2006-01-03

Normalkalla fötter

Ni har övertygat mig om att jag inte är tokig eller onormal. Tack för det! I teorin tycker jag också att tvivel snarast är en hälsosam reaktion som visar att man bearbetar det som händer och har hänt en, vilket förhoppningsvis utvecklar en. I praktiken är det dock lite svårare.

Jag har alltid känt mig ifrågasatt av uttalanden som att man måste ha kommit över sin sorg innan man är mogen att adoptera. Måste? Kommit över? Vem bestämmer, definierar och avgör det? Någonstans i Längtansbarnen står det att den som fortfarande sörjer och gråter över sin barnlöshet kanske inte är redo. På diskussionsforumet adoptera.nu kan man ofta läsa mer eller mindre tvärsäkra uttalanden om att man inte är mogen för adoption om man fortfarande blir avundsjuk på gravida, eller att man som adoptivförälder kan få problem om man inte bearbetat sorgen tillräckligt. På den mer extrema sidan av skalan finns de debattörer som slänger sig med termen ”infertilitetssyndromet”. Exakt hur detta syndrom definieras har jag inte begripit, men jag tror att det handlar om infertila kvinnor som för att kompensera sin egen oförmåga och otillräcklighet köper sig värnlösa barn från ekonomiskt förtryckta länder i tredje världen. Typ.

Tidigare tog jag illa vid mig av att läsa allt detta och kände mig sårad och rädd och absolut och totalt adoptionsomogen. Hur kunde jag ens tänka tanken, jag som stormat och gråtit och nästan låtit sorgen över min barnlöshet förgöra mig?

Men nu har jag landat och lugnat mig. Alla har olika sätt att förhålla sig till livet och att klara av det som händer en. Vem har rätt att säga att just mitt sätt är fel? Kanske är det just genom att sörja och gråta som jag bearbetar och når den eftersträvade mognaden? Kanske är det till och med så att detta kan göra mig till en bättre adoptivmamma? Jag är inte rädd för starka känslor, jag har dem själv. Jag vet hur det känns att vara förtvivlad, arg, bitter och maktlös och förbanna sitt öde. Jag vet att det lättar att gråta och skrika och sätta ord på det onda. Jag vet att det går över.

Ironiskt nog så har jag fast jag skriver dessa insiktsfulla och pretentiösa rader, nyss genomlevt några dagar med stora känslostormar när jag varit allt annat än lugn och mogen. O och jag grälar fortfarande en hel del, och grälen triggas nästan alltid av mig. Det är inte så att jag medvetet söker konflikt eller är grälsjuk, men när frustrationen över livets allmänna jävlighet övermannar mig så är jag inte lätt att leva med. O är heller inget helgon, även han är rättmätigt trött på vår situation, även om den har förbättrats betydligt under det sista året.

Grälen utmynnar nästan alltid i att jag ifrågasätter vårt äktenskap. Borde vi inte ge upp? Är vi rent korkade som envisas med att hålla ihop? Har alla motgångar deformerat oss och gjort oss oförmögna att bli föräldrar, allraminst adoptivföräldrar? O vägrar lyssna, han är övertygad om att vi hör ihop, och han blir arg och ledsen på mig när jag ifrågasätter.

Jag förstår honom. Samtidigt så känns det som om det är mitt ansvar att ifrågasätta. Nu innan det är för sent. För när vi har barn tillsammans så kan vi aldrig, aldrig skiljas. Det vore oförlåtligt att utsätta vårt adopterade barn för det. Jag skulle i alla fall inte kunna förlåta mig själv.

Jag har en kategorisk och nästintill oförsonlig inställning till skilsmässor innan barnen är vuxna. Visst förstår jag att man kan hamna i ett förtvivlat läge där skilsmässa är den enda utvägen, och där det är den lösning som alla parter, inklusive barnen, mår bäst av. Men det är ett svek och ett misslyckande, det kommer jag inte ifrån. I föräldraansvaret ingår att vårda relationen mellan föräldrarna. För har man barn tillsammans sitter man ihop för resten av livet, ohjälpligt. Skilsmässa eller inte.

Naturligtvis är detta oerhört provocerande, att jag som ännu inte ens har barn, uttalar mig lika tvärsäkert som den allra präktigaste debattör på adoptera.nu. Jag må vara barnlös, men jag minns mycket väl hur det var att vara barn, och känna sig utlämnad åt de vuxnas påhitt. Jag var fem när mina föräldrar skildes, och min pappa flyttade ut. Länge var jag arg på mamma, det var enkelt att vara, eftersom skilsmässan var på hennes initiativ. Senare insåg jag att livet är mer komplicerat än så. I vilket fall som helst har saknaden efter pappa gått som ett stråk genom mitt liv sedan dess.

Den saknaden ska inte mina barn behöva känna. Därför har jag nu så svårt att slappna av och våga språnget att adoptera tillsammans med O.

5 kommentarer:

  1. Hälsar på dig i ditt varma cyberhem för att önska dig ett innerligt GOTT NYTT ÅR! Det var länge sedan vi skrevs vid och jag ser att det har hänt mycket sedan sist. Som alltid berör dina tankar och träffar mig helt utan omsvep! Så det står alltså mellan Bolivia eller Kina? Vi var också inne på Bolivia men det landande slutligen på Etiopien - innan "den stora överraskningen" drabbade oss! (men vem vet hur det blir i framtiden?) Just nu ligger den stora överraskningen i min famn och är väl om sanningen skall fram inte så värst stor. Den 6/12 blev jag mamma till en liten Alma Helvy Linnéa, du kan söka efter oss på Familjeliv under Saring om du vill kika på henne och oss. Jag kommer att följa dig på din väg mot mammaland förstås och GLÄDS åt vad som komma skall! Så magiskt...

    Bamsekram från Saring - skriv om du har lust!

    SvaraRadera
  2. Hei igjen. Jeg tror at med tiden vil smerten ikke føles så rå lenger - uansett hvilken metode man har for å reagere.

    Det virker på meg som om du er ganske langt på vei i å akseptere din situasjon og se de positive mulighetene som adoption er.

    Personlig har jeg mange ganger gått langt i å anklage min mann hvis jeg har vært lei meg, og komme med masse påstander.

    (Jeg har imidlertid ikke vært mest lei meg for at jeg ikke fikk barn. For meg var det mest trist at jeg gjorde det dårlig på min siste eksamen på universietet, mye på grunn av mangel på konsenstrasjon og sykdom i familien. Den fratok meg for alltid forskningsmuligheter og visse karrieremuligheter. Det tok lang tid å komme over, men jeg har nå funnet ut at jeg kan like en litt mer alternativ karrierevei. Smerten fra den tiden var voldsom, og jeg m¨bruke den til å forstå de som har det veldg smertefullt over å ikek kunne få barn. For det er jo mange.)

    Min mann har blitt veldig såret over mine anklager. Min løsning har vært å heller forklare min engstelse som gjerne ligger bak anklagene. Heller stille spørsmål og si hvordan jeg har det og hva jeg tenker enn å komme med påstander. For meg har det også ligget mye visdom i å ikke tenke for mye og heller komme meg ut og gjøre aktiviteter sammen med min mann eller alene (elsker å ri), treffe andre og ha det gøy. Sette meg på en tankemessig diett som går ut på å tenke og snakke om andre ting på en hyggelig måte.

    Jeg har selv snev av bitterhet for barnløsheten også. Men jeg forsøker også aktivt å velge en takknemlig innstilling - da er det lettere å åpne for lykken, og jeg får det så mye bedre.

    Og tilbake til adopsjon - jeg er litt stolt av at vi kanskje får adoptere. Ikke alle får oppleve det. Det er jo noe helt særskilt og veldig skjønt.

    Jeg har ikke noe behov for å trekke likehetspunkter til å få et bio barn, egentlig. Gleder meg til å utforske hvordan det er, og oppleve å bli glad i et barn (sikkert frustrert til tider også)- og bli familien til en som først var fremmed. Fasinerende at noen individer på så ulike steder på kloden føres sammen og møtes.

    Adoptionsbyråene har jo en nesten guddommelig rolle.......

    (Håper dette ikke ble for direkte eller kategorisk. Isåfall, la meg få vite det.)

    Johanne.

    SvaraRadera
  3. Hej

    Jag tror att även om man bearbetar sin biologiska barnlöshet och tiden läker alla sår, bla bla bla, så är det inte så konstigt om det alltid kommer att finnas kvar tankar som rör gravidiet och hur det är att ha biobarn. Jag saknar inte att ha varit gravid och jag kan helt ärligt säga att jag inte ens vill bli gravid. Snarare tycker jag synd om dem som inte får uppleva en adoptionsresa. Men ändå.....så känns det småjobbigt när jag får veta att kompisar lyckats bli på smällen genom att hålla i makens kallingar. Jag vet inte varför?? Fler än en gång har jag också varit avundsjuk på folk som har biobarn för att allt verkar så lätt. De vet vad deras barn varit med om sedan de föddes och deras barn har ingen "ryggsäck" som måste beaktas resten av livet. Jag oroar mig och grubblar betydligt mer över allt som rör adoption och dess problematik än vad jag trodde. Den biten hade jag gärna sluppit. Samtidigt är det kanske sådan jag är. Hade jag haft ett biobarn hade jag med garanti oroat mig för andra saker.

    kram
    Malva

    SvaraRadera
  4. Hm...
    Man kan ju bära på andra sorger än den att inte ha kunnat bli gravid, människan är ju en komplicerad varelse. Jag kan inte riktigt förstå varför en sorg i själen skulle göra en till någon form av sämre förälder. Snarare är det väl så att var och en (tyvärr) förr eller senare får en sorg att bära på och jag kan inte tänka mig att det gör oss till sämre föräldrar. Kanske blir det dessutom tvärt om, man blir mognare och mer benägen att prioritera det viktiga i livet.
    Jag får för mig att själva barnet blir helt skilt från sorgen, det är två skilda saker konstigt nog. Ett levande och konkret barn till skillnad från den febriga kampen för ett plus.

    Kram från Anna som kikar in och undrar hur du har det och hur det går för er

    SvaraRadera
  5. Hej raring!

    Tror inte på det med att vara färdig, det blir man inte helt så länge det finns en liten grutta chans. Möjligen först när det riktiga klimakteriet inträder.
    Önskan om att vara gravid försvinner inte om man har varit det heller. (kanske jag har drabbats av infertilitetssyndromet)
    Det är som om man inte skulle kunna bli godissugen bara för att man har ätit godis en gång.

    Nu efteråt minns jag inte hur det var heller och det är barnen som är höjdpunkten inte graviditeten i sig. Alltså kan vi slå fast att det inte spelar någon roll hur de kommer till en. Givetvis så förundras man av hur fantastiskt det är med biobarn men adoptivföräldrar känner samma känsla men sätter andra tankar och ord på den.

    Kram Jea

    SvaraRadera