Natten till onsdagen dog O:s pappa. O var hos honom tillsammans med sin bror och sin mamma, och det skedde utan smärta eller ångest.
Det har gått så ofattbart fort. I slutet av april kom de på besök, då såg han strålande ut. Men några veckor senare började han känna sig trött, och för två veckor sedan gick han hem från jobbet och åkte till akuten. För tio dagar sedan fick vi veta att det var allvarligt. Vi firade midsommar tillsammans, han orkade knappt äta något. På bara några dagar krympte han ihop. Aldrig ska jag glömma hans ögon. Han verkade inte rädd, men ledsen. Han ville så gärna leva, lite längre än sextiotvå år.
Nu blir O:s mamma ensam. De har jobbat och slitit och sett fram emot pensionen och att kunna göra saker tillsammans, men inte. Livet är förbannat orättvist.
Imorgon åker jag till Göteborg. Vi ska planera en riktigt fin begravning för honom. Den kommer inte att bli som andra, den kommer att passa honom.
2005-06-30
Det är över
Natten till onsdagen dog O:s pappa. O var hos honom tillsammans med sin bror och sin mamma, och det skedde utan smärta eller ångest.
Det har gått så ofattbart fort. I slutet av april kom de på besök, då såg han strålande ut. Men några veckor senare började han känna sig trött, och för två veckor sedan gick han hem från jobbet och åkte till akuten. För tio dagar sedan fick vi veta att det var allvarligt. Vi firade midsommar tillsammans, han orkade knappt äta något. På bara några dagar krympte han ihop. Aldrig ska jag glömma hans ögon. Han verkade inte rädd, men ledsen. Han ville så gärna leva, lite längre än sextiotvå år.
Nu blir O:s mamma ensam. De har jobbat och slitit och sett fram emot pensionen och att kunna göra saker tillsammans, men inte. Livet är förbannat orättvist.
Imorgon åker jag till Göteborg. Vi ska planera en riktigt fin begravning för honom. Den kommer inte att bli som andra, den kommer att passa honom.
Det har gått så ofattbart fort. I slutet av april kom de på besök, då såg han strålande ut. Men några veckor senare började han känna sig trött, och för två veckor sedan gick han hem från jobbet och åkte till akuten. För tio dagar sedan fick vi veta att det var allvarligt. Vi firade midsommar tillsammans, han orkade knappt äta något. På bara några dagar krympte han ihop. Aldrig ska jag glömma hans ögon. Han verkade inte rädd, men ledsen. Han ville så gärna leva, lite längre än sextiotvå år.
Nu blir O:s mamma ensam. De har jobbat och slitit och sett fram emot pensionen och att kunna göra saker tillsammans, men inte. Livet är förbannat orättvist.
Imorgon åker jag till Göteborg. Vi ska planera en riktigt fin begravning för honom. Den kommer inte att bli som andra, den kommer att passa honom.
2005-06-28
Orden räcker inte
Vet inte hur jag ska skriva det här, så jag går rakt på. Min svärfar är svårt sjuk. För tio dagar sedan fick vi veta att tröttheten han känt i några veckor berodde på allvarlig sjukdom. Sedan dess har han blivit allt sämre, och nu ligger han på sjukhus.
O kastade sig på ett plan till Göteborg i förra veckan, och dagen före midsommarafton följde jag efter. Igår kväll kom vi tillbaka till Stockholm, men redan idag åkte O till Göteborg igen. Jag vet inte när han kommer hem, det vet förstås inte han heller. Jag saknar honom förfärligt men jag är glad att han är hos sina föräldrar.
Jag är ledsen men inte för min egen skull utan för dem, mina svärföräldrar som har delat ett liv tillsammans och som nu måste skiljas åt. Jag är ledsen för O:s skull. Sorgen drar förbi som en isande vind, men den sveper förbi mig. För en gångs skull är det inte jag som träffas med full kraft, jag står bredvid och tittar på.
Jag önskar att jag kunde göra mer men just nu kan jag inte det.
O kastade sig på ett plan till Göteborg i förra veckan, och dagen före midsommarafton följde jag efter. Igår kväll kom vi tillbaka till Stockholm, men redan idag åkte O till Göteborg igen. Jag vet inte när han kommer hem, det vet förstås inte han heller. Jag saknar honom förfärligt men jag är glad att han är hos sina föräldrar.
Jag är ledsen men inte för min egen skull utan för dem, mina svärföräldrar som har delat ett liv tillsammans och som nu måste skiljas åt. Jag är ledsen för O:s skull. Sorgen drar förbi som en isande vind, men den sveper förbi mig. För en gångs skull är det inte jag som träffas med full kraft, jag står bredvid och tittar på.
Jag önskar att jag kunde göra mer men just nu kan jag inte det.
Orden räcker inte
Vet inte hur jag ska skriva det här, så jag går rakt på. Min svärfar är svårt sjuk. För tio dagar sedan fick vi veta att tröttheten han känt i några veckor berodde på allvarlig sjukdom. Sedan dess har han blivit allt sämre, och nu ligger han på sjukhus.
O kastade sig på ett plan till Göteborg i förra veckan, och dagen före midsommarafton följde jag efter. Igår kväll kom vi tillbaka till Stockholm, men redan idag åkte O till Göteborg igen. Jag vet inte när han kommer hem, det vet förstås inte han heller. Jag saknar honom förfärligt men jag är glad att han är hos sina föräldrar.
Jag är ledsen men inte för min egen skull utan för dem, mina svärföräldrar som har delat ett liv tillsammans och som nu måste skiljas åt. Jag är ledsen för O:s skull. Sorgen drar förbi som en isande vind, men den sveper förbi mig. För en gångs skull är det inte jag som träffas med full kraft, jag står bredvid och tittar på.
Jag önskar att jag kunde göra mer men just nu kan jag inte det.
O kastade sig på ett plan till Göteborg i förra veckan, och dagen före midsommarafton följde jag efter. Igår kväll kom vi tillbaka till Stockholm, men redan idag åkte O till Göteborg igen. Jag vet inte när han kommer hem, det vet förstås inte han heller. Jag saknar honom förfärligt men jag är glad att han är hos sina föräldrar.
Jag är ledsen men inte för min egen skull utan för dem, mina svärföräldrar som har delat ett liv tillsammans och som nu måste skiljas åt. Jag är ledsen för O:s skull. Sorgen drar förbi som en isande vind, men den sveper förbi mig. För en gångs skull är det inte jag som träffas med full kraft, jag står bredvid och tittar på.
Jag önskar att jag kunde göra mer men just nu kan jag inte det.
2005-06-15
Drömjobbet?
Förutom att det är alldeles för tidigt att säga efter bara tre dagar och förutom att jag bara går och väntar på att detta precis som mycket annat ska explodera i ansiktet på mig, så tror jag att jag är på väg att bli lite kär i mitt nya jobb. Visserligen är det alldeles överjävligt att gå upp tidigt (har lång restid så jag måste gå upp klockan sex - uhu, stackars mig) och dagarna är långa och jag är trött som fan, men jag har de senaste dagarna gjort en rad otroliga upptäcker.
Det kan ju vara kul att jobba ju, hur kunde jag glömma det? De senaste dagarna har jag fått mer bekräftelse och reparerat mitt självförtroende mer än vad alla jobbsökarkurser i världen kan göra. De vill ha mig, de tycker att jag är bra och duktig. Tänk om jag hade vetat det under de senaste två åren som jag lodat runt och känt mig som världens största förlorare.
Ska skriva och berätta mer, men nu är det läggdags, och i helgen åker jag bort med kören.
Bara en sak till: vi har dessutom fått en ny lägenhet! Dubbelt så stor som den vi har nu, dock inte dubbelt så dyr, i samma område som vi ju gillar, på sjunde våningen med panoramautsikt och om man riktigt anstränger sig ser man en liten vattenglimt på avstånd. Kanske håller livet på att vända nu, törs jag ens tänka det?
Det kan ju vara kul att jobba ju, hur kunde jag glömma det? De senaste dagarna har jag fått mer bekräftelse och reparerat mitt självförtroende mer än vad alla jobbsökarkurser i världen kan göra. De vill ha mig, de tycker att jag är bra och duktig. Tänk om jag hade vetat det under de senaste två åren som jag lodat runt och känt mig som världens största förlorare.
Ska skriva och berätta mer, men nu är det läggdags, och i helgen åker jag bort med kören.
Bara en sak till: vi har dessutom fått en ny lägenhet! Dubbelt så stor som den vi har nu, dock inte dubbelt så dyr, i samma område som vi ju gillar, på sjunde våningen med panoramautsikt och om man riktigt anstränger sig ser man en liten vattenglimt på avstånd. Kanske håller livet på att vända nu, törs jag ens tänka det?
Drömjobbet?
Förutom att det är alldeles för tidigt att säga efter bara tre dagar och förutom att jag bara går och väntar på att detta precis som mycket annat ska explodera i ansiktet på mig, så tror jag att jag är på väg att bli lite kär i mitt nya jobb. Visserligen är det alldeles överjävligt att gå upp tidigt (har lång restid så jag måste gå upp klockan sex - uhu, stackars mig) och dagarna är långa och jag är trött som fan, men jag har de senaste dagarna gjort en rad otroliga upptäcker.
Det kan ju vara kul att jobba ju, hur kunde jag glömma det? De senaste dagarna har jag fått mer bekräftelse och reparerat mitt självförtroende mer än vad alla jobbsökarkurser i världen kan göra. De vill ha mig, de tycker att jag är bra och duktig. Tänk om jag hade vetat det under de senaste två åren som jag lodat runt och känt mig som världens största förlorare.
Ska skriva och berätta mer, men nu är det läggdags, och i helgen åker jag bort med kören.
Bara en sak till: vi har dessutom fått en ny lägenhet! Dubbelt så stor som den vi har nu, dock inte dubbelt så dyr, i samma område som vi ju gillar, på sjunde våningen med panoramautsikt och om man riktigt anstränger sig ser man en liten vattenglimt på avstånd. Kanske håller livet på att vända nu, törs jag ens tänka det?
Det kan ju vara kul att jobba ju, hur kunde jag glömma det? De senaste dagarna har jag fått mer bekräftelse och reparerat mitt självförtroende mer än vad alla jobbsökarkurser i världen kan göra. De vill ha mig, de tycker att jag är bra och duktig. Tänk om jag hade vetat det under de senaste två åren som jag lodat runt och känt mig som världens största förlorare.
Ska skriva och berätta mer, men nu är det läggdags, och i helgen åker jag bort med kören.
Bara en sak till: vi har dessutom fått en ny lägenhet! Dubbelt så stor som den vi har nu, dock inte dubbelt så dyr, i samma område som vi ju gillar, på sjunde våningen med panoramautsikt och om man riktigt anstränger sig ser man en liten vattenglimt på avstånd. Kanske håller livet på att vända nu, törs jag ens tänka det?
2005-06-11
Äntligen framme
Jag har fått jobb!!!!!!!
Äntligen. Jag börjar på måndag. Har knappt fattat det än, den senaste veckan har allt gått så fort. Men det är för jävla skönt. Det jag mest tänker på just nu att jag ska slippa vara så förbannat orolig för pengar hela tiden. Fy fan vad skönt det är.
Den dåliga nyheten är att vi har fått svar på missfallsutredningen. Läkare är ena apskaft, nu är det slutgiltigt bevisat. Men inte är det några klara besked, ånä det ska man inte tro. The story of my life är att få konstiga obestämda besked, ett i taget, som går ut på att det är lite fel på mig, inte mycket, men lite. Jag är tydligen inte som alla andra.
Fortsättning och mer ingående förklaring följer. Haha, grymt va, att hålla er på halster. Tihi, tihi, nu ska jag dricka mera vin.
Äntligen. Jag börjar på måndag. Har knappt fattat det än, den senaste veckan har allt gått så fort. Men det är för jävla skönt. Det jag mest tänker på just nu att jag ska slippa vara så förbannat orolig för pengar hela tiden. Fy fan vad skönt det är.
Den dåliga nyheten är att vi har fått svar på missfallsutredningen. Läkare är ena apskaft, nu är det slutgiltigt bevisat. Men inte är det några klara besked, ånä det ska man inte tro. The story of my life är att få konstiga obestämda besked, ett i taget, som går ut på att det är lite fel på mig, inte mycket, men lite. Jag är tydligen inte som alla andra.
Fortsättning och mer ingående förklaring följer. Haha, grymt va, att hålla er på halster. Tihi, tihi, nu ska jag dricka mera vin.
Äntligen framme
Jag har fått jobb!!!!!!!
Äntligen. Jag börjar på måndag. Har knappt fattat det än, den senaste veckan har allt gått så fort. Men det är för jävla skönt. Det jag mest tänker på just nu att jag ska slippa vara så förbannat orolig för pengar hela tiden. Fy fan vad skönt det är.
Den dåliga nyheten är att vi har fått svar på missfallsutredningen. Läkare är ena apskaft, nu är det slutgiltigt bevisat. Men inte är det några klara besked, ånä det ska man inte tro. The story of my life är att få konstiga obestämda besked, ett i taget, som går ut på att det är lite fel på mig, inte mycket, men lite. Jag är tydligen inte som alla andra.
Fortsättning och mer ingående förklaring följer. Haha, grymt va, att hålla er på halster. Tihi, tihi, nu ska jag dricka mera vin.
Äntligen. Jag börjar på måndag. Har knappt fattat det än, den senaste veckan har allt gått så fort. Men det är för jävla skönt. Det jag mest tänker på just nu att jag ska slippa vara så förbannat orolig för pengar hela tiden. Fy fan vad skönt det är.
Den dåliga nyheten är att vi har fått svar på missfallsutredningen. Läkare är ena apskaft, nu är det slutgiltigt bevisat. Men inte är det några klara besked, ånä det ska man inte tro. The story of my life är att få konstiga obestämda besked, ett i taget, som går ut på att det är lite fel på mig, inte mycket, men lite. Jag är tydligen inte som alla andra.
Fortsättning och mer ingående förklaring följer. Haha, grymt va, att hålla er på halster. Tihi, tihi, nu ska jag dricka mera vin.
2005-06-04
Inget att förlora?
När jag var hos doktorn i onsdags berättade jag att vi eventuellt tänker göra ett sista IVF-försök (vi har förresten inte fått några provsvar från missfallsutredningen ännu, undrar just när de kommer?). "Ja, ni har ju inget att förlora", svarade hon. "Fast det är ju lätt för mig att säga", la hon till när hon såg mitt ansiktsuttryck.
Jag har funderat en del på det där sedan dess och har kommit fram till att jag har en helvetes massa att förlora på att göra en IVF till.
Pengar
Förstås. Mellan 20 och 25 000. Oj vad mycket skoj man skulle kunna göra för de pengarna. (Egentligen borde man banne mig få betalt för att göra IVF, och inte ens då tror jag att jag hade tyckt att det var värt det. 25 000 för att springa på undersökningar, sticka sig i magen, göra ett obehagligt ingrepp, leva två veckor i dödsångest, för att till sist sitta på toaletten och gråta förtvivlat? Aldrig. Att jag faktiskt har betalat över 50 000 för att göra två IVF och två FET, förvånar mig själv. Hur fan kunde jag vara så dum?)
Min bräckliga själsjämvikt.
Jag mår hyfsat bra numera, mellan svackorna. Jag är fortfarande skör, det behövs inte mycket för att få mig att gråta och tycka att livet är skit, men jag reser mig ganska snabbt. Jag orkar söka jobb numera, mellan tre och fem ansökningar i veckan drar jag iväg. Jag orkar gå på intervjuer och bli skärskådad. Visst blir jag besviken när det blir nej, men min grundsjälvkänsla rubbas inte. Jag vet att jag är duktig och kompetent och att det är konjunkturen och omständigheterna som gör att jag inte har ett jobb. Förr eller senare kommer det att ordna sig. För ett år sedan, när vi var inne i det värsta IVF-ekorrhjulet, klarade jag knappt att genomföra en halvtidskurs. Hade O inte jagat upp mig på morgnarna, hällt i mig kaffe och skjutsat mig till föreläsningarna, hade det aldrig gått. Minsta lilla motgång däckade mig totalt. Det som jag kallar för grundsjälvkänsla, den djupt liggande känslan av att jag är OK, jag duger, jag kommer att fixa detta hur svårt det än verkar, det är inte mig det är fel på utan världen, den känsla jag faktiskt har idag, den hade jag inte då. Ända från början har jag tvivlat på IVF och läkarnas löften att det skulle gå bra. När det trots alla dessa löften inte gick alls, var det så svårt att inte vända förebråelserna inåt. Det måste vara mig det är fel på. Jag har inte hittat nyckeln, lösningen, det magiska ordet. Jag har inte varit tillräckligt snäll, duktig, glad, uthållig, tapper. Fast jag visste att det inte var så, kunde jag inte låta bli att känna så.
Och nu då? Ska jag verkligen riskera denna bräckliga jämvikt som jag har lyckats uppnå? Jag vet alltför väl hur jobbigt det är att göra IVF, hur bottenlöst förtvivlad man blir när det inte lyckas. Fast det verkar helt ouppnåeligt att bli gravid, fast jag ser en avgrund mellan mig och alla andra kvinnor, de som är mammor eller de som kan bli mammor, finns det en liten del av mig som hoppas, innerst inne att det just denna gång ska bli min tur. Men ska jag verkligen ge mig in i detta en gång till? Jag slår mig ju lika jävla hårt varje gång.
Riskanalys
Om det osannolika skulle hända, det som aldrig har hänt, att jag skulle få se ett positivt test, så är sorgerna inte över. Var tredje graviditet slutar i missfall, det finns inget som skyddar just mig från den dystra statistiken. Dessutom är jag såpass gammal nu att riskerna ökar. Mina konstiga äggledare gör risken för utomkveds ännu något större än vanligt. Jag vet inte om jag vågar utsätta mig för de riskerna. Med tanke på hur jävligt det har varit att testa negativt efter åtta perfekta IVF-cykler, undrar jag om jag alls skulle överleva ett missfall eller ett utomkveds.
Dessutom hoppas jag att jag har jobb snart. Att göra IVF och vara ny på jobbet går inte ihop. Och hur länge ska vi egentligen vänta med att skicka vår ansökan till Bolivia? Den politiska situationen där är orolig, rätt vad det är kanske UD avråder från resor dit, eller så blir det stopp för adoptioner. Jag har sannerligen nog med saker att oroa mig för utan att göra IVF.
Slutsats
Vi gör ingen mer IVF. Vilket skulle bevisas.
Äsch, jag vet inte. Vi får väl se. Det som väger tungt i vågskålen för IVF är att vi då kommer till ett avslut, och kan säga till varann, oss själva och den del av världen som är intresserad att vi har gjort allt som stod i vår makt och ännu mer. Att vi har försökt allt som är rimligt för oss, just nu, under de förutsättningar som finns. Jag har många gånger sagt och tänkt att om jag bara visste att jag till slut skulle bli gravid och föda barn, skulle jag göra alla de IVF:er som krävs, om de så är femton stycken. Om jag visste. Men nu gör jag ju inte det. Och tvärt emot vad man kan tro så är jag väldigt rädd om mig själv och O och vill inte göra oss mer illa.
Men som sagt. Den som lever får se.
Jag har funderat en del på det där sedan dess och har kommit fram till att jag har en helvetes massa att förlora på att göra en IVF till.
Pengar
Förstås. Mellan 20 och 25 000. Oj vad mycket skoj man skulle kunna göra för de pengarna. (Egentligen borde man banne mig få betalt för att göra IVF, och inte ens då tror jag att jag hade tyckt att det var värt det. 25 000 för att springa på undersökningar, sticka sig i magen, göra ett obehagligt ingrepp, leva två veckor i dödsångest, för att till sist sitta på toaletten och gråta förtvivlat? Aldrig. Att jag faktiskt har betalat över 50 000 för att göra två IVF och två FET, förvånar mig själv. Hur fan kunde jag vara så dum?)
Min bräckliga själsjämvikt.
Jag mår hyfsat bra numera, mellan svackorna. Jag är fortfarande skör, det behövs inte mycket för att få mig att gråta och tycka att livet är skit, men jag reser mig ganska snabbt. Jag orkar söka jobb numera, mellan tre och fem ansökningar i veckan drar jag iväg. Jag orkar gå på intervjuer och bli skärskådad. Visst blir jag besviken när det blir nej, men min grundsjälvkänsla rubbas inte. Jag vet att jag är duktig och kompetent och att det är konjunkturen och omständigheterna som gör att jag inte har ett jobb. Förr eller senare kommer det att ordna sig. För ett år sedan, när vi var inne i det värsta IVF-ekorrhjulet, klarade jag knappt att genomföra en halvtidskurs. Hade O inte jagat upp mig på morgnarna, hällt i mig kaffe och skjutsat mig till föreläsningarna, hade det aldrig gått. Minsta lilla motgång däckade mig totalt. Det som jag kallar för grundsjälvkänsla, den djupt liggande känslan av att jag är OK, jag duger, jag kommer att fixa detta hur svårt det än verkar, det är inte mig det är fel på utan världen, den känsla jag faktiskt har idag, den hade jag inte då. Ända från början har jag tvivlat på IVF och läkarnas löften att det skulle gå bra. När det trots alla dessa löften inte gick alls, var det så svårt att inte vända förebråelserna inåt. Det måste vara mig det är fel på. Jag har inte hittat nyckeln, lösningen, det magiska ordet. Jag har inte varit tillräckligt snäll, duktig, glad, uthållig, tapper. Fast jag visste att det inte var så, kunde jag inte låta bli att känna så.
Och nu då? Ska jag verkligen riskera denna bräckliga jämvikt som jag har lyckats uppnå? Jag vet alltför väl hur jobbigt det är att göra IVF, hur bottenlöst förtvivlad man blir när det inte lyckas. Fast det verkar helt ouppnåeligt att bli gravid, fast jag ser en avgrund mellan mig och alla andra kvinnor, de som är mammor eller de som kan bli mammor, finns det en liten del av mig som hoppas, innerst inne att det just denna gång ska bli min tur. Men ska jag verkligen ge mig in i detta en gång till? Jag slår mig ju lika jävla hårt varje gång.
Riskanalys
Om det osannolika skulle hända, det som aldrig har hänt, att jag skulle få se ett positivt test, så är sorgerna inte över. Var tredje graviditet slutar i missfall, det finns inget som skyddar just mig från den dystra statistiken. Dessutom är jag såpass gammal nu att riskerna ökar. Mina konstiga äggledare gör risken för utomkveds ännu något större än vanligt. Jag vet inte om jag vågar utsätta mig för de riskerna. Med tanke på hur jävligt det har varit att testa negativt efter åtta perfekta IVF-cykler, undrar jag om jag alls skulle överleva ett missfall eller ett utomkveds.
Dessutom hoppas jag att jag har jobb snart. Att göra IVF och vara ny på jobbet går inte ihop. Och hur länge ska vi egentligen vänta med att skicka vår ansökan till Bolivia? Den politiska situationen där är orolig, rätt vad det är kanske UD avråder från resor dit, eller så blir det stopp för adoptioner. Jag har sannerligen nog med saker att oroa mig för utan att göra IVF.
Slutsats
Vi gör ingen mer IVF. Vilket skulle bevisas.
Äsch, jag vet inte. Vi får väl se. Det som väger tungt i vågskålen för IVF är att vi då kommer till ett avslut, och kan säga till varann, oss själva och den del av världen som är intresserad att vi har gjort allt som stod i vår makt och ännu mer. Att vi har försökt allt som är rimligt för oss, just nu, under de förutsättningar som finns. Jag har många gånger sagt och tänkt att om jag bara visste att jag till slut skulle bli gravid och föda barn, skulle jag göra alla de IVF:er som krävs, om de så är femton stycken. Om jag visste. Men nu gör jag ju inte det. Och tvärt emot vad man kan tro så är jag väldigt rädd om mig själv och O och vill inte göra oss mer illa.
Men som sagt. Den som lever får se.
Inget att förlora?
När jag var hos doktorn i onsdags berättade jag att vi eventuellt tänker göra ett sista IVF-försök (vi har förresten inte fått några provsvar från missfallsutredningen ännu, undrar just när de kommer?). "Ja, ni har ju inget att förlora", svarade hon. "Fast det är ju lätt för mig att säga", la hon till när hon såg mitt ansiktsuttryck.
Jag har funderat en del på det där sedan dess och har kommit fram till att jag har en helvetes massa att förlora på att göra en IVF till.
Pengar
Förstås. Mellan 20 och 25 000. Oj vad mycket skoj man skulle kunna göra för de pengarna. (Egentligen borde man banne mig få betalt för att göra IVF, och inte ens då tror jag att jag hade tyckt att det var värt det. 25 000 för att springa på undersökningar, sticka sig i magen, göra ett obehagligt ingrepp, leva två veckor i dödsångest, för att till sist sitta på toaletten och gråta förtvivlat? Aldrig. Att jag faktiskt har betalat över 50 000 för att göra två IVF och två FET, förvånar mig själv. Hur fan kunde jag vara så dum?)
Min bräckliga själsjämvikt.
Jag mår hyfsat bra numera, mellan svackorna. Jag är fortfarande skör, det behövs inte mycket för att få mig att gråta och tycka att livet är skit, men jag reser mig ganska snabbt. Jag orkar söka jobb numera, mellan tre och fem ansökningar i veckan drar jag iväg. Jag orkar gå på intervjuer och bli skärskådad. Visst blir jag besviken när det blir nej, men min grundsjälvkänsla rubbas inte. Jag vet att jag är duktig och kompetent och att det är konjunkturen och omständigheterna som gör att jag inte har ett jobb. Förr eller senare kommer det att ordna sig. För ett år sedan, när vi var inne i det värsta IVF-ekorrhjulet, klarade jag knappt att genomföra en halvtidskurs. Hade O inte jagat upp mig på morgnarna, hällt i mig kaffe och skjutsat mig till föreläsningarna, hade det aldrig gått. Minsta lilla motgång däckade mig totalt. Det som jag kallar för grundsjälvkänsla, den djupt liggande känslan av att jag är OK, jag duger, jag kommer att fixa detta hur svårt det än verkar, det är inte mig det är fel på utan världen, den känsla jag faktiskt har idag, den hade jag inte då. Ända från början har jag tvivlat på IVF och läkarnas löften att det skulle gå bra. När det trots alla dessa löften inte gick alls, var det så svårt att inte vända förebråelserna inåt. Det måste vara mig det är fel på. Jag har inte hittat nyckeln, lösningen, det magiska ordet. Jag har inte varit tillräckligt snäll, duktig, glad, uthållig, tapper. Fast jag visste att det inte var så, kunde jag inte låta bli att känna så.
Och nu då? Ska jag verkligen riskera denna bräckliga jämvikt som jag har lyckats uppnå? Jag vet alltför väl hur jobbigt det är att göra IVF, hur bottenlöst förtvivlad man blir när det inte lyckas. Fast det verkar helt ouppnåeligt att bli gravid, fast jag ser en avgrund mellan mig och alla andra kvinnor, de som är mammor eller de som kan bli mammor, finns det en liten del av mig som hoppas, innerst inne att det just denna gång ska bli min tur. Men ska jag verkligen ge mig in i detta en gång till? Jag slår mig ju lika jävla hårt varje gång.
Riskanalys
Om det osannolika skulle hända, det som aldrig har hänt, att jag skulle få se ett positivt test, så är sorgerna inte över. Var tredje graviditet slutar i missfall, det finns inget som skyddar just mig från den dystra statistiken. Dessutom är jag såpass gammal nu att riskerna ökar. Mina konstiga äggledare gör risken för utomkveds ännu något större än vanligt. Jag vet inte om jag vågar utsätta mig för de riskerna. Med tanke på hur jävligt det har varit att testa negativt efter åtta perfekta IVF-cykler, undrar jag om jag alls skulle överleva ett missfall eller ett utomkveds.
Dessutom hoppas jag att jag har jobb snart. Att göra IVF och vara ny på jobbet går inte ihop. Och hur länge ska vi egentligen vänta med att skicka vår ansökan till Bolivia? Den politiska situationen där är orolig, rätt vad det är kanske UD avråder från resor dit, eller så blir det stopp för adoptioner. Jag har sannerligen nog med saker att oroa mig för utan att göra IVF.
Slutsats
Vi gör ingen mer IVF. Vilket skulle bevisas.
Äsch, jag vet inte. Vi får väl se. Det som väger tungt i vågskålen för IVF är att vi då kommer till ett avslut, och kan säga till varann, oss själva och den del av världen som är intresserad att vi har gjort allt som stod i vår makt och ännu mer. Att vi har försökt allt som är rimligt för oss, just nu, under de förutsättningar som finns. Jag har många gånger sagt och tänkt att om jag bara visste att jag till slut skulle bli gravid och föda barn, skulle jag göra alla de IVF:er som krävs, om de så är femton stycken. Om jag visste. Men nu gör jag ju inte det. Och tvärt emot vad man kan tro så är jag väldigt rädd om mig själv och O och vill inte göra oss mer illa.
Men som sagt. Den som lever får se.
Jag har funderat en del på det där sedan dess och har kommit fram till att jag har en helvetes massa att förlora på att göra en IVF till.
Pengar
Förstås. Mellan 20 och 25 000. Oj vad mycket skoj man skulle kunna göra för de pengarna. (Egentligen borde man banne mig få betalt för att göra IVF, och inte ens då tror jag att jag hade tyckt att det var värt det. 25 000 för att springa på undersökningar, sticka sig i magen, göra ett obehagligt ingrepp, leva två veckor i dödsångest, för att till sist sitta på toaletten och gråta förtvivlat? Aldrig. Att jag faktiskt har betalat över 50 000 för att göra två IVF och två FET, förvånar mig själv. Hur fan kunde jag vara så dum?)
Min bräckliga själsjämvikt.
Jag mår hyfsat bra numera, mellan svackorna. Jag är fortfarande skör, det behövs inte mycket för att få mig att gråta och tycka att livet är skit, men jag reser mig ganska snabbt. Jag orkar söka jobb numera, mellan tre och fem ansökningar i veckan drar jag iväg. Jag orkar gå på intervjuer och bli skärskådad. Visst blir jag besviken när det blir nej, men min grundsjälvkänsla rubbas inte. Jag vet att jag är duktig och kompetent och att det är konjunkturen och omständigheterna som gör att jag inte har ett jobb. Förr eller senare kommer det att ordna sig. För ett år sedan, när vi var inne i det värsta IVF-ekorrhjulet, klarade jag knappt att genomföra en halvtidskurs. Hade O inte jagat upp mig på morgnarna, hällt i mig kaffe och skjutsat mig till föreläsningarna, hade det aldrig gått. Minsta lilla motgång däckade mig totalt. Det som jag kallar för grundsjälvkänsla, den djupt liggande känslan av att jag är OK, jag duger, jag kommer att fixa detta hur svårt det än verkar, det är inte mig det är fel på utan världen, den känsla jag faktiskt har idag, den hade jag inte då. Ända från början har jag tvivlat på IVF och läkarnas löften att det skulle gå bra. När det trots alla dessa löften inte gick alls, var det så svårt att inte vända förebråelserna inåt. Det måste vara mig det är fel på. Jag har inte hittat nyckeln, lösningen, det magiska ordet. Jag har inte varit tillräckligt snäll, duktig, glad, uthållig, tapper. Fast jag visste att det inte var så, kunde jag inte låta bli att känna så.
Och nu då? Ska jag verkligen riskera denna bräckliga jämvikt som jag har lyckats uppnå? Jag vet alltför väl hur jobbigt det är att göra IVF, hur bottenlöst förtvivlad man blir när det inte lyckas. Fast det verkar helt ouppnåeligt att bli gravid, fast jag ser en avgrund mellan mig och alla andra kvinnor, de som är mammor eller de som kan bli mammor, finns det en liten del av mig som hoppas, innerst inne att det just denna gång ska bli min tur. Men ska jag verkligen ge mig in i detta en gång till? Jag slår mig ju lika jävla hårt varje gång.
Riskanalys
Om det osannolika skulle hända, det som aldrig har hänt, att jag skulle få se ett positivt test, så är sorgerna inte över. Var tredje graviditet slutar i missfall, det finns inget som skyddar just mig från den dystra statistiken. Dessutom är jag såpass gammal nu att riskerna ökar. Mina konstiga äggledare gör risken för utomkveds ännu något större än vanligt. Jag vet inte om jag vågar utsätta mig för de riskerna. Med tanke på hur jävligt det har varit att testa negativt efter åtta perfekta IVF-cykler, undrar jag om jag alls skulle överleva ett missfall eller ett utomkveds.
Dessutom hoppas jag att jag har jobb snart. Att göra IVF och vara ny på jobbet går inte ihop. Och hur länge ska vi egentligen vänta med att skicka vår ansökan till Bolivia? Den politiska situationen där är orolig, rätt vad det är kanske UD avråder från resor dit, eller så blir det stopp för adoptioner. Jag har sannerligen nog med saker att oroa mig för utan att göra IVF.
Slutsats
Vi gör ingen mer IVF. Vilket skulle bevisas.
Äsch, jag vet inte. Vi får väl se. Det som väger tungt i vågskålen för IVF är att vi då kommer till ett avslut, och kan säga till varann, oss själva och den del av världen som är intresserad att vi har gjort allt som stod i vår makt och ännu mer. Att vi har försökt allt som är rimligt för oss, just nu, under de förutsättningar som finns. Jag har många gånger sagt och tänkt att om jag bara visste att jag till slut skulle bli gravid och föda barn, skulle jag göra alla de IVF:er som krävs, om de så är femton stycken. Om jag visste. Men nu gör jag ju inte det. Och tvärt emot vad man kan tro så är jag väldigt rädd om mig själv och O och vill inte göra oss mer illa.
Men som sagt. Den som lever får se.
2005-06-01
Hjärtat mitt
mår fint, enligt doktorn. Gjorde EKG idag och det var normalt. Det var en mycket bra läkare som tog sig tid att fråga ut mig ordentligt och som inte avfärdade min oro. Hon tror att mina bröstsmärtor beror på magkatarr, troligen stressrelaterad. Jag ska lämna några blodprover för säkerhets skull, och så ska vi träffas igen om två veckor. Då ska vi prata lite om antidepressiv medicin. Skönt att bli tagen på allvar och skönt att få komma dit igen.
Jag har ju lite halvhjärtat letat efter en psykolog eller terapeut här i Stockholm. För ett tag sedan fick jag namn och nummer till en som skulle vara bra. När jag krälade omkring i mitt svarta hål häromveckan ringde jag henne för att boka en tid. Men efteråt var jag fundersam, det kändes inte bra. Damen ifråga var inte någon god lyssnare. Jag berättade att jag är arbetslös och mår dåligt över det. Minuten efter svarade hon på min fråga om pris, att det berodde på om jag eller min arbetsgivare betalar. Aj. Dessutom var nämnda pris hela 750 kr plus moms i timmen. Nä. Efter att ha funderat lite avbokade jag tiden. Har ingen lust att betala sura pengar till en sådan tant. Jag har bra erfarenheter av samtalsstöd, det hjälper absolut. Min förra psykolog var min livlina. Jag undrar om inte magkatarren och mardrömmarna beror på att jag nu inte får utlopp för mina känslor. Men just nu vill jag faktiskt inte. Ingen terapi i världen kan ge mig det liv jag vill ha, och det verkar kosta mer än vad det är värt, både i tid, kraft och pengar.
Jobbstatus
Var på intervju idag igen, nu ett jobb jag verkligen vill ha på ett företag jag verkligen gillar. Intervjun gick visserligen bra, men konkurrensen är stenhård. Tror tyvärr inte att de kommer att välja just mig. Förbereder mig redan nu på det, för jag orkar inte bli besviken. På tisdag ska jag på ytterligare en intervju, på ett annat företag som tidigare gett mig nobben. Men nu var de intresserade igen, och de kostar på en psykologisk analys också för att kolla hur knasig jag är. Till dags dato har jag sökt 85 jobb. På nio av dessa har jag fått komma på intervju. För att orka lite till intalar jag mig att jag måste söka hundra jobb och gå på åtminstone tolv intervjuer innan drömjobbet kommer, med omedelbar ömsesidig förälskelse som följd.
Jag har ju lite halvhjärtat letat efter en psykolog eller terapeut här i Stockholm. För ett tag sedan fick jag namn och nummer till en som skulle vara bra. När jag krälade omkring i mitt svarta hål häromveckan ringde jag henne för att boka en tid. Men efteråt var jag fundersam, det kändes inte bra. Damen ifråga var inte någon god lyssnare. Jag berättade att jag är arbetslös och mår dåligt över det. Minuten efter svarade hon på min fråga om pris, att det berodde på om jag eller min arbetsgivare betalar. Aj. Dessutom var nämnda pris hela 750 kr plus moms i timmen. Nä. Efter att ha funderat lite avbokade jag tiden. Har ingen lust att betala sura pengar till en sådan tant. Jag har bra erfarenheter av samtalsstöd, det hjälper absolut. Min förra psykolog var min livlina. Jag undrar om inte magkatarren och mardrömmarna beror på att jag nu inte får utlopp för mina känslor. Men just nu vill jag faktiskt inte. Ingen terapi i världen kan ge mig det liv jag vill ha, och det verkar kosta mer än vad det är värt, både i tid, kraft och pengar.
Jobbstatus
Var på intervju idag igen, nu ett jobb jag verkligen vill ha på ett företag jag verkligen gillar. Intervjun gick visserligen bra, men konkurrensen är stenhård. Tror tyvärr inte att de kommer att välja just mig. Förbereder mig redan nu på det, för jag orkar inte bli besviken. På tisdag ska jag på ytterligare en intervju, på ett annat företag som tidigare gett mig nobben. Men nu var de intresserade igen, och de kostar på en psykologisk analys också för att kolla hur knasig jag är. Till dags dato har jag sökt 85 jobb. På nio av dessa har jag fått komma på intervju. För att orka lite till intalar jag mig att jag måste söka hundra jobb och gå på åtminstone tolv intervjuer innan drömjobbet kommer, med omedelbar ömsesidig förälskelse som följd.
Hjärtat mitt
mår fint, enligt doktorn. Gjorde EKG idag och det var normalt. Det var en mycket bra läkare som tog sig tid att fråga ut mig ordentligt och som inte avfärdade min oro. Hon tror att mina bröstsmärtor beror på magkatarr, troligen stressrelaterad. Jag ska lämna några blodprover för säkerhets skull, och så ska vi träffas igen om två veckor. Då ska vi prata lite om antidepressiv medicin. Skönt att bli tagen på allvar och skönt att få komma dit igen.
Jag har ju lite halvhjärtat letat efter en psykolog eller terapeut här i Stockholm. För ett tag sedan fick jag namn och nummer till en som skulle vara bra. När jag krälade omkring i mitt svarta hål häromveckan ringde jag henne för att boka en tid. Men efteråt var jag fundersam, det kändes inte bra. Damen ifråga var inte någon god lyssnare. Jag berättade att jag är arbetslös och mår dåligt över det. Minuten efter svarade hon på min fråga om pris, att det berodde på om jag eller min arbetsgivare betalar. Aj. Dessutom var nämnda pris hela 750 kr plus moms i timmen. Nä. Efter att ha funderat lite avbokade jag tiden. Har ingen lust att betala sura pengar till en sådan tant. Jag har bra erfarenheter av samtalsstöd, det hjälper absolut. Min förra psykolog var min livlina. Jag undrar om inte magkatarren och mardrömmarna beror på att jag nu inte får utlopp för mina känslor. Men just nu vill jag faktiskt inte. Ingen terapi i världen kan ge mig det liv jag vill ha, och det verkar kosta mer än vad det är värt, både i tid, kraft och pengar.
Jobbstatus
Var på intervju idag igen, nu ett jobb jag verkligen vill ha på ett företag jag verkligen gillar. Intervjun gick visserligen bra, men konkurrensen är stenhård. Tror tyvärr inte att de kommer att välja just mig. Förbereder mig redan nu på det, för jag orkar inte bli besviken. På tisdag ska jag på ytterligare en intervju, på ett annat företag som tidigare gett mig nobben. Men nu var de intresserade igen, och de kostar på en psykologisk analys också för att kolla hur knasig jag är. Till dags dato har jag sökt 85 jobb. På nio av dessa har jag fått komma på intervju. För att orka lite till intalar jag mig att jag måste söka hundra jobb och gå på åtminstone tolv intervjuer innan drömjobbet kommer, med omedelbar ömsesidig förälskelse som följd.
Jag har ju lite halvhjärtat letat efter en psykolog eller terapeut här i Stockholm. För ett tag sedan fick jag namn och nummer till en som skulle vara bra. När jag krälade omkring i mitt svarta hål häromveckan ringde jag henne för att boka en tid. Men efteråt var jag fundersam, det kändes inte bra. Damen ifråga var inte någon god lyssnare. Jag berättade att jag är arbetslös och mår dåligt över det. Minuten efter svarade hon på min fråga om pris, att det berodde på om jag eller min arbetsgivare betalar. Aj. Dessutom var nämnda pris hela 750 kr plus moms i timmen. Nä. Efter att ha funderat lite avbokade jag tiden. Har ingen lust att betala sura pengar till en sådan tant. Jag har bra erfarenheter av samtalsstöd, det hjälper absolut. Min förra psykolog var min livlina. Jag undrar om inte magkatarren och mardrömmarna beror på att jag nu inte får utlopp för mina känslor. Men just nu vill jag faktiskt inte. Ingen terapi i världen kan ge mig det liv jag vill ha, och det verkar kosta mer än vad det är värt, både i tid, kraft och pengar.
Jobbstatus
Var på intervju idag igen, nu ett jobb jag verkligen vill ha på ett företag jag verkligen gillar. Intervjun gick visserligen bra, men konkurrensen är stenhård. Tror tyvärr inte att de kommer att välja just mig. Förbereder mig redan nu på det, för jag orkar inte bli besviken. På tisdag ska jag på ytterligare en intervju, på ett annat företag som tidigare gett mig nobben. Men nu var de intresserade igen, och de kostar på en psykologisk analys också för att kolla hur knasig jag är. Till dags dato har jag sökt 85 jobb. På nio av dessa har jag fått komma på intervju. För att orka lite till intalar jag mig att jag måste söka hundra jobb och gå på åtminstone tolv intervjuer innan drömjobbet kommer, med omedelbar ömsesidig förälskelse som följd.
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)