OK, jobbet

Jobbar hemifrån idag, petar i surdegar och blir själv allt surare.

Jag tvingas konstatera att jobbet har en hel del med mitt låga humör att göra, och det är kanske dags att bena ut varför.

Jag känner mig ensam.

Hela min projektgrupp finns på vårt kontor i Örebro. Jag känner dem ganska väl vid det här laget. De gillar mig, och jag gillar dem. Det har gått alldeles makalöst bra att leda dem. Vi har ungefär samma bakgrund allihop, även om några av dem är tio-femton år äldre än jag. Vi har jobbat inom tämligen högteknologisk tillverkningsindustri, på större företag. Vi har samma arbetssätt, samma professionella världsåskådning.

Problemet är bara att vi inte jobbar på samma ort.

Varje tisdag är jag hos dem, det blir en lång och ganska jobbig dag med sammanlagt fyra timmars tågresa. Jag är trött efteråt, men oftast glad och laddad, det är där jag får energi.

Så kommer jag hem till Stockholm. Går förbi min chefs numera tomma rum, noterar att hennes namnskylt är borttagen nu. Så länge hon fanns, var jag inte ensam. Vi pratade också samma språk. Jag uppskattade henne mycket och blev ledsen när hon försvann, men det är först nu förlusten verkligen är kännbar.

På mitt förra jobb, som hade många nackdelar, kände jag inte riktigt så här. Visst var kvinnosynen sopig, i det avseendet var jag ensam. Men jag var en av flera projektledare. Det fanns många att få råd av, söka stöd hos, ha som bollplank, eller bara snacka lite skit med.

Som tur är har jag en allierad, en kollega från mitt förra jobb. Den allra bästa också. Det var jag som lockade hit honom, och ibland har jag dåligt samvete för det, men det säger han att jag inte ska ha. Vi pratar mycket, och förfasar oss ibland. Han är en av de mest positiva och konstruktiva personer jag känner. Så han är något av en livboj.

Det andra felet kom jag på först för några veckor sedan, och insikten förvånade mig. Jag har för lite att göra. Jag är understimulerad.

För ganska länge sedan kom jag underfund med att jag inte fungerar speciellt bra då. Visst, jag är självgående och driftig och allt det där som brukar efterlysas i annonserna. Men jag avskyr att ha för lite att göra. Hjärnan degar ihop. Jag blir initiativlös och lat och slö och försoffad.

Kräldjuret i mig, mitt sämre jag, mitt id, trivs rätt bra med att lata sig, och vill ogärna ha en förändring. Överjaget skriker åt mig att jag är en dålig människa som inte aktiverar och förkovrar mig, snokar rätt på och uppfinner nya arbetsuppgifter åt mig själv. Mitt realistiska jag börjar alltmer inse att även om det är rätt praktiskt att kombinera småbarnsliv med ett inte så krävande jobb, så mår jag inte bra av detta.

Alltså - ensam och understimulerad. Inte bra.

(Fast jag ångrar inte precis att jag tackade nej till konsultjobbet, det gör jag inte.)