Och idag är det söndag

Idag är det fyra månader sedan vi fick veta att pappa var sjuk. Beskedet som också var en bekräftelse på något jag misstänkt och oroat mig för ett bra tag.

Då var det varm höst, nu är det vinter med snö. Idag åkte vi längdskidor, jag och O och Y, medan Q åkte pulka med grannarna. Vi tog bara en kort runda, Y kavade fram och var så duktig och jag hittade någorlunda tillbaka till det jag en gång kunnat. O är såld på att intressera ungarna för slalom, jag ryser och menar att det är en aktivitet för barbarer. Längdåkning däremot är faktiskt njutbart ibland.

(I mellandagarna var vi faktiskt i Kungsberget i några dagar, så jag vet någorlunda vad jag pratar om. Dånande eurodisco vid liftarna, dunkande pjäxor i korridorerna så man tror att en elefanthjord sluppit lös, absolut ingenting för den alpint ointresserade att göra.)

Efteråt fortsatte jag med röjningen av barnens lekrum. O hörde mig grumsa och morra och gick först i försvarsställning och fräste. Jag surade och kände trycket mot dammluckorna, jag hade kunnat skälla i timtal om stöket, de aldrig färdigställda projekten, att du aldrig, att jag alltid, och så vidare.

Men miraklet skedde. Jag höll tyst, och O återvände efter en stund och frågade fridsamt vad jag ville att han skulle göra. Släpa ungarna från teven och sätta er och sortera lego!

Och tänk, det gjorde de. I tre timmar, under fridsamt småprat, nästan hela tiden. Jag sorterade alla övriga leksaker enligt min tidigt utprovade metod som jag på sistone inte orkat upprätthålla. Dessutom slängde jag målarböcker, torkade färgpennor, trasiga prylar av alla de slag, och rådfrågade ständigt Q. Han är fenomenal på att identifiera mystiska plastbitar som lego eller playmobil eller någon gammal McDonaldsleksak, den leker vi aldrig med, den kan du slänga.

Till sist dammsög jag legolådorna med en nylonstrumpa över dammsugarröret, så som jag läst om någonstans. Nu är första röjningen faktiskt gjord, inför att barnen ska få varsitt rum och vi ska dela upp deras leksaker (och gallra och rensa ytterligare). Det är obeskrivligt skönt.

Till sist läste jag ett kapitel i Lilla huset på prärien för dem och de somnade snällt. O nattade medan jag duschade. Nu ska jag titta på filmen om Katarina Taikon.

Och imorgon börjar jag jobba igen, för första gången på fyra månader.