Q har just pilat ut för att leka. Efter ett bråk som inleddes
med att han slog sin bror, varpå han förvisades till sovrummet,
varpå han kastade ner alla sängkläder på golvet och bollade med
min stegräknare mot väggen.
Igår kväll läste jag ut The Explosive Child, och konstaterade
en rad saker. Att det finns grader av explosivitet, Q:s hör inte
till de värre. Men visst känner jag igen mycket. En av de bra
sakerna med boken är att den formulerar en rad tänkbara orsaker
till att barn exploderar. I Q:s fall tror jag att det handlar mycket
om inflexibilitet, bristande förmåga att backa bandet och ta till
sig något annat än det han tänkt från början, samt bristande
förmåga att växla mellan olika aktiviteter och sinnesstämningar.
När jag skriver detta inser jag än en gång vilka höga krav man
ställer på barn. Vem gillar att bli avbruten i en trevlig aktivitet
och uppmanad att omedelbart göra något helt annat, tråkigt? Vem
vill inte bestämma över och själv planera sin tillvaro? Den
aspekten är en av de allra bästa sakerna med att vara vuxen, jag
minns starkt mina första vuxenårs berusande frihetskänsla. Frihet,
inte att ägna mig åt några särskilt ljusskygga aktiviteter, bara
friheten att göra triviala saker i den ordning jag ville och när
jag ville.
Imorse blev Q arg när han inte omedelbart fick börja måla med
vattenfärger, jag föreslog frukost först, väl vetande att hans
humör sjunker snabbt om han inte äter på morgonen. Men han blev
inte argare än att han förmådde ta till sig mitt förslag: om du
börjar måla medan jag gör en macka, kan du då äta mackan
samtidigt som du målar?
Boken beskriver tre strategier att hantera konflikter med barn: A
är klassisk auktoritär föräldradisciplin (Gör nu! Som jag säger!
Varför? För att jag säger det!). B är att bjuda in barnet till
förhandling, att både barn och förälder formulerar sina concerns
kring den rådande situationen och att man tillsammans spånar fram
lösningar. C är att helt enkelt ge efter för barnets vilja.
Det låter ju enkelt, men vägen är full av fallgropar. En av de
första är att vänja sig av vid att vara auktoritär. Jag tycker
inte att jag har så värst mycket kadaverdisciplin inympat i mig,
jag minns inte min uppväxt som sådan. Jag tror att jag oftast fick
vara med och bestämma. Å andra sidan går det inte alls att
applicera mina minnen på mina söners barndom. Jag var ett helt
annat sorts barn, i en helt annan situation, med helt andra
föräldrar.
Författaren till boken påpekar det jag också har konstaterat.
Att auktoritär disciplin fungerar dåligt på explosiva barn. Ändå
är många av oss så präglade av traditionella uppfostringstankar,
att det är just de explosiva barnen som mest råkar ut för sträng
disciplin. Totalt kontraproduktivt alltså.
Fast den största och troligen viktigaste lärdomen är det som
författaren formulerar i devisen kids do well if they can. Med detta
menas att ett explosivt barns utbrott inte är försök att
manipulera eller jävlas, utan den enda reaktion som barnet är
förmöget att ta till i den rådande situationen. Samt att det
huvudsakliga ansvaret för att situationen har uppstått, liksom att
lösa den, ligger på föräldern och inte på barnet.
Jag har varit inne på liknande tankar förut men inte riktigt
kunnat formulera dem. Framför allt är det svårt att komma ihåg de här sakerna i stundens hetta, det är en sak att läsa klokskaperna och insupa dem i lugn och ro, en helt annan att plocka fram dem och applicera dem när man är trött, arg, trängd och stressad.
Men en sak i taget. Jag har bett min man läsa boken också.
Nu ska jag bada.
Mmm, känner igen en hel del.
SvaraRadera"Nu ska jag bada" är en ljuvlig avslutning på ett blogginlägg!
SvaraRaderaPS Står det något i boken om vad man gör med explosiva 48-åringar?
Vilken bra sammanfattning av boken! Tack för påminnelsen!
SvaraRaderaMaria
Vilken bra sammanfattning av boken! Tack för påminnelsen!
SvaraRaderaMaria
Jag tror jag ska läsa den. Om än jag inte har ett explosivt barn, bara ett mycket bestämt sådant. Min kan ha svårt med koncentrationen, men har inga större problem (tvärtom, ovanligt små) med förändringar och att det inte blev som det var tänkt..
SvaraRaderaDock behöver jag bli bättre på att förmedla mina planer till både stora och små i min familj och inte bara förutsätta att alla vet vad jag tänker.
Tack för lästipset! Tror att jag ska läsa boken för min egen del, jag var själv ett explosivt barn och har tagit det med mig en del märker jag och är lite rädd att det kommer att skapa ett nytt explosivt barn. Kanske kan boken ge mig några tips.
SvaraRadera