2013-09-18

Systersamtal

En bråkig och grinig kväll följdes av en dito morgon. Q hostar och snorar rent imponerande på morgnarna, men är helt pigg och kry på dagen. Men eftersom också jag har ont i halsen (tredje gången på lika många veckor, vad är detta?) faller jag till föga och låter honom vara hemma. En dag i lugn och ro på tu man hand, det kan vi båda behöva.

Efter att ha klarat av alla sjukanmälningar och ombokningar av möten och en snabbutryckning för att leverera glömd Y-ryggsäck med matsäck, hinner jag äntligen äta frukost och läsa tidningen. Q bygger lego och pusslar.

Gråten ligger redan på lur, av trötthet och halsont och uppgivenhet över det senare. Hur ska jag någonsin komma i någorlunda form alternativt behålla den form jag har, om jag aldrig är frisk och kan träna? Läser att Kristian Gidlund är död, och som om inte det skulle räcka, en hjärtskärande intervju i DN med en flicka vars pappa dog i Alzheimer i alldeles för tidig ålder. Mina bekymmer är futtiga i jämförelse. På lördag fyller jag fyrtiotre år. På lördag fyller Kristian Gidlund inte trettio år, som han skulle han ha gjort om han fått leva.

Q vill ringa mormor, men det är inte hon som svarar utan moster, min syster som är där på besök, och efter att ha pratat en stund räcker han luren till mig. Vi pratar i en timme, och det är så skönt. Om den fina Londonresan. Om den plötsliga återgången till vardagen. Om hemska sjukdomar, och hur bra vi har det. Om Syrien och Kongo. Om att man borde göra något. Min syster säger tankfullt att hon ibland ångrar sitt val av inriktning, hon kommer att bli väldigt duktig på hjärtinfarkter och andra välfärdssjukdomar. Men det behövs fler hjältar som kirurgen på Panzisjukhuset, hur orkar han? Syster vill ut i världen och hjälpa, men tvekar inför det praktiska. När i livet ska man göra något sådant? Och så är det ju den där jävla barnskaffarfrågan också.

Tillbaka till välfärden igen, syster berättar om styvfar, det slarvas med hans mediciner, han har varit utan antidepressiva i flera veckor, han blir tungsint och gråtmild. Ändå har han det bra. Det är ett fint och bra ställe han bor på, med engagerad personal som tycker om honom på riktigt. Han har både en fru och en dotter som är medicinskt utbildade och inte rädda för att säga ifrån och som bevakar hans intressen. Ändå blir det fel.

Jag vet nog ingen människa jag tycker så mycket om att prata med som min syster. Hon är klok och förståndig och jag känner mig alltid gladare efteråt.

Q har satt sig vid tv:n under tiden, när jag kommer upp vill han se film, så det gör vi. Men nu är det dags för lunch.

5 kommentarer:

  1. Helga, det låter som om du behöver ytterligare en dag hemma, ensam, med mer sängläge än du egentligen pallar för och nåt bra att läsa mellan slummervarven. För att bli frisk, för att orka träna för att du ska hållas frisk. På företagshälsovården är de inte sena att sjukskriva på grund av små men sega förkylningar, åtminstone inte i Finland. Vilan behövs för att man en gång för alla ska kunna lämna sjukdomen bakom sig. Och för att kunna dra sitt eget lilla strå till stacken som ska göra världen till en bättre plats.

    Och ja, vad vore livet utan systrar?! God bättring önskar jag dig.

    SvaraRadera
  2. Du säger det. Antagligen har du rätt.

    Imorgon måste jag faktiskt jobba. Måste? Tja. Måste om jag inte är dödssjuk. Det blir så bökigt annars.

    Men frågan är om jag inte bäddar ner mig och tar den där dagen på fredag. Nu ikväll har halsontet intensifierats, som alltid när jag är trött.

    SvaraRadera
  3. :)
    Bara du kommer över den initiala pliktkänslan kommer dagen i sängen att kännas himmelsk. Och vilken upptakt till helgen, sen!

    Och om du fixar tidpunkten och kort varsel bjuder jag på fika någonstans nära Arlandaexpressen på söndag vid elvatiden. Jag förstår dig utmärkt väl om du prioriterar långsam morgon med familjen, men jag råkar vara i stan och fick programmet för resan (Nordkurs årsmöte - jag tycker det vore väldigt roligt att ha Anka och dig på kurs nästa år!) i går kväll, så jag visste helt enkelt inte hur dagarna i Stockholm ser ut före det.

    Det vore kul att träffa dig, med eller utan virvelvindar. Men bara om det någotsånär naturligt passar in i din helg, och bara om du känner dig utvilad. Kram, sköt om dig!

    SvaraRadera
  4. Å, hade ju varit jätteroligt. Det är det där med familjen och hälsan. Söndagar är lite köriga.

    Hur får jag tag på dig, mejl?

    SvaraRadera
  5. Mejl går bra - har du kvar min adress? Annars mejlar jag dig. FB-mejl går också bra. Jag förstår utmärkt väl, undviker själv program elva i svinottan en söndag men nu har jag ju tidsskillnaden på min sida. Vi är på väg till Stockholm, hela familjen, första helgen i december. Med bättre framförhållning kan vi kanske klämma in en fika då?

    SvaraRadera