tag:blogger.com,1999:blog-11581329.post7206450848763833029..comments2023-10-11T12:29:06.988+02:00Comments on Helgas dagbok: Me Helga, you JaneUnknownnoreply@blogger.comBlogger5125tag:blogger.com,1999:blog-11581329.post-65691775497346740112013-04-24T13:17:13.745+02:002013-04-24T13:17:13.745+02:00Kul att ni tycker det är intressant! Jag fnular på...Kul att ni tycker det är intressant! Jag fnular på ett långt inlägg, en exposé över alla mina chefer. De uppgår till ett imponerande antal vid det här laget.<br /><br />Jag har aldrig hört talas om Daring Greatly, låter spännande! Tack för tipset.<br /><br />Jo, det är klart att man är ensam som chef, det är lätt att glömma när man inte är det själv. Fast.. jag har då aldrig känt mig annat än ensam och udda på nästan alla arbetsplatser, faktiskt. Så alldeles unikt är det då inte.<br /><br />Jane äter lunch med övriga, det gör hon faktiskt. Men vid fikat brukar hon ursäkta sig.Helgahttps://www.blogger.com/profile/04248668604761493630noreply@blogger.comtag:blogger.com,1999:blog-11581329.post-12860222447953491232013-04-21T22:38:29.549+02:002013-04-21T22:38:29.549+02:00Jag håller med, det här är intressant. Har ni läst...Jag håller med, det här är intressant. Har ni läst Daring Greatly av Brenee Brown? Den handlar om hur vår förmåga att vara sårbara är kärnan till både glädje och olycka och hur det påverkar vårt agerande som chefer, föräldrar, vänner m.m. Den är baserad på hennes forskningsresultat och väldigt läsvärd tycker jag, om ni inte redan läst den förstås.....Där finns också exempel på varför man agerar som Jane, varför en tuff yta döljer ett osäkert inre.Johannanoreply@blogger.comtag:blogger.com,1999:blog-11581329.post-17682736780827727972013-04-19T13:02:57.957+02:002013-04-19T13:02:57.957+02:00Det är ju väldigt väldigt ofta så att en tuff/aggr...Det är ju väldigt väldigt ofta så att en tuff/aggressiv/stöddig fasad täcker osäkerhet. Så ofta att jag misstänker att det är regeln snarare än undantaget, när det handlar om vanliga människor man möter i arbetslivet. <br /><br />Något av det mest utmärkande för chefsrollen är hur ensam man är som chef. Även om man är omtyckt. Än värre om man inte är det. <br /><br />Jag ser våra högsta chefer gå och hämta något att äta i cafeterian och försvinna in på sina respektive rum. Man måste vara en inivassen nästan övermänskligt socialt kompetent och gedigen person för att kunna sitta avspänt och äta i personalmatsalen när man är chef. <br /><br />Och jag känner det precis just nu när jag har en diskussion med en doktorand. Jag kan inte ventilera det jag känner kring den doktoranden med någon av mina medarbetare, för jag är chef och de är kollegor till honom. Jag kan förvisso ventilera det med de som är mina kollegor och som inte har någon relation till doktoranden. Eftersom jag är chef på en lägre nivå har jag många kollegor på samma nivå som jag som jag kan ventilera med. Den som är chef på en hög nivå har inte det. Den som är den högsta chefen har inte någon att ventilera med, inte på jobbet i alla fall. <br /><br />Det är väldigt intressant att läsa det du skriver. annannannoreply@blogger.comtag:blogger.com,1999:blog-11581329.post-55248228228901286212013-04-19T10:06:32.304+02:002013-04-19T10:06:32.304+02:00Bra reflektion, Maja. Precis så tror jag att det ä...Bra reflektion, Maja. Precis så tror jag att det är. Anfall är bästa försvar, det är Jane på pricken. Samtidigt får jag vibbarna att hon innerst inne är mycket ensam. Men det är nog långt ifrån alla som uppfattar de signalerna, de har fullt upp med att värja sig för hennes attacker.<br /><br />Hon uppvisar en underlig blandning av empati och hårdhet. Ibland är det som att hon inte riktigt vill stå för sin tuffhet. Angående debiteringstjafset så förklarade hon att hon måste göra klart för alla nya konsulter exakt vad som gäller. Javisst, svarade jag, du måste uppfostra mig lite, jag förstår det. Det gillade hon inte alls, ordet uppfostra (som jag med flit använt, kanske lite för att provocera) störde henne.<br /><br />Ja, det blir en utmaning att hantera henne som chef. Vi får se hur länge jag tycker att det är en okej utmaning. För tio år sedan hade jag gått i taket direkt och gett upp, nu tycker jag att det ska bli lite intressant.Helgahttps://www.blogger.com/profile/04248668604761493630noreply@blogger.comtag:blogger.com,1999:blog-11581329.post-57323215101709459982013-04-19T08:43:33.471+02:002013-04-19T08:43:33.471+02:00En hastig reflektion från en übertrött Maja, dessu...En hastig reflektion från en übertrött Maja, dessutom utsatt för borrljud de luxe från kontoret nedanför. <br /><br />För mig låter Jane som en av de där människorna som sätter upp ett hårt yttre för att det inre är så litet, skört och sårbart. Jag kan känna igen min tidigare Maja litegrand. Hård, professionell, krävande, kritisk... anfall är bästa försvar så kommer ingen mig nära och så ser ingen hur liten jag egentligen är. <br /><br />Att hantera sådana personer i chefsposition är svårt. Kan man förstå den lillalilla Jane som sitter alldeles ensam längst in och är rädd för att bli hotad, utmanad och kritiserad så blir det kanske lite enklare. Eventuellt. Maja Gräddnoshttp://majagraddnos.wordpress.comnoreply@blogger.com