Efter en av många urladdningar

Q har just pilat ut för att leka. Efter ett bråk som inleddes med att han slog sin bror, varpå han förvisades till sovrummet, varpå han kastade ner alla sängkläder på golvet och bollade med min stegräknare mot väggen.

Igår kväll läste jag ut The Explosive Child, och konstaterade en rad saker. Att det finns grader av explosivitet, Q:s hör inte till de värre. Men visst känner jag igen mycket. En av de bra sakerna med boken är att den formulerar en rad tänkbara orsaker till att barn exploderar. I Q:s fall tror jag att det handlar mycket om inflexibilitet, bristande förmåga att backa bandet och ta till sig något annat än det han tänkt från början, samt bristande förmåga att växla mellan olika aktiviteter och sinnesstämningar.

När jag skriver detta inser jag än en gång vilka höga krav man ställer på barn. Vem gillar att bli avbruten i en trevlig aktivitet och uppmanad att omedelbart göra något helt annat, tråkigt? Vem vill inte bestämma över och själv planera sin tillvaro? Den aspekten är en av de allra bästa sakerna med att vara vuxen, jag minns starkt mina första vuxenårs berusande frihetskänsla. Frihet, inte att ägna mig åt några särskilt ljusskygga aktiviteter, bara friheten att göra triviala saker i den ordning jag ville och när jag ville.

Imorse blev Q arg när han inte omedelbart fick börja måla med vattenfärger, jag föreslog frukost först, väl vetande att hans humör sjunker snabbt om han inte äter på morgonen. Men han blev inte argare än att han förmådde ta till sig mitt förslag: om du börjar måla medan jag gör en macka, kan du då äta mackan samtidigt som du målar?

Boken beskriver tre strategier att hantera konflikter med barn: A är klassisk auktoritär föräldradisciplin (Gör nu! Som jag säger! Varför? För att jag säger det!). B är att bjuda in barnet till förhandling, att både barn och förälder formulerar sina concerns kring den rådande situationen och att man tillsammans spånar fram lösningar. C är att helt enkelt ge efter för barnets vilja.

Det låter ju enkelt, men vägen är full av fallgropar. En av de första är att vänja sig av vid att vara auktoritär. Jag tycker inte att jag har så värst mycket kadaverdisciplin inympat i mig, jag minns inte min uppväxt som sådan. Jag tror att jag oftast fick vara med och bestämma. Å andra sidan går det inte alls att applicera mina minnen på mina söners barndom. Jag var ett helt annat sorts barn, i en helt annan situation, med helt andra föräldrar.

Författaren till boken påpekar det jag också har konstaterat. Att auktoritär disciplin fungerar dåligt på explosiva barn. Ändå är många av oss så präglade av traditionella uppfostringstankar, att det är just de explosiva barnen som mest råkar ut för sträng disciplin. Totalt kontraproduktivt alltså.

Fast den största och troligen viktigaste lärdomen är det som författaren formulerar i devisen kids do well if they can. Med detta menas att ett explosivt barns utbrott inte är försök att manipulera eller jävlas, utan den enda reaktion som barnet är förmöget att ta till i den rådande situationen. Samt att det huvudsakliga ansvaret för att situationen har uppstått, liksom att lösa den, ligger på föräldern och inte på barnet.

Jag har varit inne på liknande tankar förut men inte riktigt kunnat formulera dem. Framför allt är det svårt att komma ihåg de här sakerna i stundens hetta, det är en sak att läsa klokskaperna och insupa dem i lugn och ro, en helt annan att plocka fram dem och applicera dem när man är trött, arg, trängd och stressad.

Men en sak i taget. Jag har bett min man läsa boken också.

Nu ska jag bada.