Normalkalla fötter

Ni har övertygat mig om att jag inte är tokig eller onormal. Tack för det! I teorin tycker jag också att tvivel snarast är en hälsosam reaktion som visar att man bearbetar det som händer och har hänt en, vilket förhoppningsvis utvecklar en. I praktiken är det dock lite svårare.

Jag har alltid känt mig ifrågasatt av uttalanden som att man måste ha kommit över sin sorg innan man är mogen att adoptera. Måste? Kommit över? Vem bestämmer, definierar och avgör det? Någonstans i Längtansbarnen står det att den som fortfarande sörjer och gråter över sin barnlöshet kanske inte är redo. På diskussionsforumet adoptera.nu kan man ofta läsa mer eller mindre tvärsäkra uttalanden om att man inte är mogen för adoption om man fortfarande blir avundsjuk på gravida, eller att man som adoptivförälder kan få problem om man inte bearbetat sorgen tillräckligt. På den mer extrema sidan av skalan finns de debattörer som slänger sig med termen ”infertilitetssyndromet”. Exakt hur detta syndrom definieras har jag inte begripit, men jag tror att det handlar om infertila kvinnor som för att kompensera sin egen oförmåga och otillräcklighet köper sig värnlösa barn från ekonomiskt förtryckta länder i tredje världen. Typ.

Tidigare tog jag illa vid mig av att läsa allt detta och kände mig sårad och rädd och absolut och totalt adoptionsomogen. Hur kunde jag ens tänka tanken, jag som stormat och gråtit och nästan låtit sorgen över min barnlöshet förgöra mig?

Men nu har jag landat och lugnat mig. Alla har olika sätt att förhålla sig till livet och att klara av det som händer en. Vem har rätt att säga att just mitt sätt är fel? Kanske är det just genom att sörja och gråta som jag bearbetar och når den eftersträvade mognaden? Kanske är det till och med så att detta kan göra mig till en bättre adoptivmamma? Jag är inte rädd för starka känslor, jag har dem själv. Jag vet hur det känns att vara förtvivlad, arg, bitter och maktlös och förbanna sitt öde. Jag vet att det lättar att gråta och skrika och sätta ord på det onda. Jag vet att det går över.

Ironiskt nog så har jag fast jag skriver dessa insiktsfulla och pretentiösa rader, nyss genomlevt några dagar med stora känslostormar när jag varit allt annat än lugn och mogen. O och jag grälar fortfarande en hel del, och grälen triggas nästan alltid av mig. Det är inte så att jag medvetet söker konflikt eller är grälsjuk, men när frustrationen över livets allmänna jävlighet övermannar mig så är jag inte lätt att leva med. O är heller inget helgon, även han är rättmätigt trött på vår situation, även om den har förbättrats betydligt under det sista året.

Grälen utmynnar nästan alltid i att jag ifrågasätter vårt äktenskap. Borde vi inte ge upp? Är vi rent korkade som envisas med att hålla ihop? Har alla motgångar deformerat oss och gjort oss oförmögna att bli föräldrar, allraminst adoptivföräldrar? O vägrar lyssna, han är övertygad om att vi hör ihop, och han blir arg och ledsen på mig när jag ifrågasätter.

Jag förstår honom. Samtidigt så känns det som om det är mitt ansvar att ifrågasätta. Nu innan det är för sent. För när vi har barn tillsammans så kan vi aldrig, aldrig skiljas. Det vore oförlåtligt att utsätta vårt adopterade barn för det. Jag skulle i alla fall inte kunna förlåta mig själv.

Jag har en kategorisk och nästintill oförsonlig inställning till skilsmässor innan barnen är vuxna. Visst förstår jag att man kan hamna i ett förtvivlat läge där skilsmässa är den enda utvägen, och där det är den lösning som alla parter, inklusive barnen, mår bäst av. Men det är ett svek och ett misslyckande, det kommer jag inte ifrån. I föräldraansvaret ingår att vårda relationen mellan föräldrarna. För har man barn tillsammans sitter man ihop för resten av livet, ohjälpligt. Skilsmässa eller inte.

Naturligtvis är detta oerhört provocerande, att jag som ännu inte ens har barn, uttalar mig lika tvärsäkert som den allra präktigaste debattör på adoptera.nu. Jag må vara barnlös, men jag minns mycket väl hur det var att vara barn, och känna sig utlämnad åt de vuxnas påhitt. Jag var fem när mina föräldrar skildes, och min pappa flyttade ut. Länge var jag arg på mamma, det var enkelt att vara, eftersom skilsmässan var på hennes initiativ. Senare insåg jag att livet är mer komplicerat än så. I vilket fall som helst har saknaden efter pappa gått som ett stråk genom mitt liv sedan dess.

Den saknaden ska inte mina barn behöva känna. Därför har jag nu så svårt att slappna av och våga språnget att adoptera tillsammans med O.