2013-05-29

Vardagsförtretligheter

(Värre bekymmer än så har jag faktiskt inte, och jag har vett att vara tacksam över det. När jag min vana trogen klickar bakåt i bloggen för att läsa om hur jag hade det och vad jag tänkte för ett, två, tre år sedan, konstaterar jag att jag mår alldeles väldigt mycket bättre nu än för ett år sedan. Jag trivs måttligt bra på mitt jobb, men gradskillnaden är stor jämfört med hur det var på det förra. Och barnomsorgsfrågan som var akut förra året - någon gång kanske jag berättar vad som hände - löste sig som genom ett trollslag. Q älskar sin skola och Y älskar sin nya dagmamma.)

(Men i alla fall.)

Förtretligheterna ifråga består av avloppsrenoveringen som igår gick in på sin andra vecka, fast det från början var sagt att det hela skulle ta bara en vecka.

Vi kryssar mellan Skylla och Karybdis. Ska vi bo i radhuset och bajsa i tunna (som nu stinker mindre sedan vi lärt oss använda ansenliga mängder toaströ) och äta på papperstallrikar? Eller ska vi bo i sommarstugan vilket förvisso är trevligt men samtidigt tröttsamt eftersom transporttiden då uppgår till nära tre timmar per dag?

Q har sin åsikt klar. Han vill bo hemma och uttryckte igår förnöjsamhet över att få sova i sin egen säng. (Lillebror ställde till med storbråk vid nattningen, varpå han förvisades från densamma av mig, varpå hans far förbarmade sig och lät honom somna i stora sängen. Suck. Ett inlägg på temat nattningskrångel, bryta ond cirkel, vad göra med unge som måste driva minst en förälder till vansinne innan han kan somna, är under bearbetning.)

Själv är jag nog lite trött, faktiskt. Inte så konstigt när man betänker de senaste veckornas händelser, lunginflammation, springmask, avloppet, körkonsert.

Allra mest retar jag mig på att vi inte reste bort den här veckan som vi ursprungligen pratade om. Jag hade planerat en fantastisk turné med stopp både vid Astrid Lindgrens värld i Vimmerby, hos vännen B i Skåne och Legoland som kulmen, men vi tänkte att hantverkarna nog håller sin ursprungliga tidplan.

Ja, ja. This too shall pass. Nytt slutdatum för renoveringen är tisdag. På onsdag reser vi mot Göteborg för att vara med på surprise party för en 45-åring. Och jag har skrikit mig till att ta en omväg via Vimmerby.

4 kommentarer:

  1. Men du, tänk på hur jäkla skönt det kommer att bli när det är färdigt!

    Och avvänjningen av Yliga nattningsbesvär kan ni väl ta när ni har landat igen.

    SvaraRadera
  2. Ja, jo. Man kanske skulle ta och dunka en hammare i huvudet i en vecka också och sluta lagom tills renoveringen är klar, så blir det ännu skönare.

    ;-)

    Nämenvisst är det så. Man vänjer sig vid (nästan) allt. Mest irriterande är den förbannade otrivseln det här sprider. Ingen av oss gillar att vara hemma just nu, så hemmet är stökigt och prylbelamrat. Men som sagt. Har man inte värre bekymmer så.

    SvaraRadera
  3. Inte hammare, det får i regel mer långvariga och icke önskvärda konsekvenser. Men att dunka huvudet lite lätt i väggen tror jag på.

    Ni får väl förstås ingen ersättning för att det tog längre tid än förutsett?

    Jag bodde en gång på otroligt flott ställe i Gripsholm, därför att entrepenören som renoverade Amnesty Internationals kursgård där inte blivit klar i tid. På entrepenörens bekostnad, så klart, varken min eller Amnestys.

    SvaraRadera
  4. Nix, det får vi inte. Entreprenören är nämligen om möjligt ännu mer stressad än vi, eftersom han jobbar på fast pris.

    SvaraRadera