Årskrönika 2011

Jag brukar inte skriva årskrönikor men plötsligt kommer lusten över mig. Kanske för att 2011 var ett utvecklande år, då jag faktiskt gick från klarhet till klarhet. Bra att påminna mig om det när jag nu dignar under januaris gråtrista vardagsok (vardagsdok?). Fast januari är slut om några timmar!

Årets stora bedrift var förstås att jag efter många års ältande och ursäktande och dividerande med mig själv äntligen gick ner i vikt. Om någon händelsevis har missat det så finns en ingående processbeskrivning på annan plats. Ungefär femton kilo lättare är jag nu, vilket jag inte varit på lika många år. Även om ett par kilon har smugit sig tillbaka så är jag oerhört nöjd med resultatet, på mer än ett sätt.

2011 var också året då jag bytte jobb. Inte oväntat fick jag sparken från mitt gamla, vilket jag i och för sig inte sörjde över särskilt länge. Redan före mammaledigheten med Y hade jag bestämt mig för att jag ville sluta. Efter ett par månaders intensivt sökande fick jag napp. Min blivande chef verkade mycket bra, och jag lyckades förhandla till mig ett lönelyft på flera tusen.

Emellertid har drömjobbet visat sig vara lite för bra för att vara sant. Ensam och understimulerad, konstaterade jag häromveckan att jag är. Det är inte bra. Men å andra sidan: när jobbet visar sig från sin bästa sida så är det mycket givande. Inte dränerande, utan bekräftande och uppbyggande. Och det är bra.

Alldeles oväntat har jag tillskansat mig en ny färdighet under året, liten men ändock: min förståelse av danska har ökat markant, tack vare samarbetet med en synnerligen trevlig och duktig kollega i Danmark. Precis som jag ser han det som en hederssak att inte kapitulera och tala engelska med skandinaviska kollegor. En del missförstånd har det blivit, och många skratt. Jag har också blivit mycket bättre på en annan, viktigare sak: att våga fråga när jag inte förstår. Det är garanterat någon annan i rummet som inte heller förstår, men som inte vågar.

Apropå nya färdigheter så har jag lärt mig att springa också. Och att cykla, både på riktigt och på spinncykel. Viktminskningen ledde till radikalt omlagda motionsvanor (matvanorna är också ändrade, dock inte med samma exempellösa framgång. Men det ska väl finnas något att förbättra under 2012 också.) Under vistelsen på Sommarön bestämde jag mig för att börja springa, och det var ett av årets klokaste och bästa beslut. Till min ohöljda förvåning visade det sig vara skönt och roligt att springa, inte bara på den överjordiskt vackra ön, utan även hemma i förorten.

Sedan var bollen i rullning, jag började cykla till jobbet, och köpte SATS-kort och började gå på pass som jag tidigare knappt hört talas om och då ryst inför. Sannerligen, det går att lära gamla hundar att sitta! Åtminstone om de gamla hundarna själva får bestämma.

Årets största läsupplevelse var The Women's Room tätt följd av The Bone People (tack till den läsare vars namn jag glömt som tipsade mig om den senare!). TWR blev jag överraskad av, jag trodde inte att den skulle vara så bra. Säkert förstärkte överraskningen upplevelsen. En annan trevlig överraskning var Styggelsen av Amanda Hellberg liksom Kärleken i Julia Anderssons liv, oväntat bra.

Slutsats: det var de kvinnliga författarnas år. Åtminstone för mig.

I familjen hände det sig att min lillasyster gifte sig och ställde till med stort kalas, roligt för alla inblandade. Mammas och styvfars situation är oförändrad men mamma tycks må bättre nu än tidigare. Att hon arbetar två dagar varannan vecka tror jag har mycket med saken att göra. Det ger henne både distraktion och bekräftelse. (Jag får så mycket uppskattning, säger hon förundrat. Tror fan det, svarar jag. En erfaren och energisk medarbetare som kommer in och röjer undan surdegar. Klart de älskar dig.)

(Att arbeta i lagom dos efter pensionen tror jag kan vara ett recept till en lycklig ålderdom, givet att man gillar sitt jobb och är förmögen att utföra det. Pappa jobbar vid sjuttiotvå års ålder ungefär lika mycket eller lite som han alltid har gjort. Hans jobb är hans hobby och inget han blir rik på, eller knappt ens försörjer sig på. Det är livsviktigt på andra sätt.)

Min yngste son Y tog ännu ett steg ut i världen. Han som klängt sig fast vid mig, sedan vid sin far, går nu hos dagmamma. Inför inskolningen var vi riktigt oroliga, eftersom Y inte ville släppa O utom synhåll. Under sommaren gjorde O några tappra försök att lämna Y på gymmets barnpassning, vilket misslyckades varje gång. Men farhågorna kom på skam. Inskolningen gick som en dans och Y är lugn och trygg och glad. Enligt dagmamman håller han hela tiden ett getöga på storebror, men även den bevakningen börjar mattas av.

Dagmamman, ny för oss sedan i höstas, bor tvärs över gatan. Vår förra bodde tio minuters bilväg bort. Det låter inte mycket men åhh vad mycket lättare vardagen är numera! Men alla är olika och har sina starka och svagare sidor, så även dagmammor. Kanske berättar jag mer någon annan gång. Viktigast är att mina söner verkar ha det bra.

2012 blir ett spännande år. Q ska börja skolan. Jag måste bli bättre på att sköta sömn och mat, och så måste jag bestämma mig för om jag ska leta efter ett nytt spännande (krävande?) jobb eller vegetera vidare på mitt nuvarande.

Och förmodligen slutar jag inte blogga i år heller.