Idag var jag hos en kurator. Ett bra samtal, ingen fågelholk här inte. Hon gav mig en intressant pusselbit som jag ska berätta om i ett annat inlägg. Inte för att hålla er på halster, men jag nattar skitungar och bloggar från telefonen och orkar inte skriva så långt.
Vi läser Bröderna Lejonhjärta, förresten. Jisses vilken bok. Men det kostar på, så när Y - som valde bok - tröttkrånglade lackade jag ur och slutade mitt i ett kapitel. Vi fortsätter imorgon.
Efter kuratorn fikade jag med min syster som hade en lugn dag på jobbet. Kände mig upplyft, så där som när man gör när man haft bra samtal, klickat med folk och hittat pusselbitar.
Men när jag gick därifrån och såg kvällshimlen och tänkte på att pappa ligger här någonstans i det väldiga sjukhusets källare, då var jag ledsen. Ledsen? Bara förnamnet. Saknaden var som ett svart hål, men inte efter pappa som han var i måndags (fast jag skulle ta det också om det är det enda jag får. Han har funnits jämt! Och nu finns han inte!) utan som han var förr, fast det minns jag knappt längre, sorgliga otäcka sjukdomsminnen ligger än så länge i vägen och stör.
Ändå är det lättare att sakna någon som är borta på riktigt.
På tunnelbanan hem kom jag på det, en sak som skavt. Jag vill ha en saxofonist på begravningen, som spelar Round Midnight och Danny's Dream. Såklart. Varför tänkte jag inte på det förut?
Vi läser Bröderna Lejonhjärta, förresten. Jisses vilken bok. Men det kostar på, så när Y - som valde bok - tröttkrånglade lackade jag ur och slutade mitt i ett kapitel. Vi fortsätter imorgon.
Efter kuratorn fikade jag med min syster som hade en lugn dag på jobbet. Kände mig upplyft, så där som när man gör när man haft bra samtal, klickat med folk och hittat pusselbitar.
Men när jag gick därifrån och såg kvällshimlen och tänkte på att pappa ligger här någonstans i det väldiga sjukhusets källare, då var jag ledsen. Ledsen? Bara förnamnet. Saknaden var som ett svart hål, men inte efter pappa som han var i måndags (fast jag skulle ta det också om det är det enda jag får. Han har funnits jämt! Och nu finns han inte!) utan som han var förr, fast det minns jag knappt längre, sorgliga otäcka sjukdomsminnen ligger än så länge i vägen och stör.
Ändå är det lättare att sakna någon som är borta på riktigt.
På tunnelbanan hem kom jag på det, en sak som skavt. Jag vill ha en saxofonist på begravningen, som spelar Round Midnight och Danny's Dream. Såklart. Varför tänkte jag inte på det förut?
I början ligger sjukdomsminnena i vägen, tunga och mörka. Men sedan, åtminstone var det så för mig, kommer de fina minnena tillbaka, de som det gjorde för ont att minnas under sjukdomstiden. Min mamma var sjuk så länge, och jag var så ung när hon blev sjuk. Så jag blev så glad att återfå de fina minnena, och kunna berätta dem för barnen, som inte minns henne alls...
SvaraRaderaÅ vad skönt att höra! Jag anade att det var så. Pappa var ju inte sjuk så länge, två månader. Eller ja, det var så länge vi visste om sjukdomen. När jag tänker tillbaka inser jag att det märktes på honom långt tidigare, men att ingen av oss fattade. Lika bra det kanske.
SvaraRaderaEn saxofonist på en begravning ... magiskt! Hade det på vårt bröllop och nu har vi en dotter som är riktigt skicklig ... med en spelfröken på kommunala musikskolan som säger till eleverna i saxofonkvartetten: "Den här får ni spela på min begravning" (Ack Värmeland du sköna ...)
SvaraRaderaKuriosa. Hoppas du hittar saxofonisten.
Maria
Ååå, beklagar verkligen förlusten av din pappa Helga!
SvaraRaderaRK
Så klart ni ska ha en saxofonist på begravningen! Jan Garbarek kanske inte är ledig, men annars spelar han rakt in i himlen, oavsett om man tror på den eller inte.
SvaraRaderaJag kan också bekräfta att sjukdomsminnena bleknar och ersätts av minnena av personen som den var i sin krafts dagar. Jag upplevde det väldigt tydligt med båda mina morföräldrar, som hann bli gamla och allt sämre under flera år. För mig blev de särskilt levande när jag var ensam på platser där jag varit mycket tillsammans med någon av dem.
https://www.youtube.com/watch?v=ZOmPOfaOx1U
SvaraRaderaDet var så tråkigt att läsa - beklagar verkligen och har tänkt på dig mycket. Ville också säga att jag tycker du har varit beundransvärt klarsynt och ärlig genom hela denna process, tack för att vi fått höra. Nu är ju förstås tomheten och saknaden gigantisk. Men du kan förhoppningsvis vila i att du fanns där (till mer än 100 %) under hela tiden för din pappa, ni hann tala och att inget liksom lämnats osagt, och att du hjälpte honom på alla sätt som var möjliga. När min svärmor gick bort för några år sen blev hon så hastigt sjuk (propp) och överlevde i och för sig två veckor efter det, men vaknade aldrig upp. Så på ett sätt hann vi ju ta farväl, men ändå inte. Så jag hoppas att du kan vila i det och att det kanske underlättar sorgeprocessen. För övrigt - håller helt med om att musiken är otroligt viktig, det låter fantastiskt. Tror också på så vis att begravningen kan kännas läkande. Varma hälsningar Mimmi
SvaraRadera