2016-04-17

Början till slutet eller svacka?

De senaste dagarna har jag funderat på catchy one-liners på temat när vet man att det är på väg att ta slut/hur man surar alternativt renoverar sönder ett äktenskap, och så vidare. Galghumor, en lust att provocera, riva ner fasader, skrika ut hur jävla dåligt det är ibland, vara motvikt till allt äckelgull man ser omkring sig. Eller möjligen en besvärjelse, om jag sätter ord på det så kanske inte det är så himla farligt ändå.

Fast i förmiddags började jag verkligen undra. Sedan O kom hem från tjänsteresa för en dryg vecka sedan har han varit konstig. Är han bara förkyld, trött, sliten och hanterar det på sitt eget vis, pannan mot vinden, taggarna utåt? Eller har han börjat dricka igen? Eller vad fan är det?

Vi har bråkat några gånger vilket brukar rensa luften men inte nu. Vi har återgått till ett allt grinigare dödläge sinsemellan och dessutom tycker jag att O skäller orimligt mycket på barnen. (Inte alls som jag som är mild och blid. Ahem.)

Imorse grälade vi igen, det var säkert jag som drog igång det men med förhoppningen att det skulle lösa upp några knutar.

Det vete fan. Någon försoning blev det i alla fall inte. O tycker att jag är ständigt missnöjd. Först var det barnlösheten, sedan adoptionsutredningen, eller så har det varit jobbet eller något annat.

Jag tycker att han är så orättvis att jag blir mållös av ilska. Barnlösheten var mitt livs stora kris, det är sant, jag trodde nästan jag skulle dö. Inget annat har liknat den, inte ens förlusten av pappa som jag varit rädd för i hela mitt liv. Jag är på väg igenom den, låt vara med ett bakslag de senaste dagarna men jag klarar det.

Missnöjd, ska han prata om missnöjd som går och suckar så att det ekar i huset och skäller på ungarna för minsta lilla och hotar med att sälja Q:s telefon på Blocket och andra idiotier. Som leker martyr så att man vill spy.

När jag morrar över att hantverkaren envisas med att slänga skräp i rabatten så att tulpanerna knäcks suckar O att det ju inte är hans fel. Nä, har jag sagt det då?

Eller när vi kommer överens om att han ska fly sitt kaotiska jobb genom att ta en semesterdag i veckan fram till sommaren, då är det för mig självklart att de dagarna ska han vila. Nähä, han får det till att då ska han röja i sommarstugan så att jag inte ska skälla så mycket om hur stökigt där är. WTF?

Mycket längre än så kommer vi inte för det är dags att packa ihop och åka till min kollega som bjudit hem oss över dagen till sitt stora hus med studsmatta och pingisbord och jämnåriga söner.

Givetvis bråkar vi om det också. O suckar och vill hellre vara hemma. Jag vill helst att han ska följa med men inte sur och grinig. Det är ju bättre att han är hemma om han blir snällare av det.

Han suckar om möjligt ännu djupare. Ja ja, jag följer väl med då.

Jag gråter i duschen och tänker hämndlystet att jag ska fan stanna hemma från det där jävla bröllopet vi ska till på Valborg, hos hans norska släkt där jag knappt känner en kotte och de pratar en totalt obegriplig dialekt som jag inte förstår vilket förstås är omåttligt roligt för alla. Det är inte likt mig att vara småaktig men fantasin känns ändå skön.

Så far vi, det är tyst i bilen men efter en stund konverserar vi behärskat. Vi kommer fram och stämningen är lite stel. Ungarna bondar direkt och försvinner och jag slappnar av mer och mer. Det är roligt att prata med min kollega, vi kan inte avhålla oss från att prata jobb vilket hennes man blir irriterad över på ett befriande tydligt sätt. Sedan snackar vi båtar och sommarställen och pianolektioner och en massa annat. Även O tinar upp och jag känner igen honom igen.

Det är skönt att umgås, att komma ur vår bubbla. Att tvingas skärpa sig lite utan att därmed hyckla och förställa sig.

Vi stannar alldeles för länge och får bända isär ungarna. Vi vill åka hit igen! Vi vill komma och hälsa på er!

Äsch, det är nog bara en svacka ändå. Men fy fan vad jag är trött på den.

19 kommentarer:

  1. Jobbigt! När du beskriver det så minns jag precis hur det var, det där som började någon gång under våren innan Bill fyllde ett år. För oss var det ju illa men så behöver det inte vara för er. För oss var det att Pelle inte ville mer och inte ville lösa några knutar även om han kanske inte ännu hade erkänt det för sig själv. Jag har inga vettiga råd att ge mer än att inte sopa det under mattan. Lyft de allvarliga frågorna. Men det tror jag att i och för sig att ni redan gör. Kram!

    SvaraRadera
  2. Trist. Det blir ju lätt så där när bägge är trötta och slitna. Man lyssnar inte heller på partnern som säger att man borde stanna upp. lugna ner sig etc, då blir det så lätt ytterligare något som partner tjatar om, inte något man tar till sig. Ond cirkel. Går det att angripa på en metanivå - prata på ett annat plan - försöka komma runt de gamla mönstren?

    SvaraRadera
  3. Usch, sista sommaren med mitt ex var sådär. Jag fick tvinga med honom till ställen. Sen blev det ju oftast rätt trevligt, som när vi hälsade på er på landet t ex. Några timmars avslappning. (Och sen en mamma som grinar på Max när maken ska ut och hämta nåt i bilen, för att hon är så jävla rädd för att han har sprit i bilen. (Och det hade han.))

    Men du, ni gick ju i terapi i vintras. Var det inte lite kort? Och handlade det inte mest om barnuppfostran? Borde det inte grävas lite djupare i det som skaver mellan er? Ni har ju en stabilare grund än de flesta att stå på, det är i alla fall min uppfattning. Men uppenbarligen pratar ni olika språk just nu - att städa i sommarstugan låter i mina öron som ett fantastiskt sätt att tillbringa sina lediga dagar. Mancave, ju.

    Ta hand om er!
    Kram från Anka

    SvaraRadera
  4. Tack för att ni bryr er och kommenterar! Det känns lite bättre idag faktiskt.

    Jag tror inte att det är så att O inte vill mer, det skulle förvåna mig storligen faktiskt. Han säger själv att han bara försöker överleva, och det stämmer med hans personlighet och tidigare reaktionsmönster. Bita ihop och kämpa på, helst ensam, liksom.

    Jag är ju inte mycket för att sopa saker under mattan men samtidigt är jag så jävla TRÖTT på att alltid vara den som ska ta ansvar och reda ut.

    Metanivå, det tål att tänka på. Det är ju ungefär det som händer när man går i terapi, åtminstone har det varit så tidigare. Då lyfter vi oss i håret båda två och pratar och analyserar och trillar inte ner i skyttegravarna.

    Antagligen borde vi gå tillbaks till terapeuterna, eller kanske några andra. De var bra och erfarna, men... gamla. Kanske skulle de vara bättre om vi inte snackade relation istället för barnuppfostran.

    Fast jag är jävligt osugen på att börja rådda med det igen. Ta ansvar, boka tid, fixa, ta ledigt från jobbet, ljuga om varför, eller berätta varför). ORKAR INTE.

    Orkar inte, det är mitt mantra just nu.

    SvaraRadera
  5. Jag menar förstås att terapeuterna kanske är bättre på relation än barnuppfostran, inte tvärtom. Gällande barnuppfostran var de klart gammaldags.

    Jo, kanske har vi en bra grund att stå på, det är lite skönt att höra faktiskt. Kanske är det inte värre än att vi fastnat i ett trist reaktionsmönster. Kanske löser det sig av sig själv när den yttre pressen lättar. Badrumsrenoveringen går imorgon in på sin sjätte vecka. HATAR.

    SvaraRadera
    Svar
    1. Jag tror att det är det här som får mig att reagera:
      "Imorse grälade vi igen, det var säkert jag som drog igång det men med förhoppningen att det skulle lösa upp några knutar.Det vete fan. Någon försoning blev det i alla fall inte. O tycker att jag är ständigt missnöjd. Först var det barnlösheten, sedan adoptionsutredningen, eller så har det varit jobbet eller något annat."
      Det är, för mig, så elakt och okonstruktivt och så likt Pelle. Jag hade blivit väldigt ledsen av att få tillbaka min sorg kastad i ansiktet på det viset.

      Om reaktionsmönstret ser ut så här, då tycker jag absolut att det är någonting som måste hanteras. Man får vara arg men man får inte vara elak, elakheter sitter kvar i själen ju.

      Radera
    2. Ja. Tack för att du ser det. Jag blev skitledsen faktiskt. Men just nu vet jag inte riktigt hur jag ska uttrycka det utan att underblåsa hans martyrskap och bekräfta hans bild av att allt han gör blir fel.

      Samtidigt. Det är O det handlar om. Min klippa som för bara några månader sedan bytte blöjor på och vakade hos min dödssjuka pappa när jag inte klarade det.

      Radera
    3. Nu spånar jag bara men... Kan det vara att just nu (pga att O inte mår bra) så spårar det iväg och han säger saker som han inte menar (annars än just då) men som han inte kan hejda. Och sådant sårar dig så att du inte kommer upp på banan och ni hamnar på noll igen. I stället inleder ni nästa "cykel" med att vara på minus och hamnar ännu mer på minus efter nästa gräl.

      Jag tänker också att din pappas bortgång självklart var en sorg även för O men att det är din sorg i första hand. Hans sorg har inte fått plats. Kanske också ett mönster från barnlösheten där ni båda hade sorg men där din var störst.

      Radera
    4. Jo, det är helt klart något sånt som händer, och det är ett mönster jag känner igen. Under barnlöshetstiden harvade vi runt rätt mycket i ungefär de cirklarna.

      Fast idag hette det att han inte alls hade sagt det där i affekt eller ilska, utan att han på riktigt tycker att jag är en extremt missnöjd och negativ person. Hello Mr Sunshine, sett dig i spegeln nyligen? Andligen alltså.

      Det är för övrigt skittydligt att man i O:s familj inte vet hur sorg (eller andra starka känslor) ska hanteras alls. Stackars svärmor som ju rimligtvis sörjer sitt barnbarn ganska mycket verkar alldeles förvånad över att vara ledsen. Och tog ut det hela ganska mycket på våra barn under sin senaste vistelse.

      Jävla känsloanalfabetsfamilj man har gift in sig i.

      Radera
  6. Hmm, jag har kommit till en punkt när jag inte längre vill att min "gubbe" skall följa med på sammankomster... Samt att jag har livliga dagdrömmar om att han skall försvinna ur mitt liv. Inte så att jag vill att han skall avlida eller nåt, utan mer som en röksvamp.. poff... Antar att det inte är något bra tecken. Vi är dock forfarande gifta, suck, orkar inte skija mig, det verkar jobbigt. Dock förstår jag inte hur jag skall stå emot frestelsen när det dyker upp charmiga, tillgängliga snyggingar på jobbet... Man får väl sitta på händerna, sa flickan. Fördelen är jag insett att jag har ju ett val. Jag behöver inte finna mig i vad som helst, och ett äktenskap skall inte behöva kännas som en outhärdlig uppoffring. // Helen

    SvaraRadera
    Svar
    1. Haha, tack för din befriande uppriktighet. Poff!

      Risken att jag skulle kära ner mig i någon av mina håriga ingenjörer är minimal, tur det. Inte ens kvinnorna på mitt jobb är särskilt attraktiva.

      Radera
  7. Jag tänkte när du skrev inlägget med rubriken "Ensam" - att det där kan vara början till slutet. När man inte längre förmår möta livet och problemen tillsammans, när det inte längre underlättar att vara två utan snarare gör allting krångligare. Eller rentav ledsammare. Är inte skild själv men jag antar att jag gör det jag aldrig trodde jag skulle göra: håller ihop för barnens skull. Det ser annorlunda ut än jag hade trott. Det känns rimligare än jag hade trott. Kanske är det minst lika okej som något av alternativen, vi är ju vänner. Men vi tar oss inte an livet gemensamt. Det verkar inte ni heller göra, själsligen.

    SvaraRadera
  8. "När man inte längre förmår möta livet och problemen tillsammans, när det inte längre underlättar att vara två utan snarare gör allting krångligare."

    Det där har jag tänkt på sedan jag läste det igår. Visst är det så, just nu. Fast när jag tänker efter inser jag att det ju inte är riktigt sant precis hela tiden. Det är lätt att grotta ner sig i neggoträsket och tänka att gud vad skönt att få vara ensam. Men då missar jag förstås en massa saker som O gör, som vi hjälps åt med.

    Emotionell ensamhet är en annan sak. Just nu är jag ganska ensam i den meningen, det är sant. Å andra sidan, hur mycket kan man egentligen begära av en annan människa? Naturligtvis begär jag inte av O att han ska lätta min sorg efter pappa. Han behöver inte ens bekräfta den eller bejaka den, jag hanterar den ganska bra själv nu. Det är jobbigt när det kommer men jag vet hur jag klarar av den. Däremot behöver jag INTE att han blir irriterad och stressad eller går i försvarsläge för att jag är ledsen.

    SvaraRadera
  9. Imtressanta tankegångar från dig o de kommenterande. Vilket prövande år ni haft och fortfarande har. Om ni är överens om att det - är mitt förslag att pausa analyserandet på alla fronter. Kom överens om att ni vill ha det bättre orört halvår framöver. Gå i varsin terapi om ni vill. Köp hämtmat, mer städhjälp och genast ordna barnvakt en gång per vecka. Turas inte om med barnen, var med maken. Gå å träna, på bio och bara sitt brevid varann. Ta en hotellnatt, spa ni har ju råd, åk till stugan själva nu och bara var, läs, spring. Det behöver inte vara nåt evenemang som engagerar eller bygger upp förväntningar. Bli van vid egentid utan barn och kom ifrån hemmet, där konflikterna gror. Och analysera inte än, inte ens i bra stunder under ett halvår så ni får igen lite kraft är mitt förslag. Och träffa din bästa väninna eller syster på enkla aktiviteter träna tex så att du när dig! /Stella

    SvaraRadera
    Svar
    1. Det första vi gjorde när arvet efter gammelmoster trillade in var fraktiskt att köpa mer städhjälp :-)

      O har bokat in syrran som barnvakt om några veckor, det ska bli spännande att se vad han hittar på. Middag och en natt på egen hand vore himmelskt. Att det först är om en dryg månad är helt enkelt för att det är först då vi har tid. Nu är det vår, nu är schemat fullsmockat.

      Utöver det tror jag vi ska fixa en helgresa tillsammans. Förra året pratade vi lite löst om det, men så blev pappa sjuk.

      Däremot är jag faktiskt lite tveksam till att ha barnvakt en gång i veckan. Det märks tydligt på barnen att de vill vara med oss också. De har ju passats en hel del av mormor/farmor/moster medan vi har röjt i pappas lägenhet, och särskilt Q har uttryckt att han saknat oss.

      Radera
    2. nu är kanske barnvakt en gång i veckan att ta i men varannan är kanske möjlig. Att det inte finns något spontanutrymme på länge är inte bra tänker jag. Och såklart saknar barnen er om ni varit frånvarande på flera vis - som det är ibland -så egenhelg med förälder gör nog susen - mina är så mycket roligare att umgås med på tu man hand än ihop - puh! -nästan så jag undrar om de är samma unge... Men. Att barnen som Anka föreslog har barnvakt ibland är också bra. Och jag tror på enkel egentid med maken typ gå och träna, inte att det ska vara nåt extra för att umgås - barnen tillgodo i form av nöjdhet. Men det är svårt att få till, bör nog läsa mina egna råd ;-). Stella

      Radera
  10. Hej
    Jag ryser lite när jag läser detta inlägg... har han/kan han vara på gång att vara otrogen? Kändes som att läsa om min separation för några år sedan, vi kämpade för att få barn i sex år, när barnet äntligen kom så gick det sakta men säkert utför. Min man var undvikande, kritisk, "jobbade" mer, drack vin på vardagskvällarna, suckade, kritiserade att jag gav sonen för mkt socker, det var jobbigt att sonen sov i vår säng, att det var leksaker i vardagsrummet osv osv. Kände mig så dum som inte fattade vad han höll på med, jag var övertygad om att han var stressad med nytt jobb osv, så jag försökte "underlätta" för honom genom att INTE klaga, se till att städa o plocka mer, stryka hans arbetsskjortor, vara "glad"... Till sist berättade han att han haft en annan i ett halvår (då var jag gravid med son nr 2!). Tänker att han på nåt sätt ville få MIG att lämna HONOM pga taskigheter...
    Usch, det kanske blir dumt detta, sårande för dig, det är absolut inte min mening, hoppas att O orkar ta initiativ till att fortsätta terapin!!
    Kram o lycka till /S

    SvaraRadera
    Svar
    1. Ingen fara S! Du har mina sympatier.

      Jag låter kanske naiv när jag säger detta, men det finns knappt något jag tror mindre på än att O skulle gå bakom ryggen på mig med otrohet eller vilja separera.

      Nej detta verkade vara en svacka orsakad av utmattning och jag tror faktiskt att vi är på väg upp ur den.

      Radera
  11. Åh, skönt att höra! Kram!/S

    SvaraRadera