2014-10-16

Koncentration

Suck. Jag hade tänkt titta på Aktuellt och sedan gå och lägga mig tidigt, istället hetsäter jag Läkerol och bloggar. Jag borde förmodligen sova på den här saken, men jag vill få den ur mig.

Idag var O på utvecklingssamtal för Q i skolan. Först skulle jag ta det, men råkade dubbelboka med ett möte jag måste leda på jobbet, ett möte jag var nervös för. (Ett möte som gick riktigt bra enär företagets störste surpuppa blev en halvtimme försenad till det och därmed blev sådär tämligen desarmerad. Efteråt var jag på gott humör. En och en halv timme senare var jag på dåligt humör, hela den tiden tillbringades nämligen i bilkö. Och inte blev jag gladare av att höra om utvecklingssamtalet.)

Fröken säger att Q är alldeles för okoncentrerad. Han blir långt efter de andra i uppgifterna. När B ropar hans namn och vill busa tappar han koncentrationen direkt, fast han vet att han borde jobba. Och det fina pennfacket med många pennor i olika fack som vi köpte åt honom på Disneyland, som han blev så glad för, det får han inte ha i skolan på ett tag, för han och kompisarna sitter och grejar så mycket med det istället för att jobba. Hon ville att vi skulle prata hemma och sedan boka ett nytt samtal med henne.

Min första reaktion är med ryggmärgen. Oj, hjälp, fara! Man MÅSTE sköta skolan. Man MÅSTE göra det som fröken säger. Det är skolflickan Helga som ropar så det skallar, och hon har en hel kör av duktiga flitgrisar bakom sig.

Min andra reaktion är lejonmammans. Ge fan i att tassa på min unge!

Sedan försöker jag sansa mig och hitta någon sorts balans, och jag förhör O om vad fröken sa egentligen. (Q är praktiskt nog inte hemma så vi kan prata ostört.)

Alltså, koncentration är inte hans starka sida, säger O, det ser vi ju hemma hela tiden, och jag håller med. Men också. De är tjugonio ungar i klassen varav flera kända bråkstakar. Ja, man ska göra sina uppgifter men det måste finnas rimliga förutsättningar för det också. Som att inte bli störd av någon som vill busa. Vi har ju sedan tidigare ett högst måttligt förtroende för läraren, men vi håller inne med vår kritik eftersom vi ser hennes entusiasm och engagemang. Q och hon tycker verkligen om varandra. Han hör till hennes favoriter. (Men ska en lärare alls ha favoriter?)

Vad menar hon med halka efter, frågar jag. Jo, de hade tittat i pärmar och skrivböcker och det var tydligt att Q ger upp bokstavsplitandet efter en kort stund och leker istället. Ja, det är ju att halka efter. Men å andra sidan, om han läser bra, förstår matten bra, har bra ordförråd och är hyfsat allmänbildad (häromdagen bad han mig förklara vad Vänsterpartiet står för, en uppgift som brydde mig rätt rejält) - är inte det viktigare än att fylla ett papper med bokstäver?

Både O och jag vacklar. Å ena sidan förstår jag honom, säger O. Uppgifterna hon visade såg skittråkiga ut helt enkelt, och jag minns så väl känslan, jag var ju precis likadan.

Å andra sidan vill ingen av oss vara en hopplös nutidsförälder som lägger all skuld på läraren. Vi ser ju också de här dragen hos Q. Men visst kan han koncentrera sig - på det han tycker är roligt och meningsfullt.

När jag har nattat pojkarna känner jag mig lite ledsen. Under förra skolåret var jag rejält bekymrad över att Q tyckte skolan var tråkig. Sedan han började tvåan har han enligt egen utsaga tyckt det var mycket roligare. Och så kommer det här.

I helgen ska vi prata med Q om saken. När vi är utvilade och färdigtänkta. Men vilken ingång vi ska ha på samtalet, det vet jag inte riktigt ännu. Förslag mottages gärna. Att presentera det som fröken gör, att problemet är hans bristande koncentration, det är jag tveksam till. Med vad är problemet? Att han kommer efter? Att han inte gör det han ska? Eller ska han få formulera problemet själv?

12 kommentarer:

  1. Jag känner igen mig själv, i samma ålder. När jag gick i tvåan kom jag också efter, som det hette. Jag tröttnade på mina uppgifter, slutförde dem inte. Jag hjälpte hellre andra elever med deras jobb än att göra mitt eget. Jag tyckte det var skittråkigt att skriva samma bokstäver om och om igen, att öva på hur de skulle se ut. Och jag tyckte det var meningslöst att göra skrivuppgifter av typen "namnge alla djuren i den blåa korgen". Men jag kunde, det var inte alls där problemet låg. Jag hade lärt mig läsa redan som fyraåring och skriva inte så långt därefter. Klart att jag behövde öva, men inte på det sättet de flesta andra i klassen behövde. När jag fick skriva sagor, eller berätta om vår katt, eller liknande var det inga problem alls. Jag fick inte de utmaningarna och den stimulansen jag behövde i standardövningarna, och det är väl inget att förvånas över att jag lätt tappade fokus och koncentration då. Se om det finns uppgifter som Q har lättare att fokusera på, har de något gemensamt? Och fråga honom om vad han tycker och hur han upplever uppgifterna. "Tråkigt" behöver inte alls betyda lathet, det kan faktiskt betyda precis tvärtom!

    SvaraRadera
  2. Finns det inget utvecklingssamtal som Q själv deltar i?

    När det gäller att ta upp frågan, alltså, så vore det naturliga ju att han också hör läraren säga det. och att ni sedan har ett samtal med honom när ni frågar vad han tänker om det som fröken sa.

    Allt annat verkar onödigt konstigt tycker jag.

    SvaraRadera
  3. Jodå, Q var själv med på samtalet. Vi var trötta ikväll, och Q kom sent hem från en playdate hos en kompis så vi valde att skjuta upp allt prat om detta. Men förstås ska vi fråga honom vad han tänker. Fast jag misstänker starkt att han inte kommer att svara så värst mycket på det.

    Men bara det, att man vid ett samtal där barnet är närvarande, använder termer som koncentration, mentor (läraren är det som avses), målbilder osv, får mig att rysa. Det är så påklistrat tillkrånglat alltihopa, det som borde kunna vara rätt enkelt.

    SvaraRadera
  4. Hej! För mig låter det som att ni vacklar mellan att Q är okencentrerad eller uttråkad/problem i skolmiljön. Om det är det senare är det svårt att tänka sig att läraren ska se det, om det är det första undrar ni så klart i vilken utsträckning - söka hjälp utsträckning eller prata med Q utsträckning? Samtalet har inte gjort er klokare. Spontant tänker jag att man skulle vilja vara med och observera för att skaffa enegen uppfattning. Har ni möjlighet att ta ut ett par föräldradagar var och vara med i skolan? Om ni inte kan släppa oro över ifall Q har ett problem tycker jag att ni ska begära att skolpsykologen utreder. En utredning kan leda till att psykologen konstaterar att han inte har problem men att läraren behöver handledning. Eller att Q har behov av extra stöd med detta och att läraren behöver handledning....

    SvaraRadera
  5. Går det att med hjälp av fritidspersonal/elevassistenter dela klassen då de ska sitta och göra tyst eget arbete? Då kunde man se till att de som gärna avbryter varandra inte sitter nära varandra.
    Q är ju en smart kille förstår jag. Går det att förklara för honom att de tråkiga uppgifterna nu är grunden för att kunna göra annat sedan? Bygg med lego eller kapla och visa att med för få bitar i grunden blir det ett vingligt torn?

    SvaraRadera
  6. Tack för kommentarer och input!

    Precis, vi vacklar mellan

    a) har Q problem och isåfall hur stora: a1) söka hjälp a2) prata med honom

    och b) problemet ligger huvudsakligen i skolmiljön.

    Jag begriper ju att det förmodligen inte finns ett entydigt svar, eller snarare att svaret ligger någonstans däremellan.

    För ja, Q är okoncentrerad och framför allt egensinnig. Jag behöver fundera mer över vad som motiverar honom.

    Men också ja, skolmiljön är problematisk. Både O och jag har varit med och tittat, under förra läsåret, och såklart borde/ska vi göra det igen. Vi slogs båda av att det är ganska stökigt och att läraren tidvis har stora problem med att hålla ordning. I klassen finns 2 eller 3 barn med diagnoser inom autismspektrat, två barn som är relativt nyanlända i Sverige och utöver detta minst 2 kanske 3 barn som mig veterligen inte har fastställda diagnoser men som uppenbarligen stör ordningen på ett mycket flagrant sätt. Q har ju ögonen med sig och berättar ibland valda interiörer.

    "När M1 blir så där arg och sparkas måste fröken och fritidsfröken lyfta ut honom. Då ropar fröken alltid Akta ryggen, akta ryggen! Vems rygg menar hon, mamma?"

    "Fröken säger alltid att vi inte ska ta hänsyn till M2, vi ska inte titta på honom och ge honom uppmärksamhet, för då sätter han igång och bråkar. Men N, hon gör alltid det i alla fall, hon tittar på M2 och skrattar och då börjar han alltid bråka."

    M1 och M2 och N är namn som från dag 1 i förskoleklassen har förekommit i Q:s rapporter om barn som stökar, bråkar och trotsar.

    Fan, jag blir arg när jag skriver det här. Det känns som att skolan inte tar sitt ansvar att skapa en vettig arbetsmiljö för ungarna utan istället lägger hela ansvaret på en omogen lärare som i sin tur kräver att en åttaåring (Q alltså) själv ska ta ett alltför stort ansvar för sin koncentration.

    SvaraRadera
  7. Det går ju att vända på sättet som ni tar upp det med Q på också, så att det handlar mer om situationen (om det ofta är så att han blir störd) än om honom.

    SvaraRadera
  8. Våga lita på din/er magkänsla!
    Ulrika

    SvaraRadera
  9. Och vad tror du att "prata" med Q leder till? Det Q kan bidra med i samtal är förhoppningsvis en beskrivning av hur han har det i klassrummet, kanske också vad han tror kan hjälpa honom att bli mindre störd. Om han vill bli mindre störd d v s. Låt Q berätta och vara involverad i att tex välja mellan två lösningar (o sedan utvärdera dem). MEN min mycket bestämda åsikt är att detta är ett vuxenproblem som föräldrar och skola har ansvar för att lösa tillsammans.

    Samtal i största allmänhet hjälper inte barn med koncentrationen och / eller svårigheter med impulskontroll. Det är så lätt att hamna i skärp-dig och tjat-diket och det stärker inga barn, snarare tvärtom. Varenda specialpedagog och skolpsykolog bör vet hur man skapar bättre struktur och hur stöd kan sättas in stegvis, utvärderas och trappas upp efter behov. Här kan ni föräldrar läsa på och pusha skolan.

    Tycker du & O gör rätt som blir "drabbade" och tar det på allvar. Q behöver ert stöd, inte i första hand krav.


    Maria

    SvaraRadera
  10. Mitt barn tillbringademånga lektioner med hörselkåpor på samt ibland även en liten skärm vid sin plats, för atthon är så lättdistraherad. Sedan kan man tycka att det är hemskt att det ska behövas, men alltför många barn kan verkligen inte vara tysta eller sitta still....

    SvaraRadera
  11. Skolan är skyldig att anpassa undervisningen efter varje elev, fråga Q vilka lektioner som fungerar bra och varför de fungerar. Utgå ifrån det ,läs om det "flippade klassrummet" finns massa saker att göra för elever med myror i brallan.om han visar att han kan en uppgift kanske han inte måste göra 10 sidor med samma sak, det kanske kan finnas utmaningar på katedern,öronkåpor för tystnad, lyssna på musik.hoppas det löser sig. Mvh pia

    SvaraRadera
  12. En nära släkting fick en ADD-diagnos i tonåren, och som han har lidit i skolan den pojken! Och som hans föräldrar önskar att de sett och sökt hjälp tidigare! Eftersom jag har sett den situationen på nära håll så tycker jag att man hellre ska utreda en gång för mycket än en gång för lite. Tycker ni att Q har svårt att koncentrera sig hemma, om han själv får välja en uppgift alltså? För tumregeln är ju annars att koncentrationssvårigheter som beror på NPF, de har man både hemma och i skolan, inte bara i skolan. Kanske kan ni ringa BUP och bara rådgöra och se vad de tycker?

    SvaraRadera