Me Helga, you Jane

Mitt liv som konsult

ANDRA KAPITLET

I vilket Jane presenteras, Jane som är en blandning av sin namne Tennison och Margaret Thatcher. Jane som gjorde ett första gott intryck på Helga, som en visserligen rak och hårdför chef, men kanske med mentorsmaterial bakom den kärva ytan. Några månader senare har Jane sjunkit som en sten i Helgas aktning, men lyckas överraskande nog med konststycket att klättra upp några pinnhål.

~*~*~*~*~*~*~*~*~*~*~*~*~*~*~*~*~*~*~*~*~*~*~*~*~*~*~*~*~*~*~*~*~

Det har blivit dags att skriva lite mer om Jane, min chef. Jane som imponerade men ändå gav mig skrämselhicka vid den allra första intervjun. När jag uttryckte mina farhågor kring att kombinera ett konsultjobb med familjelivet, frågade hon hur alla män klarar av det. Min spontana reaktion var positiv, men vid närmare eftertanke insåg jag att svaret - deprimerande nog - är att de flesta män "klarar av det" tack vare sina fruar samt det dyrköpta priset mindre delaktighet i sina barns uppväxt.

Så jag fick kalla fötter och tackade nej. Att Jane inte riktigt kunde matcha den lön jag hade på mitt förra jobb gjorde beslutet enkelt att fatta.

Jane blev ganska sur, och redan här hade jag om jag varit förståndigare kunnat göra en intressant observation. Jane gillar inte när saker går henne emot. Vem gör det? Men hon tog oresonligt illa upp, nästan på ett personligt plan.

Alltnog, några månader senare var jag tillräckligt trött på galenskaperna på förra jobbet för att hoppa på nästan vad som helst, så jag ringde Jane igen och mottogs med öppna armar och ett lite högre lönebud. Vi bestämde att jag skulle börja den 1 september.

På försommaren bjöd min nya arbetsgivare, konsultfirman, på stor baluns med respektive. O och jag gick dit och hamnade vid samma bord som en annan projektledare. Han fick brått att ordna anletsdragen när han hörde att jag skulle börja jobba för Jane. Själv hade han nämligen slutat i hennes grupp två veckor tidigare, och hans känslor för Jane gick inte att missta sig på. Hoppla, tänkte jag. Nåja, han verkade ju aningen speciell.

Så kom september och jag började jobba, och satt de tre första veckorna på hemmakontoret. Hade vanvettigt tråkigt utom på lunchen och kafferasterna, när jag pratade med mina nya kollegor. Snabbt konstaterade jag två saker. Det var inte bara jag som oroade mig över hur livet skulle gå ihop och över att placeras långtbortfrånstan. Och. Alla verkade avsky Jane. Jag hade aldrig tidigare hört så mycket skitsnack om en chef. Förvisso träffsäkert, ironiskt, intelligent och fritt från bitterhet. Men ändå.

Några månader senare, när jag haft mitt första uppdrag en tid, förstod jag kritiken fullkomligt. För med Jane är det så att hon bara hör av sig när något är fel. Dessutom förutsätter hon alltid att hon själv har rätt. Vilket hon inte alltid har. Hon är heller, milt uttryckt, inte särskilt diplomatisk i sitt sätt att formulera sig. Fast hon är dålig på att själv höra av sig har hon ett starkt kontrollbehov och vill veta precis var jag är och gör.

Jag svalde snällt tre eller fyra skarpa tillsägelser, men vid den femte sa jag ifrån. Det gällde en facklig fråga, där jag till skillnad från henne har rejält på fötterna. Jane svarade inte.

Det är ju så här. Ingen relation mår bra av att övervägande bestå av negativ kommunikation. I vårt fall nästan uteslutande negativ. Jane anser nog själv att hon gett mig avsevärd positiv feedback (som att jag sköter mitt uppdrag bra) och tänker inte alls på att småtjafset faktiskt har en stor påverkan.

Detta var alltså läget när vi idag hade vårt första utvecklingssamtal. Jag förberedde mig på två sätt: tänkte igenom vad jag ville säga, och vad jag inte tänkte säga. Samt bokade ett träningspass på lunchen efteråt. Få ur mig ilskan.

Men ibland förvånas man, både av sig själv och andra. Själv var jag behärskad och måttfull och framförde en bråkdel av den irritation jag samlat på hög. Som väntat tog Jane inte alls till sig kritiken mot hennes ledarskap. Däremot hade vi en riktigt bra och konstruktiv diskussion om hur vi båda ser på min framtid inom företaget, hur vi ser på projektledning som företeelse, hur vissa frågor hanteras av vissa andra på företaget, och så vidare.

Jane frågade om livet som konsult blivit som jag trott och jag svarade ganska omständligt. Att balansräkningen inte är klar ännu. Räkning, vägning och mätning pågår. Att det finns fördelar, men också ganska stora nackdelar. Att det kan visa sig att nackdelarna väger tyngre, men att detta är något som hon kan påverka.

Sedan pratade vi kompetensutveckling, och då blev det riktigt bra. Jane bekostar mer än gärna en certifiering av mig som projektledare, vilket skulle innebära en hel del arbete från min sida, men samtidigt är det kanske precis det jag behöver för att liva upp min tillvaro. Vi bestämde oss för att ta ett första steg.

Därefter gled samtalet in på privata ämnen. Sömnstrulet, det var bra att känna till tyckte Jane. Lite allmänt barnprat, de är små så kort tid, vänta bara du, rätt vad det är sitter du där ensam på kvällarna. (Jane är tio år äldre än jag, frånskild med vuxna barn.) Tyskland pratade vi om, jag fick henne att gapskratta med historien om min hyresvärdinna i Berlin.

Plötsligt hade det gått över tre timmar istället för de planerade två, och det var dags för lunch. Stannar du här, ska vi se om några av kollegorna också ska äta?

Istället för träningspass blev det en riktigt trevlig lunch.

Mina känslor för Jane är fortfarande blandade. Jag tycker lite synd om henne, för hennes ensamma kvällar och den kompakta ovilja som omger henne. Hur hårdhudad hon än är måste hon rimligtvis märka av den. Kanske har jag nu lite lättare att stå ut med hennes olater. Dessutom var det nyttigt att bli påmind om att vi strikt professionellt delar många åsikter.

Samtidigt förbryllas jag av henne. Hur kan hon å ena sidan uttrycka förståelse för viljan att vara med sina barn så mycket som möjligt, å andra sidan hetsa en att debitera så många timmar per vecka som möjligt? Ser hon inte dubbelheten? Och hur kan en så prestigefylld person med så sårbart ego komma så långt som hon har gjort?

Men precis som när jag jobbade för tokige You-Know-Who, känner jag mig mer road än hotad. Nu ska vi se hur jag ska hantera det här. Lika väl som att en krånglig medarbetare kan vara en utmaning, kan en besvärlig chef vara det. Nu ska vi se hur vi ska kommunicera på bästa sätt.

Idag var en början. Me Helga, you Jane.

Uppdaterad: Jo, det var en sak till. Att Janes ledarskap ifrågasätts av andra än mig är tydligt. Hon berättade att ännu en av mina kollegor sagt upp sig, ännu en kvinna. Sedan jag började i september har sex personer slutat, varav fyra kvinnor. Avdelningen består av trettiofem personer, mindre än hälften är kvinnor.