Jag blev stående en lång stund imorse och pratade med pojkarnas dagmamma. Först gällde det dataspelspolicy. Q vill ta med sitt Nintendo till dagmamman, jag tycker att han spelar tillräckligt mycket hemma, Q hävdar att kompisarna får ha med sina, hur funkar det hela egentligen? Svar: de spelar ibland men turas då om med hjälp av äggklocka. Sedan kom jag in på simskolehistorien.
Å, sa hon. Jag vet precis. Min dotter (idag närmare trettio) vägrade skidskola. Jag provade att anmäla henne utan att säga något, och gick dit med henne ovetande.
- Hur gick det då?
- Hon rymde rakt ut i skogen och jag fick springa efter. Det slutade med att vi båda två satt och grät på en sten mitt i skogen i Åre. Fast sen lärde hon sig att åka skidor med hjälp av en kompis. Q är en glad, pigg och rolig unge, jag skulle inte alls oroa mig för honom om jag var du.
Fick hon en kram? Jag vill liksom spontant ge henne en!
SvaraRaderaOch vet du vad jag har gått och tänkt på? Att det var fint att Q faktiskt gick med på att försöka när han blev påmind om att han hade lovat. Att han sedan inte lyckades gå hela vägen, ja, det säger kanske mer om hur stort hans motstånd mot själva aktiviteten är än om hur stor hans förmåga att överfinna sitt eget motstånd är?
Jag lärde mig rida av min pappa och tog inte lektioner för andra förrän jag ridit i många år.
I simskola gick jag två somrar och simmade först sista dagen på den andra säsongen, när min mamma (som själv inte kunde simma!!) gick på bassängkanten och uppmuntrade och uppmuntrade och uppmuntrade tills jag vågade prova.
Lite funderingar; Jag tycker inte att det på något sätt är anmärkningsvärt att en pojke som inte fyllt 6 ännu, inte är riktigt mogen för gruppaktivitet typ simskola. Det är nog många, många föräldrar som har den erfarenheten. Ett halvår sedan kan lusten och viljan plötsligt bara finnas där - vänta in den. En femåring ska inte behöva lirkas eller pushas till något som inte är nödvändigt just då. Däremot reagerar jag litet på att barnen spelar tv-spel hos dagmamman. Jag menar inte att det är förkastligt eller skadligt, men,de här spelen kan man spela hemma. Barnomsorgen ska erbjuda andra aktiviteter tycker jag! Kan inte föreställa mig att barnen spelar Nintendo på dagis. Det skulle helt enkelt inte passa in i den pedagogiska planen.
SvaraRaderaEller,är det jag som inte hänger med? Skulle ändå ta mig en funderare på detta om jag vore du Helga. Man kan kräva mer av sin barnomsorg. Tror jag.
Annannan, hon hade nog blivit häpen om hon fått en kram. Men visst var det så det kändes!
SvaraRaderaMamma på 70-talet, ja du hänger inte med ;-) Nintendot förtjänar nästan ett eget inlägg, även vår dagmamma och kontakten med henne. Men jag kan säga att jag inte heller var glad åt spelandet hos henne, men kände mig lugnad efter samtalet. Det sker ibland och under kontrollerade former. Att förbjuda det helt vore väl puritanskt, tycker jag. På dagis spelar man säkert inte, men det är mycket som skiljer dagis och dagmamma. På gott och ont. Vi har gjort ett genomtänkt val.
Jag är ny här, men som väldigt spontan karaktär känner jag att jag bara MÅSTE kommentera vartenda inlägg.. sorry..sorry..
SvaraRaderaNär jag tog min dotter till simskolan (varje söndag kl 7.00, enda tiden som var ledig..) så följde hon ivrigt med varenda gång. Hon satt i bastun i 35 minuter, frös i bassängen i hela 5 minuter och sprang sen direkt in i bastun igen.
Själv var jag jätte frustrerad och försökte locka henne att simma. Men tog tyckte att vattnet var för blött, för kallt, för djupt, för grunt, för blått, för...
Men hon sa aldrig nej till att åka till simhallen. Tvärtom. Men jag fattade först långt senare att det måste vara mina finska gener som slog igenom där med full kraft. Bastu var toppen - bassängen sådär! :-)
Jag kan tillägga att hon ändå kan simma rätt hyfsat i dagsläget även om att hon alla gånger föredrar hetta inför kyla. :;-)