2016-01-18

Vilsen

Alltså, det här med så kallad barnuppfostran, jag hittar inget bättre ord i hastigheten.

Jag vet innerst inne att jag är en bra mamma, kanske rentav bättre än många. Jag reflekterar mycket över mitt föräldraskap och har nästan ända från början känt mig trygg i rollen, med vissa tillfälliga undantag förstås.

Men just nu känner jag mig lite vilsen, faktiskt. Det jag tidigare trott på och anammat, kanske var det inte så bra?

Det jag syftar på kan kanske sammanfattas som antiauktoritär fostran, att bemöta barnet som man själv vill bli bemött, att se barnet som en individ, att inte kränka, att respektera rättigheter, att tro barnet om gott, allt det där. Jag har oroats av och grälat på O som jag tycker är för snar till konflikt, för snar att dela ut straff, för lättprovocerad, för oberäknelig.

(Det sista, om O tycker jag fortfarande.)

I förra veckan var vi på parrådgivning. Intressant, verkligen mycket intressant, vi ska göra om det. Det är dyrt som skam men vi ser det som en investering.

På den korta timme vi var där slog terapeuterna ner på flera saker, varav en del är sånt vi känner igen men kanske inte precis håller med om. Vi pratar mycket hemma, kanske för mycket. Vi har regler, men vi håller inte på dem, vi pratar istället. Mellan mig och O finns ett stort spelrum som barnen, särskilt Q kan utnyttja. Måste utnyttja eller snarare utforska. Testa, pröva, mäta, med konflikter och trötthet som följd.

Jag beskrev en härdsmälta hemma då jag varit ensam med barnen, Q började bråka vid datoravstängning.

(- Var det en tisdag sa du? Men måndag är speldag?
- Ja, jo, fast de får titta på TV andra dagar, och när Y kollar Barnkanalen på TV:n tycker Q att det är tråkigt och vill titta på svtplay på datorn. Inkonsekvent, jag vet, men vad fan ska vi göra?
- Fortsätt!
- Jo, då bad jag Q stänga av och då blev han arg och började smälla med stolen mot väggen.
- Varför bad du honom, varför stängde du inte helt sonika av? Du hade ju förvarnat.)

Och så vidare. För att inte tala om detta med att bli arg och hårdhänt. Terapeuten tittade lugnt på mig och sa: Bra. Det var bra gjort. (Jag blev inte lite häpen.)

Sedan dess har vi pratat sinsemellan och försökt vara mer konsekventa, mindre babbliga. Vete fan om det gett något särskilt resultat. Läxsittningen med Q igår var överjävlig. Men läxan blev till sist gjord.

Och idag läser jag en intressant intervju i DN med en författare av en bok om bråkiga barn. Han tycker och råder precis i de linjer jag tidigare trott på och som jag nu inte riktigt får ihop med det våra terapeuter sa till oss.

Å andra sidan så blir jag ju tokig på en viss annan rådgivare och bloggare som jag inte ska länka till, vilket minnesgoda läsare vet.

Eller går det ihop ändå? Handlar det om nyanser och balans, att visst bemöta barnet med respekt och allt det där men utan att göra avkall på sig själv, att behålla sin auktoritet?

Jag vet inte riktigt. Nu måste jag rusa till tåget.

21 kommentarer:

  1. Tror du inte att det rör sig om två delvis överlappande men delvis olika saker?

    Att vara en bra mamma är väl huvudsakligen hur du är gentemot barnen och har i mina ögon mycket att göra med hur de upplever dig, som någon som de kan lita på och vill vara med.

    Men utöver det handlar det om att få familjen att fungera på ett sätt som du önskar vore lite mindre bråk. Att vara en bra mamma enligt ovan hjälper inte så mycket på detta.

    SvaraRadera
  2. Det är inte ensam om att tycka det är svårt med barnuppfostran. Men ni kan ju ha rätt allihop på olika sätt och i olika situationer. (Och jag förstår vem bloggaren är men jag tror inte att alla barn är som hennes eller att hennes sätt skulle fungera på mina). För mycket ord fungerar inte här och regler fungerar, när vi har för mycket undantag blir det ett förhandlande som tröttar ut oss totalt. Allt behöver inte motiveras heller, vissa saker får vi föräldrar ha bestämt och när barnen är vuxna får de göra annorlunda. Den äldre tycker att det är skönt att veta vad som gäller, i vissa saker som har med spel att göra är vi nog slappare än andra men vi orkar inte efterleva strängare regler just nu i livet och barnen är inte heller spelfixerade. Men att ta hårt i dem vill jag inte. Nej, det är inte lätt med barnuppfostran, puh. Parterapi låter jobbigt och skitbra! /Stella

    SvaraRadera
  3. Har du läst det här?

    http://www.dn.se/insidan/vanligaste-felet-vuxna-gor-med-brakiga-barn/

    /Eva

    SvaraRadera
    Svar
    1. Precis den artikeln jag syftar på ovan.

      Radera
    2. Jag tyckte inte diskrepansen var så stor./O

      Radera
    3. Utveckla gärna,darling.

      Radera
    4. Eller så tar vi det irl. Vad jag menade var att jag tyckte att det som stod i artikeln inte var så långt från det peuterna sa. Kombinera de två så kanske. Tycker det fungerar bättre hemma nu. Vi får väl se efter en vabbdag med två pojkar och två katter hemma./O

      Radera
  4. Jag funderar mycket på det du beskriver: hur auktoritär och gränssättande ska man vara? När är jag för hård och ilsken, och när ger jag efter för mycket? Jag vet vilka "experterna" du refererar till i det här inlägget är och jag tänker så här: jag tycker att de har rätt i teorin men deras råd fungerar inte i praktiken. Det är jättefint att bekräfta och lyssna och säga typ "jag ser att du blir arg när du måste stänga av datorn" istället för att gorma och ta ungen i armen. I teorin, som sagt.

    Men vem orkar ta alla konflikter med barnen på detta närmast Kristuslika sätt? Där ens egna känslor hela tiden måste sättas på undantag och varje konflikt handlar om att bekräfta barnets känslor istället? Jag gör det i alla fall inte. Och jag tänker att om jag, som älskar mina barn besinningslöst, som är påläst och engagerad till tänderna och på olika sätt har väldigt stor kapacitet, om jag inte orkar följa deras råd, vem gör det då?

    Och är det rimligt att förespråka ett föräldraskap som någon promille (eller kanske ingen alls, inte ens "experterna" själva) orkar utöva? Är inte det ett föräldraskap som saknar förankring i den praktiska verkligheten med barn?

    Vi föräldrar är ju själva människor med ett helt register av känslor. Vi är också trötta, arga, trotsiga, hungriga och allt det som barnen är. Men ändå förväntas vi kunna lägga det åt sidan och istället ge oss hän åt att möta barnets känslouttryck. Jag tycker inte det är riktigt rimligt. Jag tror att föräldrabloggar av den typen du nämner skapar gigantiskt mycket skuld och dåligt samvete.

    Sedan är jag överhuvud taget skeptisk till folk som presenterar sanningar och recept för hur umgänget med barn ska gå till. Det som fungerar i den ena relationen fungerar knappast i nästa. En temperamentsfull förälder och ett temperamentsfullt barn kommer att ha sina duster, och jag tvivlar på att det går att göra särskilt mycket åt den saken.

    SvaraRadera
    Svar
    1. Jag vet precis vad du menar! Vissa råd skuldbelägger och stjälper mer än de hjälper. Mig i alla fall. Bra om de funkar för andra.

      Radera
  5. Hej Jag brukar inte kommentera här, men läser ofta och tycker mycket om det jag läser. Jag blir lite förskräckt av att du skriver att du/dina beteenden blir bedömda som "bra" eller mindre bra. För det första undrar jag vem ni var hos-en specialist på barn eller på par? För det andra tycker jag inte att man kan tvärsäkert uttala sig om.bra el dåligt föräldrabeteende (förutom vissa extremer: man får inte slå el förolämpa). I övrigt handlar mycket om värderingar. En del barnspecialister tycker att fem-minuters-metoden är ok, andra tycker inte det. Vilka är DINA värderingar? Hur vill DU vara som förälder? När jag jobbar m föräldrar försöker jag stötta dem i att bli de föräldrar de vill vara, hitta sin egen inre röst. Inte bli en metod. I vissa fall får man ändå ge konkreta råd, och då utgår jag (liksom alla legitimerade måste göra enligt lag) från forskning. Tex finns det inget i forskningen som stöder att föräldrar behöver vara konsekventa sinsemellan. Barn kan lära sig mkt av att två föräldrar gör olika eller tycker olika. Det finns heller inget stöd för att man måste vara konsekvent själv. Man kan ändra sig och göra undantag. Jag tror att du känner dina barn. Som alla föräldrar gör du bta o mindre bra saker, dvs du är en människa. Dina barn behöverinte en perfekt metodrobot, en vanlig människa duger bra. Du är i kris just nu, och dina barn sörjer säkerligen också. Om ni bråkar extra mkt är det faktiskt inte särskilt konstigt. Kram

    SvaraRadera
    Svar
    1. Lugn, lugn. Jag beskrev ett litet snitt av ett längre samtal. Ja, jag kände mig bedömd. Men jag efterfrågade också bedömning eller åtminstone råd. För några år sedan när jag ofta gick på öppna förskolan, fanns en barnpsykolog där. Jag hann bli hjärtligt trött på hens mjäkiga "så kan det också vara... Inga sätt är fel... Alla är olika". Jag tror inte heller på metoder men ibland vill jag ha konkreta råd, detta var en sådan gång.

      Jag vet att det är normalt och inte konstigt att vi bråkar nu, men det är jobbigt. Jag tror att det beror på mönster och mekanismer i familjen som vi behöver hjälp med.

      Radera
    2. Ok, du fick det du ville ha, konkreta råd. Bara för att också Var konkret. Det är inte så att om man är legitimerad får ge vilka råd man tycker. Även parterapeuter faller inom hälso och sjukvårdslagen. Det betyder att om man ger ett konkret råd behöver det vara underbyggt av forskning. De råd du återger-så som du skriver ovan vilket kan vara taget ur sitt sammanhang osv- är alltså inte sådana. Det är tyckande, perspektiv och i stort utan stöd av forskning. Tvärtom visar forskning alltså att det inte är hjälpsamt att arg på barnet eller bestraffa. Det är inte samma sak som att man inte får bli arg, eller att det skulle vara skadligt. Men att ha utskällningar och ta hårt i eller straff som strategi, som en medveten konsekvens eller metod är faktiskt inte bra. Att visa att man är arg om man råkar bli det, är något helt annat. En som ger råd som.är forskningsbaserade är tex Martin Forsker (tex i DN el hans böcker). Ibland blir råden därför å ena sida å andra sidan. Därför att sådant är kunskapsläget. Att ge konkreta råd som inte är underbyggda utan bara baserade på personligt tyckande, bara att de Flest payienter/klienter vill ha det, är däremot inte särikt professionellt (och emot lagen). Det är ung som.läkare som skriver ut antibiotika mot bättre vetande för att de vill ha nöjda patienter. Men som sagt, du beskriver bara ett kort avsnitt ur en timme eller så, taget ur sitt sammanhang.

      Radera
  6. Tycker att Anonym ovan skrev jättebra!
    Sedan ville jag tillägga att författaren som du syftar på väl förespråkar att man inte ska överskatta barnens mognad och att det bästa är att försöka förebygga bråk om man inte orkar med dem, liksom att bråk inte behöver vara ett misslyckande. Inget som behöver utesluta regler, alltså. Sedan handlar väl inte icke-auktoritärt föräldraskap om att vara Kristuslik, som någon skrev här ovanför? Snarare om att uttrycka egna känslor (t ex ilska) på ett ärligt och icke-skambeläggande sätt istället för att straffa och bestämma för sakens skull, tänker jag.

    SvaraRadera
  7. "Men vem orkar ta alla konflikter med barnen på detta närmast Kristuslika sätt? Där ens egna känslor hela tiden måste sättas på undantag och varje konflikt handlar om att bekräfta barnets känslor istället?" ovan uttrycker det jag tänkte. Familjen består ju av Q och Y och O och Helga, som är fyra olika personer som alla ska få utrymme för den egna personen men också lämna utrymme för de andra.

    Det är i det som din vilsenhet ligger, tror jag, inte i att vara en bra förälder.

    Och det är lättare att vara en bra förälder i den snävare definitione, gentemot det barnet och dess behov, än att få till hela gruppdynamiken. Det är i alla fall mycket lättare att vara en bra handledare gentemot en enskild student än att få till en väl fungerande forskningsgrupp.

    SvaraRadera
    Svar
    1. Ja! Och ja om det du skrev ovan.

      Just nu funkar familjelivet dåligt eller åtminstone mindre bra. Jag bryr mig precis just nu mindre om vilken sorts förälder jag är, jag vill att familjelivet ska fungera bättre än det gör. Uppenbarligen finns det dåligt med utrymme för mig att må dåligt. Det ifrågasätter jag. Går det att ändra balansen så att mitt ansvar blir mindre? Ungefär så.

      Radera
    2. "Jag bryr mig precis just nu mindre om vilken sorts förälder jag är, jag vill att familjelivet ska fungera bättre än det gör. Uppenbarligen finns det dåligt med utrymme för mig att må dåligt. Det ifrågasätter jag. Går det att ändra balansen så att mitt ansvar blir mindre? Ungefär så. "

      Du har ju formulerat problemet helt suveränt klarsynt. Och det måste finnas en lösning på det i en familj som består av två intelligenta och trygga barn och två intelligenta och resonabla vuxna.

      Nu har jag läst artikeln. Och tänker på hur jag själv allt oftare tänkt att det där med att skälla, det fungerar egentligen nästan aldrig. Det får vuxna människor att gå i försvarsställning. Att säga ifrån på skarpen är inte det samma som att skälla tycker jag. Jag har sagt ifrån på skarpen för lite och skällt för mycket i min arbetsledning. Jag är inte ens säker på om jag blivit bättre på det. Men jag vet i alla fall att skällandet inte hjälper. Och så tänker jag att så mycket mer fick jag väl inte ut av den artikeln. Det är ett bra exempel på hur man ska göra med spelandet (sitta med och se till att det slutar när det ska sluta) men annars är det inget vidare med handfasta råd.

      Radera
  8. Jag försöker vara tydlig med att jag också är en del av ekvationen, av den här familjen. Jag är inte bara en mamma som man har som jobb att provocera, jag är också en människa som idag är för trött eller idag är glad eller idag är ledsen. Ingen aning hur detta fungerar hos andra men för oss funkar det väldigt bra. Vi har inga hårda regler om när man får spela eller inte men det är avhängigt att man lyssnar på mig när jag säger att man ska sluta. Blir det bråk om slutandet blir det konsekvens på spelandet dagen därpå men sådant behövs mycket sällan.

    Jag vet inte om mina barn är ovanligt empatiska eller om detta är någonting som fungerar generellt. Men jag upplever att mina ungar hjälper till efter förmåga och kanske ligger det något litet frö från just den förståelsen att mamma inte är en robot som funkar oavsett vad som händer där. Vi är tre människor som hjälps åt helt enkelt. Men jag är större, får göra mer och får ha sista ordet. När de blir stora får de bestämma själv, säger jag. Just den här saken tror jag faktiskt är lättare när man bor själv med sina barn. Det blir väldigt tydligt vad som behöver göras hemma hos oss, vem som vill att saker ska göras och vem som utför det. Och det finns ingen glipa mellan föräldrarna att utforska. Kanske är det anledningen till att det blir enklare.

    Äsch... jag ville skriva en massa. Men jag har just kommit från en tvåtimmars rotfyllning och jag lyckas inte ens läsa igenom vad jag skrivit och se om det är begripligt. Jag får läsa om ditt inlägg senare.

    SvaraRadera
  9. Annannan: tack! Det konkreta rådet om att sitta med vid spelavslut funkar dåligt i praktiken tycker jag. För då står maten på bordet, ens egen stubin har brunnit upp för länge sen, osv. Bra exempel på ett råd som låter bra men är svårt att omsätta i praktiken.

    Skällande kontra säga till på skarpen. Gud ja. Men hur ska vi komma till att tillsägelsen hörsammas INNAN vi tappat humör och sans och börjat skälla?

    Maja: Precis det du skriver, att vi föräldrar inte är robotar utan också blir ledsna och arga och trötta, det har vi (också) tjatat om. Måttligt resultat. Viss eftertanke ibland när lugnet lägras. Då undrar jag istället om jag skuldbelägger dem. Men nästa gång röjer de på precis som vanligt.

    SvaraRadera
  10. Tänker att du fick en omgång bra råd hos terapeuterna: prata mindre & håll på reglerna. På utbildningar för föräldrar säger jag "använd den militäriska stilen minus övertonen av domderande" d v s en kort order i taget pekad med hela handen. "Borsta tänderna" inte "kom ihåg att nu är det dags att gå till badrummet och borsta tänderna". Håller med anonym ovan att bli hårdhänt inte är något en leggad person ska uppmuntra. Fråga gärna vad terpeuterna har för stöd för att de är bra eller vad de menade.

    Har slutat ägna krut åt mitt barn med särskilda behov som behöver avsluta spel när han är "klar" vad gäller mat. Han kommer när han kommer ... ganska tydligt också att han får i sig mer mat när han äter något efter familjen så det finns nog fler skäl till att det varit så svårt att komma till matbordet. Inte som jag skulle vilja ha det men middagarna blir lugnare och sonen får i sig mer mat. Jag har fått sänka mina ambitioner :). Synd att det tog så långt tid bara.

    Tack för att du skriver om era eskapader. Nä, det är inte lätt att vara förälder. Det var skönt när skolan började i förra veckan ...

    Maria
    Också leggad och arbetandes med barn, unga och deras föräldrar

    SvaraRadera
  11. Åh vad jag känner igen det du skriver, både om hur ni har det hemma och hur du upplevde artikeln jämfört med livet hemme. Jag läste faktiskt högt ur detta inlägg för maken. Jag tycker själv att det är svårt att hitta balansen och vara typ "vänlig men bestämd" med barnen och vi har också mycket snack och stort utrymme mellan oss föräldrar (som barnen visserligen inte lärt sig spela på än vad jag tror). Men vi har en stor skillnad i hur vi väljer våra strider där maken oftare hakar på barnens trilskande och på så sätt triggar igång mer bråk vilket jag tycker är onödigt.

    Jag har märkt att för oss funkar det väldigt dåligt att "säga till" utan det som behövs är konkret handlande, dvs behöver ett barn tvätta händerna så behövs det ledas till badrummet, det hjälper inte att tjata om att gå dit tills det kommer rök ur öronen på mig... Men det är inte alltid så lätt att göra med allt som skulle behövas, med två ungar och mat som ska lagas och ett hem som ska tas hand om.

    Jag tar till mig en hel del resonameng ovan, som skillnaden mellan att skälla och att säga till på skarpen, att försöka förklara att jag också bara är en person och att vissa saker kräver att vi samarbetar om (funkar på stora men bara när det verkligen gäller vilket iofs är skönt nog, men lilla nog för liten än så det är mest stora som jag tänker på i den här typen av resonemang).

    Sedan försöker jag tänka att visst skäller jag en hel del på barnen, men däremellan försöker jag att visa och tala om hur mycket jag älskar dem och så hoppas jag att det jämnar ut sig...

    SvaraRadera
  12. Det handlar ju mycket om affektsmitta och att bli medveten om sin egen roll i att trissa upp en konflikt. För att få barn att lättare kunna släppa sin ilska och sluta "bråka" måste den vuxne hjälpa barnet som har svårare att hantera sina känslor. Att själv skrika, vara ilsken, vara hårdhänt eller i affekt kommer inte få barnet att lugna ner sig eller bli mer samarbetsvillig på sikt. Möjligen kan man kortsiktigt skrämma eller tvinga barnet till att göra det föräldern vill i stunden.

    SvaraRadera