2014-11-27

Mamma och jag. Och styvfar. Igen.

Jag tänker. Mycket. På mammas och min relation. På hur det kommer att bli nu.

Min syster stannade hos mamma i några dagar efter styvfars död, och det var skönt att veta. Jag ringde dem och messade min syster dagligen och frågade hur de mådde. Sista kvällen hon var i Göteborg kom en motfråga via sms: Men du då, hur mår du, är du ledsen?

Nej, det är jag ju inte. Jag är inte ett dugg ledsen. Vad är jag? Lättad. Berörd. Orolig. Rentav lite rädd. Förväntansfull. Fast mera rädd. Nej, snarare nervös. Nu närmast för helgen, imorgon flyger Q och jag till Göteborg för att hälsa på mamma. Det var länge sedan sist.

Jag behöver tänka rätt ordentligt för att få ord på känslorna, för att göra dem begripliga. Som vanligt får jag pusselbitar från kloka människor i omgivningen.

Ett par dagar före styvfars död var jag och min syster och klippte oss. (Han är dyr, den älskade frisören, men han är värd varenda krona. Förutom det självklara att han gör mig snygg i håret blir samtalen alltid viktiga och intressanta, och som om inte det vore nog bjöd han på champagne också.)

Sin vana trogen frågar han hur vi mår och vad vi tänker på, och samtalet halkar ganska snabbt in på styvfars förestående död. Min syster beskriver mammas vakande vid dödsbädden, och jag säger att det är totalt omöjligt att få henne att prata om eller tänka på något annat, hon är helt fixerad.

Han möter min blick i spegeln och säger med sin vanliga befriande rättframhet: Du är verkligen trött på det här nu. Du låter svartsjuk.

Visst är jag svartsjuk, medger jag utan omsvep. Jag känner mig som så många gånger förut åsidosatt av mamma. Mindre viktig. Jag passar på att fråga min syster om hon någonsin känt så.

Hon funderar en stund och svarar nej. Det är märkligt att det alls blev folk av mig, säger hon sedan, för pappa gav mig ju allt jag pekade på. Jag minns verkligen känslan från min tidiga barndom, att vilja ha något och veta att jag skulle kunna påverka pappa utan vidare.

Under de följande dagarna tänker jag vidare på svartsjuka och begriper plötsligt att den förklarar ganska mycket i min relation till mamma. Varför jag så ofta blir irriterad när hon engagerat pratar om sina resor eller för den delen om mina kusiner. Jag har trott att min irritation kommer sig av att jag upplever att hon avkräver mig en entusiasm jag inte känner, en bekräftelse jag inte kan ge henne.

Men det är ju svartsjuka, helt enkelt. Jag känner mig åsidosatt, undanskuffad, oviktig. Nu som då. Därför låser jag mig. Det förklarar också den känsla jag har av att vilja vara lite ogin mot mamma. Jag vill inte ge henne något. Jag vill inte öppna mig för henne.

"Det är som att vi dras in i en maktkamp ideligen. Jag märker att jag inte är helt rak och ärlig mot henne, inte helt schysst heller. Vissa saker vill jag inte ge henne. Jag håller på mig, ransonerar mig, min ömhet, min värme. Jag tycker inte om att vara sådan, det retar mig, jag vill kunna vara sann. Vara jag."

(Citat från detta blogginlägg.)

Polletten trillar ner och jag känner att jag kan förlåta mig själv för det här. Hur patetiskt det än kan verka att vid snart 45 års ålder längta efter mammas kärlek, så är det ändå begripligt. Har man blivit övergiven är den naturliga reaktionen att skydda sig, att hålla på sig, att ransonera sig.

Tack och lov att jag inte är sådan i andra relationer. Det har jag varit, när jag var ung. I kompisrelationer, de som i tonåren kändes som om de var på liv och död. I relationen till kusin.

Men aldrig till pappa. Och aldrig till O, som stormade in i mitt liv och mitt hjärta när jag var tjugoett år. Och aldrig, aldrig till mina barn, de som kommer mig närmare än någon annan. Där är jag öppen och sann, där är jag mig själv.

Den förväntan jag känner nu är förstås att jag hoppas att mamma ska vara annorlunda nu när styvfar är borta. Inte så uppslukad. Ha tid för mig. Se mig, engagera sig i mig, och mina barn.

Inte särskilt realistiska förväntningar, därav oron och rädslan. Förmodligen kommer jag att bli besviken igen.

Jag grubblar lite till, tänker på det syster berättat att mamma sagt om styvfars svartsjuka. Att han var svartsjuk på andra än mig, att det präglade deras relation. Tänk att jag inte begripit det tidigare.

Tänk om det var det allting handlade om. Deras relation. Tänk om det inte alls hade något med mig att göra.

Jag tänker på hans liv, den del av det som jag delade, så som jag uppfattade det. Jag minns knappt något från skilsmässan, men jag har tydliga minnen av vår tid i USA, som började då jag var sju år.

Jag tror att vi hade det bra då. (Förutom att jag längtade förfärligt efter pappa förstås.) Jag tror att de var lyckliga. Det var ett äventyr. Styvfar gästforskade, som han gjort vid några tillfällen tidigare, och fixade jobb åt mamma också. Vi bodde i en liten lägenhet, så liten att jag faktiskt inte hade eget rum under den första terminen, men jag minns inte att det störde mig särskilt. Däremot minns jag brevet mamma skrev under sommarlovet, att nu hade vi fått en större lägenhet där jag skulle få eget rum med en våningssäng.

Styvfar var brunbränd och mörkhårig och stilig, såg inte alls ut att vara sextio år, snarare dryga fyrtio. Han löptränade jämt. De åkte på spännande resor tillsammans när jag var hemma hos pappa i Sverige. Kryssning i Karibien. Kalifornien och Mexiko, då var också jag med.

Sista året var det bara mamma och jag, styvfar reste hem. Det var en mycket lycklig tid. För första (och enda) gången hade jag mamma för mig själv. Hon dejtade andra under den här tiden, vilket både jag och styvfar visste om. En av dejterna ville att hon skulle gifta sig med honom och att vi alla tre skulle flytta till Kanada. Mamma frågade mig och jag sa att i så fall flyttade jag hem till pappa.

Jag vet inte om det var det som avgjorde saken, i alla fall flyttade vi tillbaka till Sverige och ihop med styvfar och mamma blev gravid och min syster föddes. Första tiden, hur var den? Bra, tror jag. Men styvfar hade svårt att vänja sig vid pensionärstillvaron. Och mamma var inte heller lycklig. De slutade resa tillsammans. Så småningom accelererade styvfars missbruk.

(Flera år efter vår fria tid i USA frågade jag oroligt mamma om styvfar kände till H, som mannen från Kanada hette. Jag ville inte bära på en hemlighet. Min lättnad var stor när hon förklarade att styvfar kände henne som ingen annan, han visste alla hennes hemligheter. Efter det samtalet har jag trott att deras relation var öppen och förtroendefull. Själv var han nämligen en riktig casanova, åtminstone innan han träffade mamma. Men nu begriper jag att det inte alls var så det var. Öppet, jo pytt. En förljugen öppenhet i så fall. Inget med styvfar var någonsin öppet. Konflikter skulle bäddas ner och kapslas in. Känslor pratar man inte om, bara de vackra och högstämda.)

Ungefär i samma veva gick hans och min relation åt helvete. Fast exakt hur det var, och vad som hände, kan jag inte redogöra för, jag vet helt enkelt inte. Vad det än var så var det outtalat och subtilt.

Jag har antagit att det hade med mig att göra, att jag blev utmanande och hotfull när jag inte var barn längre utan tonåring. Fast det stämmer ju inte, jag var en sällsynt foglig och lillgammal tonåring. (Undrar varför?)

Jag har tänkt att det hade med min systers ankomst att göra, att det blev övertydligt hur lite styvfar brydde sig om mig när han fick en egen dotter, tillsammans med sitt livs kärlek dessutom.

Men att orsaken enbart skulle finnas hos honom, det har jag tidigare inte tänkt på. Att det kanske var han som var olycklig, konfliktfylld, svartsjuk, rädd att förlora sin hustru, och att han tog ut det på mig. Jag har inte sett att vi ju faktiskt hade en fungerande relation så länge han mådde bra, så länge de hade det bra. Men att det sedan hände något, som förmodligen inte hade med mig att göra.

(Hur kan jag egentligen ha trott det? Hur kunde jag missa styvfars svartsjuka och fixering vid mamma? Som han pysslade om henne när hon var gravid, jag minns att han köpte äpplen åt henne, särskilda äpplen som jag inte fick äta av. Och jag vet ju mycket väl att hans andra döttrar var sura på honom för att han favoriserade min syster framför dem. Att han var en usel morfar åt deras barn, de hade inte fått en enda födelsedagspresent om det inte varit för mamma, som å andra sidan hade järnkoll.)

Ännu en pusselbit lägger sig till rätta med en liten smäll när jag föreställer mig begravningen. Plötsligt vet jag att jag inte vill gå fram till kistan som närmast sörjande tillsammans med mamma och min syster, eller med styvfars andra barn. Jag tillhör inte den kretsen.

Jag har en egen familj nu. En familj som jag gått genom eld och vatten för att få. Och som aldrig förr begriper jag varför det var så viktigt. En egen familj där min tillhörighet är självklar och oantastlig. En familj där vi inte delar gener med varann men älskar varann ändå.

Det är en seger. Jag har gjort det styvfar aldrig kunde. Jag gör det mamma inte kunde.

13 kommentarer:

  1. Alltså, vad du skriver BRA! Så otroligt eftertänksam, imponerad över ditt "pusselläggande" och klarsynthet.


    Jenny (ja, samma...)

    SvaraRadera
  2. Instämmer helhjärtat med Jenny ovanför!

    SvaraRadera
  3. Oj! Det här var ett viktigt inlägg. Måste läsa om. Inte ikväll. (För mycket vin... förlåt. Vet ditt förhållande till drickande människor. Är själv dotter till en.)

    Oh, dessa mänskliga relationer. Tack för att du skriver, kära du!

    SvaraRadera
  4. Sterk lesning! Takk for at du deler - du skriver så klokt og jeg kjenner at jeg blir sterkt berørt. Igjen: takk!

    SvaraRadera
  5. Ja, jag förstår vad du menar, vilken seger! Fantastiskt bra skrivet. Hälsningar Johanna

    SvaraRadera
  6. Känner igen en hel del hade en liknande relation med min pappa som du har med din mamma. Tack för att du skriver!

    SvaraRadera
  7. Instämmer med alla ovan.

    Yrsa Stenius skriver i sin bok om taxar att sorgen efter ett djur är så rak och enkel, fri från alla de paradoxer som finns i sorgen efter människor. Din styvfars död ter sig som precis raka motsatsen. Mest kanske för din mamma; du ser ju så klarsynt att det här är mer än överspelat för din del.

    SvaraRadera
  8. Tack själva! Det hade inte varit lika roligt att skriva utan era tillrop.

    Ullah, hihi. Det är dig väl unt. Jag dricker faktiskt också vin ibland.

    Jag känner igen observationen att det är lättare att sörja ett djur än en människa. Överhuvudtaget är det ju lättare att sörja ju färre konflikter man hade. Fast ibland blir man klar ändå. Jag undrade många år i förväg hur pappa skulle ta farmors död, vet inte hur många gånger han pratat av sig sin ilska och frustration med mig efter att ha pratat med henne. Men de sista åren måtte de ha hittat till någon sorts försoning. Han var helt färdig med henne när hon dog.

    Jag sitter vid köksbordet nu med en kopp kaffe och laddar mentalt. Väskan är packad, om bara några minuter ska jag gå till skolan och hämta Q och sedan åker vi till flyget. Det känns lite nytt och högtidligt på mer än ett sätt. Att resa till mamma nu när styvfar är död, förstås. Men också att resa med min store pojke, bara han och jag.

    /Helga

    SvaraRadera
  9. Så fint och väl beskrivet i alla sina nyanser!

    Maria

    SvaraRadera
  10. Tack för att du skriver vill jag utbrista efter detta. Du drar slutsatser och analyserar själv som om du bearbetat detta i terapi ett halvår. Ha en skön tur med storsonen. Stella

    SvaraRadera
  11. Nu har jag läst ordentligt och är så glad för att ha fått läsa.

    SvaraRadera
  12. Instämmer med alla andra!

    SvaraRadera