Varför Korea?

Jag fick en fråga om hur vi tänkte när vi valde Korea som adoptionsland. Det är så oerhört smickrande att få kommentarer och frågor, och jag är i vanliga fall alldeles för dålig på att svara, så nu ska jag verkligen bättra mig. Kanske. I alla fall:

För länge sedan, medan vi fortfarande krälade i IVF-träsket, pratade vi då och då om adoption. Vissa perioder ganska mycket. Jag läste Längtansbarnen och andra böcker om adoption, och tvingade O att göra detsamma. Vi visste båda att vi ville adoptera om IVF-erna skulle misslyckas. Det är lätt att vara efterklok, men vi hade definitivt slutat med IVF tidigare om det inte hade varit för läkarnas entusiasm. Dr Optimist sade vid vår första IVF att han närapå kunde lova att jag skulle bli gravid förr eller senare. Dr XX varnade vid vår fjärde IVF för att det nu skulle bli tvillingar, och att han hur som helst med tanke på våra elva embryon i frysen inte trodde att vi skulle behöva göra någon mer stimulerad IVF. Så där höll det på. Det var först när vi kom hit till Stockholm som det blev annat ljud i skällan och läkarna började avråda från fortsatta IVF-försök. Nio återföringar av förstklassiga embryon, ingen graviditet. Det är ovanligt men inte unikt. Nu kommer vi aldrig att få reda på om det var slumpen som spelade oss ett elakt spratt eller om det finns en underliggande oupptäckt orsak som hela tiden gjort det omöjligt för oss att bli med barn tillsammans.

Men tillbaka till ämnet (tanken på vår IVF-historia gör mig till en eldsprutande drake, märks det?). Under denna tid, när vi talade om adoption, var det om Colombia. Jag har varit i Bogotá ett par gånger, och pratar hyfsad spanska. O förstår spanska. Vi kände att vi gärna ville adoptera från ett land i Latinamerika, och eftersom Colombia är ett stort adoptionsland, började vi fantisera om ett Colombiabarn. Hösten 2004, samtidigt som vi flyttade till Stockholm, fick vi reda på att Bolivia fanns som alternativ, ett land vi tidigare inte tänkt på. Där talar de också spanska, och väntetiderna var just då mycket korta, till skillnad från i Colombia. Alltså började vi drömma om en Olivia från Bolivia. Det gjorde vi ända tills i november 2005, när det visade sig att väntetiderna ökat, både här i Sverige (innan man får skicka sina papper) och i Bolivia (tiden mellan det att man skickat ansökan tills man får barnbesked).

Vånda och beslutsångest följde, vilket jag har skrivit om i tidigare inlägg. Men till sist stod Korea fram som det bästa adoptionslandet för oss.

Vad är det då vi tycker är bra med Korea? Jag ska försöka förklara. Det blir oundvikligen så att det då går att göra en jämförelse med andra länder som vi hade kunnat välja. Jag hoppas att ni som läser har överseende med detta, och att ni som gjort andra val inte blir ledsna eller känner er ifrågasatta. Korea är vårt land och är rätt för oss, men behöver inte vara det för någon annan.

Det går fort. Viktigt! I juli blir det sju år sedan jag slutade med p-piller. Jag har väntat. På att mensen inte ska komma. På provsvar. På att komma fram i landstingets kö till IVF. På mens för att få börja spraya (fem gånger!). På att få göra frysförsök (fyra gånger!). På ännu fler provsvar. På att få börja hemutredning. På att hemutredningen ska bli klar. På att gynekologen-fertilitetskliniken-hemutredaren-adoptionsorganisationen-Gud Fader själv ska ringa tillbaka. Jag är så inihelvete jävla trött på att vänta så det går inte att beskriva. Koreas väntetid på barnbesked är några veckor. Bra, där satt den. Saken är klar, vi har ett adoptionsland.

Barnen är små, runt halvåret. Det borde inte vara viktigt, som adoptant bör man vara beredd att med öppna armar ta emot det barn som föräras en. Det är barnets behov som ska styra, inte föräldrarnas. Det handlar om barn som finns och behöver föräldrar, och de är inga beställningsvaror. Innan ett barn adopteras bort måste man vara fullständigt säker på att det verkligen är övergivet. Något annat vore förfärligt. Denna procedur tar minst några månader, ofta mer, och det är bland annat därför som nyfödda barn knappt förekommer.

Detta är jag helt införstådd med, och jag håller med. Jag tycker att det är förfärligt att västvärldens aptit på friska, vita bebisar är oändlig, medan lite äldre barn ratas och blir kvar på barnhem.

Vi är i den lyckliga situationen att vi kan välja, och vi utnyttjar denna möjlighet till att välja ett så litet barn som möjligt. Jag har tänkt noga på detta, och står för mitt val. Jag vill vara med om så mycket som möjligt av mitt barns liv, jag vill missa så lite som möjligt. Jag inbillar mig att ett litet barn har varit med om färre separationer eller andra traumatiska händelser än ett äldre barn. Jag inbillar mig att oerfarna föräldrar som vi lättare klarar av en sexmånaders bebis än en treåring. Kanske har jag fel. Kanske är jag tillräckligt duktig och modig att adoptera ett äldre barn när det blir dags för syskon.

Barnen bor i fosterfamilj och inte på barnhem. Jag vet inte mycket om detta, men jag har läst att ett barn som en gång har skapat en anknytning till en unik person (läs fostermamma) har, om detta band bryts, lättare att knyta an till nya personer (läs mamma eller pappa) än ett barn som har vårdats av flera olika personer. Förnuft och känsla hos mig håller med.

Korea har förstklassig läkarvård, jämförbar med Sveriges. Det innebär att mamman blivit väl omhändertagen under graviditet och förlossning, och att barnet fått bra vård. Risken för förlossningsskador är mindre, risken för undernäring minimal. Barnen är ordentligt läkarundersökta, kanske lite för väl undersökta. Enligt AC är man i Korea oerhört noggrann och lägger in barnen på sjukhus för minsta förkylning, gör magnetröntgen av hjärnan eller ordinerar antibiotika i fall där man inte ens hade övervägt liknande åtgärder i Sverige. Man får också veta mycket om graviditeten, och ofta får man exakta uppgifter om hur mycket alkohol mamman druckit och i vilken vecka. Alla vill kanske inte ha den här informationen, de föredrar att inte veta för att slippa oroa sig. Jag hör inte till dem. Oro kommer jag att leva med ändå, och min erfarenhet är att kunskap minskar oron.

Man får veta mycket om barnets bakgrund och de biologiska föräldrarna. Barn från Korea är sällan hittebarn, och orsaken till adoptionen är sällan fattigdom. Det vanligaste scenariot är unga föräldrar, ofta i tonåren, som råkat i olycka, som man sa i Sverige förr. Trots att Korea är ett minst lika utvecklat land som Sverige, finns där stor okunskap om preventivmedel och hur barn blir till. Det är mycket svårt att vara ensamstående mamma i Korea, både barnet och mamman stöts ut ur familjegemenskapen. Korea är ett patriarkaliskt, hierarkiskt och mycket traditionellt samhälle. Detta gör att unga flickor som blir med barn, ofta väljer adoption. Det finns ett helt system för detta. Under graviditeten bor flickorna på särskilda mödrahem där de läkarundersöks och intervjuas. Efter förlossningen återvänder de till sin vardag, och barnen bor som sagt i fosterhem tills de adopteras. Ett omänskligt system eller ett pragmatiskt?

Precis som med den medicinska informationen så föredrar jag kunskap framför okunskap, för mitt barns skull. Hade jag själv varit adopterad tror jag att jag hade velat veta så mycket som möjligt om min biologiska bakgrund. Det är inte säkert att mitt barn kommer att resonera som jag, och det kommer jag naturligtvis att respektera. Men just nu är det detta som finns att hålla sig till: att välja så som jag själv hade velat ha det om jag vore adopterad.

Det finns många Koreaadopterade i Sverige, i alla åldrar upp till femtioårsåldern, att identifiera sig med. Detta tycker jag är bra. Jag läste med stort intresse antologin Hitta hem (se boksidan!) som skrivits av vuxna koreaadopterade, och jag fascinerades och imponerades av den rikedom och variation de medverkande stod för. Förstås! Hur kan man tro att alla är stöpta i samma form bara för att de råkar vara födda i Korea och adopterade till Sverige?

Vi kommer förstås att sträva efter att vara goda förebilder för vårt barn, på alla sätt. Men vi kommer förmodligen inte att räcka till hela vägen, det gör inga föräldrar. Alla barn behöver förebilder utanför familjen, och det känns skönt att veta att det finns många begåvade, framgångsrika, lyckliga, välfungerande koreaadopterade att identifiera sig med.

Nackdelar då? Det som talade emot Korea som adoptionsland, när O och jag resonerade, var det som jag nämnt ovan: att Korea är ett i-land som adopterar bort sina barn av sociala och kulturella skäl, inte ekonomiska. Ska man medverka till fortlevnaden av ett sådant system? Särskilt O var till att börja med mycket tveksam. Det som fick honom att ändra sig var det faktum att ungefär en tredjedel av adoptionerna i Korea sker inom landet. För bara några år sedan adopterades alla barn till utlandet. En förändring håller alltså på att ske.

Samtidigt är det lika omoraliskt att någon enda förälder tvingas lämna ifrån sig sitt barn på grund av fattigdom. Eller på grund av att myndigheter bestämt att man bara får ha ett barn. Eller på grund av att samhället värderar pojkar högre än flickor. Ändå är det just så det ser ut runt om i världen.

Alla adoptioner börjar med en tragedi, vare sig de sker på grund av fattigdom, ettbarnspolitik eller sociala strukturer. Att ett barn skiljs från sina biologiska föräldrar, att föräldrar inte har möjlighet att ta hand om sina barn kan aldrig vara annat än sorgligt. I den bästa av världar hade adoption inte funnits.

Det svåra är att det som börjar som en tragedi förhoppningsvis ska bli min och min mans stora lycka. I den bästa av världar hade vårt barn inte kommit till oss. Det är svårt att tänka på och svårt att acceptera. Men vi försöker att inte skygga för tanken utan lära oss att umgås med den tills den blir välbekant. Samtidigt som vi arbetar för att det som började så fel både för oss och för vårt barn ska bli riktigt bra till slut.