Morgon med Q, som alltid en utmaning. Suck. Eller, är sucken berättigad? Hur är det egentligen, vem av oss är det mest fel på? Är han inte en högst normal och levnadsglad nästan-fyraåring och jag en synnerligen morgonsur och lättstressad mamma?
Nåja, skuldkänslor har aldrig gjort någon till en bättre förälder. Så jag försöker vara konstruktiv. Nu har jag inhandlat bibeln Fem gånger mer kärlek, tidigare bara lånad på bibliotek. Bibel var väl att ta i förresten, låt oss i sann ingenjörsanda kalla den manual. En manual i ett utvecklingsprojekt, ett levande dokument, föremål för en hel del ifrågasättande och revisioner.
Två skrattretande enkla regler har den senaste veckan gjort underverk.
1 Innan man får leka fritt eller titta på TV måste man göra tre - 3 - TRE - 1 - 2 - 3 - räkna på fingrarna, tre var det! - saker. Äta frukost, klä på sig, borsta tänderna. Q är helt med vad gäller räknandet, och hyfsat med avseende på disciplinen.
2 Q gillar att lyssna på musik i bilen. Hans moder gillar när det inte bråkas och krånglas på morgonen eller vid hämtning. Ergo, inget bråk = > musik i bilen! Ta-daa!
Detta var tålamodsövning nummer ett, som när den fungerar ger så överväldigande mycket tillbaka. Kärlek. Mitt livs upplevelse av kärlek.
När jag lämnat Q hos dagmamman och dragit en första lättnadens suck, därefter en andra eftersom jag idag körde till jobbet vid niotiden och inte en timme tidigare, därmed undvikandes det värsta trafikkaoset, drog jag ännu ett djupt andetag och ringde pappa.
Övning två. I tio minuter hummade jag medan han docerade om vad han gjort sedan sist. Inte så lite med tanke på att han är pensionär. Å andra sidan är han också fullblodspensionär. En aktivitet per dag är mer än nog. Tempot är inte högt.
Pensionärsmentaliteten är en bidragande orsak till att han ännu inte pallrat sig iväg till någon form av rådgivning angående hur han ska sköta sin diabetes. Detta driver förstås mig till vansinne av oro, eftersom jag hör på hans röst hur trött han är nu för tiden. När jag än ringer på dagen så väcker jag honom, varannan minut måste jag påminna honom om att tala högre för luften tar liksom slut. Och så hostan, astmahostan.
Jag skulle ringa oftare om jag inte vore så rädd för att han inte skulle svara.
Jag skulle tjata mera på honom om jag inte vore rädd för att reducera vår relation. Redan utgörs den för mycket av oroligt tjat från mig och grinigt avvisande från honom.
Men idag gick det bra. Efter tio minuters hummande från mig, tio minuters oavbruten utläggning från honom, kunde jag framföra mitt budskap att jag oroar mig för honom, och han kunde ta emot det så som det var avsett. Som en omsorg, inte ett krav.
Sedan var klockan halv tio och jag var jävligt sen till jobbet.
2010-01-29
Tålamodsträning x 2
Morgon med Q, som alltid en utmaning. Suck. Eller, är sucken berättigad? Hur är det egentligen, vem av oss är det mest fel på? Är han inte en högst normal och levnadsglad nästan-fyraåring och jag en synnerligen morgonsur och lättstressad mamma?
Nåja, skuldkänslor har aldrig gjort någon till en bättre förälder. Så jag försöker vara konstruktiv. Nu har jag inhandlat bibeln Fem gånger mer kärlek, tidigare bara lånad på bibliotek. Bibel var väl att ta i förresten, låt oss i sann ingenjörsanda kalla den manual. En manual i ett utvecklingsprojekt, ett levande dokument, föremål för en hel del ifrågasättande och revisioner.
Två skrattretande enkla regler har den senaste veckan gjort underverk.
1 Innan man får leka fritt eller titta på TV måste man göra tre - 3 - TRE - 1 - 2 - 3 - räkna på fingrarna, tre var det! - saker. Äta frukost, klä på sig, borsta tänderna. Q är helt med vad gäller räknandet, och hyfsat med avseende på disciplinen.
2 Q gillar att lyssna på musik i bilen. Hans moder gillar när det inte bråkas och krånglas på morgonen eller vid hämtning. Ergo, inget bråk = > musik i bilen! Ta-daa!
Detta var tålamodsövning nummer ett, som när den fungerar ger så överväldigande mycket tillbaka. Kärlek. Mitt livs upplevelse av kärlek.
När jag lämnat Q hos dagmamman och dragit en första lättnadens suck, därefter en andra eftersom jag idag körde till jobbet vid niotiden och inte en timme tidigare, därmed undvikandes det värsta trafikkaoset, drog jag ännu ett djupt andetag och ringde pappa.
Övning två. I tio minuter hummade jag medan han docerade om vad han gjort sedan sist. Inte så lite med tanke på att han är pensionär. Å andra sidan är han också fullblodspensionär. En aktivitet per dag är mer än nog. Tempot är inte högt.
Pensionärsmentaliteten är en bidragande orsak till att han ännu inte pallrat sig iväg till någon form av rådgivning angående hur han ska sköta sin diabetes. Detta driver förstås mig till vansinne av oro, eftersom jag hör på hans röst hur trött han är nu för tiden. När jag än ringer på dagen så väcker jag honom, varannan minut måste jag påminna honom om att tala högre för luften tar liksom slut. Och så hostan, astmahostan.
Jag skulle ringa oftare om jag inte vore så rädd för att han inte skulle svara.
Jag skulle tjata mera på honom om jag inte vore rädd för att reducera vår relation. Redan utgörs den för mycket av oroligt tjat från mig och grinigt avvisande från honom.
Men idag gick det bra. Efter tio minuters hummande från mig, tio minuters oavbruten utläggning från honom, kunde jag framföra mitt budskap att jag oroar mig för honom, och han kunde ta emot det så som det var avsett. Som en omsorg, inte ett krav.
Sedan var klockan halv tio och jag var jävligt sen till jobbet.
Nåja, skuldkänslor har aldrig gjort någon till en bättre förälder. Så jag försöker vara konstruktiv. Nu har jag inhandlat bibeln Fem gånger mer kärlek, tidigare bara lånad på bibliotek. Bibel var väl att ta i förresten, låt oss i sann ingenjörsanda kalla den manual. En manual i ett utvecklingsprojekt, ett levande dokument, föremål för en hel del ifrågasättande och revisioner.
Två skrattretande enkla regler har den senaste veckan gjort underverk.
1 Innan man får leka fritt eller titta på TV måste man göra tre - 3 - TRE - 1 - 2 - 3 - räkna på fingrarna, tre var det! - saker. Äta frukost, klä på sig, borsta tänderna. Q är helt med vad gäller räknandet, och hyfsat med avseende på disciplinen.
2 Q gillar att lyssna på musik i bilen. Hans moder gillar när det inte bråkas och krånglas på morgonen eller vid hämtning. Ergo, inget bråk = > musik i bilen! Ta-daa!
Detta var tålamodsövning nummer ett, som när den fungerar ger så överväldigande mycket tillbaka. Kärlek. Mitt livs upplevelse av kärlek.
När jag lämnat Q hos dagmamman och dragit en första lättnadens suck, därefter en andra eftersom jag idag körde till jobbet vid niotiden och inte en timme tidigare, därmed undvikandes det värsta trafikkaoset, drog jag ännu ett djupt andetag och ringde pappa.
Övning två. I tio minuter hummade jag medan han docerade om vad han gjort sedan sist. Inte så lite med tanke på att han är pensionär. Å andra sidan är han också fullblodspensionär. En aktivitet per dag är mer än nog. Tempot är inte högt.
Pensionärsmentaliteten är en bidragande orsak till att han ännu inte pallrat sig iväg till någon form av rådgivning angående hur han ska sköta sin diabetes. Detta driver förstås mig till vansinne av oro, eftersom jag hör på hans röst hur trött han är nu för tiden. När jag än ringer på dagen så väcker jag honom, varannan minut måste jag påminna honom om att tala högre för luften tar liksom slut. Och så hostan, astmahostan.
Jag skulle ringa oftare om jag inte vore så rädd för att han inte skulle svara.
Jag skulle tjata mera på honom om jag inte vore rädd för att reducera vår relation. Redan utgörs den för mycket av oroligt tjat från mig och grinigt avvisande från honom.
Men idag gick det bra. Efter tio minuters hummande från mig, tio minuters oavbruten utläggning från honom, kunde jag framföra mitt budskap att jag oroar mig för honom, och han kunde ta emot det så som det var avsett. Som en omsorg, inte ett krav.
Sedan var klockan halv tio och jag var jävligt sen till jobbet.
2010-01-25
Mer meteoriter
Sånt man glömmer om man inte skriver ner det är alla roliga saker Q säger. Egentligen har jag svårt för historier av typen ur barnamun, de är nog roligast om man känner ungen ifråga. Men i alla fall:
- Mamma, idag är jag jättetrött. Jag är nog.. döskalletrött!
Inför helgen frågade jag om han skulle sova länge på lördagen. Han anade förstås (de morgontrötta) ugglorna i mossen:
- Jadå mamma. Jag ska sova döskallelänge så att du får sova dinosaurielänge!
Eller när han ville att jag skulle lära honom vad tuffa killar (på 1930-talet?) säger till varann. Q:s version blev roligare än originalet:
- Hur e de leget?
- Jorå, de knarrar!
Och så några korrumperade sångtexter:
- Mamma mia, mamma mia, atjoo-prutt!
- Ritsch, ratsch, fillibombombom,fillibombombom, fillibombombom. Ge mig lite sodavatten, sodavatten, sodavatten. Ge mig lite sodavatten, sodavatten - PLUMS!
- Vinterns brasa, ut bland våra fällar, vårens blommor vissna ner å dö, himlen glor i vårens ljusa kvällar, solen schysst är liv i sol å sjö.
- Mamma, idag är jag jättetrött. Jag är nog.. döskalletrött!
Inför helgen frågade jag om han skulle sova länge på lördagen. Han anade förstås (de morgontrötta) ugglorna i mossen:
- Jadå mamma. Jag ska sova döskallelänge så att du får sova dinosaurielänge!
Eller när han ville att jag skulle lära honom vad tuffa killar (på 1930-talet?) säger till varann. Q:s version blev roligare än originalet:
- Hur e de leget?
- Jorå, de knarrar!
Och så några korrumperade sångtexter:
- Mamma mia, mamma mia, atjoo-prutt!
- Ritsch, ratsch, fillibombombom,fillibombombom, fillibombombom. Ge mig lite sodavatten, sodavatten, sodavatten. Ge mig lite sodavatten, sodavatten - PLUMS!
- Vinterns brasa, ut bland våra fällar, vårens blommor vissna ner å dö, himlen glor i vårens ljusa kvällar, solen schysst är liv i sol å sjö.
Mer meteoriter
Sånt man glömmer om man inte skriver ner det är alla roliga saker Q säger. Egentligen har jag svårt för historier av typen ur barnamun, de är nog roligast om man känner ungen ifråga. Men i alla fall:
- Mamma, idag är jag jättetrött. Jag är nog.. döskalletrött!
Inför helgen frågade jag om han skulle sova länge på lördagen. Han anade förstås (de morgontrötta) ugglorna i mossen:
- Jadå mamma. Jag ska sova döskallelänge så att du får sova dinosaurielänge!
Eller när han ville att jag skulle lära honom vad tuffa killar (på 1930-talet?) säger till varann. Q:s version blev roligare än originalet:
- Hur e de leget?
- Jorå, de knarrar!
Och så några korrumperade sångtexter:
- Mamma mia, mamma mia, atjoo-prutt!
- Ritsch, ratsch, fillibombombom,fillibombombom, fillibombombom. Ge mig lite sodavatten, sodavatten, sodavatten. Ge mig lite sodavatten, sodavatten - PLUMS!
- Vinterns brasa, ut bland våra fällar, vårens blommor vissna ner å dö, himlen glor i vårens ljusa kvällar, solen schysst är liv i sol å sjö.
- Mamma, idag är jag jättetrött. Jag är nog.. döskalletrött!
Inför helgen frågade jag om han skulle sova länge på lördagen. Han anade förstås (de morgontrötta) ugglorna i mossen:
- Jadå mamma. Jag ska sova döskallelänge så att du får sova dinosaurielänge!
Eller när han ville att jag skulle lära honom vad tuffa killar (på 1930-talet?) säger till varann. Q:s version blev roligare än originalet:
- Hur e de leget?
- Jorå, de knarrar!
Och så några korrumperade sångtexter:
- Mamma mia, mamma mia, atjoo-prutt!
- Ritsch, ratsch, fillibombombom,fillibombombom, fillibombombom. Ge mig lite sodavatten, sodavatten, sodavatten. Ge mig lite sodavatten, sodavatten - PLUMS!
- Vinterns brasa, ut bland våra fällar, vårens blommor vissna ner å dö, himlen glor i vårens ljusa kvällar, solen schysst är liv i sol å sjö.
2010-01-24
Återhämtning medelst vintersport
I fredags morse mådde jag skit, grät nästan av trötthet när det var dags att gå upp. Q somnar i egen säng men kommer in till oss varje natt och de senaste veckorna har det börjat bli alltmer ohållbart. Vi har samsovit sedan han var bebis och det har funkat bra. Men nu är han stor och stark i kroppen men ett litet barn i själen. Han vill ha samma närhet som han fick när han var bebis (vem vill inte det?) men hans spjärnande, sparkande, fäktande och klängande gör ibland rent ont för att inte tala om vad det gör för nattsömnen. Timmen innan klockan ringer - då jag nära nog är beredd att döda för att få vara ostörd - ligger han halvvaken och pillar mig i håret, på armen. Eller så är han riktigt pigg och konversabel - positivhalare och sånt.
Så. Någon omedelbar lösning på detta ser jag inte. Jag vill verkligen erbjuda Q tryggheten att komma in till oss, jag tycker det är helt självklart. Mycket beror detta på att jag större delen av min barndom utkämpade en kamp med min mamma om var det skulle sovas, och jag fattar än idag inte att hon inte kapitulerade och gav mig den trygghet jag uppenbarligen behövde så väl. Var det värt priset?
Vi harvar alltså vidare, klättras det för mycket går jag in och lägger mig i Q:s säng som är bred och skön. Ansvaret för mitt sovande är mitt, jag måste helt enkelt se till att få den sömn jag behöver för att gå runt. Men efter en jobbvecka som denna kan det vara lättare sagt än gjort.
Nå, i fredags var jag alltså nära tårarna och inte blev det bättre av att min brutale make sa ett par sanningens ord. För honom är det enkelt. Man går och lägger sig på kvällen och somnar oftast som en stock inom två minuter, man ligger inte vaken och tänker på allt som jagar en. Känns nånting svårt så gnäller man absolut inte för det hjälper ju inte i alla fall, utan man biter ihop tänderna och sänker huvudet och fortsätter stångas mot tillvaron.
Vi vet båda att så funkar inte den andre, så att vi började gräla på fredag morgon visar bara hur korkade vi kan vara ibland. Q gav oss en överseende blick och gick upp till Bolibompa när han avslutat sin frukost.
En lätt dysterhet hängde över mig resten av dagen.
Men igår blåste allt bort. Jag fick sova ut, och när jag gjort det packade vi ryggsäcken med chokladtermos och hembakta frallor (resultatet av herrarnas vedermödor medan jag sov). Q bäddades ner i pulka, snowracern togs på släp bakom den och O drog hela ekipaget. Vi skidade halvannan kilometer från vårt hus till en pulkabacke. Där övade jag längdskidåkning i backe. Makens plan är nämligen att jag ska börja i slalomskola samtidigt med Q. Den som lever får se säger jag och skrattar sardoniskt (Birgit, ni vet) men roligt är det. Q for ner för backen som ett jehu på sin snowracer och övade stoppsladdar som han sett de stora pojkarna göra.
När vi satt ihopklämda på fårskinnet och åt vår matsäck konstaterade vi att vi har det rätt bra. Minst sagt.
Så. Någon omedelbar lösning på detta ser jag inte. Jag vill verkligen erbjuda Q tryggheten att komma in till oss, jag tycker det är helt självklart. Mycket beror detta på att jag större delen av min barndom utkämpade en kamp med min mamma om var det skulle sovas, och jag fattar än idag inte att hon inte kapitulerade och gav mig den trygghet jag uppenbarligen behövde så väl. Var det värt priset?
Vi harvar alltså vidare, klättras det för mycket går jag in och lägger mig i Q:s säng som är bred och skön. Ansvaret för mitt sovande är mitt, jag måste helt enkelt se till att få den sömn jag behöver för att gå runt. Men efter en jobbvecka som denna kan det vara lättare sagt än gjort.
Nå, i fredags var jag alltså nära tårarna och inte blev det bättre av att min brutale make sa ett par sanningens ord. För honom är det enkelt. Man går och lägger sig på kvällen och somnar oftast som en stock inom två minuter, man ligger inte vaken och tänker på allt som jagar en. Känns nånting svårt så gnäller man absolut inte för det hjälper ju inte i alla fall, utan man biter ihop tänderna och sänker huvudet och fortsätter stångas mot tillvaron.
Vi vet båda att så funkar inte den andre, så att vi började gräla på fredag morgon visar bara hur korkade vi kan vara ibland. Q gav oss en överseende blick och gick upp till Bolibompa när han avslutat sin frukost.
En lätt dysterhet hängde över mig resten av dagen.
Men igår blåste allt bort. Jag fick sova ut, och när jag gjort det packade vi ryggsäcken med chokladtermos och hembakta frallor (resultatet av herrarnas vedermödor medan jag sov). Q bäddades ner i pulka, snowracern togs på släp bakom den och O drog hela ekipaget. Vi skidade halvannan kilometer från vårt hus till en pulkabacke. Där övade jag längdskidåkning i backe. Makens plan är nämligen att jag ska börja i slalomskola samtidigt med Q. Den som lever får se säger jag och skrattar sardoniskt (Birgit, ni vet) men roligt är det. Q for ner för backen som ett jehu på sin snowracer och övade stoppsladdar som han sett de stora pojkarna göra.
När vi satt ihopklämda på fårskinnet och åt vår matsäck konstaterade vi att vi har det rätt bra. Minst sagt.
Återhämtning medelst vintersport
I fredags morse mådde jag skit, grät nästan av trötthet när det var dags att gå upp. Q somnar i egen säng men kommer in till oss varje natt och de senaste veckorna har det börjat bli alltmer ohållbart. Vi har samsovit sedan han var bebis och det har funkat bra. Men nu är han stor och stark i kroppen men ett litet barn i själen. Han vill ha samma närhet som han fick när han var bebis (vem vill inte det?) men hans spjärnande, sparkande, fäktande och klängande gör ibland rent ont för att inte tala om vad det gör för nattsömnen. Timmen innan klockan ringer - då jag nära nog är beredd att döda för att få vara ostörd - ligger han halvvaken och pillar mig i håret, på armen. Eller så är han riktigt pigg och konversabel - positivhalare och sånt.
Så. Någon omedelbar lösning på detta ser jag inte. Jag vill verkligen erbjuda Q tryggheten att komma in till oss, jag tycker det är helt självklart. Mycket beror detta på att jag större delen av min barndom utkämpade en kamp med min mamma om var det skulle sovas, och jag fattar än idag inte att hon inte kapitulerade och gav mig den trygghet jag uppenbarligen behövde så väl. Var det värt priset?
Vi harvar alltså vidare, klättras det för mycket går jag in och lägger mig i Q:s säng som är bred och skön. Ansvaret för mitt sovande är mitt, jag måste helt enkelt se till att få den sömn jag behöver för att gå runt. Men efter en jobbvecka som denna kan det vara lättare sagt än gjort.
Nå, i fredags var jag alltså nära tårarna och inte blev det bättre av att min brutale make sa ett par sanningens ord. För honom är det enkelt. Man går och lägger sig på kvällen och somnar oftast som en stock inom två minuter, man ligger inte vaken och tänker på allt som jagar en. Känns nånting svårt så gnäller man absolut inte för det hjälper ju inte i alla fall, utan man biter ihop tänderna och sänker huvudet och fortsätter stångas mot tillvaron.
Vi vet båda att så funkar inte den andre, så att vi började gräla på fredag morgon visar bara hur korkade vi kan vara ibland. Q gav oss en överseende blick och gick upp till Bolibompa när han avslutat sin frukost.
En lätt dysterhet hängde över mig resten av dagen.
Men igår blåste allt bort. Jag fick sova ut, och när jag gjort det packade vi ryggsäcken med chokladtermos och hembakta frallor (resultatet av herrarnas vedermödor medan jag sov). Q bäddades ner i pulka, snowracern togs på släp bakom den och O drog hela ekipaget. Vi skidade halvannan kilometer från vårt hus till en pulkabacke. Där övade jag längdskidåkning i backe. Makens plan är nämligen att jag ska börja i slalomskola samtidigt med Q. Den som lever får se säger jag och skrattar sardoniskt (Birgit, ni vet) men roligt är det. Q for ner för backen som ett jehu på sin snowracer och övade stoppsladdar som han sett de stora pojkarna göra.
När vi satt ihopklämda på fårskinnet och åt vår matsäck konstaterade vi att vi har det rätt bra. Minst sagt.
Så. Någon omedelbar lösning på detta ser jag inte. Jag vill verkligen erbjuda Q tryggheten att komma in till oss, jag tycker det är helt självklart. Mycket beror detta på att jag större delen av min barndom utkämpade en kamp med min mamma om var det skulle sovas, och jag fattar än idag inte att hon inte kapitulerade och gav mig den trygghet jag uppenbarligen behövde så väl. Var det värt priset?
Vi harvar alltså vidare, klättras det för mycket går jag in och lägger mig i Q:s säng som är bred och skön. Ansvaret för mitt sovande är mitt, jag måste helt enkelt se till att få den sömn jag behöver för att gå runt. Men efter en jobbvecka som denna kan det vara lättare sagt än gjort.
Nå, i fredags var jag alltså nära tårarna och inte blev det bättre av att min brutale make sa ett par sanningens ord. För honom är det enkelt. Man går och lägger sig på kvällen och somnar oftast som en stock inom två minuter, man ligger inte vaken och tänker på allt som jagar en. Känns nånting svårt så gnäller man absolut inte för det hjälper ju inte i alla fall, utan man biter ihop tänderna och sänker huvudet och fortsätter stångas mot tillvaron.
Vi vet båda att så funkar inte den andre, så att vi började gräla på fredag morgon visar bara hur korkade vi kan vara ibland. Q gav oss en överseende blick och gick upp till Bolibompa när han avslutat sin frukost.
En lätt dysterhet hängde över mig resten av dagen.
Men igår blåste allt bort. Jag fick sova ut, och när jag gjort det packade vi ryggsäcken med chokladtermos och hembakta frallor (resultatet av herrarnas vedermödor medan jag sov). Q bäddades ner i pulka, snowracern togs på släp bakom den och O drog hela ekipaget. Vi skidade halvannan kilometer från vårt hus till en pulkabacke. Där övade jag längdskidåkning i backe. Makens plan är nämligen att jag ska börja i slalomskola samtidigt med Q. Den som lever får se säger jag och skrattar sardoniskt (Birgit, ni vet) men roligt är det. Q for ner för backen som ett jehu på sin snowracer och övade stoppsladdar som han sett de stora pojkarna göra.
När vi satt ihopklämda på fårskinnet och åt vår matsäck konstaterade vi att vi har det rätt bra. Minst sagt.
2010-01-23
Lite mer styvsnack
Mamma känns långt borta just nu. Vi pratar några gånger i veckan, hon har inte mycket att berätta. Hennes liv kretsar kring besöken på sjukhemmet. Hon både vill och inte vill få hem styvfar. Men det dröjer ännu några veckor. Hon säger att hon längtar efter Q, jag säger att hon är välkommen när hon vill, och förvånas lite över hennes passivitet i att boka ett besök. Det är inte likt henne. Hon är verkligen nere.
Helgen före jul hälsade Q och jag på henne. Vi besökte styvfar varje dag på sjukhemmet. Q gymnastiserade på hans gåstol och på stödräckena i korridoren. De gamla, många av dem dementa, följde honom med blicken. En farbror med två tänder i munnen förklarade med eftertryck på bredaste göteborgska: den glaaste onge ja NÅNsin har sett!
På kvällarna tittade vi på TV och småpratade, och trots min ambition att undvika varje antydan till konfrontation blev det ett par sådana. Det var nog faktiskt hon som initierade dem. Jag låg mycket lågt - åtminstone till en början tänker jag nu med lätt rodnande kinder - och försökte välja mina ord.
En av dessa kvällar suckade mamma lyckligt att styvfar ju är så förtjust i Q och frågar så mycket efter honom. Det har hon sagt många gånger, och jag brukar oftast humma eller grymta till svar, av två orsaker. Men den här gången blev hon arg över min uteblivna entusiasm, och vi pratade om det.
Jag hummar och grymtar för att jag är trött på uttalandet, jag har hört det oräkneliga gånger, och för att jag inte förstår vilket gensvar hon vill ha. Eller jo: hon vill att jag ska vara lika entusiastisk tillbaka och säga ja, gud så fantastiskt. Det vägrar jag.
Styvfars och min relation är som den är, gott så. Jag rotar inte mer i detta. Har varken behov eller lust att gräva, konfrontera och bena ut. Men ett som jag uppfattar det senkommet intresse för min son gör inte någon skillnad.
Såklart är jag glad för varje person som älskar Q. Mest gläder mig styvfars intresse för att det ger mamma glädje. Men det ändrar inte det som har skett. Det får inte mig att känna mig mer värdefull eller älskad av styvfar.
Småaktigt kanske. Jag hade kunnat bjuda på lite falsk glädje. Fast det ligger så illa för mig.
Naturligtvis förstår jag mammas frustration. Vilken skit det är att få ihop sin värld när de man älskar mest inte älskar varann! Right back at you, mamma. Det lärde jag mig när jag var fem år.
Helgen före jul hälsade Q och jag på henne. Vi besökte styvfar varje dag på sjukhemmet. Q gymnastiserade på hans gåstol och på stödräckena i korridoren. De gamla, många av dem dementa, följde honom med blicken. En farbror med två tänder i munnen förklarade med eftertryck på bredaste göteborgska: den glaaste onge ja NÅNsin har sett!
På kvällarna tittade vi på TV och småpratade, och trots min ambition att undvika varje antydan till konfrontation blev det ett par sådana. Det var nog faktiskt hon som initierade dem. Jag låg mycket lågt - åtminstone till en början tänker jag nu med lätt rodnande kinder - och försökte välja mina ord.
En av dessa kvällar suckade mamma lyckligt att styvfar ju är så förtjust i Q och frågar så mycket efter honom. Det har hon sagt många gånger, och jag brukar oftast humma eller grymta till svar, av två orsaker. Men den här gången blev hon arg över min uteblivna entusiasm, och vi pratade om det.
Jag hummar och grymtar för att jag är trött på uttalandet, jag har hört det oräkneliga gånger, och för att jag inte förstår vilket gensvar hon vill ha. Eller jo: hon vill att jag ska vara lika entusiastisk tillbaka och säga ja, gud så fantastiskt. Det vägrar jag.
Styvfars och min relation är som den är, gott så. Jag rotar inte mer i detta. Har varken behov eller lust att gräva, konfrontera och bena ut. Men ett som jag uppfattar det senkommet intresse för min son gör inte någon skillnad.
Såklart är jag glad för varje person som älskar Q. Mest gläder mig styvfars intresse för att det ger mamma glädje. Men det ändrar inte det som har skett. Det får inte mig att känna mig mer värdefull eller älskad av styvfar.
Småaktigt kanske. Jag hade kunnat bjuda på lite falsk glädje. Fast det ligger så illa för mig.
Naturligtvis förstår jag mammas frustration. Vilken skit det är att få ihop sin värld när de man älskar mest inte älskar varann! Right back at you, mamma. Det lärde jag mig när jag var fem år.
Lite mer styvsnack
Mamma känns långt borta just nu. Vi pratar några gånger i veckan, hon har inte mycket att berätta. Hennes liv kretsar kring besöken på sjukhemmet. Hon både vill och inte vill få hem styvfar. Men det dröjer ännu några veckor. Hon säger att hon längtar efter Q, jag säger att hon är välkommen när hon vill, och förvånas lite över hennes passivitet i att boka ett besök. Det är inte likt henne. Hon är verkligen nere.
Helgen före jul hälsade Q och jag på henne. Vi besökte styvfar varje dag på sjukhemmet. Q gymnastiserade på hans gåstol och på stödräckena i korridoren. De gamla, många av dem dementa, följde honom med blicken. En farbror med två tänder i munnen förklarade med eftertryck på bredaste göteborgska: den glaaste onge ja NÅNsin har sett!
På kvällarna tittade vi på TV och småpratade, och trots min ambition att undvika varje antydan till konfrontation blev det ett par sådana. Det var nog faktiskt hon som initierade dem. Jag låg mycket lågt - åtminstone till en början tänker jag nu med lätt rodnande kinder - och försökte välja mina ord.
En av dessa kvällar suckade mamma lyckligt att styvfar ju är så förtjust i Q och frågar så mycket efter honom. Det har hon sagt många gånger, och jag brukar oftast humma eller grymta till svar, av två orsaker. Men den här gången blev hon arg över min uteblivna entusiasm, och vi pratade om det.
Jag hummar och grymtar för att jag är trött på uttalandet, jag har hört det oräkneliga gånger, och för att jag inte förstår vilket gensvar hon vill ha. Eller jo: hon vill att jag ska vara lika entusiastisk tillbaka och säga ja, gud så fantastiskt. Det vägrar jag.
Styvfars och min relation är som den är, gott så. Jag rotar inte mer i detta. Har varken behov eller lust att gräva, konfrontera och bena ut. Men ett som jag uppfattar det senkommet intresse för min son gör inte någon skillnad.
Såklart är jag glad för varje person som älskar Q. Mest gläder mig styvfars intresse för att det ger mamma glädje. Men det ändrar inte det som har skett. Det får inte mig att känna mig mer värdefull eller älskad av styvfar.
Småaktigt kanske. Jag hade kunnat bjuda på lite falsk glädje. Fast det ligger så illa för mig.
Naturligtvis förstår jag mammas frustration. Vilken skit det är att få ihop sin värld när de man älskar mest inte älskar varann! Right back at you, mamma. Det lärde jag mig när jag var fem år.
Helgen före jul hälsade Q och jag på henne. Vi besökte styvfar varje dag på sjukhemmet. Q gymnastiserade på hans gåstol och på stödräckena i korridoren. De gamla, många av dem dementa, följde honom med blicken. En farbror med två tänder i munnen förklarade med eftertryck på bredaste göteborgska: den glaaste onge ja NÅNsin har sett!
På kvällarna tittade vi på TV och småpratade, och trots min ambition att undvika varje antydan till konfrontation blev det ett par sådana. Det var nog faktiskt hon som initierade dem. Jag låg mycket lågt - åtminstone till en början tänker jag nu med lätt rodnande kinder - och försökte välja mina ord.
En av dessa kvällar suckade mamma lyckligt att styvfar ju är så förtjust i Q och frågar så mycket efter honom. Det har hon sagt många gånger, och jag brukar oftast humma eller grymta till svar, av två orsaker. Men den här gången blev hon arg över min uteblivna entusiasm, och vi pratade om det.
Jag hummar och grymtar för att jag är trött på uttalandet, jag har hört det oräkneliga gånger, och för att jag inte förstår vilket gensvar hon vill ha. Eller jo: hon vill att jag ska vara lika entusiastisk tillbaka och säga ja, gud så fantastiskt. Det vägrar jag.
Styvfars och min relation är som den är, gott så. Jag rotar inte mer i detta. Har varken behov eller lust att gräva, konfrontera och bena ut. Men ett som jag uppfattar det senkommet intresse för min son gör inte någon skillnad.
Såklart är jag glad för varje person som älskar Q. Mest gläder mig styvfars intresse för att det ger mamma glädje. Men det ändrar inte det som har skett. Det får inte mig att känna mig mer värdefull eller älskad av styvfar.
Småaktigt kanske. Jag hade kunnat bjuda på lite falsk glädje. Fast det ligger så illa för mig.
Naturligtvis förstår jag mammas frustration. Vilken skit det är att få ihop sin värld när de man älskar mest inte älskar varann! Right back at you, mamma. Det lärde jag mig när jag var fem år.
2010-01-22
Men snälla nån!
Inte en väskdebatt nu igen. I den förra framkom en del intressanta synpunkter men detta verkar helt vanvettigt.
Jag gillar inte Mona Sahlin, jag gillar inte överdriven konsumtion. Men det här? Hon har fått en väska värd 6 000 kronor i femtioårspresent och dristar sig att använda den.
Ser man ett problem med detta är man fantamig inte klok.
Jag gillar inte Mona Sahlin, jag gillar inte överdriven konsumtion. Men det här? Hon har fått en väska värd 6 000 kronor i femtioårspresent och dristar sig att använda den.
Ser man ett problem med detta är man fantamig inte klok.
Men snälla nån!
Inte en väskdebatt nu igen. I den förra framkom en del intressanta synpunkter men detta verkar helt vanvettigt.
Jag gillar inte Mona Sahlin, jag gillar inte överdriven konsumtion. Men det här? Hon har fått en väska värd 6 000 kronor i femtioårspresent och dristar sig att använda den.
Ser man ett problem med detta är man fantamig inte klok.
Jag gillar inte Mona Sahlin, jag gillar inte överdriven konsumtion. Men det här? Hon har fått en väska värd 6 000 kronor i femtioårspresent och dristar sig att använda den.
Ser man ett problem med detta är man fantamig inte klok.
2010-01-21
Känslostormar
Vi hade besök på eftermiddagen, ett besök jag ägnade mig åt alldeles för mycket enligt Q. Detta demonstrerade han tydligt medelst allmän pestighet. Efteråt när vi var ensamma igen, kom han på den ultimata uppmärksamhetsmagneten. Han sträckte ut sig på golvet och ropade:
- Mamma, din pojke har dött!
Där någonstans begrep jag att det var läge att sätta sig ner och erbjuda honom plats i mitt knä. Och så kom frågorna: Dröjer det massor av år tills vi ska dö? Dog farfar i sin säng?
Plötsligt började Q storgråta över att O och jag kommer att dö ifrån honom och lämna honom ensam kvar. Jag fick trösta och vagga en lång stund och försäkra (godegudsomjagintetrorpå, jag dödar dig om du gör så att det jag sa var lögn) att det dröjer jättelänge och att han då kommer att vara stor och ha en bror eller syster och kanske en fru (eller man) och kanske egna barn.
Jag är glad att jag har tämligen bra koll på min egen dödsångest nu för tiden, för den väcktes inte alls. Fast jag egentligen är lika rädd som Q när jag tänker efter, kunde jag vara lugn och trygg och tröstande och vänta ut honom. För naturligtvis varade inte utbrottet mer än ett par minuter, sedan var han sorglöst glad igen som om varken mörker eller skuggor fanns. Just den glädje som jag så önskar att han alltid förmår behålla en ingång till.
- Mamma, din pojke har dött!
Där någonstans begrep jag att det var läge att sätta sig ner och erbjuda honom plats i mitt knä. Och så kom frågorna: Dröjer det massor av år tills vi ska dö? Dog farfar i sin säng?
Plötsligt började Q storgråta över att O och jag kommer att dö ifrån honom och lämna honom ensam kvar. Jag fick trösta och vagga en lång stund och försäkra (godegudsomjagintetrorpå, jag dödar dig om du gör så att det jag sa var lögn) att det dröjer jättelänge och att han då kommer att vara stor och ha en bror eller syster och kanske en fru (eller man) och kanske egna barn.
Jag är glad att jag har tämligen bra koll på min egen dödsångest nu för tiden, för den väcktes inte alls. Fast jag egentligen är lika rädd som Q när jag tänker efter, kunde jag vara lugn och trygg och tröstande och vänta ut honom. För naturligtvis varade inte utbrottet mer än ett par minuter, sedan var han sorglöst glad igen som om varken mörker eller skuggor fanns. Just den glädje som jag så önskar att han alltid förmår behålla en ingång till.
Känslostormar
Vi hade besök på eftermiddagen, ett besök jag ägnade mig åt alldeles för mycket enligt Q. Detta demonstrerade han tydligt medelst allmän pestighet. Efteråt när vi var ensamma igen, kom han på den ultimata uppmärksamhetsmagneten. Han sträckte ut sig på golvet och ropade:
- Mamma, din pojke har dött!
Där någonstans begrep jag att det var läge att sätta sig ner och erbjuda honom plats i mitt knä. Och så kom frågorna: Dröjer det massor av år tills vi ska dö? Dog farfar i sin säng?
Plötsligt började Q storgråta över att O och jag kommer att dö ifrån honom och lämna honom ensam kvar. Jag fick trösta och vagga en lång stund och försäkra (godegudsomjagintetrorpå, jag dödar dig om du gör så att det jag sa var lögn) att det dröjer jättelänge och att han då kommer att vara stor och ha en bror eller syster och kanske en fru (eller man) och kanske egna barn.
Jag är glad att jag har tämligen bra koll på min egen dödsångest nu för tiden, för den väcktes inte alls. Fast jag egentligen är lika rädd som Q när jag tänker efter, kunde jag vara lugn och trygg och tröstande och vänta ut honom. För naturligtvis varade inte utbrottet mer än ett par minuter, sedan var han sorglöst glad igen som om varken mörker eller skuggor fanns. Just den glädje som jag så önskar att han alltid förmår behålla en ingång till.
- Mamma, din pojke har dött!
Där någonstans begrep jag att det var läge att sätta sig ner och erbjuda honom plats i mitt knä. Och så kom frågorna: Dröjer det massor av år tills vi ska dö? Dog farfar i sin säng?
Plötsligt började Q storgråta över att O och jag kommer att dö ifrån honom och lämna honom ensam kvar. Jag fick trösta och vagga en lång stund och försäkra (godegudsomjagintetrorpå, jag dödar dig om du gör så att det jag sa var lögn) att det dröjer jättelänge och att han då kommer att vara stor och ha en bror eller syster och kanske en fru (eller man) och kanske egna barn.
Jag är glad att jag har tämligen bra koll på min egen dödsångest nu för tiden, för den väcktes inte alls. Fast jag egentligen är lika rädd som Q när jag tänker efter, kunde jag vara lugn och trygg och tröstande och vänta ut honom. För naturligtvis varade inte utbrottet mer än ett par minuter, sedan var han sorglöst glad igen som om varken mörker eller skuggor fanns. Just den glädje som jag så önskar att han alltid förmår behålla en ingång till.
2010-01-20
Morgonkonversation
Tisdag, cirka 04:30:
- Pappa, en kameleont syns inte när den sitter i ett träd!
Onsdag, strax efter 06:00:
- Mamma, vad är en positivhalare för något?
Skam till sägandes fick inte den pigge ynglingen så mycket till svar.
- Pappa, en kameleont syns inte när den sitter i ett träd!
Onsdag, strax efter 06:00:
- Mamma, vad är en positivhalare för något?
Skam till sägandes fick inte den pigge ynglingen så mycket till svar.
Morgonkonversation
Tisdag, cirka 04:30:
- Pappa, en kameleont syns inte när den sitter i ett träd!
Onsdag, strax efter 06:00:
- Mamma, vad är en positivhalare för något?
Skam till sägandes fick inte den pigge ynglingen så mycket till svar.
- Pappa, en kameleont syns inte när den sitter i ett träd!
Onsdag, strax efter 06:00:
- Mamma, vad är en positivhalare för något?
Skam till sägandes fick inte den pigge ynglingen så mycket till svar.
2010-01-19
Referatet, det utlovade
Min chef inledde med att säga att han blev glad för mitt mejl, att han gillade mitt jävlaranamma. Jag tänkte nöjt att han reagerade precis som jag förutsett, men svarade diplomatiskt att jag i min tur var glad över hans reaktion.
Efter dessa ömsesidiga artigheter övergick vi till att gå igenom det jag skrivit punkt för punkt.
Chefen tog själv upp att han borde ha pratat med mig tidigare under hösten. Där var vi rörande överens. Han lyssnade på min beskrivning av året. Min förra chef och jag hade en avstämning så sent som i juni, då fick jag inga signaler om att inte fungera, snarare motsatsen. Så kom neddragningarna och chefsbyte i september. Under hösten märkte jag av min chefs irritation, till exempel vid samtalet om Trulpelle, men trodde inte att det var så illa som det visat sig nu. Han lyssnade, och han protesterade inte, och han verkade lite förvånad över att jag sa mig ha märkt hans attityd under hösten (hallå, jag är väl inte dum heller?) men han höll fast vid sin bedömning och att han inte tar ansvar för andra chefers dylika.
Vad gällde min arbetsbörda var han rejält förvånad. Jag har inte verkat överbelastad, uppenbarligen, utan glad och positiv. Varför har du inte sagt något, undrade han, och jag blev faktiskt svarslös. Jävligt bra fråga. Jag funderade en stund och svarade att det dels berodde på duktighet och ambition, men också att jag tolkat vissa tecken som att det inte fanns utrymme för att avsäga sig jobb. Ett sådant var att vår VD i mitten av hösten ville tilldela mig ytterligare ett stort projekt. Det hade skett under min närmaste chefs semester, så det visste han inte om. Vi försäkrade varann att vi båda måste bli bättre på att prata om arbetsbelastningen.
Vidare menade han att han nu fått en förklaring - dock inte ursäkt - på det som han uppfattat som en svaghet under hösten. Det är inte lätt att leda och motivera folk när man kämpar med sin egen motivation. Jag fyllde på med att säga att hans andra klagomål på mig, för lite grävande i detaljer, är typiskt symptom på stress och tunnelseende, och han sa inte emot.
Han verkade också hålla med när jag kritiserade betygssystemet, att det är för stort gap mellan tvåa och trea. För när jag läser kriteriet för en trea kan jag förstå att han med de invändningar han har inte ville sätta det betyget på mig. En fyra överträffar förväntningarna, en femma skiter i princip guldklimpar. Han fnissade lite när jag påpekade att betygssystemet är skapat av amerikaner och att de ibland, eh.. formulerar sin feedback på ett annat sätt än vi svenskar.
Jag avhöll mig från alla jämförelser med tafsande snuskpellar. Det kändes mest professionellt att inte hänvisa till kunskap jag har via facket. (För övrigt är jag övertygad om att Snuskpelle är ett gigantiskt problem för sin chef, som är alldeles för feg för att agera gentemot honom.)
Och så slutklämmen, vad vill han se för att ändra sin bedömning. Som väntat gillade han den mest av allt jag skrivit (hehe). Jag förklarade min farhåga, att jag inte kommer att få någon chans att visa vad jag duger till under den relativt korta tid som är kvar. Han såg outgrundlig ut och ville boka ett nytt möte om två månader.
Ungefär här konsulterade jag min fusklapp, och det var tur. Min chef har nämligen helt missat att jag är en stjärna på ekonomisk uppföljning i mina projekt. Som den duktiga flicka jag är har jag nämligen koll på exakt hur mycket pengar jag har att röra mig med, och jag hade två konkreta exempel på beröm, från en av säljarna och från finanschefen. Vad bra att du nämnde detta, sa chefen, och såg uppriktigt glad ut.
Så var vi färdiga och skulle bryta upp, men då såg han allvarligt på mig och frågade hur det kändes nu. Du förstår väl att jag vill väl, att detta är vårt gemensamma ansvar, att om du misslyckas, är misslyckandet också mitt, att jag absolut inte menade att knäcka ditt självförtroende.
Ja, svarade jag. Jag förstår allt det där. Men allra först gjorde jag inte det. Men nu.
Ett bra samtal på det hela taget. Jag är nöjd med både honom och mig. Jag tror inte en sekund på att han ändrar något betyg, och någon vettig löneökning kan jag nog glömma. Jag kommer att halka efter mina kollegor ännu mer. Men det skiter jag i just nu. Jag är ganska säker på att jag har ändrat hans grundinställning till mig, och det är gott så.
Efter dessa ömsesidiga artigheter övergick vi till att gå igenom det jag skrivit punkt för punkt.
Chefen tog själv upp att han borde ha pratat med mig tidigare under hösten. Där var vi rörande överens. Han lyssnade på min beskrivning av året. Min förra chef och jag hade en avstämning så sent som i juni, då fick jag inga signaler om att inte fungera, snarare motsatsen. Så kom neddragningarna och chefsbyte i september. Under hösten märkte jag av min chefs irritation, till exempel vid samtalet om Trulpelle, men trodde inte att det var så illa som det visat sig nu. Han lyssnade, och han protesterade inte, och han verkade lite förvånad över att jag sa mig ha märkt hans attityd under hösten (hallå, jag är väl inte dum heller?) men han höll fast vid sin bedömning och att han inte tar ansvar för andra chefers dylika.
Vad gällde min arbetsbörda var han rejält förvånad. Jag har inte verkat överbelastad, uppenbarligen, utan glad och positiv. Varför har du inte sagt något, undrade han, och jag blev faktiskt svarslös. Jävligt bra fråga. Jag funderade en stund och svarade att det dels berodde på duktighet och ambition, men också att jag tolkat vissa tecken som att det inte fanns utrymme för att avsäga sig jobb. Ett sådant var att vår VD i mitten av hösten ville tilldela mig ytterligare ett stort projekt. Det hade skett under min närmaste chefs semester, så det visste han inte om. Vi försäkrade varann att vi båda måste bli bättre på att prata om arbetsbelastningen.
Vidare menade han att han nu fått en förklaring - dock inte ursäkt - på det som han uppfattat som en svaghet under hösten. Det är inte lätt att leda och motivera folk när man kämpar med sin egen motivation. Jag fyllde på med att säga att hans andra klagomål på mig, för lite grävande i detaljer, är typiskt symptom på stress och tunnelseende, och han sa inte emot.
Han verkade också hålla med när jag kritiserade betygssystemet, att det är för stort gap mellan tvåa och trea. För när jag läser kriteriet för en trea kan jag förstå att han med de invändningar han har inte ville sätta det betyget på mig. En fyra överträffar förväntningarna, en femma skiter i princip guldklimpar. Han fnissade lite när jag påpekade att betygssystemet är skapat av amerikaner och att de ibland, eh.. formulerar sin feedback på ett annat sätt än vi svenskar.
Jag avhöll mig från alla jämförelser med tafsande snuskpellar. Det kändes mest professionellt att inte hänvisa till kunskap jag har via facket. (För övrigt är jag övertygad om att Snuskpelle är ett gigantiskt problem för sin chef, som är alldeles för feg för att agera gentemot honom.)
Och så slutklämmen, vad vill han se för att ändra sin bedömning. Som väntat gillade han den mest av allt jag skrivit (hehe). Jag förklarade min farhåga, att jag inte kommer att få någon chans att visa vad jag duger till under den relativt korta tid som är kvar. Han såg outgrundlig ut och ville boka ett nytt möte om två månader.
Ungefär här konsulterade jag min fusklapp, och det var tur. Min chef har nämligen helt missat att jag är en stjärna på ekonomisk uppföljning i mina projekt. Som den duktiga flicka jag är har jag nämligen koll på exakt hur mycket pengar jag har att röra mig med, och jag hade två konkreta exempel på beröm, från en av säljarna och från finanschefen. Vad bra att du nämnde detta, sa chefen, och såg uppriktigt glad ut.
Så var vi färdiga och skulle bryta upp, men då såg han allvarligt på mig och frågade hur det kändes nu. Du förstår väl att jag vill väl, att detta är vårt gemensamma ansvar, att om du misslyckas, är misslyckandet också mitt, att jag absolut inte menade att knäcka ditt självförtroende.
Ja, svarade jag. Jag förstår allt det där. Men allra först gjorde jag inte det. Men nu.
Ett bra samtal på det hela taget. Jag är nöjd med både honom och mig. Jag tror inte en sekund på att han ändrar något betyg, och någon vettig löneökning kan jag nog glömma. Jag kommer att halka efter mina kollegor ännu mer. Men det skiter jag i just nu. Jag är ganska säker på att jag har ändrat hans grundinställning till mig, och det är gott så.
Referatet, det utlovade
Min chef inledde med att säga att han blev glad för mitt mejl, att han gillade mitt jävlaranamma. Jag tänkte nöjt att han reagerade precis som jag förutsett, men svarade diplomatiskt att jag i min tur var glad över hans reaktion.
Efter dessa ömsesidiga artigheter övergick vi till att gå igenom det jag skrivit punkt för punkt.
Chefen tog själv upp att han borde ha pratat med mig tidigare under hösten. Där var vi rörande överens. Han lyssnade på min beskrivning av året. Min förra chef och jag hade en avstämning så sent som i juni, då fick jag inga signaler om att inte fungera, snarare motsatsen. Så kom neddragningarna och chefsbyte i september. Under hösten märkte jag av min chefs irritation, till exempel vid samtalet om Trulpelle, men trodde inte att det var så illa som det visat sig nu. Han lyssnade, och han protesterade inte, och han verkade lite förvånad över att jag sa mig ha märkt hans attityd under hösten (hallå, jag är väl inte dum heller?) men han höll fast vid sin bedömning och att han inte tar ansvar för andra chefers dylika.
Vad gällde min arbetsbörda var han rejält förvånad. Jag har inte verkat överbelastad, uppenbarligen, utan glad och positiv. Varför har du inte sagt något, undrade han, och jag blev faktiskt svarslös. Jävligt bra fråga. Jag funderade en stund och svarade att det dels berodde på duktighet och ambition, men också att jag tolkat vissa tecken som att det inte fanns utrymme för att avsäga sig jobb. Ett sådant var att vår VD i mitten av hösten ville tilldela mig ytterligare ett stort projekt. Det hade skett under min närmaste chefs semester, så det visste han inte om. Vi försäkrade varann att vi båda måste bli bättre på att prata om arbetsbelastningen.
Vidare menade han att han nu fått en förklaring - dock inte ursäkt - på det som han uppfattat som en svaghet under hösten. Det är inte lätt att leda och motivera folk när man kämpar med sin egen motivation. Jag fyllde på med att säga att hans andra klagomål på mig, för lite grävande i detaljer, är typiskt symptom på stress och tunnelseende, och han sa inte emot.
Han verkade också hålla med när jag kritiserade betygssystemet, att det är för stort gap mellan tvåa och trea. För när jag läser kriteriet för en trea kan jag förstå att han med de invändningar han har inte ville sätta det betyget på mig. En fyra överträffar förväntningarna, en femma skiter i princip guldklimpar. Han fnissade lite när jag påpekade att betygssystemet är skapat av amerikaner och att de ibland, eh.. formulerar sin feedback på ett annat sätt än vi svenskar.
Jag avhöll mig från alla jämförelser med tafsande snuskpellar. Det kändes mest professionellt att inte hänvisa till kunskap jag har via facket. (För övrigt är jag övertygad om att Snuskpelle är ett gigantiskt problem för sin chef, som är alldeles för feg för att agera gentemot honom.)
Och så slutklämmen, vad vill han se för att ändra sin bedömning. Som väntat gillade han den mest av allt jag skrivit (hehe). Jag förklarade min farhåga, att jag inte kommer att få någon chans att visa vad jag duger till under den relativt korta tid som är kvar. Han såg outgrundlig ut och ville boka ett nytt möte om två månader.
Ungefär här konsulterade jag min fusklapp, och det var tur. Min chef har nämligen helt missat att jag är en stjärna på ekonomisk uppföljning i mina projekt. Som den duktiga flicka jag är har jag nämligen koll på exakt hur mycket pengar jag har att röra mig med, och jag hade två konkreta exempel på beröm, från en av säljarna och från finanschefen. Vad bra att du nämnde detta, sa chefen, och såg uppriktigt glad ut.
Så var vi färdiga och skulle bryta upp, men då såg han allvarligt på mig och frågade hur det kändes nu. Du förstår väl att jag vill väl, att detta är vårt gemensamma ansvar, att om du misslyckas, är misslyckandet också mitt, att jag absolut inte menade att knäcka ditt självförtroende.
Ja, svarade jag. Jag förstår allt det där. Men allra först gjorde jag inte det. Men nu.
Ett bra samtal på det hela taget. Jag är nöjd med både honom och mig. Jag tror inte en sekund på att han ändrar något betyg, och någon vettig löneökning kan jag nog glömma. Jag kommer att halka efter mina kollegor ännu mer. Men det skiter jag i just nu. Jag är ganska säker på att jag har ändrat hans grundinställning till mig, och det är gott så.
Efter dessa ömsesidiga artigheter övergick vi till att gå igenom det jag skrivit punkt för punkt.
Chefen tog själv upp att han borde ha pratat med mig tidigare under hösten. Där var vi rörande överens. Han lyssnade på min beskrivning av året. Min förra chef och jag hade en avstämning så sent som i juni, då fick jag inga signaler om att inte fungera, snarare motsatsen. Så kom neddragningarna och chefsbyte i september. Under hösten märkte jag av min chefs irritation, till exempel vid samtalet om Trulpelle, men trodde inte att det var så illa som det visat sig nu. Han lyssnade, och han protesterade inte, och han verkade lite förvånad över att jag sa mig ha märkt hans attityd under hösten (hallå, jag är väl inte dum heller?) men han höll fast vid sin bedömning och att han inte tar ansvar för andra chefers dylika.
Vad gällde min arbetsbörda var han rejält förvånad. Jag har inte verkat överbelastad, uppenbarligen, utan glad och positiv. Varför har du inte sagt något, undrade han, och jag blev faktiskt svarslös. Jävligt bra fråga. Jag funderade en stund och svarade att det dels berodde på duktighet och ambition, men också att jag tolkat vissa tecken som att det inte fanns utrymme för att avsäga sig jobb. Ett sådant var att vår VD i mitten av hösten ville tilldela mig ytterligare ett stort projekt. Det hade skett under min närmaste chefs semester, så det visste han inte om. Vi försäkrade varann att vi båda måste bli bättre på att prata om arbetsbelastningen.
Vidare menade han att han nu fått en förklaring - dock inte ursäkt - på det som han uppfattat som en svaghet under hösten. Det är inte lätt att leda och motivera folk när man kämpar med sin egen motivation. Jag fyllde på med att säga att hans andra klagomål på mig, för lite grävande i detaljer, är typiskt symptom på stress och tunnelseende, och han sa inte emot.
Han verkade också hålla med när jag kritiserade betygssystemet, att det är för stort gap mellan tvåa och trea. För när jag läser kriteriet för en trea kan jag förstå att han med de invändningar han har inte ville sätta det betyget på mig. En fyra överträffar förväntningarna, en femma skiter i princip guldklimpar. Han fnissade lite när jag påpekade att betygssystemet är skapat av amerikaner och att de ibland, eh.. formulerar sin feedback på ett annat sätt än vi svenskar.
Jag avhöll mig från alla jämförelser med tafsande snuskpellar. Det kändes mest professionellt att inte hänvisa till kunskap jag har via facket. (För övrigt är jag övertygad om att Snuskpelle är ett gigantiskt problem för sin chef, som är alldeles för feg för att agera gentemot honom.)
Och så slutklämmen, vad vill han se för att ändra sin bedömning. Som väntat gillade han den mest av allt jag skrivit (hehe). Jag förklarade min farhåga, att jag inte kommer att få någon chans att visa vad jag duger till under den relativt korta tid som är kvar. Han såg outgrundlig ut och ville boka ett nytt möte om två månader.
Ungefär här konsulterade jag min fusklapp, och det var tur. Min chef har nämligen helt missat att jag är en stjärna på ekonomisk uppföljning i mina projekt. Som den duktiga flicka jag är har jag nämligen koll på exakt hur mycket pengar jag har att röra mig med, och jag hade två konkreta exempel på beröm, från en av säljarna och från finanschefen. Vad bra att du nämnde detta, sa chefen, och såg uppriktigt glad ut.
Så var vi färdiga och skulle bryta upp, men då såg han allvarligt på mig och frågade hur det kändes nu. Du förstår väl att jag vill väl, att detta är vårt gemensamma ansvar, att om du misslyckas, är misslyckandet också mitt, att jag absolut inte menade att knäcka ditt självförtroende.
Ja, svarade jag. Jag förstår allt det där. Men allra först gjorde jag inte det. Men nu.
Ett bra samtal på det hela taget. Jag är nöjd med både honom och mig. Jag tror inte en sekund på att han ändrar något betyg, och någon vettig löneökning kan jag nog glömma. Jag kommer att halka efter mina kollegor ännu mer. Men det skiter jag i just nu. Jag är ganska säker på att jag har ändrat hans grundinställning till mig, och det är gott så.
2010-01-18
Rapport, kort
Det gick bra. Skriver mer imorgon.
Jag är stolt över mig själv, och rätt nöjd med el jefe också.
Jag har belönat mig med att köpa skivor för sexhundra spänn. Och boken Fem gånger mer kärlek.
Nu ska jag pussa på Q och gå och lägga mig.
Jag är stolt över mig själv, och rätt nöjd med el jefe också.
Jag har belönat mig med att köpa skivor för sexhundra spänn. Och boken Fem gånger mer kärlek.
Nu ska jag pussa på Q och gå och lägga mig.
Rapport, kort
Det gick bra. Skriver mer imorgon.
Jag är stolt över mig själv, och rätt nöjd med el jefe också.
Jag har belönat mig med att köpa skivor för sexhundra spänn. Och boken Fem gånger mer kärlek.
Nu ska jag pussa på Q och gå och lägga mig.
Jag är stolt över mig själv, och rätt nöjd med el jefe också.
Jag har belönat mig med att köpa skivor för sexhundra spänn. Och boken Fem gånger mer kärlek.
Nu ska jag pussa på Q och gå och lägga mig.
Dubbelinsikt
På tunnelbanan imorse stod två saker plötsligt klara för mig.
Det är nu och inte sen som Q behöver mig. Den tid vi förlorar tillsammans på att jag stressar och mår dåligt över jobbet kan aldrig kompenseras med något annat, eller senare. Jag är en minst lika stor förlorare i detta som han. Och den förlorade tiden jag menar är INTE mellan nio och fyra då han är hos dagmamman. Det är runt omkring. Morgnarna då jag inte orkar vänta in honom, utan tjatar. Hämtningarna då han förmodligen känner av min stress och trötthet och krånglar just därför. Eftermiddagarna då jag inte klarar att vara närvarande i nuet med honom. Jobbet invaderar mig ofta utanför min faktiska arbetstid.
Jag läser just nu en antologi med intervjuer med adoptivföräldrar, Efterlängtad av Kim Skoglund. Många av historierna är sorgliga. Tankarna börjar snurra. Jag som aldrig varit orolig för Q. Är hans nattskräck, hans mardrömmar, hans trotsande och testande signaler på att något är fel? Är han inte trygg? Får han inte det han ska ha? Jag har aldrig tänkt så förut.
En av de intervjuade föräldrarna ger ett enda råd: ge barnen mycket tid. Hur många gånger har man inte hört det förut. Ett beslut man förmodligen aldrig skulle ångra.
Min andra insikt är att jag gillar mitt jobb. Om det inte är för mycket, som det har varit i höstas. Om mitt gamla projekt hade gått att avsluta enligt plan och inte dragit över tiden på grund av kvalitetsproblem, och alla mina projektmedlemmar inte uppslukats av nya projekt och lämnat mig ensam. Om mitt nya lilla projekt verkligen varit så litet som alla trodde i början och inte svällt ut och blivit större och större. Då hade jag haft tid att ägna mig åt mitt nya stora projekt, det som las ner före jul. Det vars nedläggning var en lättnad för mig. Det projekt varifrån klagomålen på min styrning förmodligen kommer.
Jag skulle så gärna vilja trappa ner under några år. Jag har försökt genom att gå ner till 75%. Men det verkar inte räcka. Undrar om lösningen är att byta arbetsplats.
Klockan ett smäller det.
Det är nu och inte sen som Q behöver mig. Den tid vi förlorar tillsammans på att jag stressar och mår dåligt över jobbet kan aldrig kompenseras med något annat, eller senare. Jag är en minst lika stor förlorare i detta som han. Och den förlorade tiden jag menar är INTE mellan nio och fyra då han är hos dagmamman. Det är runt omkring. Morgnarna då jag inte orkar vänta in honom, utan tjatar. Hämtningarna då han förmodligen känner av min stress och trötthet och krånglar just därför. Eftermiddagarna då jag inte klarar att vara närvarande i nuet med honom. Jobbet invaderar mig ofta utanför min faktiska arbetstid.
Jag läser just nu en antologi med intervjuer med adoptivföräldrar, Efterlängtad av Kim Skoglund. Många av historierna är sorgliga. Tankarna börjar snurra. Jag som aldrig varit orolig för Q. Är hans nattskräck, hans mardrömmar, hans trotsande och testande signaler på att något är fel? Är han inte trygg? Får han inte det han ska ha? Jag har aldrig tänkt så förut.
En av de intervjuade föräldrarna ger ett enda råd: ge barnen mycket tid. Hur många gånger har man inte hört det förut. Ett beslut man förmodligen aldrig skulle ångra.
Min andra insikt är att jag gillar mitt jobb. Om det inte är för mycket, som det har varit i höstas. Om mitt gamla projekt hade gått att avsluta enligt plan och inte dragit över tiden på grund av kvalitetsproblem, och alla mina projektmedlemmar inte uppslukats av nya projekt och lämnat mig ensam. Om mitt nya lilla projekt verkligen varit så litet som alla trodde i början och inte svällt ut och blivit större och större. Då hade jag haft tid att ägna mig åt mitt nya stora projekt, det som las ner före jul. Det vars nedläggning var en lättnad för mig. Det projekt varifrån klagomålen på min styrning förmodligen kommer.
Jag skulle så gärna vilja trappa ner under några år. Jag har försökt genom att gå ner till 75%. Men det verkar inte räcka. Undrar om lösningen är att byta arbetsplats.
Klockan ett smäller det.
Dubbelinsikt
På tunnelbanan imorse stod två saker plötsligt klara för mig.
Det är nu och inte sen som Q behöver mig. Den tid vi förlorar tillsammans på att jag stressar och mår dåligt över jobbet kan aldrig kompenseras med något annat, eller senare. Jag är en minst lika stor förlorare i detta som han. Och den förlorade tiden jag menar är INTE mellan nio och fyra då han är hos dagmamman. Det är runt omkring. Morgnarna då jag inte orkar vänta in honom, utan tjatar. Hämtningarna då han förmodligen känner av min stress och trötthet och krånglar just därför. Eftermiddagarna då jag inte klarar att vara närvarande i nuet med honom. Jobbet invaderar mig ofta utanför min faktiska arbetstid.
Jag läser just nu en antologi med intervjuer med adoptivföräldrar, Efterlängtad av Kim Skoglund. Många av historierna är sorgliga. Tankarna börjar snurra. Jag som aldrig varit orolig för Q. Är hans nattskräck, hans mardrömmar, hans trotsande och testande signaler på att något är fel? Är han inte trygg? Får han inte det han ska ha? Jag har aldrig tänkt så förut.
En av de intervjuade föräldrarna ger ett enda råd: ge barnen mycket tid. Hur många gånger har man inte hört det förut. Ett beslut man förmodligen aldrig skulle ångra.
Min andra insikt är att jag gillar mitt jobb. Om det inte är för mycket, som det har varit i höstas. Om mitt gamla projekt hade gått att avsluta enligt plan och inte dragit över tiden på grund av kvalitetsproblem, och alla mina projektmedlemmar inte uppslukats av nya projekt och lämnat mig ensam. Om mitt nya lilla projekt verkligen varit så litet som alla trodde i början och inte svällt ut och blivit större och större. Då hade jag haft tid att ägna mig åt mitt nya stora projekt, det som las ner före jul. Det vars nedläggning var en lättnad för mig. Det projekt varifrån klagomålen på min styrning förmodligen kommer.
Jag skulle så gärna vilja trappa ner under några år. Jag har försökt genom att gå ner till 75%. Men det verkar inte räcka. Undrar om lösningen är att byta arbetsplats.
Klockan ett smäller det.
Det är nu och inte sen som Q behöver mig. Den tid vi förlorar tillsammans på att jag stressar och mår dåligt över jobbet kan aldrig kompenseras med något annat, eller senare. Jag är en minst lika stor förlorare i detta som han. Och den förlorade tiden jag menar är INTE mellan nio och fyra då han är hos dagmamman. Det är runt omkring. Morgnarna då jag inte orkar vänta in honom, utan tjatar. Hämtningarna då han förmodligen känner av min stress och trötthet och krånglar just därför. Eftermiddagarna då jag inte klarar att vara närvarande i nuet med honom. Jobbet invaderar mig ofta utanför min faktiska arbetstid.
Jag läser just nu en antologi med intervjuer med adoptivföräldrar, Efterlängtad av Kim Skoglund. Många av historierna är sorgliga. Tankarna börjar snurra. Jag som aldrig varit orolig för Q. Är hans nattskräck, hans mardrömmar, hans trotsande och testande signaler på att något är fel? Är han inte trygg? Får han inte det han ska ha? Jag har aldrig tänkt så förut.
En av de intervjuade föräldrarna ger ett enda råd: ge barnen mycket tid. Hur många gånger har man inte hört det förut. Ett beslut man förmodligen aldrig skulle ångra.
Min andra insikt är att jag gillar mitt jobb. Om det inte är för mycket, som det har varit i höstas. Om mitt gamla projekt hade gått att avsluta enligt plan och inte dragit över tiden på grund av kvalitetsproblem, och alla mina projektmedlemmar inte uppslukats av nya projekt och lämnat mig ensam. Om mitt nya lilla projekt verkligen varit så litet som alla trodde i början och inte svällt ut och blivit större och större. Då hade jag haft tid att ägna mig åt mitt nya stora projekt, det som las ner före jul. Det vars nedläggning var en lättnad för mig. Det projekt varifrån klagomålen på min styrning förmodligen kommer.
Jag skulle så gärna vilja trappa ner under några år. Jag har försökt genom att gå ner till 75%. Men det verkar inte räcka. Undrar om lösningen är att byta arbetsplats.
Klockan ett smäller det.
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)