2014-06-17

Nedräkning

2 morgnar till som trötta och morgonsura ungar ska purras och förmås att äta frukost

13 dagar till att jobba innan jag får semester (okej då, tolvochenhalv)

1 vecka tills jag får nästan-semester, det vill säga får vara ensam hemma och jobba medan man och barn är bortresta

3 veckor tills jag återser Sommarön. Redan ett år sedan sist, vad fort det gick!

4 kommentarer:

  1. Jag ler åt "1 vecka tills jag får nästan-semester, det vill säga får vara ensam hemma och jobba medan man och barn är bortresta"
    under beskrivningen av bloggen som handlar "om den stora glädjen i att vara mamma till två pojkar"

    Fast jag fattar ju precis vad du menar. Ända sedan jag blev gammal nog att kunna vara ensam hemma efter skolan de dagar då mina föräldrar slutade senare har jag älskat känslan av att sätta nyckeln i dörren och veta att jag har huset för mig själv.

    Att mina tankar får löpa fritt utan att någon stör dem, att jag kan göra det jag gör till dess att jag har lust att göra något annat, äta när jag vill och vad jag vill osv osv.

    Att vara ensam på jobbet är också en liten lycka - det är därför jag så ofta jobbar lite på lördagsmorgonen på mitt kontor som ligger på gångavstånd.

    SvaraRadera
  2. Precis så kände jag också i nioårsåldern då jag äntligen fick börja gå hem själv efter skolan! För att inte tala om euforin när jag flyttade hemifrån. Jag älskade mitt sunkiga studentrum som bara var mitt. (Efter att ha delat ett lika stort rum med en annan flicka under ett års tid, på amerikanskt college, kan tilläggas.)

    Det konstiga är att jag tycker att jag får så mycket tid när de är borta. Att barnen tar tid, det är ju begripligt. Men även de kvällar som O är borta upplever jag att jag har mer tid än annars. Och han lägger sannerligen inte beslag på den, han är tämligen självgående. Det visade sig att min syster har exakt samma upplevelse nu sedan hon separerade från sin man. Det måste vara känslan att helt få rå sig själv som gör att man upplever att tiden ökar.

    "Att mina tankar får löpa fritt utan att någon stör dem, att jag kan göra det jag gör till dess att jag har lust att göra något annat, äta när jag vill och vad jag vill osv osv."

    Ja. Exakt så.

    SvaraRadera
  3. Givetvis kommer jag att vara gråtfärdig av längtan efter dem också, men det fattar ni va?

    SvaraRadera
  4. "Det konstiga är att jag tycker att jag får så mycket tid när de är borta. Att barnen tar tid, det är ju begripligt. Men även de kvällar som O är borta upplever jag att jag har mer tid än annars. Och han lägger sannerligen inte beslag på den, han är tämligen självgående. Det visade sig att min syster har exakt samma upplevelse nu sedan hon separerade från sin man. Det måste vara känslan att helt få rå sig själv som gör att man upplever att tiden ökar."

    Absolut. Jag bodde i dublett ett par år som student, och jag minns så tydligt hur jag hade den här känslan när min granne var borta en helg. Och hon var verkligen den mest lätt-att-bo-ihop med person jag bott ihop med - vi drog jämt om allt men umgicks inte mer än det nödvändiga. Ändå fast våra interaktioner var smidiga och minimala så kändes det som om jag vann rymd och tid när hon var borta!

    SvaraRadera