2015-10-18

Söndag

(Sjukt ointressanta titlar på inläggen nuförtiden. Ja förutom citatet igår dårå, stilpoäng till den som spikar det.)

Jo, jag var lugn och glad igår kväll. Åt middag, bråkade förvisso med barnen, men blev sams, åt godis framför Downton Abbey, läste ut Röda Nejlikan och en gammal Lottabok.

Men imorse vaknade jag och ville bara dö. Känner igen känslan från andra tunga perioder, morgnarna är värst. Dessutom hade jag lyckats boka in mig på ett jävla Body balance-pass som jag egentligen inte ville gå på.

Träningen just nu är ett eget kapitel. Jag längtar efter att träna igen, jag saknar avkopplingen och kicken det ger. Gudarna ska veta att jag skulle behöva båda delarna just nu. Men jag varken hinner eller orkar. Dessutom är jag fortfarande smått förkyld.

Kanske är det helt idiotiskt att ens tänka på träning i nuläget. Men hur som helst har jag framhärdat i att försöka pussla in en eller ett par lugna pass i veckan. Pilates och yoga eller sånt, sånt som jag hittills har tyckt var ganska värdelöst, men som så många andra tycker är bra så det måste det ju vara det är väl bara jag som inte fattar.

(Kören och sången brukar också ge mig avkoppling och kickar, men den har jag helt strukit från listan just nu. Det funkar inte, jag orkar inte, jag vill inte.)

I fredags yogade jag och det var faktiskt rätt okej. Igår kväll satte jag som sagt upp mig på Body balance, det har jag provat förr och aldrig riktigt gillat, det är ett flummigt konglomerat av allt möjligt... flum. Men jag hamnade på plats 32 och tänkte att det är riskfritt.

I helvete heller. Jag vaknade 58 minuter före passet det vill säga två minuter för sent att avboka till ett meddelande att jag fått plats. Då orkade jag inte pallra mig iväg och mådde istället dåligt över det.

Ja, den här utläggningen visar bara hur fånig jag är just nu. Varför bli ledsen över detta när jag annars forcerar både telefonskojare och biståndsapor?

Men resten av dagen blev okej. Vid tvåtiden kom jag till pappa, han var oerhört trött men piggnade till sedan jag kört upp honom ur sängen och gett honom glass, mazarin och en kopp te. Sedan pratade vi mer om hans barndom och ungdom, jag antecknade på datorn. Till middag fick han aprikoskräm och hönökaka med smör.

Jag vet inte om det är rätt, men just nu känns det vettigare att han får i sig något även om det är socker, fett och tomma kalorier. Riktig mat får det att vända sig i magen på honom, men han försöker tappert tvinga i sig i alla fall. Gör inte det, bad jag.

Noterade också att han börjar få svårt att ta sig ur sängen. Dags för en riktig sjuksäng kanske.

När jag lämnade honom pratade han i telefon med sin syster, det kändes bra.

Imorgon ska jag ägna förmiddagen åt att ringa läkare, både hepatologen och läkaren på vårdcentralen. Jag vill ha ett läkarintyg för närståendepeng eller åtminstone kontaktuppgifter så att jag kan få ett snabbt när det behövs. Jag vill ha remiss till ASIH redan nu, som en klok läsare påpekade är det bara en tidsfråga innan det behövs.

På eftermiddagen ska jag hälsa på pappa. Han tycker att det är roligt att berätta om sitt liv och blir inte alls trött av det. Hoppas vi hinner färdigt.


8 kommentarer:

  1. JA, det viktiga är att han får i sig något överhuvudtaget. Blir det väldigt länge med aprikoskräm och hönökakor, då får man väl ta tag i det då. Det är välkänt att svår sjukdom gör saker med aptiten, och att en dålig aptit inte blir bättre av att äta "nyttiga" saker för att man måste. Om någon säger något annat, SKIT I DEM (jag hade en nära vän som under en period av hälsofixering och socker är djävulen-hysteri ältade det förkastliga i att Onkologen matar sina patienter med glass och saft på facebook till den grad att jag till slut fräste ifrån och vi blev osams för lång tid framöver; jag fattar inte vad som har hänt med folk, all känsla för det rimliga verkar ha försvunnit ur det allmänna medvetandet). Mvh Doktorn.

    Sedan är det väl, vad det verkar, rätt vanligt att sorg/stress/ångest/överbelastning/osv pyser ut i små skitsaker; man biter ihop och styr genom kaos för att sedan gråta åt ett klipp på youtube, eller balla ur när ungarna gör något som man i vanliga fall knappt märker. Jag har ingen aning om varför det är så, men man har väl bara så mycket energi och självbehärskning, gissar jag. (Inte för att det lär spela någon roll vad jag tycker om saken, men jag tycker verkligen inte att du behöver känna dig fånig, även om jag förstår att det kanske är opraktiskt.).

    SvaraRadera
    Svar
    1. Tack för de orden Tolkia! Och vad bra att du röt till mot din vän, ibland måste man ju faktiskt göra det när folk tappar all sans och balans.

      Radera
  2. Tänk på den intet ont anande body balance-instruktören med alla sina flummiga floskler, som nu slapp utsättas för din kritiska granskning. Medan du fortfarande är förkyld ska du förstås ta det lite försiktigt med den häftiga träningen. Men om jag vore du skulle jag sedan välja de häftiga, roliga passen som du verkligen gillar att gå på. Ju mer av det som du kan och gillar desto bättre, Undvika sådant som du är tveksam till, som innehåller nya tekniska utmaningar eller övningar som ska göras ihop med andra. Det är i alla fall sådant som jag inte kan hantera när jag är mentalt låg. Riktiga fysiska utmaningar gör däremot alltid min själ väl.

    SvaraRadera
    Svar
    1. Ja, du kanske har rätt. För första gången på ganska länge är jag osäker på om jag vågar följa min devis att inte känna efter, bara köra på och lita på att jag mår bättre efteråt. Men jag kan inte riktigt bena ut om det är förkylning eller mitt psykiska tillstånd som sänker mig.

      Alltså, den här förkylningen är något i hästväg. Jag är lindrigt drabbad jämfört med pappa och O men i alla fall. Den tar fan aldrig slut!

      Radera
  3. Dietisternas Riksförbund har en sektion, dietister inom onkologi, med vad som verkar vara bra informationsresurser.
    http://www.dio-nutrition.se/index.php

    Om du orkar att stå och greja med mat förstås.

    SvaraRadera
  4. Angående maten så håller jag helt med dig och tidigare kommenterare, utifrån den begränsade kunskap jag har snappat upp från min svärmor som är dietist och har jobbat mycket med palliativ vård. Enligt henne är det, precis som du skriver, viktigast att den som är sjuk äter något; vad det är spelar mindre roll. Aptiten förändras men klarar man att få i sig någonting får man lite energi och ork (åtminstone mer än om man inte hade ätit) vilket är viktigt för måendet.

    SvaraRadera
  5. Jag har tidigare jobbat med cancerpatienter.

    Om jag bara ska ge ett råd sopp är det att undvika lättprodukter, häll gärna lite grädde i mjölken. Gör milkshake med grädde. Etc. Saker smakar ofta mindre så det kan behövas mer salt, mer smak. Men eftersom man ofta inte äter så mycket är det bra om det man äter är energitätt

    SvaraRadera
    Svar
    1. Yes! Är måttligt förtjust i lightgrejer annars. Åt pappa är det röd mjölk och Bregott som gäller. Glass, mazariner och smågodis har också en strykande åtgång.

      Radera