2013-07-23

Knausgård

Har börjat på Min kamp och är, efter ett par hundra sidor, kluven. Först sveptes jag med av flödet, men efter ett tag började jag tröttna på den minutiösa beskrivningen av tonårsfyllorna och gitarrunket. Nå, imorgon är en ny dag, låt se hur Knausgård och jag kommer överens då.

Men visst fan är han bra:

".. inget jag dittills hade varit med om varnade mig för den invasion av livet som barn innebär. Den oerhörda närhet man får till dem, hur ens eget temperament och humör liksom flätas in i deras temperament och humör, på ett sådant sätt att alla ens värsta sidor inte längre är något man kan ha för sig själv, i hemlighet, de tar liksom form utanför en och slungas tillbaka. Samma sak gäller naturligtvis för ens bästa sidor."

6 kommentarer:

  1. Visst. Jag har nästan glömt de briljanta bitarna, till exempel det inledande stycket, för de hamnade vilse i den tjocka smeten av trista passager.

    De passager som talade till mig var glimrande.

    SvaraRadera
  2. Det som gör att jag sannolikt inte kommer att läsa varken honom eller Proust (har första delen av respektive samling i bokhyllan) är det där med att umgås så fruktansvärt intensivt med någon och dess miljö. Mig själv och min miljö får jag liksom lov att stå ut med. Men när jag läser vill jag välja. Och då väljer jag inte att befinna mig oavbrutet i veckor i fransk sekelskiftesborgerlighet eller norsk sjuttiotalsförort.

    SvaraRadera
  3. Jag började lyssna på honom i Storytel, men gav upp efter ett tag. Har ingen lust att ge honom en ny chans. Proust tänker jag däremot försöka med, en vacker dag.

    SvaraRadera
  4. Nu har jag läst nästan hela. Alltså, han är ju bra. Men långrandig. Det är häpnadsväckande att inte redaktörerna redigerat lite mer. Fast det tänker jag å andra sidan ofta, om många författare, som är väldigt mycket sämre än KOK.

    Annannan, mindre än hälften av boken handlade om norskt sjuttiotal. Övervägande delen handlar om hur han städar upp i den svinstia som hans svårt alkoholiserade och döde far omvandlade farmoderns hem till. Tydligen har denna skildring skapat stor debatt i Norge, vilket är tämligen obegripligt för mig.

    Jag kommer nog att läsa fler delar. Jag blir väldigt nyfiken på hur han skildrar sitt äktenskap och livet med barn.

    SvaraRadera
  5. Jag har bara tagit mig igenom del 2 (eftersom det är den som innehåller de småskurna attackerna på "fittlandet" Sverige) och har ströläst ytterligare en del.
    Min läsupplevelse var också kluven. Jag tyckte dels sällsynt illa om karln, eller hans fiktiva jag, men samtidigt finns det ett sug i texten, en nerv och ett tryck. Ojdå, nu kokar han potatis...och nu står han ute på gården och röker...vad ska hända härnäst? Man vill verkligen veta, trots att det bara är banal vardaglighet han beskriver. Jag vet faktiskt inte hur han får till den där skenbara lättheten och drivet i texten. Men inte håller det för sex volymer.

    marie

    SvaraRadera
  6. Intressant, Marie! Jag tycker precis som du om suget i texten, det är fascinerande hur han (oftast) lyckas beskriva det som egentligen borde vara urtråkigt.

    Däremot gillar jag honom som person. Jag såg K special om honom och blev helt fascinerad och fängslad. Han gjorde ett väldigt sympatiskt intryck på mig, jag kan inte riktigt förklara varför.

    SvaraRadera