Ringen är återfunnen, den jag saknade i höstas när Q rotat i mitt smyckeskrin. Jag är glad, men allra gladast över att Q talade sanning när han sa att han inte tagit den. Jag bad om förlåtelse för att jag tvivlat på honom, och så hade vi ett intressant samtal om tillit.
Uppdaterad:
1 Glad blev jag också eftersom jag fick bekräftat det jag misstänkt: den saknade ringen som förr var för liten, passar nu. Å andra sidan är vigselringarna, som omger den, för stora. Vi har varit gifta i snart femton år. Jag tycker att jag efter julhelgens utsvävningar ser plufsig och minst lika tjock ut som förr. Men åtminstone tretton-fjorton kilo är borta, och ringarna påminner mig om det.
2 Q bekände idag att han och kompisen "nog gjort något dumt - fast det var kompisens idé!". De hade klängt upp på klädkammarens loft, högt uppe under taket, där de rumsterat och bökat bland flyttlådor och resväskor, och till sist hittat mina gamla dagböcker i en låda i det bortersta hörnet. Fem av dem hade de tagit fram och lekt med. När min första ilska lagt sig något frågade jag vad i jösse namn de skulle med dem till. Jo, de lekte pirater och ville ha något i skattkistan. Mina dagböcker, vissa med japanska broderier, andra i skinnband med lås, alla i vackra färger, dög som skatter.
Min roliga, företagsamma, enerverande unge som aldrig upphör att förvåna mig. Min välsignade skatt, ja sannerligen.
posted from Bloggeroid
Ja, men vad GÖR man med dagböcker? Snart är ju ungjävlarna läskunniga och vad gör man då? Jag har alltid drömt om ett låsbart skåp att stoppa in dem i. Var hittar man ett sådant??
SvaraRaderaEtt vackert, låsbart kanske antikt skåp vore väl en fin present? Och de bästa presenterna köper man som bekant själv. I alla fall gör jag det.
SvaraRaderaI Korea fanns det fantastiska skönt bemålade skåp som mamma och jag stod och dreglade över. Att arrangera hemfrakt orkade vi dock inte med. Kom bara att tänka på det plötsligt.