En intressant diskussion pågår hos Skriet. Inlägget om att vilja jobba mindre, vara gift med någon som vill jobba heltid, och tveka inför att vara den som går ner till deltid och därmed promenerar in i den klassiska fällan, hade jag kunnat skriva själv.
Med den skillnaden att jag har gått ner till deltid, närmare bestämt 75%. O jobbar heltid.
Under sommaren tog vi upp ämnet till diskussion, och var överens om att han skulle gå ner något i tid och jag upp något. Jag hann t o m nämna detta för min chef. Vad hände? O fick nytt jobb, och ville därmed inte längre.
När föräldraledigheten för Y är över och vi har två barn att hämta och lämna, kommer jag att vara benhård. Då ska vi båda jobba deltid.
Men det finns en annan aspekt också, som jag har funderat ganska mycket över på sistone.
Jag är osäker på att jag skulle klara av en heltidstjänst. Det är en lättnad att börja klockan nio på morgonen, att bara ha en riktigt lång dag i veckan, att ha tre korta dagar och en normallång. Att inte alltid ligga back på flexen.
Jag är tröttare och mer lättstressad nu än förr, tycker jag. Eller? Hur jämför man sånt? Och vilket förr jämför jag med? Förr, före Q? På den onda tiden då jag jobbade heltid på ett jobb jag gillade men inte riktigt fixade och körde åtta mil om dagen och konstant låg på maxminus på flexen? Eller förr, på den ännu ondare tiden, då vi gjorde IVF och jag sörjde och hade ett jobb jag hatade? Eller förr, för tio år sedan? Hur det var då kan jag knappt relatera till idag.
Frågar jag mamma neurologen är hon säker på sin sak. Det är sviter av myeliten, snart fyra år sedan nu. Det blir bättre, men långsamt.
Själv undrar jag om sorgen och stressen under de barnlösa åren har påverkat mig. Slitit ner mig på något vis. Gjort mig känsligare, mindre robust, lättare att få ur balans. I sanningens namn ska sägas att detta slår åt andra hållet också. Jag är hudlösare nu, på gott och ont. Bra saker berör mig mer nu än förr. Jag är lyckligare nu.
Eller så är det hela ännu enklare. Min tjänst är krävande, att vara ständigt tillgänglig medelst mobil och laptop, att gå tidigt för att hämta och sedan jobba någon timme på kvällen har sitt pris.
Jag vet inte. Det känns som att detta är viktigt att ta reda på. Hur vill jag leva egentligen?
2010-02-25
Jobba hur mycket?
En intressant diskussion pågår hos Skriet. Inlägget om att vilja jobba mindre, vara gift med någon som vill jobba heltid, och tveka inför att vara den som går ner till deltid och därmed promenerar in i den klassiska fällan, hade jag kunnat skriva själv.
Med den skillnaden att jag har gått ner till deltid, närmare bestämt 75%. O jobbar heltid.
Under sommaren tog vi upp ämnet till diskussion, och var överens om att han skulle gå ner något i tid och jag upp något. Jag hann t o m nämna detta för min chef. Vad hände? O fick nytt jobb, och ville därmed inte längre.
När föräldraledigheten för Y är över och vi har två barn att hämta och lämna, kommer jag att vara benhård. Då ska vi båda jobba deltid.
Men det finns en annan aspekt också, som jag har funderat ganska mycket över på sistone.
Jag är osäker på att jag skulle klara av en heltidstjänst. Det är en lättnad att börja klockan nio på morgonen, att bara ha en riktigt lång dag i veckan, att ha tre korta dagar och en normallång. Att inte alltid ligga back på flexen.
Jag är tröttare och mer lättstressad nu än förr, tycker jag. Eller? Hur jämför man sånt? Och vilket förr jämför jag med? Förr, före Q? På den onda tiden då jag jobbade heltid på ett jobb jag gillade men inte riktigt fixade och körde åtta mil om dagen och konstant låg på maxminus på flexen? Eller förr, på den ännu ondare tiden, då vi gjorde IVF och jag sörjde och hade ett jobb jag hatade? Eller förr, för tio år sedan? Hur det var då kan jag knappt relatera till idag.
Frågar jag mamma neurologen är hon säker på sin sak. Det är sviter av myeliten, snart fyra år sedan nu. Det blir bättre, men långsamt.
Själv undrar jag om sorgen och stressen under de barnlösa åren har påverkat mig. Slitit ner mig på något vis. Gjort mig känsligare, mindre robust, lättare att få ur balans. I sanningens namn ska sägas att detta slår åt andra hållet också. Jag är hudlösare nu, på gott och ont. Bra saker berör mig mer nu än förr. Jag är lyckligare nu.
Eller så är det hela ännu enklare. Min tjänst är krävande, att vara ständigt tillgänglig medelst mobil och laptop, att gå tidigt för att hämta och sedan jobba någon timme på kvällen har sitt pris.
Jag vet inte. Det känns som att detta är viktigt att ta reda på. Hur vill jag leva egentligen?
Med den skillnaden att jag har gått ner till deltid, närmare bestämt 75%. O jobbar heltid.
Under sommaren tog vi upp ämnet till diskussion, och var överens om att han skulle gå ner något i tid och jag upp något. Jag hann t o m nämna detta för min chef. Vad hände? O fick nytt jobb, och ville därmed inte längre.
När föräldraledigheten för Y är över och vi har två barn att hämta och lämna, kommer jag att vara benhård. Då ska vi båda jobba deltid.
Men det finns en annan aspekt också, som jag har funderat ganska mycket över på sistone.
Jag är osäker på att jag skulle klara av en heltidstjänst. Det är en lättnad att börja klockan nio på morgonen, att bara ha en riktigt lång dag i veckan, att ha tre korta dagar och en normallång. Att inte alltid ligga back på flexen.
Jag är tröttare och mer lättstressad nu än förr, tycker jag. Eller? Hur jämför man sånt? Och vilket förr jämför jag med? Förr, före Q? På den onda tiden då jag jobbade heltid på ett jobb jag gillade men inte riktigt fixade och körde åtta mil om dagen och konstant låg på maxminus på flexen? Eller förr, på den ännu ondare tiden, då vi gjorde IVF och jag sörjde och hade ett jobb jag hatade? Eller förr, för tio år sedan? Hur det var då kan jag knappt relatera till idag.
Frågar jag mamma neurologen är hon säker på sin sak. Det är sviter av myeliten, snart fyra år sedan nu. Det blir bättre, men långsamt.
Själv undrar jag om sorgen och stressen under de barnlösa åren har påverkat mig. Slitit ner mig på något vis. Gjort mig känsligare, mindre robust, lättare att få ur balans. I sanningens namn ska sägas att detta slår åt andra hållet också. Jag är hudlösare nu, på gott och ont. Bra saker berör mig mer nu än förr. Jag är lyckligare nu.
Eller så är det hela ännu enklare. Min tjänst är krävande, att vara ständigt tillgänglig medelst mobil och laptop, att gå tidigt för att hämta och sedan jobba någon timme på kvällen har sitt pris.
Jag vet inte. Det känns som att detta är viktigt att ta reda på. Hur vill jag leva egentligen?
2010-02-24
Konstig tillvaro
Jag är förvirrad och splittrad just nu. Kortet på Y står på köksbordet. Q pratar ofta om lillebror. Vi funderar på boende i Seoul, ska vi bo norr om floden som förra gången, nära alla sevärdheter? Eller ska vi bo söder om, nära SWS som vi kommer att besöka tre gånger? Liksom nära det stora akvariet och inomhustivolit?
Samtidigt slukar jobbet mig. Jag jobbar mer än någonsin, hugger på alla utmaningar. Samtalet med chefen har triggat mig, jag vill visa vad jag kan. Jag känner mig konstant jagad. Har jag glömt något nu igen? Oftast är svaret ja. Möten, mejl, mobilen, handväskan.
Inom några veckor kommer det till ett abrupt slut. Jag längtar dit, såklart att jag gör. Men jag skäms lite för att erkänna att jag längtar mera bort från något än till något.
Förlåt mig, Y lille. Bebisen min, mitt nya barn. Jag har inte fattat det ännu och ärligt talat tror jag inte att jag gör det förrän jag är hos dig.
Då ska vi sitta i vårsolen och bekanta oss med varandra. Bara du och jag.
Samtidigt slukar jobbet mig. Jag jobbar mer än någonsin, hugger på alla utmaningar. Samtalet med chefen har triggat mig, jag vill visa vad jag kan. Jag känner mig konstant jagad. Har jag glömt något nu igen? Oftast är svaret ja. Möten, mejl, mobilen, handväskan.
Inom några veckor kommer det till ett abrupt slut. Jag längtar dit, såklart att jag gör. Men jag skäms lite för att erkänna att jag längtar mera bort från något än till något.
Förlåt mig, Y lille. Bebisen min, mitt nya barn. Jag har inte fattat det ännu och ärligt talat tror jag inte att jag gör det förrän jag är hos dig.
Då ska vi sitta i vårsolen och bekanta oss med varandra. Bara du och jag.
Konstig tillvaro
Jag är förvirrad och splittrad just nu. Kortet på Y står på köksbordet. Q pratar ofta om lillebror. Vi funderar på boende i Seoul, ska vi bo norr om floden som förra gången, nära alla sevärdheter? Eller ska vi bo söder om, nära SWS som vi kommer att besöka tre gånger? Liksom nära det stora akvariet och inomhustivolit?
Samtidigt slukar jobbet mig. Jag jobbar mer än någonsin, hugger på alla utmaningar. Samtalet med chefen har triggat mig, jag vill visa vad jag kan. Jag känner mig konstant jagad. Har jag glömt något nu igen? Oftast är svaret ja. Möten, mejl, mobilen, handväskan.
Inom några veckor kommer det till ett abrupt slut. Jag längtar dit, såklart att jag gör. Men jag skäms lite för att erkänna att jag längtar mera bort från något än till något.
Förlåt mig, Y lille. Bebisen min, mitt nya barn. Jag har inte fattat det ännu och ärligt talat tror jag inte att jag gör det förrän jag är hos dig.
Då ska vi sitta i vårsolen och bekanta oss med varandra. Bara du och jag.
Samtidigt slukar jobbet mig. Jag jobbar mer än någonsin, hugger på alla utmaningar. Samtalet med chefen har triggat mig, jag vill visa vad jag kan. Jag känner mig konstant jagad. Har jag glömt något nu igen? Oftast är svaret ja. Möten, mejl, mobilen, handväskan.
Inom några veckor kommer det till ett abrupt slut. Jag längtar dit, såklart att jag gör. Men jag skäms lite för att erkänna att jag längtar mera bort från något än till något.
Förlåt mig, Y lille. Bebisen min, mitt nya barn. Jag har inte fattat det ännu och ärligt talat tror jag inte att jag gör det förrän jag är hos dig.
Då ska vi sitta i vårsolen och bekanta oss med varandra. Bara du och jag.
2010-02-22
Chefen vet bäst
Kollade på Band of Brothers i lördags, har inte följt serien slaviskt men blir lika fascinerad varje gång jag råkar se ett avsnitt.
Denna gång fångades jag av en beskrivning av förutsättningarna för ledarskap. Scenariot är detta: Vintern 1944-45. Easy Company befinner sig i Frankrike. Man börjar ana att kriget snart är slut, men säker kan man inte vara. Vågar man tro att man ska överleva? Alla är trötta och desillusionerade.
Enter ung nyutexaminerad officer. Han gick ut från West Point på självaste D-day den 6 juni, den dag då de övrigas helvete började.
Naturligtvis har han inte en chans att ta ledningen över sina mer erfarna kamrater, även om han formellt överstiger dem i grad. Det inser hans överordnade också, så när han anmäler sig frivilligt att delta i en operation utnämns han inte till befäl, utan till observatör.
Operationen avlöper tämligen bra, bortsett från att den kräver en ung soldats liv. Efteråt är vår vän officeren accepterad. Inte på samma sätt som om han hade varit med från början, men han är nu en del av gemenskapen. Han har skitat ner sig, deltagit, på samma villkor som de andra.
Efteråt ligger jag vaken och funderar. Det slår mig att en av de mer utmärkande faktorerna för mitt jobb är att mitt ledarskap i så hög grad är informellt. Jag leder folk vars jobb jag inte själv är kompetent att utföra. Jag har ett hum om vad de gör, men jag skulle inte kunna hoppa in och göra jobbet istället för dem.
Är detta månne ett tecken i tiden? Visste chefen bättre förr?
Hos mig skapar detta en del osäkerhet. Trots min examen, trots mer än ett decenniums arbetslivserfarenhet känner jag mig fortfarande ofta osäker. Det retar mig.
Denna gång fångades jag av en beskrivning av förutsättningarna för ledarskap. Scenariot är detta: Vintern 1944-45. Easy Company befinner sig i Frankrike. Man börjar ana att kriget snart är slut, men säker kan man inte vara. Vågar man tro att man ska överleva? Alla är trötta och desillusionerade.
Enter ung nyutexaminerad officer. Han gick ut från West Point på självaste D-day den 6 juni, den dag då de övrigas helvete började.
Naturligtvis har han inte en chans att ta ledningen över sina mer erfarna kamrater, även om han formellt överstiger dem i grad. Det inser hans överordnade också, så när han anmäler sig frivilligt att delta i en operation utnämns han inte till befäl, utan till observatör.
Operationen avlöper tämligen bra, bortsett från att den kräver en ung soldats liv. Efteråt är vår vän officeren accepterad. Inte på samma sätt som om han hade varit med från början, men han är nu en del av gemenskapen. Han har skitat ner sig, deltagit, på samma villkor som de andra.
Efteråt ligger jag vaken och funderar. Det slår mig att en av de mer utmärkande faktorerna för mitt jobb är att mitt ledarskap i så hög grad är informellt. Jag leder folk vars jobb jag inte själv är kompetent att utföra. Jag har ett hum om vad de gör, men jag skulle inte kunna hoppa in och göra jobbet istället för dem.
Är detta månne ett tecken i tiden? Visste chefen bättre förr?
Hos mig skapar detta en del osäkerhet. Trots min examen, trots mer än ett decenniums arbetslivserfarenhet känner jag mig fortfarande ofta osäker. Det retar mig.
Chefen vet bäst
Kollade på Band of Brothers i lördags, har inte följt serien slaviskt men blir lika fascinerad varje gång jag råkar se ett avsnitt.
Denna gång fångades jag av en beskrivning av förutsättningarna för ledarskap. Scenariot är detta: Vintern 1944-45. Easy Company befinner sig i Frankrike. Man börjar ana att kriget snart är slut, men säker kan man inte vara. Vågar man tro att man ska överleva? Alla är trötta och desillusionerade.
Enter ung nyutexaminerad officer. Han gick ut från West Point på självaste D-day den 6 juni, den dag då de övrigas helvete började.
Naturligtvis har han inte en chans att ta ledningen över sina mer erfarna kamrater, även om han formellt överstiger dem i grad. Det inser hans överordnade också, så när han anmäler sig frivilligt att delta i en operation utnämns han inte till befäl, utan till observatör.
Operationen avlöper tämligen bra, bortsett från att den kräver en ung soldats liv. Efteråt är vår vän officeren accepterad. Inte på samma sätt som om han hade varit med från början, men han är nu en del av gemenskapen. Han har skitat ner sig, deltagit, på samma villkor som de andra.
Efteråt ligger jag vaken och funderar. Det slår mig att en av de mer utmärkande faktorerna för mitt jobb är att mitt ledarskap i så hög grad är informellt. Jag leder folk vars jobb jag inte själv är kompetent att utföra. Jag har ett hum om vad de gör, men jag skulle inte kunna hoppa in och göra jobbet istället för dem.
Är detta månne ett tecken i tiden? Visste chefen bättre förr?
Hos mig skapar detta en del osäkerhet. Trots min examen, trots mer än ett decenniums arbetslivserfarenhet känner jag mig fortfarande ofta osäker. Det retar mig.
Denna gång fångades jag av en beskrivning av förutsättningarna för ledarskap. Scenariot är detta: Vintern 1944-45. Easy Company befinner sig i Frankrike. Man börjar ana att kriget snart är slut, men säker kan man inte vara. Vågar man tro att man ska överleva? Alla är trötta och desillusionerade.
Enter ung nyutexaminerad officer. Han gick ut från West Point på självaste D-day den 6 juni, den dag då de övrigas helvete började.
Naturligtvis har han inte en chans att ta ledningen över sina mer erfarna kamrater, även om han formellt överstiger dem i grad. Det inser hans överordnade också, så när han anmäler sig frivilligt att delta i en operation utnämns han inte till befäl, utan till observatör.
Operationen avlöper tämligen bra, bortsett från att den kräver en ung soldats liv. Efteråt är vår vän officeren accepterad. Inte på samma sätt som om han hade varit med från början, men han är nu en del av gemenskapen. Han har skitat ner sig, deltagit, på samma villkor som de andra.
Efteråt ligger jag vaken och funderar. Det slår mig att en av de mer utmärkande faktorerna för mitt jobb är att mitt ledarskap i så hög grad är informellt. Jag leder folk vars jobb jag inte själv är kompetent att utföra. Jag har ett hum om vad de gör, men jag skulle inte kunna hoppa in och göra jobbet istället för dem.
Är detta månne ett tecken i tiden? Visste chefen bättre förr?
Hos mig skapar detta en del osäkerhet. Trots min examen, trots mer än ett decenniums arbetslivserfarenhet känner jag mig fortfarande ofta osäker. Det retar mig.
2010-02-19
Kvinnlig kommunikation
Jag fnular på ett inlägg om att jobba i mansdominerad miljö. Det har sina sidor, både positiva och negativa.
Så händer en sak som får mig att tänka att jag inte är så haj på kvinnlig - eller något som jag uppfattar som kvinnlig - kommunikation heller.
Jag har undvikit vår personalchef sedan förhandlingarna i somras. Hon är kletig. En strategi hon körde - som retade mig oerhört - var att förvånat spärra upp ögonen och säga "men var vi inte ÖVERENS om detta? Jag som trodde vi var ÖVERENS?" När vi i själva verket inte var i närheten av en överenskommelse, när hon undanhållit information, myglat och krånglat men gjort det så skickligt och subtilt att det var svårt att sätta fingret på.
Jag undrar om det görs medvetet och förslaget eller på instinkt.
Burr.
I fredags ropade hon in mig när jag passerade hennes rum. Årets löneförhandling. Men eftersom de centrala förhandlingarna fortfarande pågår är det väl ingen idé att facken och ledningen träffas förrän efter första april när det centrala avtalet är klart?
Stopp nu lite här, svarar jag. När ska lönenivåerna vara låsta? En enkel fråga som det tog ungefär tjugo minuter att trassla fram ett svar på. På fredag. Bra, då ses vi på fredag, du och jag och VD:n. Tills dess ska jag analysera medlemmarnas nuvarande lönenivåer och så får ni veta vad jag tycker.
(Det har jag fan inte tid med egentligen. Jag är normalt sett inte ensam i detta, men mina kollegor råkar vara på semester denna vecka.)
Men vi är ju i stort sett överens, försöker hon. Ni vet ju att jag vet vad ni tycker, och att vi har samma åsikt om vilka som ligger snett.
Javisst, vid förra årets förhandling förvånade hon mig genom att gissa rätt på de personer vi tyckte låg snett. Men det var förra året det. Nu gör vi en ny analys.
Jag skruvar på mig, det är fredag eftermiddag, Q-hämtning närmar sig, jag har några måsten att klara av innan dess. Hon försöker igen, börjar öppna något dokument på datorn för att visa hur överens vi är och hur onödigt det är att vi träffas och förhandlar, hur överflödiga mina åsikter är.
Jag har inte tid, säger jag vänligt och med eftertryck och reser mig. Du får ursäkta, jag har verkligen inte mera tid nu. Nej, det har verkligen inte jag heller, fräser hon då. Det har jag inte haft alls, hela dagen!
När vi inte är ÖVERENS kan vi plötsligt inte ens vara neutralt vänliga mot varann.
- - - - - -
Ringer pappa på söndagen för att höra om han vill komma på middag. Som vanligt har han varit dålig på att höra av sig, och jag undrar om det beror på att han mår dåligt eller om han bara har mycket att göra.
Det förra, hör jag direkt på rösten. Han är ledsen och ur form. Varför? Tja, allt. Tillvaron är dyster. Jag får dra orden ur honom. Han försöker jobba, sitter hemma och ruvar och uvar. Tar sig ut på stan och halkar omkring i modden. Åker buss och råkar förmodligen knuffa till någon medpassagerare. Pappa är lomhörd och klumpig och ovig, jag har själv noterat att detta blir allt värre med åren.
När han kliver av bussen säger en tant till honom, inte direkt ovänligt: "Du är så trevlig att jag skulle ge dig en röd ros om jag bara hade någon."
Förmodligen ser han förbluffad och kanske möjligen lite glad ut, då vänder hon på klacken och marscherar iväg.
"Först då" säger pappa med ledsen liten röst, "begrep jag att hon var ironisk. Jag kanske hade råkat putta till henne, jag vet faktiskt inte. Jag hade inte märkt henne innan."
Jag tänker att det är då själva fan att inte kärringjäveln kunde bete sig som folk och skrika till när han knuffade henne eller trampade på henne eller vad fan det nu var. Explodera, skälla, få det ur sig. Istället denna försåtliga passiva aggressivitet.
Jag tänker också att nu får det väl vara nog med självömkandet i alla fall. Hur är det ställt egentligen när man deppar ihop över något en dårtant på stan häver ur sig? Men jag minns min egen depression. Det behövdes inte mer för att putta en över kanten. Så jag är snäll och uppmuntrande och inte alls ifrågasättande.
När vi lägger på är han gladare. Han kommer på söndagmiddag och vi har ganska trevligt.
Men på kvällen gråter jag en skvätt innan jag somnar och tänker att inte är det barn som är den stora bördan i livet. Inte för mig i varje fall. Det är gamla föräldrar, och oron för dem.
Fast det var ju inte alls det som inlägget skulle handla om egentligen.
Så händer en sak som får mig att tänka att jag inte är så haj på kvinnlig - eller något som jag uppfattar som kvinnlig - kommunikation heller.
Jag har undvikit vår personalchef sedan förhandlingarna i somras. Hon är kletig. En strategi hon körde - som retade mig oerhört - var att förvånat spärra upp ögonen och säga "men var vi inte ÖVERENS om detta? Jag som trodde vi var ÖVERENS?" När vi i själva verket inte var i närheten av en överenskommelse, när hon undanhållit information, myglat och krånglat men gjort det så skickligt och subtilt att det var svårt att sätta fingret på.
Jag undrar om det görs medvetet och förslaget eller på instinkt.
Burr.
I fredags ropade hon in mig när jag passerade hennes rum. Årets löneförhandling. Men eftersom de centrala förhandlingarna fortfarande pågår är det väl ingen idé att facken och ledningen träffas förrän efter första april när det centrala avtalet är klart?
Stopp nu lite här, svarar jag. När ska lönenivåerna vara låsta? En enkel fråga som det tog ungefär tjugo minuter att trassla fram ett svar på. På fredag. Bra, då ses vi på fredag, du och jag och VD:n. Tills dess ska jag analysera medlemmarnas nuvarande lönenivåer och så får ni veta vad jag tycker.
(Det har jag fan inte tid med egentligen. Jag är normalt sett inte ensam i detta, men mina kollegor råkar vara på semester denna vecka.)
Men vi är ju i stort sett överens, försöker hon. Ni vet ju att jag vet vad ni tycker, och att vi har samma åsikt om vilka som ligger snett.
Javisst, vid förra årets förhandling förvånade hon mig genom att gissa rätt på de personer vi tyckte låg snett. Men det var förra året det. Nu gör vi en ny analys.
Jag skruvar på mig, det är fredag eftermiddag, Q-hämtning närmar sig, jag har några måsten att klara av innan dess. Hon försöker igen, börjar öppna något dokument på datorn för att visa hur överens vi är och hur onödigt det är att vi träffas och förhandlar, hur överflödiga mina åsikter är.
Jag har inte tid, säger jag vänligt och med eftertryck och reser mig. Du får ursäkta, jag har verkligen inte mera tid nu. Nej, det har verkligen inte jag heller, fräser hon då. Det har jag inte haft alls, hela dagen!
När vi inte är ÖVERENS kan vi plötsligt inte ens vara neutralt vänliga mot varann.
- - - - - -
Ringer pappa på söndagen för att höra om han vill komma på middag. Som vanligt har han varit dålig på att höra av sig, och jag undrar om det beror på att han mår dåligt eller om han bara har mycket att göra.
Det förra, hör jag direkt på rösten. Han är ledsen och ur form. Varför? Tja, allt. Tillvaron är dyster. Jag får dra orden ur honom. Han försöker jobba, sitter hemma och ruvar och uvar. Tar sig ut på stan och halkar omkring i modden. Åker buss och råkar förmodligen knuffa till någon medpassagerare. Pappa är lomhörd och klumpig och ovig, jag har själv noterat att detta blir allt värre med åren.
När han kliver av bussen säger en tant till honom, inte direkt ovänligt: "Du är så trevlig att jag skulle ge dig en röd ros om jag bara hade någon."
Förmodligen ser han förbluffad och kanske möjligen lite glad ut, då vänder hon på klacken och marscherar iväg.
"Först då" säger pappa med ledsen liten röst, "begrep jag att hon var ironisk. Jag kanske hade råkat putta till henne, jag vet faktiskt inte. Jag hade inte märkt henne innan."
Jag tänker att det är då själva fan att inte kärringjäveln kunde bete sig som folk och skrika till när han knuffade henne eller trampade på henne eller vad fan det nu var. Explodera, skälla, få det ur sig. Istället denna försåtliga passiva aggressivitet.
Jag tänker också att nu får det väl vara nog med självömkandet i alla fall. Hur är det ställt egentligen när man deppar ihop över något en dårtant på stan häver ur sig? Men jag minns min egen depression. Det behövdes inte mer för att putta en över kanten. Så jag är snäll och uppmuntrande och inte alls ifrågasättande.
När vi lägger på är han gladare. Han kommer på söndagmiddag och vi har ganska trevligt.
Men på kvällen gråter jag en skvätt innan jag somnar och tänker att inte är det barn som är den stora bördan i livet. Inte för mig i varje fall. Det är gamla föräldrar, och oron för dem.
Fast det var ju inte alls det som inlägget skulle handla om egentligen.
Kvinnlig kommunikation
Jag fnular på ett inlägg om att jobba i mansdominerad miljö. Det har sina sidor, både positiva och negativa.
Så händer en sak som får mig att tänka att jag inte är så haj på kvinnlig - eller något som jag uppfattar som kvinnlig - kommunikation heller.
Jag har undvikit vår personalchef sedan förhandlingarna i somras. Hon är kletig. En strategi hon körde - som retade mig oerhört - var att förvånat spärra upp ögonen och säga "men var vi inte ÖVERENS om detta? Jag som trodde vi var ÖVERENS?" När vi i själva verket inte var i närheten av en överenskommelse, när hon undanhållit information, myglat och krånglat men gjort det så skickligt och subtilt att det var svårt att sätta fingret på.
Jag undrar om det görs medvetet och förslaget eller på instinkt.
Burr.
I fredags ropade hon in mig när jag passerade hennes rum. Årets löneförhandling. Men eftersom de centrala förhandlingarna fortfarande pågår är det väl ingen idé att facken och ledningen träffas förrän efter första april när det centrala avtalet är klart?
Stopp nu lite här, svarar jag. När ska lönenivåerna vara låsta? En enkel fråga som det tog ungefär tjugo minuter att trassla fram ett svar på. På fredag. Bra, då ses vi på fredag, du och jag och VD:n. Tills dess ska jag analysera medlemmarnas nuvarande lönenivåer och så får ni veta vad jag tycker.
(Det har jag fan inte tid med egentligen. Jag är normalt sett inte ensam i detta, men mina kollegor råkar vara på semester denna vecka.)
Men vi är ju i stort sett överens, försöker hon. Ni vet ju att jag vet vad ni tycker, och att vi har samma åsikt om vilka som ligger snett.
Javisst, vid förra årets förhandling förvånade hon mig genom att gissa rätt på de personer vi tyckte låg snett. Men det var förra året det. Nu gör vi en ny analys.
Jag skruvar på mig, det är fredag eftermiddag, Q-hämtning närmar sig, jag har några måsten att klara av innan dess. Hon försöker igen, börjar öppna något dokument på datorn för att visa hur överens vi är och hur onödigt det är att vi träffas och förhandlar, hur överflödiga mina åsikter är.
Jag har inte tid, säger jag vänligt och med eftertryck och reser mig. Du får ursäkta, jag har verkligen inte mera tid nu. Nej, det har verkligen inte jag heller, fräser hon då. Det har jag inte haft alls, hela dagen!
När vi inte är ÖVERENS kan vi plötsligt inte ens vara neutralt vänliga mot varann.
- - - - - -
Ringer pappa på söndagen för att höra om han vill komma på middag. Som vanligt har han varit dålig på att höra av sig, och jag undrar om det beror på att han mår dåligt eller om han bara har mycket att göra.
Det förra, hör jag direkt på rösten. Han är ledsen och ur form. Varför? Tja, allt. Tillvaron är dyster. Jag får dra orden ur honom. Han försöker jobba, sitter hemma och ruvar och uvar. Tar sig ut på stan och halkar omkring i modden. Åker buss och råkar förmodligen knuffa till någon medpassagerare. Pappa är lomhörd och klumpig och ovig, jag har själv noterat att detta blir allt värre med åren.
När han kliver av bussen säger en tant till honom, inte direkt ovänligt: "Du är så trevlig att jag skulle ge dig en röd ros om jag bara hade någon."
Förmodligen ser han förbluffad och kanske möjligen lite glad ut, då vänder hon på klacken och marscherar iväg.
"Först då" säger pappa med ledsen liten röst, "begrep jag att hon var ironisk. Jag kanske hade råkat putta till henne, jag vet faktiskt inte. Jag hade inte märkt henne innan."
Jag tänker att det är då själva fan att inte kärringjäveln kunde bete sig som folk och skrika till när han knuffade henne eller trampade på henne eller vad fan det nu var. Explodera, skälla, få det ur sig. Istället denna försåtliga passiva aggressivitet.
Jag tänker också att nu får det väl vara nog med självömkandet i alla fall. Hur är det ställt egentligen när man deppar ihop över något en dårtant på stan häver ur sig? Men jag minns min egen depression. Det behövdes inte mer för att putta en över kanten. Så jag är snäll och uppmuntrande och inte alls ifrågasättande.
När vi lägger på är han gladare. Han kommer på söndagmiddag och vi har ganska trevligt.
Men på kvällen gråter jag en skvätt innan jag somnar och tänker att inte är det barn som är den stora bördan i livet. Inte för mig i varje fall. Det är gamla föräldrar, och oron för dem.
Fast det var ju inte alls det som inlägget skulle handla om egentligen.
Så händer en sak som får mig att tänka att jag inte är så haj på kvinnlig - eller något som jag uppfattar som kvinnlig - kommunikation heller.
Jag har undvikit vår personalchef sedan förhandlingarna i somras. Hon är kletig. En strategi hon körde - som retade mig oerhört - var att förvånat spärra upp ögonen och säga "men var vi inte ÖVERENS om detta? Jag som trodde vi var ÖVERENS?" När vi i själva verket inte var i närheten av en överenskommelse, när hon undanhållit information, myglat och krånglat men gjort det så skickligt och subtilt att det var svårt att sätta fingret på.
Jag undrar om det görs medvetet och förslaget eller på instinkt.
Burr.
I fredags ropade hon in mig när jag passerade hennes rum. Årets löneförhandling. Men eftersom de centrala förhandlingarna fortfarande pågår är det väl ingen idé att facken och ledningen träffas förrän efter första april när det centrala avtalet är klart?
Stopp nu lite här, svarar jag. När ska lönenivåerna vara låsta? En enkel fråga som det tog ungefär tjugo minuter att trassla fram ett svar på. På fredag. Bra, då ses vi på fredag, du och jag och VD:n. Tills dess ska jag analysera medlemmarnas nuvarande lönenivåer och så får ni veta vad jag tycker.
(Det har jag fan inte tid med egentligen. Jag är normalt sett inte ensam i detta, men mina kollegor råkar vara på semester denna vecka.)
Men vi är ju i stort sett överens, försöker hon. Ni vet ju att jag vet vad ni tycker, och att vi har samma åsikt om vilka som ligger snett.
Javisst, vid förra årets förhandling förvånade hon mig genom att gissa rätt på de personer vi tyckte låg snett. Men det var förra året det. Nu gör vi en ny analys.
Jag skruvar på mig, det är fredag eftermiddag, Q-hämtning närmar sig, jag har några måsten att klara av innan dess. Hon försöker igen, börjar öppna något dokument på datorn för att visa hur överens vi är och hur onödigt det är att vi träffas och förhandlar, hur överflödiga mina åsikter är.
Jag har inte tid, säger jag vänligt och med eftertryck och reser mig. Du får ursäkta, jag har verkligen inte mera tid nu. Nej, det har verkligen inte jag heller, fräser hon då. Det har jag inte haft alls, hela dagen!
När vi inte är ÖVERENS kan vi plötsligt inte ens vara neutralt vänliga mot varann.
- - - - - -
Ringer pappa på söndagen för att höra om han vill komma på middag. Som vanligt har han varit dålig på att höra av sig, och jag undrar om det beror på att han mår dåligt eller om han bara har mycket att göra.
Det förra, hör jag direkt på rösten. Han är ledsen och ur form. Varför? Tja, allt. Tillvaron är dyster. Jag får dra orden ur honom. Han försöker jobba, sitter hemma och ruvar och uvar. Tar sig ut på stan och halkar omkring i modden. Åker buss och råkar förmodligen knuffa till någon medpassagerare. Pappa är lomhörd och klumpig och ovig, jag har själv noterat att detta blir allt värre med åren.
När han kliver av bussen säger en tant till honom, inte direkt ovänligt: "Du är så trevlig att jag skulle ge dig en röd ros om jag bara hade någon."
Förmodligen ser han förbluffad och kanske möjligen lite glad ut, då vänder hon på klacken och marscherar iväg.
"Först då" säger pappa med ledsen liten röst, "begrep jag att hon var ironisk. Jag kanske hade råkat putta till henne, jag vet faktiskt inte. Jag hade inte märkt henne innan."
Jag tänker att det är då själva fan att inte kärringjäveln kunde bete sig som folk och skrika till när han knuffade henne eller trampade på henne eller vad fan det nu var. Explodera, skälla, få det ur sig. Istället denna försåtliga passiva aggressivitet.
Jag tänker också att nu får det väl vara nog med självömkandet i alla fall. Hur är det ställt egentligen när man deppar ihop över något en dårtant på stan häver ur sig? Men jag minns min egen depression. Det behövdes inte mer för att putta en över kanten. Så jag är snäll och uppmuntrande och inte alls ifrågasättande.
När vi lägger på är han gladare. Han kommer på söndagmiddag och vi har ganska trevligt.
Men på kvällen gråter jag en skvätt innan jag somnar och tänker att inte är det barn som är den stora bördan i livet. Inte för mig i varje fall. Det är gamla föräldrar, och oron för dem.
Fast det var ju inte alls det som inlägget skulle handla om egentligen.
2010-02-18
Trött och sur, men...!
Idag vid hemkomst sparkade jag av mig kängorna och undrade uppgivet varför jag var så förbannad. Det var en lättnad att komma på att jag sovit alldeles för lite den här veckan.
Jobbet har snurrat igång igen. Förra veckan tog min chef mig avsides. Kunden från mitt stora projekt, vilket har strulat från början till slut och utan undantag följt Murphys lag, hade uttryckligen bett att få mig i sitt nästa projekt. För att jag kommunicerar så bra. Oj vad glad jag blev, och nästan lika glad för att min chef blivit nästan lika glad.
Men jag ska ju snart vara mammaledig, så tji fick kunden. Istället fick jag uppgiften att leda arbetet med den största offert vi har fått förfrågan om på år och dag. Det här projektet ska vi bara ha. Om vi får det kan vi återanställa, om vi får det kommer vi att få många liknande.
Idag presenterades offertförslaget för ledningen, folk i Stockholm, USA och Kina. Allt krånglade. Telefoner, koder, mejlförbindelser. Jag insåg rodnande att jag var illa förberedd på de mötestekniska praktikaliteterna. Sånt som jag brukar vara bra på. Storchefen fick mer än ett utbrott. Stämningen var nervös och uppskruvad.
Mitt i alltihop ringde mamma på mobilen. Det gör hon aldrig. Nu är styvfar död, tänkte jag och tryckte bort samtalet.
Till sist var mötet över, offerten genomtröskad och alla höjdare nöjda. I andrummet före nästa möte (med en annan, mycket irriterad kund) passade jag på att ringa mamma. "Hej gullet, jag ville bara gratulera dig på Frida-dagen!" (Jo, jag heter så, i andranamn. Mamma med.) Lättnad.
Det blev ingen lunch idag, bara macka framför datorn. Normalt sett tillåter jag mig inte detta om jag inte lunchtränat. Lunchpaus är viktig.
Först på tunnelbanan hann jag tänka. Nej, jag var inte så förberedd som jag borde ha varit. Men det var förbanne mig inte lätt heller. Eftersom offerten är så viktig hade ungefär halva företaget varit inne och petat och ändrat i den, och antalet revisioner och sparade versioner var stort. Jag borde ha hittat på ett bättre och mer överskådligt sätt att presentera den och jämföra med tidigare projekt. Trots många förberedelser nådde jag inte ända fram.
Å andra sidan. Mina chefer har suttit med på alla förmöten jag har kallat till den här veckan. De har varit helt insatta och sett förslaget växa fram. De kom inte med några synpunkter eller förslag. Lite skugga faller allt på dem också.
Jobbet är roligt, faktiskt. Men jag orkar inte med det. Det enda som håller mig uppe nu är vetskapen om att en lång ledighet ligger framför mig.
Men det mesta smälter bort när man kommer hem till en liten artist som sitter vid köksbordet och lägger pärlplattor och sjunger:
Tingelingelinge tåget går ut i vida världen
Dom som älskar varandra får följa med på färden
Jag älskar dig, och dig, och dig, och dig,
Mänskor tycker om varann
dajdi dajdi dajdi da
Bjällerklang, bjällerklang,
hör dess dingelidång,
fina flingor virvlar om,
i en liten sång!
Jobbet har snurrat igång igen. Förra veckan tog min chef mig avsides. Kunden från mitt stora projekt, vilket har strulat från början till slut och utan undantag följt Murphys lag, hade uttryckligen bett att få mig i sitt nästa projekt. För att jag kommunicerar så bra. Oj vad glad jag blev, och nästan lika glad för att min chef blivit nästan lika glad.
Men jag ska ju snart vara mammaledig, så tji fick kunden. Istället fick jag uppgiften att leda arbetet med den största offert vi har fått förfrågan om på år och dag. Det här projektet ska vi bara ha. Om vi får det kan vi återanställa, om vi får det kommer vi att få många liknande.
Idag presenterades offertförslaget för ledningen, folk i Stockholm, USA och Kina. Allt krånglade. Telefoner, koder, mejlförbindelser. Jag insåg rodnande att jag var illa förberedd på de mötestekniska praktikaliteterna. Sånt som jag brukar vara bra på. Storchefen fick mer än ett utbrott. Stämningen var nervös och uppskruvad.
Mitt i alltihop ringde mamma på mobilen. Det gör hon aldrig. Nu är styvfar död, tänkte jag och tryckte bort samtalet.
Till sist var mötet över, offerten genomtröskad och alla höjdare nöjda. I andrummet före nästa möte (med en annan, mycket irriterad kund) passade jag på att ringa mamma. "Hej gullet, jag ville bara gratulera dig på Frida-dagen!" (Jo, jag heter så, i andranamn. Mamma med.) Lättnad.
Det blev ingen lunch idag, bara macka framför datorn. Normalt sett tillåter jag mig inte detta om jag inte lunchtränat. Lunchpaus är viktig.
Först på tunnelbanan hann jag tänka. Nej, jag var inte så förberedd som jag borde ha varit. Men det var förbanne mig inte lätt heller. Eftersom offerten är så viktig hade ungefär halva företaget varit inne och petat och ändrat i den, och antalet revisioner och sparade versioner var stort. Jag borde ha hittat på ett bättre och mer överskådligt sätt att presentera den och jämföra med tidigare projekt. Trots många förberedelser nådde jag inte ända fram.
Å andra sidan. Mina chefer har suttit med på alla förmöten jag har kallat till den här veckan. De har varit helt insatta och sett förslaget växa fram. De kom inte med några synpunkter eller förslag. Lite skugga faller allt på dem också.
Jobbet är roligt, faktiskt. Men jag orkar inte med det. Det enda som håller mig uppe nu är vetskapen om att en lång ledighet ligger framför mig.
Men det mesta smälter bort när man kommer hem till en liten artist som sitter vid köksbordet och lägger pärlplattor och sjunger:
Tingelingelinge tåget går ut i vida världen
Dom som älskar varandra får följa med på färden
Jag älskar dig, och dig, och dig, och dig,
Mänskor tycker om varann
dajdi dajdi dajdi da
Bjällerklang, bjällerklang,
hör dess dingelidång,
fina flingor virvlar om,
i en liten sång!
Trött och sur, men...!
Idag vid hemkomst sparkade jag av mig kängorna och undrade uppgivet varför jag var så förbannad. Det var en lättnad att komma på att jag sovit alldeles för lite den här veckan.
Jobbet har snurrat igång igen. Förra veckan tog min chef mig avsides. Kunden från mitt stora projekt, vilket har strulat från början till slut och utan undantag följt Murphys lag, hade uttryckligen bett att få mig i sitt nästa projekt. För att jag kommunicerar så bra. Oj vad glad jag blev, och nästan lika glad för att min chef blivit nästan lika glad.
Men jag ska ju snart vara mammaledig, så tji fick kunden. Istället fick jag uppgiften att leda arbetet med den största offert vi har fått förfrågan om på år och dag. Det här projektet ska vi bara ha. Om vi får det kan vi återanställa, om vi får det kommer vi att få många liknande.
Idag presenterades offertförslaget för ledningen, folk i Stockholm, USA och Kina. Allt krånglade. Telefoner, koder, mejlförbindelser. Jag insåg rodnande att jag var illa förberedd på de mötestekniska praktikaliteterna. Sånt som jag brukar vara bra på. Storchefen fick mer än ett utbrott. Stämningen var nervös och uppskruvad.
Mitt i alltihop ringde mamma på mobilen. Det gör hon aldrig. Nu är styvfar död, tänkte jag och tryckte bort samtalet.
Till sist var mötet över, offerten genomtröskad och alla höjdare nöjda. I andrummet före nästa möte (med en annan, mycket irriterad kund) passade jag på att ringa mamma. "Hej gullet, jag ville bara gratulera dig på Frida-dagen!" (Jo, jag heter så, i andranamn. Mamma med.) Lättnad.
Det blev ingen lunch idag, bara macka framför datorn. Normalt sett tillåter jag mig inte detta om jag inte lunchtränat. Lunchpaus är viktig.
Först på tunnelbanan hann jag tänka. Nej, jag var inte så förberedd som jag borde ha varit. Men det var förbanne mig inte lätt heller. Eftersom offerten är så viktig hade ungefär halva företaget varit inne och petat och ändrat i den, och antalet revisioner och sparade versioner var stort. Jag borde ha hittat på ett bättre och mer överskådligt sätt att presentera den och jämföra med tidigare projekt. Trots många förberedelser nådde jag inte ända fram.
Å andra sidan. Mina chefer har suttit med på alla förmöten jag har kallat till den här veckan. De har varit helt insatta och sett förslaget växa fram. De kom inte med några synpunkter eller förslag. Lite skugga faller allt på dem också.
Jobbet är roligt, faktiskt. Men jag orkar inte med det. Det enda som håller mig uppe nu är vetskapen om att en lång ledighet ligger framför mig.
Men det mesta smälter bort när man kommer hem till en liten artist som sitter vid köksbordet och lägger pärlplattor och sjunger:
Tingelingelinge tåget går ut i vida världen
Dom som älskar varandra får följa med på färden
Jag älskar dig, och dig, och dig, och dig,
Mänskor tycker om varann
dajdi dajdi dajdi da
Bjällerklang, bjällerklang,
hör dess dingelidång,
fina flingor virvlar om,
i en liten sång!
Jobbet har snurrat igång igen. Förra veckan tog min chef mig avsides. Kunden från mitt stora projekt, vilket har strulat från början till slut och utan undantag följt Murphys lag, hade uttryckligen bett att få mig i sitt nästa projekt. För att jag kommunicerar så bra. Oj vad glad jag blev, och nästan lika glad för att min chef blivit nästan lika glad.
Men jag ska ju snart vara mammaledig, så tji fick kunden. Istället fick jag uppgiften att leda arbetet med den största offert vi har fått förfrågan om på år och dag. Det här projektet ska vi bara ha. Om vi får det kan vi återanställa, om vi får det kommer vi att få många liknande.
Idag presenterades offertförslaget för ledningen, folk i Stockholm, USA och Kina. Allt krånglade. Telefoner, koder, mejlförbindelser. Jag insåg rodnande att jag var illa förberedd på de mötestekniska praktikaliteterna. Sånt som jag brukar vara bra på. Storchefen fick mer än ett utbrott. Stämningen var nervös och uppskruvad.
Mitt i alltihop ringde mamma på mobilen. Det gör hon aldrig. Nu är styvfar död, tänkte jag och tryckte bort samtalet.
Till sist var mötet över, offerten genomtröskad och alla höjdare nöjda. I andrummet före nästa möte (med en annan, mycket irriterad kund) passade jag på att ringa mamma. "Hej gullet, jag ville bara gratulera dig på Frida-dagen!" (Jo, jag heter så, i andranamn. Mamma med.) Lättnad.
Det blev ingen lunch idag, bara macka framför datorn. Normalt sett tillåter jag mig inte detta om jag inte lunchtränat. Lunchpaus är viktig.
Först på tunnelbanan hann jag tänka. Nej, jag var inte så förberedd som jag borde ha varit. Men det var förbanne mig inte lätt heller. Eftersom offerten är så viktig hade ungefär halva företaget varit inne och petat och ändrat i den, och antalet revisioner och sparade versioner var stort. Jag borde ha hittat på ett bättre och mer överskådligt sätt att presentera den och jämföra med tidigare projekt. Trots många förberedelser nådde jag inte ända fram.
Å andra sidan. Mina chefer har suttit med på alla förmöten jag har kallat till den här veckan. De har varit helt insatta och sett förslaget växa fram. De kom inte med några synpunkter eller förslag. Lite skugga faller allt på dem också.
Jobbet är roligt, faktiskt. Men jag orkar inte med det. Det enda som håller mig uppe nu är vetskapen om att en lång ledighet ligger framför mig.
Men det mesta smälter bort när man kommer hem till en liten artist som sitter vid köksbordet och lägger pärlplattor och sjunger:
Tingelingelinge tåget går ut i vida världen
Dom som älskar varandra får följa med på färden
Jag älskar dig, och dig, och dig, och dig,
Mänskor tycker om varann
dajdi dajdi dajdi da
Bjällerklang, bjällerklang,
hör dess dingelidång,
fina flingor virvlar om,
i en liten sång!
2010-02-16
Ljuvliga unge!
Det har varit några kämpiga veckor med mycket trots, tjafs och bråk mellan mig och Q, och även en del mellan O och Q. Helgamamma och Q-mormor som var på besök förra helgen fick även hon sig några rejäla slängar av sleven. Hennes visit sammanföll dessutom med kulmen på Q:s förkylning.
Men nu är han frisk igen, och som förbytt. På ett bra sätt. Det sjungs, leks och kvittras, kramas och pussas både morgon och kväll. Han är så glad, så förståndig, så alltigenom underbar.
- Vad du verkar pigg och glad idag Q, har du vilat hos dagmamman?
- Näe! Jag är snäll ändå!
Eller nu ikväll. Jag viskar i hans öra att han ska överraska mig och klä av sig medan jag fixar i köket. Han pilar iväg och återkommer snabbt. Spritt naken, medförande nattblöja, pyjamas, tandborste och tandkräm. Jag berömmer och får glatt till svar:
- Ja, jag gör så gott jag kan!
Men nu är han frisk igen, och som förbytt. På ett bra sätt. Det sjungs, leks och kvittras, kramas och pussas både morgon och kväll. Han är så glad, så förståndig, så alltigenom underbar.
- Vad du verkar pigg och glad idag Q, har du vilat hos dagmamman?
- Näe! Jag är snäll ändå!
Eller nu ikväll. Jag viskar i hans öra att han ska överraska mig och klä av sig medan jag fixar i köket. Han pilar iväg och återkommer snabbt. Spritt naken, medförande nattblöja, pyjamas, tandborste och tandkräm. Jag berömmer och får glatt till svar:
- Ja, jag gör så gott jag kan!
Ljuvliga unge!
Det har varit några kämpiga veckor med mycket trots, tjafs och bråk mellan mig och Q, och även en del mellan O och Q. Helgamamma och Q-mormor som var på besök förra helgen fick även hon sig några rejäla slängar av sleven. Hennes visit sammanföll dessutom med kulmen på Q:s förkylning.
Men nu är han frisk igen, och som förbytt. På ett bra sätt. Det sjungs, leks och kvittras, kramas och pussas både morgon och kväll. Han är så glad, så förståndig, så alltigenom underbar.
- Vad du verkar pigg och glad idag Q, har du vilat hos dagmamman?
- Näe! Jag är snäll ändå!
Eller nu ikväll. Jag viskar i hans öra att han ska överraska mig och klä av sig medan jag fixar i köket. Han pilar iväg och återkommer snabbt. Spritt naken, medförande nattblöja, pyjamas, tandborste och tandkräm. Jag berömmer och får glatt till svar:
- Ja, jag gör så gott jag kan!
Men nu är han frisk igen, och som förbytt. På ett bra sätt. Det sjungs, leks och kvittras, kramas och pussas både morgon och kväll. Han är så glad, så förståndig, så alltigenom underbar.
- Vad du verkar pigg och glad idag Q, har du vilat hos dagmamman?
- Näe! Jag är snäll ändå!
Eller nu ikväll. Jag viskar i hans öra att han ska överraska mig och klä av sig medan jag fixar i köket. Han pilar iväg och återkommer snabbt. Spritt naken, medförande nattblöja, pyjamas, tandborste och tandkräm. Jag berömmer och får glatt till svar:
- Ja, jag gör så gott jag kan!
2010-02-13
Förberedelser, praktiska och emotionella
Det har varit en fin dag, fylld av lillebrorsförberedelser. Vi har köpt skötbord, ny bilstol till Q (Y övertar den gamla) och så fick Q välja ett par gosedjur på Ikea. En kanin åt honom själv och en hund till Y. Eller om det var tvärtom.
Det är förmodligen många veckor kvar tills vi reser, så vi tänkte ta förberedelserna i sakta mak och involvera Q så mycket som möjligt. Skruva ihop spjälsängen och bädda den. Plocka fram bebisleksakerna och göra i ordning en leksakskorg. Lägga ut den gamla lekmattan. Hänga upp mobiler över säng och skötbord. Ta fram de undanlagda kläderna i stl 74 och lägga in i garderoben.
I torsdags fick Q ett inplastat ark med Y-bilder att ta med till dagmamman. "Så att de andra barnen får se att jag blivit storebror."
Jag undrar så hur mycket han förstår. Imorse låg vi i sängen och pratade om hur det var med allting. Att han först låg i koreamammans (vi säger förnamnet) mage, att han kom ut när hon födde honom, att han låg på sjukhus i några veckor och sedan kom till sin fostermamma där han bodde tills vi hämtade honom. Att Y har en liknande historia, fast inte precis likadan. Att det inte är samma fostermamma, inte heller den fostermamma som tog hand om de koreanska tvillingarna i boken vi läser ibland.
Det är sannerligen inte lätt att begripa. Samtidigt häpnar jag över vilken koll han har. Han rättade mig idag när jag sa att han fått en lillebror. "Nej, inte på riktigt!"
Det har han sannerligen rätt i.*
Själv tittar jag på bilden i ram som står på matbordet. Tittar och tittar. Läser i papprena, googlar på medicinska begrepp och förkortningar. Läser min dagbok från resan till Seoul när vi hämtade Q. Surfar och letar lämpligt boende i Seoul. Vi måste ha internet, tvättmaskin och möjlighet att laga frukost. Läser guidebok om Y:s födelsestad. En ny stad! Inte Seoul, där Q är född! Funderar på lämplig reselektyr för Q. Är han redo för kapitelböcker ännu? Kollar vilket år 2009 var, aha oxens år. En pojke född i hundens år, en pojke i oxens.
Mina pojkar. Mina söner. Två söner har jag nu. Q med namn efter sin farfar, stark, smart, trygg och självklar. Min välsignade skatt, min klätterkatt, min apunge, mitt mandelöga, mitt gullebarn som förändrade mitt liv. Som berör mig mer, gör mig argare och lyckligare än någon annan.
Och Y, lilla sockergrynet, som kan skratta och gurgla och som känner igen sin fostermamma och sin flaska, som väsnas för att påkalla uppmärksamhet, som är glad och något envis.
Hans koreanska namn betyder skinande visdom. Hans svenska namn är min morfars, min älskade morfar som gav mamma, mig och min syster så mycket kärlek.
Q och Y. Så rätt det kan bli.
*Detta kanske kan misstolkas. Vad Q menade och vi uppfattade, var att lillebror inte är här ännu och därmed inte fådd på riktigt. Inte att de inte är bröder på riktigt, eftersom de är adopterade. Ingen i vår familj delar gener med någon annan.
Det är förmodligen många veckor kvar tills vi reser, så vi tänkte ta förberedelserna i sakta mak och involvera Q så mycket som möjligt. Skruva ihop spjälsängen och bädda den. Plocka fram bebisleksakerna och göra i ordning en leksakskorg. Lägga ut den gamla lekmattan. Hänga upp mobiler över säng och skötbord. Ta fram de undanlagda kläderna i stl 74 och lägga in i garderoben.
I torsdags fick Q ett inplastat ark med Y-bilder att ta med till dagmamman. "Så att de andra barnen får se att jag blivit storebror."
Jag undrar så hur mycket han förstår. Imorse låg vi i sängen och pratade om hur det var med allting. Att han först låg i koreamammans (vi säger förnamnet) mage, att han kom ut när hon födde honom, att han låg på sjukhus i några veckor och sedan kom till sin fostermamma där han bodde tills vi hämtade honom. Att Y har en liknande historia, fast inte precis likadan. Att det inte är samma fostermamma, inte heller den fostermamma som tog hand om de koreanska tvillingarna i boken vi läser ibland.
Det är sannerligen inte lätt att begripa. Samtidigt häpnar jag över vilken koll han har. Han rättade mig idag när jag sa att han fått en lillebror. "Nej, inte på riktigt!"
Det har han sannerligen rätt i.*
Själv tittar jag på bilden i ram som står på matbordet. Tittar och tittar. Läser i papprena, googlar på medicinska begrepp och förkortningar. Läser min dagbok från resan till Seoul när vi hämtade Q. Surfar och letar lämpligt boende i Seoul. Vi måste ha internet, tvättmaskin och möjlighet att laga frukost. Läser guidebok om Y:s födelsestad. En ny stad! Inte Seoul, där Q är född! Funderar på lämplig reselektyr för Q. Är han redo för kapitelböcker ännu? Kollar vilket år 2009 var, aha oxens år. En pojke född i hundens år, en pojke i oxens.
Mina pojkar. Mina söner. Två söner har jag nu. Q med namn efter sin farfar, stark, smart, trygg och självklar. Min välsignade skatt, min klätterkatt, min apunge, mitt mandelöga, mitt gullebarn som förändrade mitt liv. Som berör mig mer, gör mig argare och lyckligare än någon annan.
Och Y, lilla sockergrynet, som kan skratta och gurgla och som känner igen sin fostermamma och sin flaska, som väsnas för att påkalla uppmärksamhet, som är glad och något envis.
Hans koreanska namn betyder skinande visdom. Hans svenska namn är min morfars, min älskade morfar som gav mamma, mig och min syster så mycket kärlek.
Q och Y. Så rätt det kan bli.
*Detta kanske kan misstolkas. Vad Q menade och vi uppfattade, var att lillebror inte är här ännu och därmed inte fådd på riktigt. Inte att de inte är bröder på riktigt, eftersom de är adopterade. Ingen i vår familj delar gener med någon annan.
Förberedelser, praktiska och emotionella
Det har varit en fin dag, fylld av lillebrorsförberedelser. Vi har köpt skötbord, ny bilstol till Q (Y övertar den gamla) och så fick Q välja ett par gosedjur på Ikea. En kanin åt honom själv och en hund till Y. Eller om det var tvärtom.
Det är förmodligen många veckor kvar tills vi reser, så vi tänkte ta förberedelserna i sakta mak och involvera Q så mycket som möjligt. Skruva ihop spjälsängen och bädda den. Plocka fram bebisleksakerna och göra i ordning en leksakskorg. Lägga ut den gamla lekmattan. Hänga upp mobiler över säng och skötbord. Ta fram de undanlagda kläderna i stl 74 och lägga in i garderoben.
I torsdags fick Q ett inplastat ark med Y-bilder att ta med till dagmamman. "Så att de andra barnen får se att jag blivit storebror."
Jag undrar så hur mycket han förstår. Imorse låg vi i sängen och pratade om hur det var med allting. Att han först låg i koreamammans (vi säger förnamnet) mage, att han kom ut när hon födde honom, att han låg på sjukhus i några veckor och sedan kom till sin fostermamma där han bodde tills vi hämtade honom. Att Y har en liknande historia, fast inte precis likadan. Att det inte är samma fostermamma, inte heller den fostermamma som tog hand om de koreanska tvillingarna i boken vi läser ibland.
Det är sannerligen inte lätt att begripa. Samtidigt häpnar jag över vilken koll han har. Han rättade mig idag när jag sa att han fått en lillebror. "Nej, inte på riktigt!"
Det har han sannerligen rätt i.*
Själv tittar jag på bilden i ram som står på matbordet. Tittar och tittar. Läser i papprena, googlar på medicinska begrepp och förkortningar. Läser min dagbok från resan till Seoul när vi hämtade Q. Surfar och letar lämpligt boende i Seoul. Vi måste ha internet, tvättmaskin och möjlighet att laga frukost. Läser guidebok om Y:s födelsestad. En ny stad! Inte Seoul, där Q är född! Funderar på lämplig reselektyr för Q. Är han redo för kapitelböcker ännu? Kollar vilket år 2009 var, aha oxens år. En pojke född i hundens år, en pojke i oxens.
Mina pojkar. Mina söner. Två söner har jag nu. Q med namn efter sin farfar, stark, smart, trygg och självklar. Min välsignade skatt, min klätterkatt, min apunge, mitt mandelöga, mitt gullebarn som förändrade mitt liv. Som berör mig mer, gör mig argare och lyckligare än någon annan.
Och Y, lilla sockergrynet, som kan skratta och gurgla och som känner igen sin fostermamma och sin flaska, som väsnas för att påkalla uppmärksamhet, som är glad och något envis.
Hans koreanska namn betyder skinande visdom. Hans svenska namn är min morfars, min älskade morfar som gav mamma, mig och min syster så mycket kärlek.
Q och Y. Så rätt det kan bli.
*Detta kanske kan misstolkas. Vad Q menade och vi uppfattade, var att lillebror inte är här ännu och därmed inte fådd på riktigt. Inte att de inte är bröder på riktigt, eftersom de är adopterade. Ingen i vår familj delar gener med någon annan.
Det är förmodligen många veckor kvar tills vi reser, så vi tänkte ta förberedelserna i sakta mak och involvera Q så mycket som möjligt. Skruva ihop spjälsängen och bädda den. Plocka fram bebisleksakerna och göra i ordning en leksakskorg. Lägga ut den gamla lekmattan. Hänga upp mobiler över säng och skötbord. Ta fram de undanlagda kläderna i stl 74 och lägga in i garderoben.
I torsdags fick Q ett inplastat ark med Y-bilder att ta med till dagmamman. "Så att de andra barnen får se att jag blivit storebror."
Jag undrar så hur mycket han förstår. Imorse låg vi i sängen och pratade om hur det var med allting. Att han först låg i koreamammans (vi säger förnamnet) mage, att han kom ut när hon födde honom, att han låg på sjukhus i några veckor och sedan kom till sin fostermamma där han bodde tills vi hämtade honom. Att Y har en liknande historia, fast inte precis likadan. Att det inte är samma fostermamma, inte heller den fostermamma som tog hand om de koreanska tvillingarna i boken vi läser ibland.
Det är sannerligen inte lätt att begripa. Samtidigt häpnar jag över vilken koll han har. Han rättade mig idag när jag sa att han fått en lillebror. "Nej, inte på riktigt!"
Det har han sannerligen rätt i.*
Själv tittar jag på bilden i ram som står på matbordet. Tittar och tittar. Läser i papprena, googlar på medicinska begrepp och förkortningar. Läser min dagbok från resan till Seoul när vi hämtade Q. Surfar och letar lämpligt boende i Seoul. Vi måste ha internet, tvättmaskin och möjlighet att laga frukost. Läser guidebok om Y:s födelsestad. En ny stad! Inte Seoul, där Q är född! Funderar på lämplig reselektyr för Q. Är han redo för kapitelböcker ännu? Kollar vilket år 2009 var, aha oxens år. En pojke född i hundens år, en pojke i oxens.
Mina pojkar. Mina söner. Två söner har jag nu. Q med namn efter sin farfar, stark, smart, trygg och självklar. Min välsignade skatt, min klätterkatt, min apunge, mitt mandelöga, mitt gullebarn som förändrade mitt liv. Som berör mig mer, gör mig argare och lyckligare än någon annan.
Och Y, lilla sockergrynet, som kan skratta och gurgla och som känner igen sin fostermamma och sin flaska, som väsnas för att påkalla uppmärksamhet, som är glad och något envis.
Hans koreanska namn betyder skinande visdom. Hans svenska namn är min morfars, min älskade morfar som gav mamma, mig och min syster så mycket kärlek.
Q och Y. Så rätt det kan bli.
*Detta kanske kan misstolkas. Vad Q menade och vi uppfattade, var att lillebror inte är här ännu och därmed inte fådd på riktigt. Inte att de inte är bröder på riktigt, eftersom de är adopterade. Ingen i vår familj delar gener med någon annan.
2010-02-10
En son och lillebror
Idag när jag kom tillbaka från lunchen och grävde upp mobilen ur djupet av jackfickan såg jag att jag hade tre missade samtal och ett meddelande på svararen. Det var vår kontakt på AC, hon som var barnmorska åt Q, som hade nyheter från Korea. Ett barnbesked. Efter drygt sju veckors väntan. Minst en månad tidigare än vi trott, och dagen efter att jag sagt till min chef att det verkar gå trögt dethär, hördu, har du mer jobb att ge mig.
Sedan tog det ett par timmar innan jag fick tag i henne igen och fick veta mer. I två timmar visste vi att vi fått barn, men inget mer. Men nu vet vi.
O och jag sammanstrålade vid Stadshagen och gick upp till AC och fick en bunt papper och foton. Vi slog oss ner i deras reception och tittade.
Vi har alltså lyckats enas om ett namn, som härmed chiffreras till Y. Och visst var det en Y som tittade på oss från bilderna.
Några detaljer i hans bakgrund hade väckt min oro. Men när jag såg hans foto blev jag omedelbart lugn. Där är du ju.
Utöver det Y:iga så är han den sötaste bebis jag någonsin har sett. Får man säga så fast det är ens andra barn? Q var ljuvligt underbart charmig med de gosigaste hamsterkinder man kan tänka sig. Y är nätt och behändig som en porslinsdocka. Ögon som brunnar och mun som en rosenknopp.
Sedan hann vi inte titta mer, det var hög tid att åka och hämta storebror hos dagmamman. Storebror som tog nyheten att han fått en lillebror med upphöjt lugn. Han bläddrade snabbt igenom bunten med bilder, konstaterade att det var en söt bebis, och tycktes anse det självklart att hans önskan om en bror gått i uppfyllelse. Han har vetat hela tiden att det skulle bli en bror.
(För någon vecka sedan när Q pratade om lillebror, kände jag mig nödgad att varna att det kunde bli en lillasyster. Q svarade lakoniskt: Nej. Det vill jag inte ha.)
Resten av dagen har varit ungefär som vanligt, med undantag av att vi åt bakelser till efterrätt.
Vi är lugna. Och glada. Och lugna.
Nu har det börjat. Jag har redan börjat bli mamma åt den där söta bebisen, det känner jag. Det är en bra bit kvar. Nu börjar väntan på resbesked, som kommer att bli minst lika lång som väntan på barnbesked. Det är okej. Jag är bra på att vänta numera.
Tänk bara, två barn!
Sedan tog det ett par timmar innan jag fick tag i henne igen och fick veta mer. I två timmar visste vi att vi fått barn, men inget mer. Men nu vet vi.
O och jag sammanstrålade vid Stadshagen och gick upp till AC och fick en bunt papper och foton. Vi slog oss ner i deras reception och tittade.
Vi har alltså lyckats enas om ett namn, som härmed chiffreras till Y. Och visst var det en Y som tittade på oss från bilderna.
Några detaljer i hans bakgrund hade väckt min oro. Men när jag såg hans foto blev jag omedelbart lugn. Där är du ju.
Utöver det Y:iga så är han den sötaste bebis jag någonsin har sett. Får man säga så fast det är ens andra barn? Q var ljuvligt underbart charmig med de gosigaste hamsterkinder man kan tänka sig. Y är nätt och behändig som en porslinsdocka. Ögon som brunnar och mun som en rosenknopp.
Sedan hann vi inte titta mer, det var hög tid att åka och hämta storebror hos dagmamman. Storebror som tog nyheten att han fått en lillebror med upphöjt lugn. Han bläddrade snabbt igenom bunten med bilder, konstaterade att det var en söt bebis, och tycktes anse det självklart att hans önskan om en bror gått i uppfyllelse. Han har vetat hela tiden att det skulle bli en bror.
(För någon vecka sedan när Q pratade om lillebror, kände jag mig nödgad att varna att det kunde bli en lillasyster. Q svarade lakoniskt: Nej. Det vill jag inte ha.)
Resten av dagen har varit ungefär som vanligt, med undantag av att vi åt bakelser till efterrätt.
Vi är lugna. Och glada. Och lugna.
Nu har det börjat. Jag har redan börjat bli mamma åt den där söta bebisen, det känner jag. Det är en bra bit kvar. Nu börjar väntan på resbesked, som kommer att bli minst lika lång som väntan på barnbesked. Det är okej. Jag är bra på att vänta numera.
Tänk bara, två barn!
En son och lillebror
Idag när jag kom tillbaka från lunchen och grävde upp mobilen ur djupet av jackfickan såg jag att jag hade tre missade samtal och ett meddelande på svararen. Det var vår kontakt på AC, hon som var barnmorska åt Q, som hade nyheter från Korea. Ett barnbesked. Efter drygt sju veckors väntan. Minst en månad tidigare än vi trott, och dagen efter att jag sagt till min chef att det verkar gå trögt dethär, hördu, har du mer jobb att ge mig.
Sedan tog det ett par timmar innan jag fick tag i henne igen och fick veta mer. I två timmar visste vi att vi fått barn, men inget mer. Men nu vet vi.
O och jag sammanstrålade vid Stadshagen och gick upp till AC och fick en bunt papper och foton. Vi slog oss ner i deras reception och tittade.
Vi har alltså lyckats enas om ett namn, som härmed chiffreras till Y. Och visst var det en Y som tittade på oss från bilderna.
Några detaljer i hans bakgrund hade väckt min oro. Men när jag såg hans foto blev jag omedelbart lugn. Där är du ju.
Utöver det Y:iga så är han den sötaste bebis jag någonsin har sett. Får man säga så fast det är ens andra barn? Q var ljuvligt underbart charmig med de gosigaste hamsterkinder man kan tänka sig. Y är nätt och behändig som en porslinsdocka. Ögon som brunnar och mun som en rosenknopp.
Sedan hann vi inte titta mer, det var hög tid att åka och hämta storebror hos dagmamman. Storebror som tog nyheten att han fått en lillebror med upphöjt lugn. Han bläddrade snabbt igenom bunten med bilder, konstaterade att det var en söt bebis, och tycktes anse det självklart att hans önskan om en bror gått i uppfyllelse. Han har vetat hela tiden att det skulle bli en bror.
(För någon vecka sedan när Q pratade om lillebror, kände jag mig nödgad att varna att det kunde bli en lillasyster. Q svarade lakoniskt: Nej. Det vill jag inte ha.)
Resten av dagen har varit ungefär som vanligt, med undantag av att vi åt bakelser till efterrätt.
Vi är lugna. Och glada. Och lugna.
Nu har det börjat. Jag har redan börjat bli mamma åt den där söta bebisen, det känner jag. Det är en bra bit kvar. Nu börjar väntan på resbesked, som kommer att bli minst lika lång som väntan på barnbesked. Det är okej. Jag är bra på att vänta numera.
Tänk bara, två barn!
Sedan tog det ett par timmar innan jag fick tag i henne igen och fick veta mer. I två timmar visste vi att vi fått barn, men inget mer. Men nu vet vi.
O och jag sammanstrålade vid Stadshagen och gick upp till AC och fick en bunt papper och foton. Vi slog oss ner i deras reception och tittade.
Vi har alltså lyckats enas om ett namn, som härmed chiffreras till Y. Och visst var det en Y som tittade på oss från bilderna.
Några detaljer i hans bakgrund hade väckt min oro. Men när jag såg hans foto blev jag omedelbart lugn. Där är du ju.
Utöver det Y:iga så är han den sötaste bebis jag någonsin har sett. Får man säga så fast det är ens andra barn? Q var ljuvligt underbart charmig med de gosigaste hamsterkinder man kan tänka sig. Y är nätt och behändig som en porslinsdocka. Ögon som brunnar och mun som en rosenknopp.
Sedan hann vi inte titta mer, det var hög tid att åka och hämta storebror hos dagmamman. Storebror som tog nyheten att han fått en lillebror med upphöjt lugn. Han bläddrade snabbt igenom bunten med bilder, konstaterade att det var en söt bebis, och tycktes anse det självklart att hans önskan om en bror gått i uppfyllelse. Han har vetat hela tiden att det skulle bli en bror.
(För någon vecka sedan när Q pratade om lillebror, kände jag mig nödgad att varna att det kunde bli en lillasyster. Q svarade lakoniskt: Nej. Det vill jag inte ha.)
Resten av dagen har varit ungefär som vanligt, med undantag av att vi åt bakelser till efterrätt.
Vi är lugna. Och glada. Och lugna.
Nu har det börjat. Jag har redan börjat bli mamma åt den där söta bebisen, det känner jag. Det är en bra bit kvar. Nu börjar väntan på resbesked, som kommer att bli minst lika lång som väntan på barnbesked. Det är okej. Jag är bra på att vänta numera.
Tänk bara, två barn!
2010-02-09
Alkoholgeriatrisk mottagning
Jag myntade ovanstående uttryck i tankarna redan i julas. Julfirandet avlöpte över förväntan så när som på en trist detalj.
På lillejulafton invaderades huset av släkt som vi inte umgåtts med på länge, om ens någonsin egentligen. Men nu när vi blivit vuxna och fått barn gör vi ett försök och begraver gammalt groll. Och det går fantastiskt bra. Bättre än bra faktiskt. Inte nog med att vi kan umgås som civiliserade personer, vi har uppriktigt roligt tillsammans. Tala om läkning.
Helgapappa och Q-morfar kom som han brukar lagom till Kalle Anka, och deltog även han i begivenheterna, möjligen med måttlig entusiasm. Möjligen kände han sig lite utanför.
Fast varför förklara eller ursäkta? Suffice to say att jag skickade hem honom vid elvatiden då hans berusningsgrad var oacceptabelt hög. Då han spelat piano en lång stund, blivit sur vid tillsägelse (barn behövde sova), blivit sentimental och tårögd, ilsket vägrat skjuts hem eller ens eskort till tunnelbanan.
Gubbjävel tänkte jag när jag såg honom vagga iväg i snögloppet på julaftons kväll. Sedan stängde jag in mig på toaletten och grät.
Någon dag senare pratade vi om saken, som vi brukar. Som vanligt mådde jag lite bättre efteråt. Men som vanligt undrade jag också om jag gör rätt.
I helgen var det dags igen, men denna gång var det mammas tur. O och jag passade på att gå ut och äta på lördagkvällen eftersom hon var på besök och satt barnvakt.
Hon ringer mig när vi är på väg hem, och jag hör på hennes röst att hon druckit för mycket. När vi kommer hem är hon babblig och sentimental och fullkomligt olidlig. Q sover förstås, sedan flera timmar.
Mysteriet är att hon bara tycks ha druckit ett par glas vin. Det ser vi också. Hur har hon kunnat bli så påverkad? Efter en stund står jag inte ut längre utan konfronterar henne. Hon är oförstående och blir så småningom ledsen och gråter. Locket flyger av och det svarta väller ut. Hennes självförakt, hennes frustration över sin livssituation med styvfar, hennes egen ångest inför död och åldrande, åhh det finns ingen botten.
Jag får henne i säng och nästa dag pratar vi. Du får inte bli så påverkad när du har hand om Q, det är oacceptabelt! Ja, ja, självklart, visst. Mysteriet kvarstår hur det blev så, tills hon plötsligt erinrar sig att hon tagit en Stilnoct.
Fan, fan, fan, fan. Helgas alkoholgeriatriska mottagning orkar snart inte längre.
Själv har jag vit månad just nu.
På lillejulafton invaderades huset av släkt som vi inte umgåtts med på länge, om ens någonsin egentligen. Men nu när vi blivit vuxna och fått barn gör vi ett försök och begraver gammalt groll. Och det går fantastiskt bra. Bättre än bra faktiskt. Inte nog med att vi kan umgås som civiliserade personer, vi har uppriktigt roligt tillsammans. Tala om läkning.
Helgapappa och Q-morfar kom som han brukar lagom till Kalle Anka, och deltog även han i begivenheterna, möjligen med måttlig entusiasm. Möjligen kände han sig lite utanför.
Fast varför förklara eller ursäkta? Suffice to say att jag skickade hem honom vid elvatiden då hans berusningsgrad var oacceptabelt hög. Då han spelat piano en lång stund, blivit sur vid tillsägelse (barn behövde sova), blivit sentimental och tårögd, ilsket vägrat skjuts hem eller ens eskort till tunnelbanan.
Gubbjävel tänkte jag när jag såg honom vagga iväg i snögloppet på julaftons kväll. Sedan stängde jag in mig på toaletten och grät.
Någon dag senare pratade vi om saken, som vi brukar. Som vanligt mådde jag lite bättre efteråt. Men som vanligt undrade jag också om jag gör rätt.
I helgen var det dags igen, men denna gång var det mammas tur. O och jag passade på att gå ut och äta på lördagkvällen eftersom hon var på besök och satt barnvakt.
Hon ringer mig när vi är på väg hem, och jag hör på hennes röst att hon druckit för mycket. När vi kommer hem är hon babblig och sentimental och fullkomligt olidlig. Q sover förstås, sedan flera timmar.
Mysteriet är att hon bara tycks ha druckit ett par glas vin. Det ser vi också. Hur har hon kunnat bli så påverkad? Efter en stund står jag inte ut längre utan konfronterar henne. Hon är oförstående och blir så småningom ledsen och gråter. Locket flyger av och det svarta väller ut. Hennes självförakt, hennes frustration över sin livssituation med styvfar, hennes egen ångest inför död och åldrande, åhh det finns ingen botten.
Jag får henne i säng och nästa dag pratar vi. Du får inte bli så påverkad när du har hand om Q, det är oacceptabelt! Ja, ja, självklart, visst. Mysteriet kvarstår hur det blev så, tills hon plötsligt erinrar sig att hon tagit en Stilnoct.
Fan, fan, fan, fan. Helgas alkoholgeriatriska mottagning orkar snart inte längre.
Själv har jag vit månad just nu.
Alkoholgeriatrisk mottagning
Jag myntade ovanstående uttryck i tankarna redan i julas. Julfirandet avlöpte över förväntan så när som på en trist detalj.
På lillejulafton invaderades huset av släkt som vi inte umgåtts med på länge, om ens någonsin egentligen. Men nu när vi blivit vuxna och fått barn gör vi ett försök och begraver gammalt groll. Och det går fantastiskt bra. Bättre än bra faktiskt. Inte nog med att vi kan umgås som civiliserade personer, vi har uppriktigt roligt tillsammans. Tala om läkning.
Helgapappa och Q-morfar kom som han brukar lagom till Kalle Anka, och deltog även han i begivenheterna, möjligen med måttlig entusiasm. Möjligen kände han sig lite utanför.
Fast varför förklara eller ursäkta? Suffice to say att jag skickade hem honom vid elvatiden då hans berusningsgrad var oacceptabelt hög. Då han spelat piano en lång stund, blivit sur vid tillsägelse (barn behövde sova), blivit sentimental och tårögd, ilsket vägrat skjuts hem eller ens eskort till tunnelbanan.
Gubbjävel tänkte jag när jag såg honom vagga iväg i snögloppet på julaftons kväll. Sedan stängde jag in mig på toaletten och grät.
Någon dag senare pratade vi om saken, som vi brukar. Som vanligt mådde jag lite bättre efteråt. Men som vanligt undrade jag också om jag gör rätt.
I helgen var det dags igen, men denna gång var det mammas tur. O och jag passade på att gå ut och äta på lördagkvällen eftersom hon var på besök och satt barnvakt.
Hon ringer mig när vi är på väg hem, och jag hör på hennes röst att hon druckit för mycket. När vi kommer hem är hon babblig och sentimental och fullkomligt olidlig. Q sover förstås, sedan flera timmar.
Mysteriet är att hon bara tycks ha druckit ett par glas vin. Det ser vi också. Hur har hon kunnat bli så påverkad? Efter en stund står jag inte ut längre utan konfronterar henne. Hon är oförstående och blir så småningom ledsen och gråter. Locket flyger av och det svarta väller ut. Hennes självförakt, hennes frustration över sin livssituation med styvfar, hennes egen ångest inför död och åldrande, åhh det finns ingen botten.
Jag får henne i säng och nästa dag pratar vi. Du får inte bli så påverkad när du har hand om Q, det är oacceptabelt! Ja, ja, självklart, visst. Mysteriet kvarstår hur det blev så, tills hon plötsligt erinrar sig att hon tagit en Stilnoct.
Fan, fan, fan, fan. Helgas alkoholgeriatriska mottagning orkar snart inte längre.
Själv har jag vit månad just nu.
På lillejulafton invaderades huset av släkt som vi inte umgåtts med på länge, om ens någonsin egentligen. Men nu när vi blivit vuxna och fått barn gör vi ett försök och begraver gammalt groll. Och det går fantastiskt bra. Bättre än bra faktiskt. Inte nog med att vi kan umgås som civiliserade personer, vi har uppriktigt roligt tillsammans. Tala om läkning.
Helgapappa och Q-morfar kom som han brukar lagom till Kalle Anka, och deltog även han i begivenheterna, möjligen med måttlig entusiasm. Möjligen kände han sig lite utanför.
Fast varför förklara eller ursäkta? Suffice to say att jag skickade hem honom vid elvatiden då hans berusningsgrad var oacceptabelt hög. Då han spelat piano en lång stund, blivit sur vid tillsägelse (barn behövde sova), blivit sentimental och tårögd, ilsket vägrat skjuts hem eller ens eskort till tunnelbanan.
Gubbjävel tänkte jag när jag såg honom vagga iväg i snögloppet på julaftons kväll. Sedan stängde jag in mig på toaletten och grät.
Någon dag senare pratade vi om saken, som vi brukar. Som vanligt mådde jag lite bättre efteråt. Men som vanligt undrade jag också om jag gör rätt.
I helgen var det dags igen, men denna gång var det mammas tur. O och jag passade på att gå ut och äta på lördagkvällen eftersom hon var på besök och satt barnvakt.
Hon ringer mig när vi är på väg hem, och jag hör på hennes röst att hon druckit för mycket. När vi kommer hem är hon babblig och sentimental och fullkomligt olidlig. Q sover förstås, sedan flera timmar.
Mysteriet är att hon bara tycks ha druckit ett par glas vin. Det ser vi också. Hur har hon kunnat bli så påverkad? Efter en stund står jag inte ut längre utan konfronterar henne. Hon är oförstående och blir så småningom ledsen och gråter. Locket flyger av och det svarta väller ut. Hennes självförakt, hennes frustration över sin livssituation med styvfar, hennes egen ångest inför död och åldrande, åhh det finns ingen botten.
Jag får henne i säng och nästa dag pratar vi. Du får inte bli så påverkad när du har hand om Q, det är oacceptabelt! Ja, ja, självklart, visst. Mysteriet kvarstår hur det blev så, tills hon plötsligt erinrar sig att hon tagit en Stilnoct.
Fan, fan, fan, fan. Helgas alkoholgeriatriska mottagning orkar snart inte längre.
Själv har jag vit månad just nu.
Apropå väskan
Bra rutet, Elisabet Höglund!
För allvarligt talat, om man hänger upp sig på någons frisyr så till den grad att man har svårt att uppfatta vad personen säger, vem har egentligen störst problem då, den upphängde eller den friserade?
Nu går jag in på muggen och tuperar luggen lite grann, till Elisabets ära.
För allvarligt talat, om man hänger upp sig på någons frisyr så till den grad att man har svårt att uppfatta vad personen säger, vem har egentligen störst problem då, den upphängde eller den friserade?
Nu går jag in på muggen och tuperar luggen lite grann, till Elisabets ära.
Apropå väskan
Bra rutet, Elisabet Höglund!
För allvarligt talat, om man hänger upp sig på någons frisyr så till den grad att man har svårt att uppfatta vad personen säger, vem har egentligen störst problem då, den upphängde eller den friserade?
Nu går jag in på muggen och tuperar luggen lite grann, till Elisabets ära.
För allvarligt talat, om man hänger upp sig på någons frisyr så till den grad att man har svårt att uppfatta vad personen säger, vem har egentligen störst problem då, den upphängde eller den friserade?
Nu går jag in på muggen och tuperar luggen lite grann, till Elisabets ära.
2010-02-08
Vilket skulle bevisas
Idrott är livsfarligt. I alla fall när det är jag som utövar den.
Igår åkte vi på vår skidtur, maken och jag. Mormor och Q passade varandra under tiden.
Dagen, vädret och föret var perfekt. Vita vidder, sol och ett par minusgrader. En ny runda vi inte kört förut. Lagom lätt för mig, kanske aningens tråkig för O men inte urtråkig i alla fall.
Jag kämpade fram på hans vallningsfria skidor, de är stabilare än mina och har ganska dåligt glid men bra fäste. Rätt skönt för en vingelmaja som jag, men man får arbeta.
Efter halva rundan var jag ganska slut. O erbjöd mig att byta och prova hans tävlingsskidor som ju minsann är märkta med flera Vasaloppsklistermärken tillochmed.
Som jag flög fram! Minsann om inte core- och balansträning gett resultat, några gånger vinglade jag till och tänkte att nu vurpar jag men återfann balansen.
Sedan var det sista backen då, den allra brantaste. Fan flög i oss båda två, O ropade över axeln att klarar du den här, då tar vi den svårare rundan nästa gång.
Jag kastade mig utför, och det gick jättebra tills det tog bom stopp halvvägs ner. Fråga mig inte exakt vad som hände, antagligen skar ena skidan. Resultatet var Helga rakt ner i spåret med huvudet före.
Idag har jag blåmärken i pannan och på armbågarna, är rejält öm på bröstbenet där ena staven kördes upp, och har en sträckning i nacken som heter duga. Halskrage på.
Men det var roligt ända tills jag ramlade. En enda vurpa på en halvmil är ändå bra för att vara jag.
Igår åkte vi på vår skidtur, maken och jag. Mormor och Q passade varandra under tiden.
Dagen, vädret och föret var perfekt. Vita vidder, sol och ett par minusgrader. En ny runda vi inte kört förut. Lagom lätt för mig, kanske aningens tråkig för O men inte urtråkig i alla fall.
Jag kämpade fram på hans vallningsfria skidor, de är stabilare än mina och har ganska dåligt glid men bra fäste. Rätt skönt för en vingelmaja som jag, men man får arbeta.
Efter halva rundan var jag ganska slut. O erbjöd mig att byta och prova hans tävlingsskidor som ju minsann är märkta med flera Vasaloppsklistermärken tillochmed.
Som jag flög fram! Minsann om inte core- och balansträning gett resultat, några gånger vinglade jag till och tänkte att nu vurpar jag men återfann balansen.
Sedan var det sista backen då, den allra brantaste. Fan flög i oss båda två, O ropade över axeln att klarar du den här, då tar vi den svårare rundan nästa gång.
Jag kastade mig utför, och det gick jättebra tills det tog bom stopp halvvägs ner. Fråga mig inte exakt vad som hände, antagligen skar ena skidan. Resultatet var Helga rakt ner i spåret med huvudet före.
Idag har jag blåmärken i pannan och på armbågarna, är rejält öm på bröstbenet där ena staven kördes upp, och har en sträckning i nacken som heter duga. Halskrage på.
Men det var roligt ända tills jag ramlade. En enda vurpa på en halvmil är ändå bra för att vara jag.
Vilket skulle bevisas
Idrott är livsfarligt. I alla fall när det är jag som utövar den.
Igår åkte vi på vår skidtur, maken och jag. Mormor och Q passade varandra under tiden.
Dagen, vädret och föret var perfekt. Vita vidder, sol och ett par minusgrader. En ny runda vi inte kört förut. Lagom lätt för mig, kanske aningens tråkig för O men inte urtråkig i alla fall.
Jag kämpade fram på hans vallningsfria skidor, de är stabilare än mina och har ganska dåligt glid men bra fäste. Rätt skönt för en vingelmaja som jag, men man får arbeta.
Efter halva rundan var jag ganska slut. O erbjöd mig att byta och prova hans tävlingsskidor som ju minsann är märkta med flera Vasaloppsklistermärken tillochmed.
Som jag flög fram! Minsann om inte core- och balansträning gett resultat, några gånger vinglade jag till och tänkte att nu vurpar jag men återfann balansen.
Sedan var det sista backen då, den allra brantaste. Fan flög i oss båda två, O ropade över axeln att klarar du den här, då tar vi den svårare rundan nästa gång.
Jag kastade mig utför, och det gick jättebra tills det tog bom stopp halvvägs ner. Fråga mig inte exakt vad som hände, antagligen skar ena skidan. Resultatet var Helga rakt ner i spåret med huvudet före.
Idag har jag blåmärken i pannan och på armbågarna, är rejält öm på bröstbenet där ena staven kördes upp, och har en sträckning i nacken som heter duga. Halskrage på.
Men det var roligt ända tills jag ramlade. En enda vurpa på en halvmil är ändå bra för att vara jag.
Igår åkte vi på vår skidtur, maken och jag. Mormor och Q passade varandra under tiden.
Dagen, vädret och föret var perfekt. Vita vidder, sol och ett par minusgrader. En ny runda vi inte kört förut. Lagom lätt för mig, kanske aningens tråkig för O men inte urtråkig i alla fall.
Jag kämpade fram på hans vallningsfria skidor, de är stabilare än mina och har ganska dåligt glid men bra fäste. Rätt skönt för en vingelmaja som jag, men man får arbeta.
Efter halva rundan var jag ganska slut. O erbjöd mig att byta och prova hans tävlingsskidor som ju minsann är märkta med flera Vasaloppsklistermärken tillochmed.
Som jag flög fram! Minsann om inte core- och balansträning gett resultat, några gånger vinglade jag till och tänkte att nu vurpar jag men återfann balansen.
Sedan var det sista backen då, den allra brantaste. Fan flög i oss båda två, O ropade över axeln att klarar du den här, då tar vi den svårare rundan nästa gång.
Jag kastade mig utför, och det gick jättebra tills det tog bom stopp halvvägs ner. Fråga mig inte exakt vad som hände, antagligen skar ena skidan. Resultatet var Helga rakt ner i spåret med huvudet före.
Idag har jag blåmärken i pannan och på armbågarna, är rejält öm på bröstbenet där ena staven kördes upp, och har en sträckning i nacken som heter duga. Halskrage på.
Men det var roligt ända tills jag ramlade. En enda vurpa på en halvmil är ändå bra för att vara jag.
2010-02-06
Blivande storebror
.. bär ju självklart nallen i bärsjal. Och Lokatten i svansen.
Fast efter en stund tröttnar både Q..
.. och nallen på bärandet.
Fast efter en stund tröttnar både Q..
.. och nallen på bärandet.
Blivande storebror
.. bär ju självklart nallen i bärsjal. Och Lokatten i svansen.
Fast efter en stund tröttnar både Q..
.. och nallen på bärandet.
Fast efter en stund tröttnar både Q..
.. och nallen på bärandet.
2010-02-05
Strategi
Hehe. Ni minns Trulpelle? Vi har inte så mycket med varann att göra längre. Vår relation präglas av ansträngd artighet.
Men nu har jag gjort något bra. Jag har rekryterat honom till styrelsen i facket!
Jag ser fram emot av att dra nytta av hans motvallighet. Vilken resurs i förhandlingar! Och tänk hur vår relation kan utvecklas nu när vi befinner oss på samma sida om bordet.
Man får inte vara dum.
Men nu har jag gjort något bra. Jag har rekryterat honom till styrelsen i facket!
Jag ser fram emot av att dra nytta av hans motvallighet. Vilken resurs i förhandlingar! Och tänk hur vår relation kan utvecklas nu när vi befinner oss på samma sida om bordet.
Man får inte vara dum.
Strategi
Hehe. Ni minns Trulpelle? Vi har inte så mycket med varann att göra längre. Vår relation präglas av ansträngd artighet.
Men nu har jag gjort något bra. Jag har rekryterat honom till styrelsen i facket!
Jag ser fram emot av att dra nytta av hans motvallighet. Vilken resurs i förhandlingar! Och tänk hur vår relation kan utvecklas nu när vi befinner oss på samma sida om bordet.
Man får inte vara dum.
Men nu har jag gjort något bra. Jag har rekryterat honom till styrelsen i facket!
Jag ser fram emot av att dra nytta av hans motvallighet. Vilken resurs i förhandlingar! Och tänk hur vår relation kan utvecklas nu när vi befinner oss på samma sida om bordet.
Man får inte vara dum.
2010-02-04
En vintersaga
Jag gillar verkligen vädret som råder just nu.
I mitt förra göteborgska liv brukade jag mest svära när det föll snö. Vackert, jovisst. Men man vet ju att fanskapet ändå inte ligger kvar. Imorgon är det slask som sedan fryser så att det blir snorhalt, och så töar det lite till och blir ännu halare.
Det här är något helt annat. Kanske har min inställning också något ändrats genom att jag för första gången sedan jag var ganska liten har vettiga vinterkläder. Termobyxor på promenaden. Rejäla kängor med räfflade sulor - jag hatar att halka. Stora fluffiga halsdukar i ena färgen ljuvligare än den andra. Är man stickoman så. Jag har faktiskt rentav börjat använda mössa!
Inte heller längtar jag till solen. Hellre städhjälp än en solresa, säger jag till O och får medhåll.
Till helgen får vi mormorsbesök. Medan mormor passar Q ska vi ge oss ut på en lång skidtur. Jag längtar faktiskt.
I mitt förra göteborgska liv brukade jag mest svära när det föll snö. Vackert, jovisst. Men man vet ju att fanskapet ändå inte ligger kvar. Imorgon är det slask som sedan fryser så att det blir snorhalt, och så töar det lite till och blir ännu halare.
Det här är något helt annat. Kanske har min inställning också något ändrats genom att jag för första gången sedan jag var ganska liten har vettiga vinterkläder. Termobyxor på promenaden. Rejäla kängor med räfflade sulor - jag hatar att halka. Stora fluffiga halsdukar i ena färgen ljuvligare än den andra. Är man stickoman så. Jag har faktiskt rentav börjat använda mössa!
Inte heller längtar jag till solen. Hellre städhjälp än en solresa, säger jag till O och får medhåll.
Till helgen får vi mormorsbesök. Medan mormor passar Q ska vi ge oss ut på en lång skidtur. Jag längtar faktiskt.
En vintersaga
Jag gillar verkligen vädret som råder just nu.
I mitt förra göteborgska liv brukade jag mest svära när det föll snö. Vackert, jovisst. Men man vet ju att fanskapet ändå inte ligger kvar. Imorgon är det slask som sedan fryser så att det blir snorhalt, och så töar det lite till och blir ännu halare.
Det här är något helt annat. Kanske har min inställning också något ändrats genom att jag för första gången sedan jag var ganska liten har vettiga vinterkläder. Termobyxor på promenaden. Rejäla kängor med räfflade sulor - jag hatar att halka. Stora fluffiga halsdukar i ena färgen ljuvligare än den andra. Är man stickoman så. Jag har faktiskt rentav börjat använda mössa!
Inte heller längtar jag till solen. Hellre städhjälp än en solresa, säger jag till O och får medhåll.
Till helgen får vi mormorsbesök. Medan mormor passar Q ska vi ge oss ut på en lång skidtur. Jag längtar faktiskt.
I mitt förra göteborgska liv brukade jag mest svära när det föll snö. Vackert, jovisst. Men man vet ju att fanskapet ändå inte ligger kvar. Imorgon är det slask som sedan fryser så att det blir snorhalt, och så töar det lite till och blir ännu halare.
Det här är något helt annat. Kanske har min inställning också något ändrats genom att jag för första gången sedan jag var ganska liten har vettiga vinterkläder. Termobyxor på promenaden. Rejäla kängor med räfflade sulor - jag hatar att halka. Stora fluffiga halsdukar i ena färgen ljuvligare än den andra. Är man stickoman så. Jag har faktiskt rentav börjat använda mössa!
Inte heller längtar jag till solen. Hellre städhjälp än en solresa, säger jag till O och får medhåll.
Till helgen får vi mormorsbesök. Medan mormor passar Q ska vi ge oss ut på en lång skidtur. Jag längtar faktiskt.
2010-02-03
Allt på en gång
För ett par veckor sedan läste jag den här krönikan efter tips hos Skriet från kärnfamiljen. Jag skrattade högt av förtjusning och förfäran. Avdragsgill familjeterapi är det bästa förslag jag har hört på länge.
Gudskelov har O och jag krånglat oss igenom merparten av projektet hus. Nu är det bara småduttande kvar, som ett nytt trappräcke och en spotlightskena. Livets nödtorft. Tack för ROT-avdraget som möjliggjorde professionell hjälp. Hade vi försökt oss på att renovera själva hade vi gått under.
Men det hann ju bli några besök på Ikea och på Bauhaus. Och då märkte vi hur udda vi var. Ingen bebis. Ingen gravidmage. När det väntas barn ska man bygga bo, det är uppenbart.
Det är under några fattiga år i livet som allt ska hända. Relationen ska etableras, barnen ska avlas, födas och uppfostras. Bostaden ska införskaffas. Ett prydligt familjeliv ska byggas.
Och så ska man göra karriär också.
Småbarnspappor jobbar mer än någon annan grupp i samhället, sägs det. I min närhet stämmer detta. De höga cheferna på mitt jobb är alla födda på 70-talet.
Samtidigt tackas en kollega av på fredag. Han är i 55-årsåldern och är den siste av de uppsagda. Han fick vara kvar ett extra halvår under en annan kollegas pappaledighet, men nu är fristen slut. Mitt fackliga jag noterar att detta inte är en så schysst deal som det kan verka. Självklart har min lojale kollega fokuserat på att göra ett så bra jobb som möjligt i hopp om att undret sker och konjunkturen vänder och han får stanna. Det har inte blivit mycket energi över att söka nytt jobb.
Å andra sidan har hans försök mötts av en kompakt tystnad. Vid 55 är man inte särskilt attraktiv på arbetsmarknaden.
För mig är det obegripligt. Han har inga extrema löneanspråk, han är visserligen inget chefsämne men en god och duglig medarbetare. Utan småbarn hemma, beredd att resa vartsomhelst, jobba över närsomhelst.
Men nej. Man väljer hellre en yngre förmåga. Som inte har barn (men kanske snart får). Eller som har småbarn eller skolbarn.
Men världen förändras i alla fall, om än långsamt. Samma dag som jag först läste krönikan såg jag Oprah intervjua Barack Obama. Hur gör han för att balansera jobbet med familjelivet. Hurra! Den frågan har nog ingen president fått förut.
Gudskelov har O och jag krånglat oss igenom merparten av projektet hus. Nu är det bara småduttande kvar, som ett nytt trappräcke och en spotlightskena. Livets nödtorft. Tack för ROT-avdraget som möjliggjorde professionell hjälp. Hade vi försökt oss på att renovera själva hade vi gått under.
Men det hann ju bli några besök på Ikea och på Bauhaus. Och då märkte vi hur udda vi var. Ingen bebis. Ingen gravidmage. När det väntas barn ska man bygga bo, det är uppenbart.
Det är under några fattiga år i livet som allt ska hända. Relationen ska etableras, barnen ska avlas, födas och uppfostras. Bostaden ska införskaffas. Ett prydligt familjeliv ska byggas.
Och så ska man göra karriär också.
Småbarnspappor jobbar mer än någon annan grupp i samhället, sägs det. I min närhet stämmer detta. De höga cheferna på mitt jobb är alla födda på 70-talet.
Samtidigt tackas en kollega av på fredag. Han är i 55-årsåldern och är den siste av de uppsagda. Han fick vara kvar ett extra halvår under en annan kollegas pappaledighet, men nu är fristen slut. Mitt fackliga jag noterar att detta inte är en så schysst deal som det kan verka. Självklart har min lojale kollega fokuserat på att göra ett så bra jobb som möjligt i hopp om att undret sker och konjunkturen vänder och han får stanna. Det har inte blivit mycket energi över att söka nytt jobb.
Å andra sidan har hans försök mötts av en kompakt tystnad. Vid 55 är man inte särskilt attraktiv på arbetsmarknaden.
För mig är det obegripligt. Han har inga extrema löneanspråk, han är visserligen inget chefsämne men en god och duglig medarbetare. Utan småbarn hemma, beredd att resa vartsomhelst, jobba över närsomhelst.
Men nej. Man väljer hellre en yngre förmåga. Som inte har barn (men kanske snart får). Eller som har småbarn eller skolbarn.
Men världen förändras i alla fall, om än långsamt. Samma dag som jag först läste krönikan såg jag Oprah intervjua Barack Obama. Hur gör han för att balansera jobbet med familjelivet. Hurra! Den frågan har nog ingen president fått förut.
Allt på en gång
För ett par veckor sedan läste jag den här krönikan efter tips hos Skriet från kärnfamiljen. Jag skrattade högt av förtjusning och förfäran. Avdragsgill familjeterapi är det bästa förslag jag har hört på länge.
Gudskelov har O och jag krånglat oss igenom merparten av projektet hus. Nu är det bara småduttande kvar, som ett nytt trappräcke och en spotlightskena. Livets nödtorft. Tack för ROT-avdraget som möjliggjorde professionell hjälp. Hade vi försökt oss på att renovera själva hade vi gått under.
Men det hann ju bli några besök på Ikea och på Bauhaus. Och då märkte vi hur udda vi var. Ingen bebis. Ingen gravidmage. När det väntas barn ska man bygga bo, det är uppenbart.
Det är under några fattiga år i livet som allt ska hända. Relationen ska etableras, barnen ska avlas, födas och uppfostras. Bostaden ska införskaffas. Ett prydligt familjeliv ska byggas.
Och så ska man göra karriär också.
Småbarnspappor jobbar mer än någon annan grupp i samhället, sägs det. I min närhet stämmer detta. De höga cheferna på mitt jobb är alla födda på 70-talet.
Samtidigt tackas en kollega av på fredag. Han är i 55-årsåldern och är den siste av de uppsagda. Han fick vara kvar ett extra halvår under en annan kollegas pappaledighet, men nu är fristen slut. Mitt fackliga jag noterar att detta inte är en så schysst deal som det kan verka. Självklart har min lojale kollega fokuserat på att göra ett så bra jobb som möjligt i hopp om att undret sker och konjunkturen vänder och han får stanna. Det har inte blivit mycket energi över att söka nytt jobb.
Å andra sidan har hans försök mötts av en kompakt tystnad. Vid 55 är man inte särskilt attraktiv på arbetsmarknaden.
För mig är det obegripligt. Han har inga extrema löneanspråk, han är visserligen inget chefsämne men en god och duglig medarbetare. Utan småbarn hemma, beredd att resa vartsomhelst, jobba över närsomhelst.
Men nej. Man väljer hellre en yngre förmåga. Som inte har barn (men kanske snart får). Eller som har småbarn eller skolbarn.
Men världen förändras i alla fall, om än långsamt. Samma dag som jag först läste krönikan såg jag Oprah intervjua Barack Obama. Hur gör han för att balansera jobbet med familjelivet. Hurra! Den frågan har nog ingen president fått förut.
Gudskelov har O och jag krånglat oss igenom merparten av projektet hus. Nu är det bara småduttande kvar, som ett nytt trappräcke och en spotlightskena. Livets nödtorft. Tack för ROT-avdraget som möjliggjorde professionell hjälp. Hade vi försökt oss på att renovera själva hade vi gått under.
Men det hann ju bli några besök på Ikea och på Bauhaus. Och då märkte vi hur udda vi var. Ingen bebis. Ingen gravidmage. När det väntas barn ska man bygga bo, det är uppenbart.
Det är under några fattiga år i livet som allt ska hända. Relationen ska etableras, barnen ska avlas, födas och uppfostras. Bostaden ska införskaffas. Ett prydligt familjeliv ska byggas.
Och så ska man göra karriär också.
Småbarnspappor jobbar mer än någon annan grupp i samhället, sägs det. I min närhet stämmer detta. De höga cheferna på mitt jobb är alla födda på 70-talet.
Samtidigt tackas en kollega av på fredag. Han är i 55-årsåldern och är den siste av de uppsagda. Han fick vara kvar ett extra halvår under en annan kollegas pappaledighet, men nu är fristen slut. Mitt fackliga jag noterar att detta inte är en så schysst deal som det kan verka. Självklart har min lojale kollega fokuserat på att göra ett så bra jobb som möjligt i hopp om att undret sker och konjunkturen vänder och han får stanna. Det har inte blivit mycket energi över att söka nytt jobb.
Å andra sidan har hans försök mötts av en kompakt tystnad. Vid 55 är man inte särskilt attraktiv på arbetsmarknaden.
För mig är det obegripligt. Han har inga extrema löneanspråk, han är visserligen inget chefsämne men en god och duglig medarbetare. Utan småbarn hemma, beredd att resa vartsomhelst, jobba över närsomhelst.
Men nej. Man väljer hellre en yngre förmåga. Som inte har barn (men kanske snart får). Eller som har småbarn eller skolbarn.
Men världen förändras i alla fall, om än långsamt. Samma dag som jag först läste krönikan såg jag Oprah intervjua Barack Obama. Hur gör han för att balansera jobbet med familjelivet. Hurra! Den frågan har nog ingen president fått förut.
2010-02-01
Lemme tell ya bout the birds an the bees
Igår valde Q boken Så blev jag till som kvällslektyr. Den har stått i bokhyllan ett tag men inte väckt hans intresse förrän nu.
Jag läste, och han låg knäpptyst och lyssnade med stora ögon. Sedan läste vi några böcker till innan det var dags att släcka lampan. Det var tyst i mörkret några ögonblick, sedan utspann sig följande dialog:
- Jag önskar att jag var den där pojken i boken vi läste först! Han som kom ut och fick ligga på sin mammas mage.
- Gör du det?
- Mmm.
- Vill du vara en bebis och ligga i min mage?
- Jaa! Det ville jag! Har du haft någon bebis i magen?
- Nej, det har jag aldrig haft.
- Varför inte det?
- För att det där rummet du vet som det stod om, mitt sådant rum är för litet för att det ska få plats någon bebis.
- Inte ens en liten bebis?
- Nej.
- Inte ens en mus?
- Inte ens det.
- Har jag något sånt rum?
- Nej, det har du inte, det är bara flickor och kvinnor som har. Men du har sådana där frön. När du blir stor kan du bli pappa.
- Aha. Då när man ligger ovanpå någon?
- Just det.
- Då ska jag ligga på dig!
- Ehh, nej det blir inte bra. När du är stor får du hitta någon annan du gillar som du vill göra barn med.
- Mrs Kim?
- Nä, inte hon heller. Någon som är ungefär så gammal som du.
- Jaha, okej. Då tar jag Isabelle!
- Okej, det blir nog bra. (Har ingen aning om vem Isabelle är)
Paus.
- Mamma, nu ska jag sova.
Jag läste, och han låg knäpptyst och lyssnade med stora ögon. Sedan läste vi några böcker till innan det var dags att släcka lampan. Det var tyst i mörkret några ögonblick, sedan utspann sig följande dialog:
- Jag önskar att jag var den där pojken i boken vi läste först! Han som kom ut och fick ligga på sin mammas mage.
- Gör du det?
- Mmm.
- Vill du vara en bebis och ligga i min mage?
- Jaa! Det ville jag! Har du haft någon bebis i magen?
- Nej, det har jag aldrig haft.
- Varför inte det?
- För att det där rummet du vet som det stod om, mitt sådant rum är för litet för att det ska få plats någon bebis.
- Inte ens en liten bebis?
- Nej.
- Inte ens en mus?
- Inte ens det.
- Har jag något sånt rum?
- Nej, det har du inte, det är bara flickor och kvinnor som har. Men du har sådana där frön. När du blir stor kan du bli pappa.
- Aha. Då när man ligger ovanpå någon?
- Just det.
- Då ska jag ligga på dig!
- Ehh, nej det blir inte bra. När du är stor får du hitta någon annan du gillar som du vill göra barn med.
- Mrs Kim?
- Nä, inte hon heller. Någon som är ungefär så gammal som du.
- Jaha, okej. Då tar jag Isabelle!
- Okej, det blir nog bra. (Har ingen aning om vem Isabelle är)
Paus.
- Mamma, nu ska jag sova.
Lemme tell ya bout the birds an the bees
Igår valde Q boken Så blev jag till som kvällslektyr. Den har stått i bokhyllan ett tag men inte väckt hans intresse förrän nu.
Jag läste, och han låg knäpptyst och lyssnade med stora ögon. Sedan läste vi några böcker till innan det var dags att släcka lampan. Det var tyst i mörkret några ögonblick, sedan utspann sig följande dialog:
- Jag önskar att jag var den där pojken i boken vi läste först! Han som kom ut och fick ligga på sin mammas mage.
- Gör du det?
- Mmm.
- Vill du vara en bebis och ligga i min mage?
- Jaa! Det ville jag! Har du haft någon bebis i magen?
- Nej, det har jag aldrig haft.
- Varför inte det?
- För att det där rummet du vet som det stod om, mitt sådant rum är för litet för att det ska få plats någon bebis.
- Inte ens en liten bebis?
- Nej.
- Inte ens en mus?
- Inte ens det.
- Har jag något sånt rum?
- Nej, det har du inte, det är bara flickor och kvinnor som har. Men du har sådana där frön. När du blir stor kan du bli pappa.
- Aha. Då när man ligger ovanpå någon?
- Just det.
- Då ska jag ligga på dig!
- Ehh, nej det blir inte bra. När du är stor får du hitta någon annan du gillar som du vill göra barn med.
- Mrs Kim?
- Nä, inte hon heller. Någon som är ungefär så gammal som du.
- Jaha, okej. Då tar jag Isabelle!
- Okej, det blir nog bra. (Har ingen aning om vem Isabelle är)
Paus.
- Mamma, nu ska jag sova.
Jag läste, och han låg knäpptyst och lyssnade med stora ögon. Sedan läste vi några böcker till innan det var dags att släcka lampan. Det var tyst i mörkret några ögonblick, sedan utspann sig följande dialog:
- Jag önskar att jag var den där pojken i boken vi läste först! Han som kom ut och fick ligga på sin mammas mage.
- Gör du det?
- Mmm.
- Vill du vara en bebis och ligga i min mage?
- Jaa! Det ville jag! Har du haft någon bebis i magen?
- Nej, det har jag aldrig haft.
- Varför inte det?
- För att det där rummet du vet som det stod om, mitt sådant rum är för litet för att det ska få plats någon bebis.
- Inte ens en liten bebis?
- Nej.
- Inte ens en mus?
- Inte ens det.
- Har jag något sånt rum?
- Nej, det har du inte, det är bara flickor och kvinnor som har. Men du har sådana där frön. När du blir stor kan du bli pappa.
- Aha. Då när man ligger ovanpå någon?
- Just det.
- Då ska jag ligga på dig!
- Ehh, nej det blir inte bra. När du är stor får du hitta någon annan du gillar som du vill göra barn med.
- Mrs Kim?
- Nä, inte hon heller. Någon som är ungefär så gammal som du.
- Jaha, okej. Då tar jag Isabelle!
- Okej, det blir nog bra. (Har ingen aning om vem Isabelle är)
Paus.
- Mamma, nu ska jag sova.
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)