Och detta är ett sådant inlägg.
Jo, min syster skulle ju åka på semester i förra veckan med sin nya kärlek. I sista stund fick de ställa in resan eftersom hans barn var sjuka och han uppenbarligen inte hade någon plan B.
Under veckan var alltså syrran hemma och hoppades väl få träffa honom en del. Så blev det inte. Dagen före midsommarafton skickade hon mig ett SMS. Allt är skitkonstigt, jag behöver lite systerlig omsorg. Får jag hänga med ut till stugan ikväll?
Såklart. Hon kom, och var märkbart låg. När O och barnen var ute berättade hon varför.
Karljäveln ljuger uppenbarligen som en häst travar. Så snart han blir lite för pressad, så snart han riskerar att göra någon ledsen, upprörd, irriterad ljuger han, om stort och smått. Givetvis är han nu intrasslad bortom all reson.
Han hade ljugit om att skilsmässopappren var inskickade. Det är de nu, genom min systers försorg. (Jag: Men vill du HA det så? Är det livet ni ska leva, där du drar honom genom allt som är jobbigt?)
I november hade han sagt till frun att han ville skiljas, och hon flippade. Men flyttat ut har han ju inte riktigt gjort ännu. Nä, det är ju så bökigt med bostad. Och i julas bokade de en restresa och gav sig iväg, han meddelade min syster strax innan avgång. Jo, när jag tänker efter minns jag att hon var ganska ledsen i julas, fast jag förstås inte fattade varför. Det var innan hon berättat om honom.
Nu i veckan brast det för henne när han skickade ett SMS strax innan han klev på planet i sällskap med sin dotter. J trodde att han rest med dottern till sina föräldrar i en grannstad, för att komma bort ett slag efter den inställda semestern. Nej, istället bokade han om och tidigarela nästa veckas planerade långresa tillsammans med dottern. Vilket inte är så mycket att säga om, men varför ljuga? En liten, meningslös men solkig lögn.
(Jag igen: Men vad är det för fantasivärld han lever i, hålla på och kuska världen runt på konferenser? Med en femåring? Syrran: Jo, jag är lite rädd att han lever över sina tillgångar. Dessutom är det ju bara han som drar in pengar, frun tjänar nästan inget.)
Min syster beskrev hur hon blivit knasigare och mer kontrollerande under veckan. Så jävla needy, hela tiden hållen på halster. Leva för nästa livstecken. När får jag träffa dig igen?
Det är verkligen inte karakteristiskt för henne att vara sådan, det ser också hon. Och även han. I ett anfall av klarsyn hade han reflekterat över att alla hans kvinnor blir knäppa och kontrollerande, kanske är det något han gör? (Jag: NO SHIT!?! Är du verkligen helt säker på att det han berättat om frun är sant? Det kanske är han som är manipulativ, instabil och kontrollerande och inte hon?)
Ändå. Det är honom hon vill ha, och hon fattar inte varför. Hon grät, och jag tröstade så gott jag kunde. Gråt en stund så känns det bättre.
Lite fattar jag varför när hon beskrev hur de träffades. Han är snygg och charmig (jag har sett foton och tänkte bistert att han är typen som vet att han är snygg också) och karismatisk. Fantastiskt duktig på sitt yrke. Han är säkert typen som kan rikta sitt strålkastarljus på en så att man blir bländad. Klinikens rockstjärna kliver ner från scenen och går fram till henne och säger att han drömt om henne i åratal, beundrat henne på avstånd, han minns vilken klänning hon hade på sig på en fest för flera år sedan, han blev så ledsen när han hörde att hon skulle gifta sig för fyra år sedan.
Jorå. Jag känner igen typen. Alldeles väldigt väl, när jag tänker efter. Han påminner ju om styvfar! Briljant yrkesperson, charmerande. Men helt jävla oförmögen att rådda sina egna eller andras känslor. Plus rejält konflikträdd.
Syrran fnissar när jag säger det. Hon är inte särskilt lik sin far, i alla fall inte i de avseendena. Hon är rakryggad och stark och insiktsfull och jag är egentligen inte det minsta orolig för henne.
Men Karlfan vill jag sparka på smalbenen, eller någon annanstans.
Du kan gissa vad min kommentar blir, va? Köp Djävjulsdansen och ge den till henne. Ja, författarna är brudiga och den är lite käck och pladdrig, men också oerhört matnyttig. Handlar mycket om att upprepa mönster. Kanske alldeles för populärvetenskaplig för nån som läst medicin "på riktigt", men jag är ju också rätt smart, och jag fick ut massvis av att läsa den. Min dotter ska INTE bli kär i nån som påminner om hennes pappa när hon blir stor. Om jag får bestämma.
SvaraRaderaÅh blä vilken man :-(. Hoppas din syster inte blir alltför tilltufsad innan hon kommer till insikt om hur hon verkligen vill ha sitt liv. Tur att hon har dig!
SvaraRaderaAjajaj, hon kommer aldrig att bli lycklig med honom. Man vill inte ha en lögnare. Det blir aldrig bättre. Tro mig, jag har testat. Det enda bra såhär i efterhand är att jag verkligen uppskattar mannen jag träffade efter lögnaren.
SvaraRaderaGÖR. SLUT. Jag har också en syster, som är rakryggad, stark och stolt, snarast lite för mycket för sitt eget bästa. Hon träffade också en fantastisk kille, som, visade det sig efter ett tag, inte var så fantastiskt när allt kommer omkring. Det var inte riktigt den här problematiken, men tillräckligt närliggande. Efter ett tag var det inte mycket kvar av det rakryggade, starka och stolta. Jag fick, under ett av våra många samtal där jag mer eller mindre försökte övertala henne att göra slut, veta att om hon gjorde slut skulle det kännas som om hon kastat bort år av sitt liv till ingen nytta, som om hon misslyckats med att fixa ett bra förhållande med en fantastisk kille. Så mycket för den styrkan och stoltheten.
SvaraRaderaJag tror inte att det spelar så stor roll hur tuff man är i vanliga fall när man hamnar i det här läget; till slut nöts man liksom långsamt ned. För en utomstående är det uppenbart att det här aldrig kan gå bra; han VILL ju inte "göra färdigt", han vill äta kakan och ha den kvar; frun hemma i orubbat bo och älskarinnan trånande vid sidan om. Evigt osäker, evigt tillmötesgående. Det är säkert inget han explicit tänker ut, men det är ju så han agerar.
Gud; jag önskar att jag hade ett bra råd att ge, men det har jag inte. Annat än GÖR SLUT, hur det nu skall gå till. Man är värd att leva med någon som får en att må bra, och som stöttar en; man behöver inte leva tillsammans med någon som gör att man behöver stöttning av andra.
Konflikträdd är ju f.ö. ett vänligt sätt att uttrycka sig. Jag (som kan kosta på mig att vara jobbig eftersom jag är en utomstående) skulle säga bekväm.
RaderaAmen till vad ovanstående skriver.
SvaraRaderaMin mor lämnade min far för en liknande spelevink. Det slutade inte bra.
Och du borde nog lösenordsskydda texter som denna.
SvaraRaderaJa, jag borde väl det. Fast då måste jag byta blogg.
RaderaFor what it's worth, jag har ändrat en del detaljer. Ålder och kön, typ. Karlfan är i själva verket en egocentrisk kvinna i 50-årsåldern med tonårsbarn. Jaså, den trodde ni inte på?
RaderaJag bytte från Blogger till Wordpress eftersom jag ville lösenordsskydda och det gick relativt smärtfritt att exportera alla inläggen. Dock försvann all media så det fick jag lägga till i efterhand men jag kanske bara hade otur?
RaderaPrecis, det funderar jag på att göra också. Ska bara....
RaderaJag vet inte vad jag ska säga... MIN syster var tillsammans med en man som ljög..en gång skulle han åka till sina föräldrar över helgen, de bodde i grannstaden. Syrran tog emot honom när han kom hem igen på söndagen. Hans väska hade dock klara tecken på att ha varit ute och flugit;karln hade mörkat en utlandsresa till en kvinnlig vän (?) och han hade alltså glömt ta bort den där taggen man får vid incheckningen. Sju år senare är syrran fortfarande ihop med honom. Jag vet inte om han ljuger bättre nu (och kommer ihåg att sopa igen ALLA spår) eller om han faktiskt insett vad som verkligen är viktigt men de verkar faktiskt lyckliga numera...
SvaraRaderaKram, Amatea
Psykopat?
SvaraRaderaTolkia skriver det bra. Ju mer man satsar, precis som din syster gör, desto mer övertygar man sig själv om att han är värd att satsa på (för varför skulle man annars satsa, liksom) och desto svårare blir det att kasta bort alltihop och gå. Det blir som spelmissbruk - att försöka spela igen förlorade pengar. Och det är jäkligt svårt att resonera bort eftersom det inte är resonemanget som saknas utan känslorna som inte är med på det hela. Min kära Singelväninna håller ju på med precis samma sak - sedan LÄNGE.
SvaraRaderaKanske du skulle kunna sätta Lena Anderssons senaste, Utan personligt ansvar, i händerna på din syster? Den handlar ju om en liknande situation (och är dessutom svinbra).
Tack för era kommentarer!
SvaraRaderaPrecis, det är som ett spelmissbruk och det är inte rationellt på en fläck. Det ser hon ju själv, och uttrycker också. Hon har sagt att hon är frustrerad över att de inte ens har passerat gå, liksom. Hon har aldrig fått prova att ha en vettig relation med honom. Vi har pratat om att hon måste göra en tidplan. Om inte A har hänt före vecka X så ska hon göra B. Typ slut.
Först rörde jag ihop Lena Anderssons böcker och tänkte på den första, Egenmäktigt förfarande. Den hade jag nämligen med mig som reselektyr till Berlin förra året men först syrran och sedan mamma la vantarna på den. Utan personligt ansvar handlar ju om en liknande situation, ja.
Vi har också pratat om att syrran borde läsa Suzanna Dilbers Dubbelexponering, men hon har inte riktigt orkat :-(
Frågan är ju (som du också ställer i början av inlägget) vilket "A" som egentligen skulle kunna motivera att hon inte gjorde "B" (typ slut). Han vill uppenbarligen inte skilja sig från sin fru (hon fick tvinga honom att skicka in papperen), han ville uppenbarligen inte umgås med henne under julen, han vill uppenbarligen inte åka på semester med henne. Han vill uppenbarligen inte ha en vettig relation med henne, som du uttryckte det i inlägget, för om det var vad han ville så hade han tagit åtminstone NÅGOT ENDA steg för att få det. Vilket han ju då inte har. Det är ju mycket bekvämare att ha det som han har det nu; hustrun lugn och nöjd, fullt umgänge med sina barn, en beundrande älskarinna at his beck and call. Frågan är hur många gånger A inte skall hända för B (det händer ju nu, hela tiden, vad det verkar) och OM nu A skulle hända för att hon själv med våld genomdriver det - vill hon ha det hon då kan få? Man kan ju liksom fundera över vad han gör med sin fru just nu, liksom. Vad är sannolikheten för att en person som beter sig som Karlfan gör nu skulle bete sig väl i nästa relation?
RaderaJag vet att jag låter hård nu, Jag vet också att det är svinsvårt att bryta upp till och med från något som suger, särskilt när man lagt så mycket tid och energi på att få det att funka. Och att det gör oerhört ont att inse att det man så gärna vill inte går att få. But seriously; min syrra var värd så mycket mer, och din syrra är också värt så mycket mer. Alla är värda så mycket mer än det där.
Jaa! Är ikväll ganska beklämd efter ett samtal med syrran. Jag håller helt med dig i det du skriver, men det är som att det inte går att nå fram till henne riktigt. Hon vill inte göra slut med honom, helt enkelt. De förståndigheter hon säger, som att hon med förnuftet vet precis vad hon borde göra, det säger hon för att lugna sin oroliga omgivning. Vi är många som ser och oroar oss.
RaderaFör första gången på väldigt länge blev jag arg på henne idag, kände jag. Fast det sa jag inte.
Din syster har antagligen läst grundläggande inlärningspsykologi en gång?
SvaraRaderaJag hinner inte lägga ut texten själv så jag citerar från den första relevanta populära text jag hittade, som inte handlar om opålitliga kardjävlar, men det spelar ingen roll.
http://www.pbs.org/wnet/need-to-know/opinion/e-mail-obsessive-disorder-or-what-i-learned-about-myself-from-rats/3051/
I think it has something to do with what the behavioral psychologist B. F. Skinner called “schedules of reinforcement.” Skinner used this phrase to describe the relationship between actions (in his case, a hungry rat pressing a lever in a so-called Skinner box) and their associated rewards (pellets of food). In particular, Skinner distinguished between fixed-ratio schedules of reinforcement and variable-ratio schedules of reinforcement. Under a fixed schedule, a rat received a reward of food after it pressed the lever a fixed number of times — say 100 times. Under the variable schedule, the rat earned the food pellet after it pressed the lever a random number of times. Sometimes it would receive the food after pressing 10 times, and sometimes after pressing 200 times.
Thus, under the variable schedule of reinforcement, the arrival of the reward is unpredictable. On the face of it, one might expect that the fixed schedules of reinforcement would be more motivating and rewarding because the rat can learn to predict the outcome of his work. Instead, Skinner found that the variable schedules were actually more motivating. The most telling result was that when the rewards ceased, the rats that were under the fixed schedules stopped working almost immediately, but those under the variable schedules kept working for a very long time.
Så funtade är vi alla däggdjur. Om vi har lärt oss att ett visst beteende oregelbundet och oförutsägbart ger oss den önskade belöningen är vi mycket mer benägna att fortsätta med beteendet också när vi inte belönas. Långt bortom den sista belöningen vi har fått fortsätter vi att hoppas och försöka. Det är därför sådana här situationer är så fatala.
Jamen just det, råttexperimentet! En klassiker, och så väldigt talande.
SvaraRadera