötta mockasiner når hemmets härd. När middagsdisk och tvätt är undanstökad finns det ett par fattiga timmar av frihet kvar, som jag oftast är för trött för att göra något bra av. Men min frihetslängtan resulterar ändå i att jag sitter uppe alldeles för sent. Något roligt ska man väl ha i sitt usla liv! Ända sedan jag var liten har jag avskytt att gå och lägga mig, mot bättre vetande. Och så blir det morgon igen, och jag är gräsligt trött.
Snälla, påpeka nu inte att allt detta blir mycket värre när man har fått barn, eller fråga hur jag tror att jag ska klara av att ha barn som vaknar tidigt, jag som är så morgontrött. Jag hört det förut, och jag vet inte riktigt hur jag ska klara det. Precis som alla andra gör, antar jag.
Medan jag vadar i det gråa vardagsslasket tänker jag mycket på hur jag skulle vilja ordna mitt liv. Barn förstås - näh?! - men förutom det. Jag skulle vilja ha kortare arbetsdagar, och kortare restid. Jag gillar att jobba, jag mår bra av bekräftelsen jag får på jobbet. Men den berömda balansen är viktig. I framtiden tror jag att jag skulle vilja jobba deltid. O och jag kommer att dela på föräldraledigheten så mycket som möjligt. Efter det får vi se.
Det jag ser fram emot nu är månaden april. Då ska vi flytta till vår nya lägenhet, där det finns ett barnrum med beige tapeter. Då är det dags att på allvar börja möblera om i vårt liv. Då har O förhoppningsvis en ny vikt och ett nytt BMI, så att vi kan börja sammanställa ansökan till Korea. Då får jag nya semesterdagar att ta ut.
Tills dess biter jag ihop tänderna och försöker skapa små öar som jag kan klättra upp på för att komma undan slasket en stund. Smita från jobbet och äta sushilunch på stan. Köpa en tröja på rea. Repetition med kören. Danska tv-serien Matador på dvd. En bra och lagom lättläst bok att förlora sig i.
Allt för att stå ut en dag till, en dag närmare ett nytt och annorlunda liv.
Nästa station Korea
Vi förbereder oss nu för Korea. O har gått med i Aftonbladets viktklubb och letar recept och loggar sitt matintag med stor entusiasm. Han är verkligen duktig och jag är glatt överraskad av hans energiska attityd till viktminskningen. Själv borde jag hänga på, för även om jag formellt sett klarar Koreas viktkrav så skulle jag bara må bra av att lätta några kilo. Träningen är just nu ganska försummad, nästa vecka ska jag börja ett nytt liv. Det är motigt att åka och träna efter en lång dag på jobbet, men av erfarenhet vet jag att träningen får mitt humör att ljusna, och det kan behövas.
Vidare har vi gått med i Korealistan, en mejllista för blivande och varande föräldrar med barn från Korea. Jösses, kan vi räknas in där?! Jag har tillbringat en kväll med att scrolla upp och ner bland mejlen och har lärt mig en massa. Att man får vänta cirka fyra veckor på barnbesked, men att resebeskedet dröjer desto längre, uppemot två månader. Att man reser på egen hand men att det är troligt att man träffar på andra svenska adoptivföräldrar på resan. Att det finns flera olika boenden att välja på, och många åsikter om vilket som är bäst. Att man får träffa sitt barn redan första arbetsdagen man är i Seoul, men att överlämnandet sker först ett par dagar före hemresan.
Tankarna snurrar, det känns verkligt och overkligt på samma gång. Jag ser en liten pojke framför mig, med mörkt blankt hår. Vi tror båda att det blir en pojke, och vi vet vad han ska heta.
O pratar om att åka till Babyland och titta på barnvagnar och jag antar att vi borde börja tänka på sånt, fast samtidigt blir jag full i skratt och ruskar tvivlande på huvudet. Jag måste nog tänka mer på den där lilla pojken innan jag fattar att han kommer att komma hit, till oss.
Vardagscirkel
Veckan som snart har gått har varit jobbig. Inte på grund av något särskilt, utan på grund av allt. Alla skärvor och bitar som tillsammans utgör mitt liv och som just nu har lyckats placera sig så att hela konstruktionen vippar över. Hm, märklig liknelse. Nej, jag är inte maskiningenjör, tur är väl det.
Vardagens lunk är lite för tung för mig just nu. Jag hamnar alltför lätt i en ond cirkel:
Morgon, gräsligt trött. När jag är trött blir jag ledsen och livet känns jävligt. För att det ska kännas något mindre jävligt tar jag god tid på mig och äter ordentlig frukost och läser tidningen, detta också för att hinna vakna ordentligt innan jag ska fräsa ut på motorvägen. Kommer alltså sent till jobbet, får dåligt samvete när jag stämplar in och ser saldot på flexkontot. Jobbar tämligen effektivt hela dagen, sitter kvar på sena eftermiddagen för att snygga till flexen. Tröttnar och ger upp. Kör bil igen, åtta månvarv och tjugo dagsmarscher innan mina trötta mockasiner når hemmets härd. När middagsdisk och tvätt är undanstökad finns det ett par fattiga timmar av frihet kvar, som jag oftast är för trött för att göra något bra av. Men min frihetslängtan resulterar ändå i att jag sitter uppe alldeles för sent. Något roligt ska man väl ha i sitt usla liv! Ända sedan jag var liten har jag avskytt att gå och lägga mig, mot bättre vetande. Och så blir det morgon igen, och jag är gräsligt trött.
Snälla, påpeka nu inte att allt detta blir mycket värre när man har fått barn, eller fråga hur jag tror att jag ska klara av att ha barn som vaknar tidigt, jag som är så morgontrött. Jag hört det förut, och jag vet inte riktigt hur jag ska klara det. Precis som alla andra gör, antar jag.
Medan jag vadar i det gråa vardagsslasket tänker jag mycket på hur jag skulle vilja ordna mitt liv. Barn förstås - näh?! - men förutom det. Jag skulle vilja ha kortare arbetsdagar, och kortare restid. Jag gillar att jobba, jag mår bra av bekräftelsen jag får på jobbet. Men den berömda balansen är viktig. I framtiden tror jag att jag skulle vilja jobba deltid. O och jag kommer att dela på föräldraledigheten så mycket som möjligt. Efter det får vi se.
Det jag ser fram emot nu är månaden april. Då ska vi flytta till vår nya lägenhet, där det finns ett barnrum med beige tapeter. Då är det dags att på allvar börja möblera om i vårt liv. Då har O förhoppningsvis en ny vikt och ett nytt BMI, så att vi kan börja sammanställa ansökan till Korea. Då får jag nya semesterdagar att ta ut.
Tills dess biter jag ihop tänderna och försöker skapa små öar som jag kan klättra upp på för att komma undan slasket en stund. Smita från jobbet och äta sushilunch på stan. Köpa en tröja på rea. Repetition med kören. Danska tv-serien Matador på dvd. En bra och lagom lättläst bok att förlora sig i.
Allt för att stå ut en dag till, en dag närmare ett nytt och annorlunda liv.
Vidare har vi gått med i Korealistan, en mejllista för blivande och varande föräldrar med barn från Korea. Jösses, kan vi räknas in där?! Jag har tillbringat en kväll med att scrolla upp och ner bland mejlen och har lärt mig en massa. Att man får vänta cirka fyra veckor på barnbesked, men att resebeskedet dröjer desto längre, uppemot två månader. Att man reser på egen hand men att det är troligt att man träffar på andra svenska adoptivföräldrar på resan. Att det finns flera olika boenden att välja på, och många åsikter om vilket som är bäst. Att man får träffa sitt barn redan första arbetsdagen man är i Seoul, men att överlämnandet sker först ett par dagar före hemresan.
Tankarna snurrar, det känns verkligt och overkligt på samma gång. Jag ser en liten pojke framför mig, med mörkt blankt hår. Vi tror båda att det blir en pojke, och vi vet vad han ska heta.
O pratar om att åka till Babyland och titta på barnvagnar och jag antar att vi borde börja tänka på sånt, fast samtidigt blir jag full i skratt och ruskar tvivlande på huvudet. Jag måste nog tänka mer på den där lilla pojken innan jag fattar att han kommer att komma hit, till oss.
Vardagscirkel
Veckan som snart har gått har varit jobbig. Inte på grund av något särskilt, utan på grund av allt. Alla skärvor och bitar som tillsammans utgör mitt liv och som just nu har lyckats placera sig så att hela konstruktionen vippar över. Hm, märklig liknelse. Nej, jag är inte maskiningenjör, tur är väl det.
Vardagens lunk är lite för tung för mig just nu. Jag hamnar alltför lätt i en ond cirkel:
Morgon, gräsligt trött. När jag är trött blir jag ledsen och livet känns jävligt. För att det ska kännas något mindre jävligt tar jag god tid på mig och äter ordentlig frukost och läser tidningen, detta också för att hinna vakna ordentligt innan jag ska fräsa ut på motorvägen. Kommer alltså sent till jobbet, får dåligt samvete när jag stämplar in och ser saldot på flexkontot. Jobbar tämligen effektivt hela dagen, sitter kvar på sena eftermiddagen för att snygga till flexen. Tröttnar och ger upp. Kör bil igen, åtta månvarv och tjugo dagsmarscher innan mina trötta mockasiner når hemmets härd. När middagsdisk och tvätt är undanstökad finns det ett par fattiga timmar av frihet kvar, som jag oftast är för trött för att göra något bra av. Men min frihetslängtan resulterar ändå i att jag sitter uppe alldeles för sent. Något roligt ska man väl ha i sitt usla liv! Ända sedan jag var liten har jag avskytt att gå och lägga mig, mot bättre vetande. Och så blir det morgon igen, och jag är gräsligt trött.
Snälla, påpeka nu inte att allt detta blir mycket värre när man har fått barn, eller fråga hur jag tror att jag ska klara av att ha barn som vaknar tidigt, jag som är så morgontrött. Jag hört det förut, och jag vet inte riktigt hur jag ska klara det. Precis som alla andra gör, antar jag.
Medan jag vadar i det gråa vardagsslasket tänker jag mycket på hur jag skulle vilja ordna mitt liv. Barn förstås - näh?! - men förutom det. Jag skulle vilja ha kortare arbetsdagar, och kortare restid. Jag gillar att jobba, jag mår bra av bekräftelsen jag får på jobbet. Men den berömda balansen är viktig. I framtiden tror jag att jag skulle vilja jobba deltid. O och jag kommer att dela på föräldraledigheten så mycket som möjligt. Efter det får vi se.
Det jag ser fram emot nu är månaden april. Då ska vi flytta till vår nya lägenhet, där det finns ett barnrum med beige tapeter. Då är det dags att på allvar börja möblera om i vårt liv. Då har O förhoppningsvis en ny vikt och ett nytt BMI, så att vi kan börja sammanställa ansökan till Korea. Då får jag nya semesterdagar att ta ut.
Tills dess biter jag ihop tänderna och försöker skapa små öar som jag kan klättra upp på för att komma undan slasket en stund. Smita från jobbet och äta sushilunch på stan. Köpa en tröja på rea. Repetition med kören. Danska tv-serien Matador på dvd. En bra och lagom lättläst bok att förlora sig i.
Allt för att stå ut en dag till, en dag närmare ett nytt och annorlunda liv.
2006-01-03
Normalkalla fötter
Ni har övertygat mig om att jag inte är tokig eller onormal. Tack för det! I teorin tycker jag också att tvivel snarast är en hälsosam reaktion som visar att man bearbetar det som händer och har hänt en, vilket förhoppningsvis utvecklar en. I praktiken är det dock lite svårare.
Jag har alltid känt mig ifrågasatt av uttalanden som att man måste ha kommit över sin sorg innan man är mogen att adoptera. Måste? Kommit över? Vem bestämmer, definierar och avgör det? Någonstans i Längtansbarnen står det att den som fortfarande sörjer och gråter över sin barnlöshet kanske inte är redo. På diskussionsforumet adoptera.nu kan man ofta läsa mer eller mindre tvärsäkra uttalanden om att man inte är mogen för adoption om man fortfarande blir avundsjuk på gravida, eller att man som adoptivförälder kan få problem om man inte bearbetat sorgen tillräckligt. På den mer extrema sidan av skalan finns de debattörer som slänger sig med termen ”infertilitetssyndromet”. Exakt hur detta syndrom definieras har jag inte begripit, men jag tror att det handlar om infertila kvinnor som för att kompensera sin egen oförmåga och otillräcklighet köper sig värnlösa barn från ekonomiskt förtryckta länder i tredje världen. Typ.
Tidigare tog jag illa vid mig av att läsa allt detta och kände mig sårad och rädd och absolut och totalt adoptionsomogen. Hur kunde jag ens tänka tanken, jag som stormat och gråtit och nästan låtit sorgen över min barnlöshet förgöra mig?
Men nu har jag landat och lugnat mig. Alla har olika sätt att förhålla sig till livet och att klara av det som händer en. Vem har rätt att säga att just mitt sätt är fel? Kanske är det just genom att sörja och gråta som jag bearbetar och når den eftersträvade mognaden? Kanske är det till och med så att detta kan göra mig till en bättre adoptivmamma? Jag är inte rädd för starka känslor, jag har dem själv. Jag vet hur det känns att vara förtvivlad, arg, bitter och maktlös och förbanna sitt öde. Jag vet att det lättar att gråta och skrika och sätta ord på det onda. Jag vet att det går över.
Ironiskt nog så har jag fast jag skriver dessa insiktsfulla och pretentiösa rader, nyss genomlevt några dagar med stora känslostormar när jag varit allt annat än lugn och mogen. O och jag grälar fortfarande en hel del, och grälen triggas nästan alltid av mig. Det är inte så att jag medvetet söker konflikt eller är grälsjuk, men när frustrationen över livets allmänna jävlighet övermannar mig så är jag inte lätt att leva med. O är heller inget helgon, även han är rättmätigt trött på vår situation, även om den har förbättrats betydligt under det sista året.
Grälen utmynnar nästan alltid i att jag ifrågasätter vårt äktenskap. Borde vi inte ge upp? Är vi rent korkade som envisas med att hålla ihop? Har alla motgångar deformerat oss och gjort oss oförmögna att bli föräldrar, allraminst adoptivföräldrar? O vägrar lyssna, han är övertygad om att vi hör ihop, och han blir arg och ledsen på mig när jag ifrågasätter.
Jag förstår honom. Samtidigt så känns det som om det är mitt ansvar att ifrågasätta. Nu innan det är för sent. För när vi har barn tillsammans så kan vi aldrig, aldrig skiljas. Det vore oförlåtligt att utsätta vårt adopterade barn för det. Jag skulle i alla fall inte kunna förlåta mig själv.
Jag har en kategorisk och nästintill oförsonlig inställning till skilsmässor innan barnen är vuxna. Visst förstår jag att man kan hamna i ett förtvivlat läge där skilsmässa är den enda utvägen, och där det är den lösning som alla parter, inklusive barnen, mår bäst av. Men det är ett svek och ett misslyckande, det kommer jag inte ifrån. I föräldraansvaret ingår att vårda relationen mellan föräldrarna. För har man barn tillsammans sitter man ihop för resten av livet, ohjälpligt. Skilsmässa eller inte.
Naturligtvis är detta oerhört provocerande, att jag som ännu inte ens har barn, uttalar mig lika tvärsäkert som den allra präktigaste debattör på adoptera.nu. Jag må vara barnlös, men jag minns mycket väl hur det var att vara barn, och känna sig utlämnad åt de vuxnas påhitt. Jag var fem när mina föräldrar skildes, och min pappa flyttade ut. Länge var jag arg på mamma, det var enkelt att vara, eftersom skilsmässan var på hennes initiativ. Senare insåg jag att livet är mer komplicerat än så. I vilket fall som helst har saknaden efter pappa gått som ett stråk genom mitt liv sedan dess.
Den saknaden ska inte mina barn behöva känna. Därför har jag nu så svårt att slappna av och våga språnget att adoptera tillsammans med O.
Jag har alltid känt mig ifrågasatt av uttalanden som att man måste ha kommit över sin sorg innan man är mogen att adoptera. Måste? Kommit över? Vem bestämmer, definierar och avgör det? Någonstans i Längtansbarnen står det att den som fortfarande sörjer och gråter över sin barnlöshet kanske inte är redo. På diskussionsforumet adoptera.nu kan man ofta läsa mer eller mindre tvärsäkra uttalanden om att man inte är mogen för adoption om man fortfarande blir avundsjuk på gravida, eller att man som adoptivförälder kan få problem om man inte bearbetat sorgen tillräckligt. På den mer extrema sidan av skalan finns de debattörer som slänger sig med termen ”infertilitetssyndromet”. Exakt hur detta syndrom definieras har jag inte begripit, men jag tror att det handlar om infertila kvinnor som för att kompensera sin egen oförmåga och otillräcklighet köper sig värnlösa barn från ekonomiskt förtryckta länder i tredje världen. Typ.
Tidigare tog jag illa vid mig av att läsa allt detta och kände mig sårad och rädd och absolut och totalt adoptionsomogen. Hur kunde jag ens tänka tanken, jag som stormat och gråtit och nästan låtit sorgen över min barnlöshet förgöra mig?
Men nu har jag landat och lugnat mig. Alla har olika sätt att förhålla sig till livet och att klara av det som händer en. Vem har rätt att säga att just mitt sätt är fel? Kanske är det just genom att sörja och gråta som jag bearbetar och når den eftersträvade mognaden? Kanske är det till och med så att detta kan göra mig till en bättre adoptivmamma? Jag är inte rädd för starka känslor, jag har dem själv. Jag vet hur det känns att vara förtvivlad, arg, bitter och maktlös och förbanna sitt öde. Jag vet att det lättar att gråta och skrika och sätta ord på det onda. Jag vet att det går över.
Ironiskt nog så har jag fast jag skriver dessa insiktsfulla och pretentiösa rader, nyss genomlevt några dagar med stora känslostormar när jag varit allt annat än lugn och mogen. O och jag grälar fortfarande en hel del, och grälen triggas nästan alltid av mig. Det är inte så att jag medvetet söker konflikt eller är grälsjuk, men när frustrationen över livets allmänna jävlighet övermannar mig så är jag inte lätt att leva med. O är heller inget helgon, även han är rättmätigt trött på vår situation, även om den har förbättrats betydligt under det sista året.
Grälen utmynnar nästan alltid i att jag ifrågasätter vårt äktenskap. Borde vi inte ge upp? Är vi rent korkade som envisas med att hålla ihop? Har alla motgångar deformerat oss och gjort oss oförmögna att bli föräldrar, allraminst adoptivföräldrar? O vägrar lyssna, han är övertygad om att vi hör ihop, och han blir arg och ledsen på mig när jag ifrågasätter.
Jag förstår honom. Samtidigt så känns det som om det är mitt ansvar att ifrågasätta. Nu innan det är för sent. För när vi har barn tillsammans så kan vi aldrig, aldrig skiljas. Det vore oförlåtligt att utsätta vårt adopterade barn för det. Jag skulle i alla fall inte kunna förlåta mig själv.
Jag har en kategorisk och nästintill oförsonlig inställning till skilsmässor innan barnen är vuxna. Visst förstår jag att man kan hamna i ett förtvivlat läge där skilsmässa är den enda utvägen, och där det är den lösning som alla parter, inklusive barnen, mår bäst av. Men det är ett svek och ett misslyckande, det kommer jag inte ifrån. I föräldraansvaret ingår att vårda relationen mellan föräldrarna. För har man barn tillsammans sitter man ihop för resten av livet, ohjälpligt. Skilsmässa eller inte.
Naturligtvis är detta oerhört provocerande, att jag som ännu inte ens har barn, uttalar mig lika tvärsäkert som den allra präktigaste debattör på adoptera.nu. Jag må vara barnlös, men jag minns mycket väl hur det var att vara barn, och känna sig utlämnad åt de vuxnas påhitt. Jag var fem när mina föräldrar skildes, och min pappa flyttade ut. Länge var jag arg på mamma, det var enkelt att vara, eftersom skilsmässan var på hennes initiativ. Senare insåg jag att livet är mer komplicerat än så. I vilket fall som helst har saknaden efter pappa gått som ett stråk genom mitt liv sedan dess.
Den saknaden ska inte mina barn behöva känna. Därför har jag nu så svårt att slappna av och våga språnget att adoptera tillsammans med O.
Normalkalla fötter
Ni har övertygat mig om att jag inte är tokig eller onormal. Tack för det! I teorin tycker jag också att tvivel snarast är en hälsosam reaktion som visar att man bearbetar det som händer och har hänt en, vilket förhoppningsvis utvecklar en. I praktiken är det dock lite svårare.
Jag har alltid känt mig ifrågasatt av uttalanden som att man måste ha kommit över sin sorg innan man är mogen att adoptera. Måste? Kommit över? Vem bestämmer, definierar och avgör det? Någonstans i Längtansbarnen står det att den som fortfarande sörjer och gråter över sin barnlöshet kanske inte är redo. På diskussionsforumet adoptera.nu kan man ofta läsa mer eller mindre tvärsäkra uttalanden om att man inte är mogen för adoption om man fortfarande blir avundsjuk på gravida, eller att man som adoptivförälder kan få problem om man inte bearbetat sorgen tillräckligt. På den mer extrema sidan av skalan finns de debattörer som slänger sig med termen ”infertilitetssyndromet”. Exakt hur detta syndrom definieras har jag inte begripit, men jag tror att det handlar om infertila kvinnor som för att kompensera sin egen oförmåga och otillräcklighet köper sig värnlösa barn från ekonomiskt förtryckta länder i tredje världen. Typ.
Tidigare tog jag illa vid mig av att läsa allt detta och kände mig sårad och rädd och absolut och totalt adoptionsomogen. Hur kunde jag ens tänka tanken, jag som stormat och gråtit och nästan låtit sorgen över min barnlöshet förgöra mig?
Men nu har jag landat och lugnat mig. Alla har olika sätt att förhålla sig till livet och att klara av det som händer en. Vem har rätt att säga att just mitt sätt är fel? Kanske är det just genom att sörja och gråta som jag bearbetar och når den eftersträvade mognaden? Kanske är det till och med så att detta kan göra mig till en bättre adoptivmamma? Jag är inte rädd för starka känslor, jag har dem själv. Jag vet hur det känns att vara förtvivlad, arg, bitter och maktlös och förbanna sitt öde. Jag vet att det lättar att gråta och skrika och sätta ord på det onda. Jag vet att det går över.
Ironiskt nog så har jag fast jag skriver dessa insiktsfulla och pretentiösa rader, nyss genomlevt några dagar med stora känslostormar när jag varit allt annat än lugn och mogen. O och jag grälar fortfarande en hel del, och grälen triggas nästan alltid av mig. Det är inte så att jag medvetet söker konflikt eller är grälsjuk, men när frustrationen över livets allmänna jävlighet övermannar mig så är jag inte lätt att leva med. O är heller inget helgon, även han är rättmätigt trött på vår situation, även om den har förbättrats betydligt under det sista året.
Grälen utmynnar nästan alltid i att jag ifrågasätter vårt äktenskap. Borde vi inte ge upp? Är vi rent korkade som envisas med att hålla ihop? Har alla motgångar deformerat oss och gjort oss oförmögna att bli föräldrar, allraminst adoptivföräldrar? O vägrar lyssna, han är övertygad om att vi hör ihop, och han blir arg och ledsen på mig när jag ifrågasätter.
Jag förstår honom. Samtidigt så känns det som om det är mitt ansvar att ifrågasätta. Nu innan det är för sent. För när vi har barn tillsammans så kan vi aldrig, aldrig skiljas. Det vore oförlåtligt att utsätta vårt adopterade barn för det. Jag skulle i alla fall inte kunna förlåta mig själv.
Jag har en kategorisk och nästintill oförsonlig inställning till skilsmässor innan barnen är vuxna. Visst förstår jag att man kan hamna i ett förtvivlat läge där skilsmässa är den enda utvägen, och där det är den lösning som alla parter, inklusive barnen, mår bäst av. Men det är ett svek och ett misslyckande, det kommer jag inte ifrån. I föräldraansvaret ingår att vårda relationen mellan föräldrarna. För har man barn tillsammans sitter man ihop för resten av livet, ohjälpligt. Skilsmässa eller inte.
Naturligtvis är detta oerhört provocerande, att jag som ännu inte ens har barn, uttalar mig lika tvärsäkert som den allra präktigaste debattör på adoptera.nu. Jag må vara barnlös, men jag minns mycket väl hur det var att vara barn, och känna sig utlämnad åt de vuxnas påhitt. Jag var fem när mina föräldrar skildes, och min pappa flyttade ut. Länge var jag arg på mamma, det var enkelt att vara, eftersom skilsmässan var på hennes initiativ. Senare insåg jag att livet är mer komplicerat än så. I vilket fall som helst har saknaden efter pappa gått som ett stråk genom mitt liv sedan dess.
Den saknaden ska inte mina barn behöva känna. Därför har jag nu så svårt att slappna av och våga språnget att adoptera tillsammans med O.
Jag har alltid känt mig ifrågasatt av uttalanden som att man måste ha kommit över sin sorg innan man är mogen att adoptera. Måste? Kommit över? Vem bestämmer, definierar och avgör det? Någonstans i Längtansbarnen står det att den som fortfarande sörjer och gråter över sin barnlöshet kanske inte är redo. På diskussionsforumet adoptera.nu kan man ofta läsa mer eller mindre tvärsäkra uttalanden om att man inte är mogen för adoption om man fortfarande blir avundsjuk på gravida, eller att man som adoptivförälder kan få problem om man inte bearbetat sorgen tillräckligt. På den mer extrema sidan av skalan finns de debattörer som slänger sig med termen ”infertilitetssyndromet”. Exakt hur detta syndrom definieras har jag inte begripit, men jag tror att det handlar om infertila kvinnor som för att kompensera sin egen oförmåga och otillräcklighet köper sig värnlösa barn från ekonomiskt förtryckta länder i tredje världen. Typ.
Tidigare tog jag illa vid mig av att läsa allt detta och kände mig sårad och rädd och absolut och totalt adoptionsomogen. Hur kunde jag ens tänka tanken, jag som stormat och gråtit och nästan låtit sorgen över min barnlöshet förgöra mig?
Men nu har jag landat och lugnat mig. Alla har olika sätt att förhålla sig till livet och att klara av det som händer en. Vem har rätt att säga att just mitt sätt är fel? Kanske är det just genom att sörja och gråta som jag bearbetar och når den eftersträvade mognaden? Kanske är det till och med så att detta kan göra mig till en bättre adoptivmamma? Jag är inte rädd för starka känslor, jag har dem själv. Jag vet hur det känns att vara förtvivlad, arg, bitter och maktlös och förbanna sitt öde. Jag vet att det lättar att gråta och skrika och sätta ord på det onda. Jag vet att det går över.
Ironiskt nog så har jag fast jag skriver dessa insiktsfulla och pretentiösa rader, nyss genomlevt några dagar med stora känslostormar när jag varit allt annat än lugn och mogen. O och jag grälar fortfarande en hel del, och grälen triggas nästan alltid av mig. Det är inte så att jag medvetet söker konflikt eller är grälsjuk, men när frustrationen över livets allmänna jävlighet övermannar mig så är jag inte lätt att leva med. O är heller inget helgon, även han är rättmätigt trött på vår situation, även om den har förbättrats betydligt under det sista året.
Grälen utmynnar nästan alltid i att jag ifrågasätter vårt äktenskap. Borde vi inte ge upp? Är vi rent korkade som envisas med att hålla ihop? Har alla motgångar deformerat oss och gjort oss oförmögna att bli föräldrar, allraminst adoptivföräldrar? O vägrar lyssna, han är övertygad om att vi hör ihop, och han blir arg och ledsen på mig när jag ifrågasätter.
Jag förstår honom. Samtidigt så känns det som om det är mitt ansvar att ifrågasätta. Nu innan det är för sent. För när vi har barn tillsammans så kan vi aldrig, aldrig skiljas. Det vore oförlåtligt att utsätta vårt adopterade barn för det. Jag skulle i alla fall inte kunna förlåta mig själv.
Jag har en kategorisk och nästintill oförsonlig inställning till skilsmässor innan barnen är vuxna. Visst förstår jag att man kan hamna i ett förtvivlat läge där skilsmässa är den enda utvägen, och där det är den lösning som alla parter, inklusive barnen, mår bäst av. Men det är ett svek och ett misslyckande, det kommer jag inte ifrån. I föräldraansvaret ingår att vårda relationen mellan föräldrarna. För har man barn tillsammans sitter man ihop för resten av livet, ohjälpligt. Skilsmässa eller inte.
Naturligtvis är detta oerhört provocerande, att jag som ännu inte ens har barn, uttalar mig lika tvärsäkert som den allra präktigaste debattör på adoptera.nu. Jag må vara barnlös, men jag minns mycket väl hur det var att vara barn, och känna sig utlämnad åt de vuxnas påhitt. Jag var fem när mina föräldrar skildes, och min pappa flyttade ut. Länge var jag arg på mamma, det var enkelt att vara, eftersom skilsmässan var på hennes initiativ. Senare insåg jag att livet är mer komplicerat än så. I vilket fall som helst har saknaden efter pappa gått som ett stråk genom mitt liv sedan dess.
Den saknaden ska inte mina barn behöva känna. Därför har jag nu så svårt att slappna av och våga språnget att adoptera tillsammans med O.
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)