2015-11-16

Uppblött

Idag har jag gråtit jag vet inte hur många gånger. Jag trodde jag började vänja mig vid tanken men plötsligt är det outhärdligt.

Begravningen blir fantastisk. Men jag är rädd för den, rädd att bryta ihop och bli en blöt liten pöl. Rädd att skrämma livet ur mina barn.

Dessutom har Q löss, bägge barnen bråkar sanslöst mycket och huset är så jävla grisigt att jag vill flytta.

Uppdaterad: Inte nog med ovanstående, jag har dessutom svampinfektion i underlivet, vilket jag bara haft en enda gång i hela mitt liv för tjugofem år sedan (lucky me). Fattade först inte vad det var, fattade sedan inte att det bara är att gå till apoteket och köpa receptfritt. Men det har jag gjort nu, fattat och köpt. Samt kammat löss på Q igen.

13 kommentarer:

  1. Sture och Bertils mamma16 november, 2015 21:30

    Jag var också rädd för begravningen. Jätterädd. För på något vis var den ju det ultimata "beviset" för att pappa var död. Och så kunde det ju inte vara...det var ju värsta tänkbara...
    Men dagen kom...och gick ...och begravningen var fantastiskt fin. Jag blev inte en blöt liten pöl, även om jag var övertygad om det innan. Jag stod upp, trots att det var det konstigaste och sorgligaste jag varit med om. Och höll ihop. Konstigt nog.

    Och om du nu SKULLE bli en blöt liten pöl, så är det så! Det är din pappas begravning, Inte konstigare än så. Det kommer inte att vara världens bästa dag, tyvärr. Det har funnits bättre dagar. Framför allt: det kommer bättre dagar. Utan löss. Med lite lugn. Och ett ogrisigt hus. Och att du kommer att le över något som påminner om din far. Det kommer mycket bättre dagar.

    SvaraRadera
  2. Först går man lätt på autopilot, men sedan släpper chocken...
    Kanske låta en städfirma städa, som en engångsgrej?
    Och jag tycker inte att du ska vara rädd att skrämma dina barn. Det skadar inte dem att se att du är ledsen. Det visar också hur djup kärleken är! Ta med någon de gillar och känner sig trygga med som inte kände din pappa (dvs, som inte kommer att gråta) och låt denne finnas nära barnen. Så har de någon mer än er på begravningen, någon som är som vanligt.

    SvaraRadera
  3. Tack, vad rara ni är!

    Vi har RUT-städerska, faktiskt. Det var röjningen inför hennes besök som fick mig att krokna. Men nu är den gjord. Jag röt till och fick både ungar och man att hjälpa till mer än vanligt, annars brukar det vara mitt ansvar. (Säg inte det till O, då blir han indignerad. Men jag har rätt. Det är fan ALLTID jag som plockar undan.)

    Men vi har alldeles för mycket grejer, vi drunknar i prylar. Särskilt barnen, jag blir galen på deras miljarder leksaker och gosedjur och papper och pyssel och fanskap som bara plottrar upp huset, som de aldrig leker med och som man aldrig får slänga.

    När livet rättat till sig någorlunda (törs man säga så? Peppar, peppar!) ska vi byta rum så att ungarna får varsitt rum, nu delar de. I samband med det måste vi renovera. Turligt nog lär pappas hemska lägenhet inbringa en vacker slant vid försäljning. Måste bara... just det, städa och röja först.

    Bra förslag om att ta med någon som finns nära barnen och som inte gråter. Kan för mitt liv inte komma på vem denne någon skulle vara. Alla kommer att gråta, tror jag. Fast jag gråter väl värst, antar jag.

    SvaraRadera
    Svar
    1. Det är urjobbigt med för mycket plock. Jag slänger barnens pyssel, helt hjärtlöst, om de inte gör något vettigt av det. Elak mamma.
      Ni har inte någon dagmamma/kompis förälder/snäll granne ni kan fråga? Denne måste ju inte vara någon som står barnen supernära, bara någon som de känner som kan vara som vanligt.

      Radera
    2. Barnens morbror kanske skulle kunna vara en sådan person?

      Radera
  4. Nu har jag skrivit och suddat tre kommentarer.

    Jag såg din pappas dödsannons idag. Tänk att 40 år (?) efter skilsmässan ha med sin exfru och hennes "nya" dotter i listan över sörjande! Då har man gjort många saker rätt.

    Ta hand om er nu! Tur att vi inte setts i höst, för då kan ni inte skylla lössen på oss. Min tjej har hår ner till midjan nu, samt är håröm. Det är inte min bästa gren, luskamning. Inte hennes heller. :-(

    SvaraRadera
    Svar
    1. Japp, 40 år i år! Jo, det hedrar dem båda.

      Radera
  5. Hur man gör med överflödiga högar av prylar och krafs? Man låter det mest omhuldade vara kvar. Resten packar man i lådor som kan placeras i källare eller förråd som sedan lämpligen drabbas av en översvämning.

    SvaraRadera
    Svar
    1. Mm, åt barnen att ta reda på om trettio år, menar du?

      Radera
    2. Om det är barnens eget krafs så kanske det inte är alldeles missriktat att göra just som du föreslår? Men jag menade faktiskt lite galghumoristiskt konkret. Det var översvämning i mina morföräldrars källare där alla mina från Uppsala-tiden hemflyttade lådor stod medan jag var på andra håll i världen. Och jösses vad skönt det var att inte behöva fundera över vad göra med alla gamla kurspärmar! Min faster brukade sätta ut krukväxter hon inte var riktigt glad över på trappan. När de sedan dött av frost slängde hon dem med gott samvete.

      Radera
  6. Min mamma dog efter en hemsk sjukdomstid förra vintern. Jag upplevde stor tröst av att ha mina barn under helavprovessen. Fet var skönt att gå vila från sorgen och koncentrera sig på nuet med dem. Det gällde även under begravningen. Det var skönt att inte kunna bryta ihop utan ha fokus på dem. Jag känner mig fortfarande mest nära mamma när jag är med barnen.

    SvaraRadera
  7. Jag som är präst kan berätta att det är just så de flesta brukar känna inför begravningen. Men efteråt brukar alla vara så glada över den, minnas den som något viktigt och positivt. Du får gråta hur mycket du vill på begravningen. Är det någon gång man får gråta, så är det ju då! Förklara för barnen att du kommer antagligen gråta mycket, och att du är glad att de bara finns där med dig, så vet de lite var de har dig och vad du förväntar dig av dem.

    Eva

    SvaraRadera