 It has to be YOUR way. When it isn't, you panic, but hold your ground. You keep your gun pointed and trigger finger ready, but you'd never really hurt anyone. Though you like being tough, feeling control, you often enjoy blending in and being part of the ordinary human race. Take the What Pulp Fiction Character Are You? quiz. |
It has to be YOUR way. When it isn't, you panic, but hold your ground. You keep your gun pointed and trigger finger ready, but you'd never really hurt anyone. Though you like being tough, feeling control, you often enjoy blending in and being part of the ordinary human race. Take the What Pulp Fiction Character Are You? quiz. |
Men ändå. Om lite mer än en månad är jag stockholmare på riktigt. Det är en gammal dröm som går i uppfyllelse. När O och jag tog examen ville jag gärna flytta till Stockholm, men O ville inte. Om jag hade flyttat hade han kommit efter, men det som fick mig att bestämma mig var min lillasyster, då 15 år. Hon hade det ganska jobbigt just då och jag var viktig för henne (och hon för mig). Så vi stannade, och det har jag egentligen aldrig ångrat. Men nu är vi på väg. Det trodde jag inte, det är lustigt hur livet artar sig.
Det ska också bli skönt att bo ihop igen. Och så kan vi äntligen börja med adoption, på allvar. Jag längtar.
Efter att ha skuttat runt i huset en stund och pratat upphetsat med O sisådär fyra gånger, tog jag cykeln ner på stan för ett ärende. Efteråt hade jag inte lust att åka hem, och eftersom jag tydligt hörde att embryona skrek på prinsesstårta och kaffe, så förbarmade jag mig över dem och gav dem just det. Ytterligare en god ursäkt för att äta prinsesstårta är att det var morfars älsklingsbakelse.
Väl hemkommen blev det en runda i trädgården, jag var ju bara tvungen att plocka in några buketter av de sista sommarblommorna. Jag kommer att sakna trädgården men detta är rätt årstid att skiljas från den. Några timmars telefonprat, mamma, syster och kompis måste uppdateras på dagens händelser, och till sist såg jag Reservoir Dogs på TV. Den var bra.
En vanlig dag, men en bra sådan.
Men ändå. Om lite mer än en månad är jag stockholmare på riktigt. Det är en gammal dröm som går i uppfyllelse. När O och jag tog examen ville jag gärna flytta till Stockholm, men O ville inte. Om jag hade flyttat hade han kommit efter, men det som fick mig att bestämma mig var min lillasyster, då 15 år. Hon hade det ganska jobbigt just då och jag var viktig för henne (och hon för mig). Så vi stannade, och det har jag egentligen aldrig ångrat. Men nu är vi på väg. Det trodde jag inte, det är lustigt hur livet artar sig.
Det ska också bli skönt att bo ihop igen. Och så kan vi äntligen börja med adoption, på allvar. Jag längtar.
Efter att ha skuttat runt i huset en stund och pratat upphetsat med O sisådär fyra gånger, tog jag cykeln ner på stan för ett ärende. Efteråt hade jag inte lust att åka hem, och eftersom jag tydligt hörde att embryona skrek på prinsesstårta och kaffe, så förbarmade jag mig över dem och gav dem just det. Ytterligare en god ursäkt för att äta prinsesstårta är att det var morfars älsklingsbakelse.
Väl hemkommen blev det en runda i trädgården, jag var ju bara tvungen att plocka in några buketter av de sista sommarblommorna. Jag kommer att sakna trädgården men detta är rätt årstid att skiljas från den. Några timmars telefonprat, mamma, syster och kompis måste uppdateras på dagens händelser, och till sist såg jag Reservoir Dogs på TV. Den var bra.
En vanlig dag, men en bra sådan.
För övrigt fick jag lite matnyttig info från läkaren. Gör vi något mer riktigt försök med äggplock och allt tycker han att det vore intressant att prova långtidsodling. Sahlgrenska gör inte det så gärna eftersom de inte är så bra på det, men Carlanderska gör det.
Och våra chanser är fortfarande goda. Det går inte att svara på varför vi inte har lyckats hittills. Nähej. Det har man ju hört förut.
Den här gången får jag också prova Trombyl, som helt enkelt är en låg dos acetylsalicylsyra (Magnecyl alltså). Det är egentligen ett blodförtunnande medel som ges till hjärtpatienter men det tros gynna genomblödningen av livmoderslemhinnan och underlätta för ägget att fästa. Det gör knappast någon skada, så varför inte. En liten hjärtformad tablett varje dag.
Nytt för denna gång är också hemlighetsmakeriet. Ingen utom vi och läkarna och ni, kära läsare, vet att vi har gjort ett frysförsök. Det är väldigt skönt. Jag vill slippa pressen av att alla vet och undrar hur det går. Om mina föräldrar vore lite listiga borde de misstänka något fuffens, och frågar de rent ut tänker jag inte ljuga, så jag hoppas att de inte är så smarta. Jag tycker om att ha detta för oss själva.
Annars
För övrigt så är det mycket flyttstök nu. Visningen i torsdags gick nog bra, men vi vet ännu inte om de vill hyra vårt hus. Vill de inte, så går det förhoppningsvis fler tåg. I helgen flyttar O in i vår lägenhet i Stockholm, det ska bli skönt att få något eget där. Jag följer med upp och stannar i en vecka, tills vi vet resultatet av frysförsöket. Vi vill vara tillsammans vid ett eventuellt misslyckande.
Jag har fyllt år också. 34, usch. Men jag tror att åldersnojan till största delen beror på barnlösheten. Fast i år har jag inte tänkt så mycket på det. Det var värre att fylla 33. Jag fick fina presenter: pengar till kläder av mamma, restaurangbesök av pappa, underkläder och ett restaurangbesök till av O. Till min makes många talanger hör den att köpa perfekt sittande bh:ar åt mig. Jag begriper inte hur han bär sig åt, men det blir bra varje gång.
Jag mår rätt bra just nu.
För övrigt fick jag lite matnyttig info från läkaren. Gör vi något mer riktigt försök med äggplock och allt tycker han att det vore intressant att prova långtidsodling. Sahlgrenska gör inte det så gärna eftersom de inte är så bra på det, men Carlanderska gör det.
Och våra chanser är fortfarande goda. Det går inte att svara på varför vi inte har lyckats hittills. Nähej. Det har man ju hört förut.
Den här gången får jag också prova Trombyl, som helt enkelt är en låg dos acetylsalicylsyra (Magnecyl alltså). Det är egentligen ett blodförtunnande medel som ges till hjärtpatienter men det tros gynna genomblödningen av livmoderslemhinnan och underlätta för ägget att fästa. Det gör knappast någon skada, så varför inte. En liten hjärtformad tablett varje dag.
Nytt för denna gång är också hemlighetsmakeriet. Ingen utom vi och läkarna och ni, kära läsare, vet att vi har gjort ett frysförsök. Det är väldigt skönt. Jag vill slippa pressen av att alla vet och undrar hur det går. Om mina föräldrar vore lite listiga borde de misstänka något fuffens, och frågar de rent ut tänker jag inte ljuga, så jag hoppas att de inte är så smarta. Jag tycker om att ha detta för oss själva.
Annars
För övrigt så är det mycket flyttstök nu. Visningen i torsdags gick nog bra, men vi vet ännu inte om de vill hyra vårt hus. Vill de inte, så går det förhoppningsvis fler tåg. I helgen flyttar O in i vår lägenhet i Stockholm, det ska bli skönt att få något eget där. Jag följer med upp och stannar i en vecka, tills vi vet resultatet av frysförsöket. Vi vill vara tillsammans vid ett eventuellt misslyckande.
Jag har fyllt år också. 34, usch. Men jag tror att åldersnojan till största delen beror på barnlösheten. Fast i år har jag inte tänkt så mycket på det. Det var värre att fylla 33. Jag fick fina presenter: pengar till kläder av mamma, restaurangbesök av pappa, underkläder och ett restaurangbesök till av O. Till min makes många talanger hör den att köpa perfekt sittande bh:ar åt mig. Jag begriper inte hur han bär sig åt, men det blir bra varje gång.
Jag mår rätt bra just nu.
För det första så har jag min man hemma hos mig just nu. Han jobbar i Göteborg under två veckor så vi lever ett normalt vardagsliv igen. Det är jätteskönt. Vi ses på morgonen innan han går till jobbet (låt vara att jag är nära medvetslöshet på morgnarna, jag är den morgontröttaste person jag känner), vi åt lunch en gång i förra veckan, vi äter middag tillsammans, vi somnar tillsammans. Kort sagt, vi har en gemensam vardag. Visserligen pratas vi vid flera gånger om dagen när han är i Stockholm och jag i Göteborg, men det är inte samma sak. För några år sedan när jag reste mycket i jobbet lärde vi oss att ju mer sällan man pratar, desto mindre har man att säga, och man glider isär fortare än man tror.
Dessutom är det skönt att konstatera att vi grälar mindre nu. Under sommaren har jag ibland känt att jag mådde bättre av att inte ha kontakt med O. När han ringde och när vi sågs på helgerna var jag oftast ledsen, i veckorna när jag var ensam kunde jag stänga av känslorna. Det fick mig att undra över hållbarheten i vår relation. Men nu tror jag att det helt enkelt berodde på att det var slitsamt att vara isär, vi blev båda ledsna av det och framför allt tror jag att O kände sig otillräcklig av att sitta hjälplös i Stockholm med ett jobb att sköta medan jag grät på telefon. Jag vet inte hur jag hade klarat av det i hans ställe. Det är i alla fall skönt att få en bekräftelse på att vi gillar att vara ihop, att vi fungerar ihop (det kan ju vara en fördel om man har för avsikt att få barn tillsammans).
Rent praktiskt så finns det mycket att sysselsätta sig med. Vi hoppas som sagt kunna hyra ut vårt hus, på torsdag kommer en hugad familj och tittar på det. Tills dess ska vi försöka oss på en så kallad house staging, att fixa till kåken så att den är så attraktiv som möjligt. I helgen städade vi trädgård och lusthus (ja, vi har ett sådant, och en damm också), jag har putsat fönster så att jag vill kräkas åt det. När vi är färdiga kommer huset antagligen att vara renare och trivsammare än det någonsin har varit sedan vi flyttade in, vilket är ironiskt eftersom vi nu ska flytta ut. Det står en container på uppfarten och samlar regnvatten. Den kommer snart att fyllas med allsköns bråte från källare och vind. Det är både lustfyllt och vemodigt att slänga saker. Jag gillar befrielsen i att rensa och se rena fria ytor växa fram. Samtidigt som ett kvarglömt tuggben bland trädgårdsredskapen kan få mig att börja gråta. Sidney kommer aldrig hit mera.
Jo, så har jag sökt tre jobb också. Och vi har sålt vår eländiga bil. Och vi har kommit på att vi kanske vill adoptera från Bolivia istället för Kina eller Korea. Och imorgon ska jag till Carlanderska. Måste skriva en komihåglapp med frågor, annars kommer jag alltid på något i efterhand och blir irriterad över att jag glömt fråga just det.
För det första så har jag min man hemma hos mig just nu. Han jobbar i Göteborg under två veckor så vi lever ett normalt vardagsliv igen. Det är jätteskönt. Vi ses på morgonen innan han går till jobbet (låt vara att jag är nära medvetslöshet på morgnarna, jag är den morgontröttaste person jag känner), vi åt lunch en gång i förra veckan, vi äter middag tillsammans, vi somnar tillsammans. Kort sagt, vi har en gemensam vardag. Visserligen pratas vi vid flera gånger om dagen när han är i Stockholm och jag i Göteborg, men det är inte samma sak. För några år sedan när jag reste mycket i jobbet lärde vi oss att ju mer sällan man pratar, desto mindre har man att säga, och man glider isär fortare än man tror.
Dessutom är det skönt att konstatera att vi grälar mindre nu. Under sommaren har jag ibland känt att jag mådde bättre av att inte ha kontakt med O. När han ringde och när vi sågs på helgerna var jag oftast ledsen, i veckorna när jag var ensam kunde jag stänga av känslorna. Det fick mig att undra över hållbarheten i vår relation. Men nu tror jag att det helt enkelt berodde på att det var slitsamt att vara isär, vi blev båda ledsna av det och framför allt tror jag att O kände sig otillräcklig av att sitta hjälplös i Stockholm med ett jobb att sköta medan jag grät på telefon. Jag vet inte hur jag hade klarat av det i hans ställe. Det är i alla fall skönt att få en bekräftelse på att vi gillar att vara ihop, att vi fungerar ihop (det kan ju vara en fördel om man har för avsikt att få barn tillsammans).
Rent praktiskt så finns det mycket att sysselsätta sig med. Vi hoppas som sagt kunna hyra ut vårt hus, på torsdag kommer en hugad familj och tittar på det. Tills dess ska vi försöka oss på en så kallad house staging, att fixa till kåken så att den är så attraktiv som möjligt. I helgen städade vi trädgård och lusthus (ja, vi har ett sådant, och en damm också), jag har putsat fönster så att jag vill kräkas åt det. När vi är färdiga kommer huset antagligen att vara renare och trivsammare än det någonsin har varit sedan vi flyttade in, vilket är ironiskt eftersom vi nu ska flytta ut. Det står en container på uppfarten och samlar regnvatten. Den kommer snart att fyllas med allsköns bråte från källare och vind. Det är både lustfyllt och vemodigt att slänga saker. Jag gillar befrielsen i att rensa och se rena fria ytor växa fram. Samtidigt som ett kvarglömt tuggben bland trädgårdsredskapen kan få mig att börja gråta. Sidney kommer aldrig hit mera.
Jo, så har jag sökt tre jobb också. Och vi har sålt vår eländiga bil. Och vi har kommit på att vi kanske vill adoptera från Bolivia istället för Kina eller Korea. Och imorgon ska jag till Carlanderska. Måste skriva en komihåglapp med frågor, annars kommer jag alltid på något i efterhand och blir irriterad över att jag glömt fråga just det.
Det jag gjorde idag var att ringa familjerätten i det område där vi ska bo i Stockholm, och säga att vi vill adoptera. Jag lämnade namn och adress, en packe papper att läsa och fylla i kommer med posten. Förhoppningsvis dröjer det inte alltför länge innan vi kan börja med hemutredning. Kanske, kanske kan utredningen vara färdig före sommaren. Kanske kan vi skicka en ansökan till Korea eller Kina i mitten av nästa år. Då kanske vi har barn någon gång i början av 2006.
Det känns som att det är väldigt väldigt långt dit.
Det jag gjorde idag var att ringa familjerätten i det område där vi ska bo i Stockholm, och säga att vi vill adoptera. Jag lämnade namn och adress, en packe papper att läsa och fylla i kommer med posten. Förhoppningsvis dröjer det inte alltför länge innan vi kan börja med hemutredning. Kanske, kanske kan utredningen vara färdig före sommaren. Kanske kan vi skicka en ansökan till Korea eller Kina i mitten av nästa år. Då kanske vi har barn någon gång i början av 2006.
Det känns som att det är väldigt väldigt långt dit.
Ändå deppar jag idag. Jag tänker på mina tjejkompisar som var där, ingen av dem har barn faktiskt, och tänker att jag skulle vilja byta liv med vem som helst av dem. För att de har hoppet kvar. För att de är smala och snygga. För att verkar nyförälskade i sina män. För att de gillar sig själva.
Jag vet att det finns massor av saker i mitt liv som jag borde vara glad och tacksam över. Jag vet att jag är värdefull, att mitt liv är värdefullt, men det känns inte så. Hur hittar man den känslan igen?
Jag tänker mest på embryon och IVF, spekulerar och räknar och funderar. Sex återföringar har vi gjort, nio embryon av (såvitt vi vet) utmärkt kvalitet har satts in. Åtta embryon har dött vid upptining. Vad betyder det? Är det bara slumpen eller finns det något dolt fel som läkarna inte kommer åt? Kommer jag någonsin att få veta? Och om jag inte får veta, hur lär jag mig att leva med det?
Idag för sex år sedan gifte vi oss. Det har varit jobbiga år. Jag tvivlar oftast inte på att vi tar oss igenom detta, men det är med stort vemod jag noterar dagens datum. Om jag hade vetat då vad jag vet nu hade jag valt en annan väg.
Ändå deppar jag idag. Jag tänker på mina tjejkompisar som var där, ingen av dem har barn faktiskt, och tänker att jag skulle vilja byta liv med vem som helst av dem. För att de har hoppet kvar. För att de är smala och snygga. För att verkar nyförälskade i sina män. För att de gillar sig själva.
Jag vet att det finns massor av saker i mitt liv som jag borde vara glad och tacksam över. Jag vet att jag är värdefull, att mitt liv är värdefullt, men det känns inte så. Hur hittar man den känslan igen?
Jag tänker mest på embryon och IVF, spekulerar och räknar och funderar. Sex återföringar har vi gjort, nio embryon av (såvitt vi vet) utmärkt kvalitet har satts in. Åtta embryon har dött vid upptining. Vad betyder det? Är det bara slumpen eller finns det något dolt fel som läkarna inte kommer åt? Kommer jag någonsin att få veta? Och om jag inte får veta, hur lär jag mig att leva med det?
Idag för sex år sedan gifte vi oss. Det har varit jobbiga år. Jag tvivlar oftast inte på att vi tar oss igenom detta, men det är med stort vemod jag noterar dagens datum. Om jag hade vetat då vad jag vet nu hade jag valt en annan väg.
1 Göra ett frysförsök på Carlanderska om möjligt i nästa cykel. Jag har tid för VUL och läkarsamtal den 21 september (min födelsedag, för övrigt). Har idag postat en begäran till SU om att våra journalkopior ska skickas till Carlanderska.
2 K-a-n-s-k-e göra ytterligare ett frysförsök i vecka 47 på Sahlgrenska. Men bara kanske.
3 Ge Sahlgrenska fingret och säga åt dem att stoppa upp sina väntetider och vårt återstående gratisförsök på något mörkt ställe.
4 Jobba på att hyra ut huset så fort som möjligt. Är det någon som vill hyra ett fint gult hus i Göteborg under några år så säg till!
5 Flytta till Stockholm, in i vår nyförvärvade tvåa (förstahandskontrakt, yes!!!) och skriva oss båda där så att vi fort som attan kan börja adoptionsutredning.
6 Göra vår absolut sista IVF på någon privatklinik i eller nära Stockholm. Kostnaden för det blir ungefär samma som om vi skulle dras med dubbla hyror under den tid som vi hade fått vänta på SU.
7 Gå på bröllop imorgon i egenhändigt sydd blå klänning och bli jävligt full.
8 Få barn antingen genom IVF (inte troligt) eller adoption och sedan vara jävligt lycklig resten av livet.
OK, OK, punkterna kommer i lite konstig ordning men ni fattar säkert vad jag menar.
1 Göra ett frysförsök på Carlanderska om möjligt i nästa cykel. Jag har tid för VUL och läkarsamtal den 21 september (min födelsedag, för övrigt). Har idag postat en begäran till SU om att våra journalkopior ska skickas till Carlanderska.
2 K-a-n-s-k-e göra ytterligare ett frysförsök i vecka 47 på Sahlgrenska. Men bara kanske.
3 Ge Sahlgrenska fingret och säga åt dem att stoppa upp sina väntetider och vårt återstående gratisförsök på något mörkt ställe.
4 Jobba på att hyra ut huset så fort som möjligt. Är det någon som vill hyra ett fint gult hus i Göteborg under några år så säg till!
5 Flytta till Stockholm, in i vår nyförvärvade tvåa (förstahandskontrakt, yes!!!) och skriva oss båda där så att vi fort som attan kan börja adoptionsutredning.
6 Göra vår absolut sista IVF på någon privatklinik i eller nära Stockholm. Kostnaden för det blir ungefär samma som om vi skulle dras med dubbla hyror under den tid som vi hade fått vänta på SU.
7 Gå på bröllop imorgon i egenhändigt sydd blå klänning och bli jävligt full.
8 Få barn antingen genom IVF (inte troligt) eller adoption och sedan vara jävligt lycklig resten av livet.
OK, OK, punkterna kommer i lite konstig ordning men ni fattar säkert vad jag menar.
Jag har gråtit, förstås. Och svurit. Och frågat vad fan det är jag gör för fel. Men jag känner mig ändå rätt avtrubbad. Långt nere i mig finns en malström av känslor men de når inte upp till ytan. Tur det.
Mamma ringde med gråt i rösten. "Du är så duktig", sa hon. "Det är jag inte alls, jag planerar just nu ett massmord", svarade jag.
Känslan som känns
Men en känsla har jag, och det är frustration och ilska (OK, två känslor då) över SU:s förbannade väntetider. Vecka 47 blir nästa försök. Om en månad får O och jag komma på läkarsamtal. Jag vill inte, men O vill. Jag orkar inte höra samma sak en gång till, att det ser bra ut, att det bara är att fortsätta blablabla. Vår flytt då? Vårt liv då, som håller på att gå sönder av att vi är ifrån varann hela tiden? "Jaa", säger läkaren svävande, "det är bara ni som kan veta när det är dags att sätta stopp."
Väntaväntavänta. BM tyckte att vi hade tur som fick en tid för samtal redan om en månad. Jag vet inte vilken tidsdimension hon lever i men det är inte samma som min. Jag är elak nu, onödigt elak, för jag vet att de sliter och att de gör sitt bästa men väntetiderna och att det är så utdraget håller på att ta kål på mig.
En plan
Livet och Bebisguden och tröga sjukvårdspolitiker, era jävlar, ni ska inte tro att ni har knäckt mig ännu. Jag tänker fundera nu och jag tänker komma tillbaka med en plan. För nu är jag trött på det här. Det är JAG och inte ni som bestämmer över mitt liv, begrips?
Nu ska jag åka och träna och jag ska stampa riktigt hårt i golvet och tänka att det ligger bebisgudar och trilskande embryon och rökande gravida kusiner och krossade drömmar under mina fötter.
Jag har gråtit, förstås. Och svurit. Och frågat vad fan det är jag gör för fel. Men jag känner mig ändå rätt avtrubbad. Långt nere i mig finns en malström av känslor men de når inte upp till ytan. Tur det.
Mamma ringde med gråt i rösten. "Du är så duktig", sa hon. "Det är jag inte alls, jag planerar just nu ett massmord", svarade jag.
Känslan som känns
Men en känsla har jag, och det är frustration och ilska (OK, två känslor då) över SU:s förbannade väntetider. Vecka 47 blir nästa försök. Om en månad får O och jag komma på läkarsamtal. Jag vill inte, men O vill. Jag orkar inte höra samma sak en gång till, att det ser bra ut, att det bara är att fortsätta blablabla. Vår flytt då? Vårt liv då, som håller på att gå sönder av att vi är ifrån varann hela tiden? "Jaa", säger läkaren svävande, "det är bara ni som kan veta när det är dags att sätta stopp."
Väntaväntavänta. BM tyckte att vi hade tur som fick en tid för samtal redan om en månad. Jag vet inte vilken tidsdimension hon lever i men det är inte samma som min. Jag är elak nu, onödigt elak, för jag vet att de sliter och att de gör sitt bästa men väntetiderna och att det är så utdraget håller på att ta kål på mig.
En plan
Livet och Bebisguden och tröga sjukvårdspolitiker, era jävlar, ni ska inte tro att ni har knäckt mig ännu. Jag tänker fundera nu och jag tänker komma tillbaka med en plan. För nu är jag trött på det här. Det är JAG och inte ni som bestämmer över mitt liv, begrips?
Nu ska jag åka och träna och jag ska stampa riktigt hårt i golvet och tänka att det ligger bebisgudar och trilskande embryon och rökande gravida kusiner och krossade drömmar under mina fötter.
