Hit men inte längre

Idag orkade jag inte vänta längre utan testade. Var nervös och aningens hoppfull eftersom jag fortfarande inte fått mens, vid förra frysförsöket kom den på dag 11. Negativt. Ett par timmar senare kom mensen.

Jag har gråtit, förstås. Och svurit. Och frågat vad fan det är jag gör för fel. Men jag känner mig ändå rätt avtrubbad. Långt nere i mig finns en malström av känslor men de når inte upp till ytan. Tur det.

Mamma ringde med gråt i rösten. "Du är så duktig", sa hon. "Det är jag inte alls, jag planerar just nu ett massmord", svarade jag.

Känslan som känns
Men en känsla har jag, och det är frustration och ilska (OK, två känslor då) över SU:s förbannade väntetider. Vecka 47 blir nästa försök. Om en månad får O och jag komma på läkarsamtal. Jag vill inte, men O vill. Jag orkar inte höra samma sak en gång till, att det ser bra ut, att det bara är att fortsätta blablabla. Vår flytt då? Vårt liv då, som håller på att gå sönder av att vi är ifrån varann hela tiden? "Jaa", säger läkaren svävande, "det är bara ni som kan veta när det är dags att sätta stopp."

Väntaväntavänta. BM tyckte att vi hade tur som fick en tid för samtal redan om en månad. Jag vet inte vilken tidsdimension hon lever i men det är inte samma som min. Jag är elak nu, onödigt elak, för jag vet att de sliter och att de gör sitt bästa men väntetiderna och att det är så utdraget håller på att ta kål på mig.

En plan
Livet och Bebisguden och tröga sjukvårdspolitiker, era jävlar, ni ska inte tro att ni har knäckt mig ännu. Jag tänker fundera nu och jag tänker komma tillbaka med en plan. För nu är jag trött på det här. Det är JAG och inte ni som bestämmer över mitt liv, begrips?

Nu ska jag åka och träna och jag ska stampa riktigt hårt i golvet och tänka att det ligger bebisgudar och trilskande embryon och rökande gravida kusiner och krossade drömmar under mina fötter.