Inspirerad av ett inlägg hos Anna (och en ganska otrevlig kommentar) vill jag berätta om en bok jag ströläser just nu, EQ för föräldrar av John Gottman. Jag kände till Gottman sedan tidigare, han har skrivit en del intressant om parrelationer och har uppmärksammats för undersökningar där han med kuslig precision kunde förutsäga om ett äktenskap skulle hålla eller inte, baserat på upprepade samtal med paret.
Men den här boken handlar om barn och föräldrar, och hur man tränar upp ett barns så kallade emotionella intelligens. Med detta menas förmågan att identifiera och hantera känslor hos sig själv och hos omgivningen, förmågan att trösta och lugna sig själv, med mera. Gottman slår fast att barn som är duktiga på dessa saker klarar sig bra i livet, han hävdar rentav att de presterar bättre i skolan och är friskare än genomsnittet.
Boken är pladdrig och tvärsäker och fylld av tröttsamma tester (Uppmärksammar du din egen ilska? 42 frågor. Är du en fördömande, avfärdande eller låt-gå-förälder - eller rentav en god emotionell vägledare? 84 frågor). Men den innehåller guldkorn.
Som det första och absolut viktigaste steget på vägen: bekräfta barnets känsla. Bekräfta och hjälp barnet att formulera känslan. Gräla inte, släta inte över, fråga inte varför. Och framför allt: presentera inte några lösningar.
Skamset inser jag att allt det där gör jag, gång på gång. Reflexmässigt grälar jag på Q, försöker distrahera honom ("Nu börjar Anki och Pytte!"), frågar varför han är ledsen, talar om för honom vad han ska göra istället för att låta honom komma på det själv.
I lördags morse var det min sovmorgon, O skulle ta hand om Q och ville gå och hämta tidningen. Yrvaken Q bröt ihop av sina motstridiga känslor. Vill gå med pappa men vill inte ha ny blöja och t-shirt. Vill gå med pappa men också ligga kvar och gosa med mamma. Förtvivlad gråt på högsta volym. O och jag blev otåliga och irriterade och frågade, jämkade och förklarade. Inget hjälpte.
Tills jag sömndrucket erinrade mig det jag läst kvällen innan. Bekräfta! Jag tog Q i famnen och mumlade det som kändes som meningslösheter - jag ser att du är ledsen, är du så ledsen gubben, min ledsna pojke.
Q storgrät mot min axel. I en minut. Sedan sken han upp, gled ner ur sängen, tog tröja och blöja och gick för att hämta pappa.
När första häpnaden lagt sig (och jag sovit några timmar till) var jag inte så förvånad längre.
För hur kunde jag glömma den läxa jag lärde mig under barnlösheten?
När man behöver tröst behöver man inte bli grälad på för att man känner som man gör. Man behöver inga predikningar om att det kunde vara värre och tänk så mycket man har som man borde uppskatta bättre, egentligen borde man faktiskt vara glad och tacksam istället för ledsen. Inte heller vill man serveras några lösningar på problemet, de har en tendens att vara enklare för servitören än för mottagaren. ("Har ni funderat på att adoptera?") Det enda som lindrar något lite är att någon törs dröja vid det svarta och ledsna och säga jag ser hur du har det.
Ingen konst alls men ändå så svårt.
2008-07-29
Den svåra konsten att trösta
Inspirerad av ett inlägg hos Anna (och en ganska otrevlig kommentar) vill jag berätta om en bok jag ströläser just nu, EQ för föräldrar av John Gottman. Jag kände till Gottman sedan tidigare, han har skrivit en del intressant om parrelationer och har uppmärksammats för undersökningar där han med kuslig precision kunde förutsäga om ett äktenskap skulle hålla eller inte, baserat på upprepade samtal med paret.
Men den här boken handlar om barn och föräldrar, och hur man tränar upp ett barns så kallade emotionella intelligens. Med detta menas förmågan att identifiera och hantera känslor hos sig själv och hos omgivningen, förmågan att trösta och lugna sig själv, med mera. Gottman slår fast att barn som är duktiga på dessa saker klarar sig bra i livet, han hävdar rentav att de presterar bättre i skolan och är friskare än genomsnittet.
Boken är pladdrig och tvärsäker och fylld av tröttsamma tester (Uppmärksammar du din egen ilska? 42 frågor. Är du en fördömande, avfärdande eller låt-gå-förälder - eller rentav en god emotionell vägledare? 84 frågor). Men den innehåller guldkorn.
Som det första och absolut viktigaste steget på vägen: bekräfta barnets känsla. Bekräfta och hjälp barnet att formulera känslan. Gräla inte, släta inte över, fråga inte varför. Och framför allt: presentera inte några lösningar.
Skamset inser jag att allt det där gör jag, gång på gång. Reflexmässigt grälar jag på Q, försöker distrahera honom ("Nu börjar Anki och Pytte!"), frågar varför han är ledsen, talar om för honom vad han ska göra istället för att låta honom komma på det själv.
I lördags morse var det min sovmorgon, O skulle ta hand om Q och ville gå och hämta tidningen. Yrvaken Q bröt ihop av sina motstridiga känslor. Vill gå med pappa men vill inte ha ny blöja och t-shirt. Vill gå med pappa men också ligga kvar och gosa med mamma. Förtvivlad gråt på högsta volym. O och jag blev otåliga och irriterade och frågade, jämkade och förklarade. Inget hjälpte.
Tills jag sömndrucket erinrade mig det jag läst kvällen innan. Bekräfta! Jag tog Q i famnen och mumlade det som kändes som meningslösheter - jag ser att du är ledsen, är du så ledsen gubben, min ledsna pojke.
Q storgrät mot min axel. I en minut. Sedan sken han upp, gled ner ur sängen, tog tröja och blöja och gick för att hämta pappa.
När första häpnaden lagt sig (och jag sovit några timmar till) var jag inte så förvånad längre.
För hur kunde jag glömma den läxa jag lärde mig under barnlösheten?
När man behöver tröst behöver man inte bli grälad på för att man känner som man gör. Man behöver inga predikningar om att det kunde vara värre och tänk så mycket man har som man borde uppskatta bättre, egentligen borde man faktiskt vara glad och tacksam istället för ledsen. Inte heller vill man serveras några lösningar på problemet, de har en tendens att vara enklare för servitören än för mottagaren. ("Har ni funderat på att adoptera?") Det enda som lindrar något lite är att någon törs dröja vid det svarta och ledsna och säga jag ser hur du har det.
Ingen konst alls men ändå så svårt.
Men den här boken handlar om barn och föräldrar, och hur man tränar upp ett barns så kallade emotionella intelligens. Med detta menas förmågan att identifiera och hantera känslor hos sig själv och hos omgivningen, förmågan att trösta och lugna sig själv, med mera. Gottman slår fast att barn som är duktiga på dessa saker klarar sig bra i livet, han hävdar rentav att de presterar bättre i skolan och är friskare än genomsnittet.
Boken är pladdrig och tvärsäker och fylld av tröttsamma tester (Uppmärksammar du din egen ilska? 42 frågor. Är du en fördömande, avfärdande eller låt-gå-förälder - eller rentav en god emotionell vägledare? 84 frågor). Men den innehåller guldkorn.
Som det första och absolut viktigaste steget på vägen: bekräfta barnets känsla. Bekräfta och hjälp barnet att formulera känslan. Gräla inte, släta inte över, fråga inte varför. Och framför allt: presentera inte några lösningar.
Skamset inser jag att allt det där gör jag, gång på gång. Reflexmässigt grälar jag på Q, försöker distrahera honom ("Nu börjar Anki och Pytte!"), frågar varför han är ledsen, talar om för honom vad han ska göra istället för att låta honom komma på det själv.
I lördags morse var det min sovmorgon, O skulle ta hand om Q och ville gå och hämta tidningen. Yrvaken Q bröt ihop av sina motstridiga känslor. Vill gå med pappa men vill inte ha ny blöja och t-shirt. Vill gå med pappa men också ligga kvar och gosa med mamma. Förtvivlad gråt på högsta volym. O och jag blev otåliga och irriterade och frågade, jämkade och förklarade. Inget hjälpte.
Tills jag sömndrucket erinrade mig det jag läst kvällen innan. Bekräfta! Jag tog Q i famnen och mumlade det som kändes som meningslösheter - jag ser att du är ledsen, är du så ledsen gubben, min ledsna pojke.
Q storgrät mot min axel. I en minut. Sedan sken han upp, gled ner ur sängen, tog tröja och blöja och gick för att hämta pappa.
När första häpnaden lagt sig (och jag sovit några timmar till) var jag inte så förvånad längre.
För hur kunde jag glömma den läxa jag lärde mig under barnlösheten?
När man behöver tröst behöver man inte bli grälad på för att man känner som man gör. Man behöver inga predikningar om att det kunde vara värre och tänk så mycket man har som man borde uppskatta bättre, egentligen borde man faktiskt vara glad och tacksam istället för ledsen. Inte heller vill man serveras några lösningar på problemet, de har en tendens att vara enklare för servitören än för mottagaren. ("Har ni funderat på att adoptera?") Det enda som lindrar något lite är att någon törs dröja vid det svarta och ledsna och säga jag ser hur du har det.
Ingen konst alls men ändå så svårt.
2008-07-18
Bagateller
Bloggtystnaden kommer sig inte av semester, jag jobbar som vanligt vilket är helt frivilligt. Ett semesterpass i juni när kvällarna är ljusa och koltrastarna jublar, ett i augusti då nätterna är sammetsmörka och fågelsången ersätts av syrsespel. Juli med regn och överfulla parkeringsplatser och badstränder får vara. Jag gillar att jobba när kontoret och tunnelbanan är folktomma.
(Fast nästa år är det slut på det, då måste vi anpassa oss till dagmammans schema. Då får jag försöka hitta något poetiskt med juli.)
Vi bor dessutom i sommarstugan vilket skänker semesterskimmer åt kvällarna. Igår slutade jag tidigt och hann jobba i trädgården i flera timmar. På kvällen satt jag och planerade för nästa år. Sådd av perenner, en rabatt i sol och en i halvskugga. Kryddträdgård med förutom kryddor ringblommor och slingerkrasse, lökväxter som blommar under våren. Roligt, roligt.
Imorse tog jag för ovanlighetens skull bilen till jobbet och konstaterade att det finns i alla fall en fördel med bilism: man kan sjunga för full hals. The Winner Takes It All i 90 knyck på slingriga vägar, det är livet det. Jag har blivit äldre sedan jag sist lyssnade på Abba, nu hör jag plötsligt att texterna från de sista skivorna faktiskt handlar om vuxna människor. Så ovanligt.
(Fast nästa år är det slut på det, då måste vi anpassa oss till dagmammans schema. Då får jag försöka hitta något poetiskt med juli.)
Vi bor dessutom i sommarstugan vilket skänker semesterskimmer åt kvällarna. Igår slutade jag tidigt och hann jobba i trädgården i flera timmar. På kvällen satt jag och planerade för nästa år. Sådd av perenner, en rabatt i sol och en i halvskugga. Kryddträdgård med förutom kryddor ringblommor och slingerkrasse, lökväxter som blommar under våren. Roligt, roligt.
Imorse tog jag för ovanlighetens skull bilen till jobbet och konstaterade att det finns i alla fall en fördel med bilism: man kan sjunga för full hals. The Winner Takes It All i 90 knyck på slingriga vägar, det är livet det. Jag har blivit äldre sedan jag sist lyssnade på Abba, nu hör jag plötsligt att texterna från de sista skivorna faktiskt handlar om vuxna människor. Så ovanligt.
Bagateller
Bloggtystnaden kommer sig inte av semester, jag jobbar som vanligt vilket är helt frivilligt. Ett semesterpass i juni när kvällarna är ljusa och koltrastarna jublar, ett i augusti då nätterna är sammetsmörka och fågelsången ersätts av syrsespel. Juli med regn och överfulla parkeringsplatser och badstränder får vara. Jag gillar att jobba när kontoret och tunnelbanan är folktomma.
(Fast nästa år är det slut på det, då måste vi anpassa oss till dagmammans schema. Då får jag försöka hitta något poetiskt med juli.)
Vi bor dessutom i sommarstugan vilket skänker semesterskimmer åt kvällarna. Igår slutade jag tidigt och hann jobba i trädgården i flera timmar. På kvällen satt jag och planerade för nästa år. Sådd av perenner, en rabatt i sol och en i halvskugga. Kryddträdgård med förutom kryddor ringblommor och slingerkrasse, lökväxter som blommar under våren. Roligt, roligt.
Imorse tog jag för ovanlighetens skull bilen till jobbet och konstaterade att det finns i alla fall en fördel med bilism: man kan sjunga för full hals. The Winner Takes It All i 90 knyck på slingriga vägar, det är livet det. Jag har blivit äldre sedan jag sist lyssnade på Abba, nu hör jag plötsligt att texterna från de sista skivorna faktiskt handlar om vuxna människor. Så ovanligt.
(Fast nästa år är det slut på det, då måste vi anpassa oss till dagmammans schema. Då får jag försöka hitta något poetiskt med juli.)
Vi bor dessutom i sommarstugan vilket skänker semesterskimmer åt kvällarna. Igår slutade jag tidigt och hann jobba i trädgården i flera timmar. På kvällen satt jag och planerade för nästa år. Sådd av perenner, en rabatt i sol och en i halvskugga. Kryddträdgård med förutom kryddor ringblommor och slingerkrasse, lökväxter som blommar under våren. Roligt, roligt.
Imorse tog jag för ovanlighetens skull bilen till jobbet och konstaterade att det finns i alla fall en fördel med bilism: man kan sjunga för full hals. The Winner Takes It All i 90 knyck på slingriga vägar, det är livet det. Jag har blivit äldre sedan jag sist lyssnade på Abba, nu hör jag plötsligt att texterna från de sista skivorna faktiskt handlar om vuxna människor. Så ovanligt.
2008-07-09
Bättre samt hemsk bok
Idag känns allt mycket bättre och det är inte bara för att solen skiner.
Q slåss fortfarande men vi har gullat och gosat också, mycket. Jag var på väg att tappa tålamodet flera gånger igår men besinnade mig. Lyckades vända en potentiell krångel-och-skrik-situation till en lek. En enkel sådan, bestående i att jag ropade "Där är ju min pojke! Nu kommer jag och tar honom!". Varpå Q skrikskrattande for upp i min famn och vi kramades. Igen och igen.
Och nu ska jag vara ledig i fyra dagar, dagar som i stort sett ska ägnas åt Q. Vi behöver komma ifatt.
Jag kommer säkert att skriva mer om den bok jag läser just nu, Och vet inte vart av Astrid Flemerg-Alcalá. Den är sorglig och hemsk och befriande, upprörande uppriktig. Men om man funderar på att adoptera är det nästan så att jag avråder från att läsa den.
Q slåss fortfarande men vi har gullat och gosat också, mycket. Jag var på väg att tappa tålamodet flera gånger igår men besinnade mig. Lyckades vända en potentiell krångel-och-skrik-situation till en lek. En enkel sådan, bestående i att jag ropade "Där är ju min pojke! Nu kommer jag och tar honom!". Varpå Q skrikskrattande for upp i min famn och vi kramades. Igen och igen.
Och nu ska jag vara ledig i fyra dagar, dagar som i stort sett ska ägnas åt Q. Vi behöver komma ifatt.
Jag kommer säkert att skriva mer om den bok jag läser just nu, Och vet inte vart av Astrid Flemerg-Alcalá. Den är sorglig och hemsk och befriande, upprörande uppriktig. Men om man funderar på att adoptera är det nästan så att jag avråder från att läsa den.
Bättre samt hemsk bok
Idag känns allt mycket bättre och det är inte bara för att solen skiner.
Q slåss fortfarande men vi har gullat och gosat också, mycket. Jag var på väg att tappa tålamodet flera gånger igår men besinnade mig. Lyckades vända en potentiell krångel-och-skrik-situation till en lek. En enkel sådan, bestående i att jag ropade "Där är ju min pojke! Nu kommer jag och tar honom!". Varpå Q skrikskrattande for upp i min famn och vi kramades. Igen och igen.
Och nu ska jag vara ledig i fyra dagar, dagar som i stort sett ska ägnas åt Q. Vi behöver komma ifatt.
Jag kommer säkert att skriva mer om den bok jag läser just nu, Och vet inte vart av Astrid Flemerg-Alcalá. Den är sorglig och hemsk och befriande, upprörande uppriktig. Men om man funderar på att adoptera är det nästan så att jag avråder från att läsa den.
Q slåss fortfarande men vi har gullat och gosat också, mycket. Jag var på väg att tappa tålamodet flera gånger igår men besinnade mig. Lyckades vända en potentiell krångel-och-skrik-situation till en lek. En enkel sådan, bestående i att jag ropade "Där är ju min pojke! Nu kommer jag och tar honom!". Varpå Q skrikskrattande for upp i min famn och vi kramades. Igen och igen.
Och nu ska jag vara ledig i fyra dagar, dagar som i stort sett ska ägnas åt Q. Vi behöver komma ifatt.
Jag kommer säkert att skriva mer om den bok jag läser just nu, Och vet inte vart av Astrid Flemerg-Alcalá. Den är sorglig och hemsk och befriande, upprörande uppriktig. Men om man funderar på att adoptera är det nästan så att jag avråder från att läsa den.
2008-07-07
Regn, slag och blod
Måndag efter en i och för sig trevlig men ansträngande helg med kompisbesök och stugliv.
Ute häver regnet ner. Mina tår är blöta och kalla efter att ha skuttat mellan vattenpölarna - de närmaste lunchrestaurangerna har sommarstängt och Eccos ballerinaskor är hur sköna som helst men absolut inte vattentäta.
Min sinnesstämning är lätt dyster. Helgen avslutades med besök på Bauhaus. O jagade en ledig försäljare som kunde hjälpa oss att köpa duschkabin, jag jagade Q som klättrade på allt. Som en oljad blixt for han mellan trappstegarna (fan vad många trappstegar det finns på ett byggvaruhus!). Jag var irriterad och omild när jag bar ut honom ur affären, sprattlande och vrålande. I bilen hem blev han rasande över att sitta fastspänd vilket han annars accepterar. "Titti-bast!! TITTI-BAAAAST!!!" (Inte någon exotisk svordom utan Q-språk för sitter fast.)
Och imorse fick både O och jag motta några rejäla smockor. Q slåss mycket just nu. Jag hoppas att det är en övergående fas, tror det har med språket att göra. Q pratar ganska bra och gör snabba framsteg, men ibland visar han tydlig frustration över att inte kunna kommunicera det han känner. Man riktigt ser hur det rasslar i huvudet på honom, hans livliga ansikte skiftar blixtsnabbt en, två, tre, fyra gånger och så -pang! slår han till. Det är alltid mig eller O han slår, aldrig någon annan.
Kärlek, antar jag. En kontroll, antar jag. Håller ni för detta, mamma och pappa? Älskar ni mig ändå? Stannar ni kvar?
Och det gör vi ju. Men jädrar vad arg och trött man kan bli på sin genomljuvlige och gosige son som man dagen innan saknat så det värkte i kroppen. Jag saknar honom nu när jag skriver detta. Det lättar lite att tänka på att de senaste dagarnas extra ilska nog kan relateras till att Q varit borta från mig i en vecka. Och förmodligen saknat och längtat han också.
Och så var det blodet då. En skärande smärta i magen säger mig att det är att vänta inom kort. Fan, är det redan dags igen. För ett halvår sedan var jag lycklig över att ha hittat nya värktabletter (Eoxx) som hjälpte bättre än Ibumetin, nu hjälper de inte längre.
Jag har frågat mamma hur länge hon menstruerade. Till femtiotvå. Fjorton jävla år kvar alltså. Kanske.
Om två veckor har jag tid hos livmoderdoktorn, han som hittade förklaringen bakom allt. Det är två år sedan nu. Egentligen var det meningen att jag skulle kontakta honom igen några veckor efter operationen för att prata om min hemska mensvärk, men det kom en ryggmärgsinflammation och en adoption emellan. Sjukdom, oro och stor lycka.
Men nu är det alltså dags. Kanske vinner jag äntligen kampen mot Underlivet.
Ute häver regnet ner. Mina tår är blöta och kalla efter att ha skuttat mellan vattenpölarna - de närmaste lunchrestaurangerna har sommarstängt och Eccos ballerinaskor är hur sköna som helst men absolut inte vattentäta.
Min sinnesstämning är lätt dyster. Helgen avslutades med besök på Bauhaus. O jagade en ledig försäljare som kunde hjälpa oss att köpa duschkabin, jag jagade Q som klättrade på allt. Som en oljad blixt for han mellan trappstegarna (fan vad många trappstegar det finns på ett byggvaruhus!). Jag var irriterad och omild när jag bar ut honom ur affären, sprattlande och vrålande. I bilen hem blev han rasande över att sitta fastspänd vilket han annars accepterar. "Titti-bast!! TITTI-BAAAAST!!!" (Inte någon exotisk svordom utan Q-språk för sitter fast.)
Och imorse fick både O och jag motta några rejäla smockor. Q slåss mycket just nu. Jag hoppas att det är en övergående fas, tror det har med språket att göra. Q pratar ganska bra och gör snabba framsteg, men ibland visar han tydlig frustration över att inte kunna kommunicera det han känner. Man riktigt ser hur det rasslar i huvudet på honom, hans livliga ansikte skiftar blixtsnabbt en, två, tre, fyra gånger och så -pang! slår han till. Det är alltid mig eller O han slår, aldrig någon annan.
Kärlek, antar jag. En kontroll, antar jag. Håller ni för detta, mamma och pappa? Älskar ni mig ändå? Stannar ni kvar?
Och det gör vi ju. Men jädrar vad arg och trött man kan bli på sin genomljuvlige och gosige son som man dagen innan saknat så det värkte i kroppen. Jag saknar honom nu när jag skriver detta. Det lättar lite att tänka på att de senaste dagarnas extra ilska nog kan relateras till att Q varit borta från mig i en vecka. Och förmodligen saknat och längtat han också.
Och så var det blodet då. En skärande smärta i magen säger mig att det är att vänta inom kort. Fan, är det redan dags igen. För ett halvår sedan var jag lycklig över att ha hittat nya värktabletter (Eoxx) som hjälpte bättre än Ibumetin, nu hjälper de inte längre.
Jag har frågat mamma hur länge hon menstruerade. Till femtiotvå. Fjorton jävla år kvar alltså. Kanske.
Om två veckor har jag tid hos livmoderdoktorn, han som hittade förklaringen bakom allt. Det är två år sedan nu. Egentligen var det meningen att jag skulle kontakta honom igen några veckor efter operationen för att prata om min hemska mensvärk, men det kom en ryggmärgsinflammation och en adoption emellan. Sjukdom, oro och stor lycka.
Men nu är det alltså dags. Kanske vinner jag äntligen kampen mot Underlivet.
Regn, slag och blod
Måndag efter en i och för sig trevlig men ansträngande helg med kompisbesök och stugliv.
Ute häver regnet ner. Mina tår är blöta och kalla efter att ha skuttat mellan vattenpölarna - de närmaste lunchrestaurangerna har sommarstängt och Eccos ballerinaskor är hur sköna som helst men absolut inte vattentäta.
Min sinnesstämning är lätt dyster. Helgen avslutades med besök på Bauhaus. O jagade en ledig försäljare som kunde hjälpa oss att köpa duschkabin, jag jagade Q som klättrade på allt. Som en oljad blixt for han mellan trappstegarna (fan vad många trappstegar det finns på ett byggvaruhus!). Jag var irriterad och omild när jag bar ut honom ur affären, sprattlande och vrålande. I bilen hem blev han rasande över att sitta fastspänd vilket han annars accepterar. "Titti-bast!! TITTI-BAAAAST!!!" (Inte någon exotisk svordom utan Q-språk för sitter fast.)
Och imorse fick både O och jag motta några rejäla smockor. Q slåss mycket just nu. Jag hoppas att det är en övergående fas, tror det har med språket att göra. Q pratar ganska bra och gör snabba framsteg, men ibland visar han tydlig frustration över att inte kunna kommunicera det han känner. Man riktigt ser hur det rasslar i huvudet på honom, hans livliga ansikte skiftar blixtsnabbt en, två, tre, fyra gånger och så -pang! slår han till. Det är alltid mig eller O han slår, aldrig någon annan.
Kärlek, antar jag. En kontroll, antar jag. Håller ni för detta, mamma och pappa? Älskar ni mig ändå? Stannar ni kvar?
Och det gör vi ju. Men jädrar vad arg och trött man kan bli på sin genomljuvlige och gosige son som man dagen innan saknat så det värkte i kroppen. Jag saknar honom nu när jag skriver detta. Det lättar lite att tänka på att de senaste dagarnas extra ilska nog kan relateras till att Q varit borta från mig i en vecka. Och förmodligen saknat och längtat han också.
Och så var det blodet då. En skärande smärta i magen säger mig att det är att vänta inom kort. Fan, är det redan dags igen. För ett halvår sedan var jag lycklig över att ha hittat nya värktabletter (Eoxx) som hjälpte bättre än Ibumetin, nu hjälper de inte längre.
Jag har frågat mamma hur länge hon menstruerade. Till femtiotvå. Fjorton jävla år kvar alltså. Kanske.
Om två veckor har jag tid hos livmoderdoktorn, han som hittade förklaringen bakom allt. Det är två år sedan nu. Egentligen var det meningen att jag skulle kontakta honom igen några veckor efter operationen för att prata om min hemska mensvärk, men det kom en ryggmärgsinflammation och en adoption emellan. Sjukdom, oro och stor lycka.
Men nu är det alltså dags. Kanske vinner jag äntligen kampen mot Underlivet.
Ute häver regnet ner. Mina tår är blöta och kalla efter att ha skuttat mellan vattenpölarna - de närmaste lunchrestaurangerna har sommarstängt och Eccos ballerinaskor är hur sköna som helst men absolut inte vattentäta.
Min sinnesstämning är lätt dyster. Helgen avslutades med besök på Bauhaus. O jagade en ledig försäljare som kunde hjälpa oss att köpa duschkabin, jag jagade Q som klättrade på allt. Som en oljad blixt for han mellan trappstegarna (fan vad många trappstegar det finns på ett byggvaruhus!). Jag var irriterad och omild när jag bar ut honom ur affären, sprattlande och vrålande. I bilen hem blev han rasande över att sitta fastspänd vilket han annars accepterar. "Titti-bast!! TITTI-BAAAAST!!!" (Inte någon exotisk svordom utan Q-språk för sitter fast.)
Och imorse fick både O och jag motta några rejäla smockor. Q slåss mycket just nu. Jag hoppas att det är en övergående fas, tror det har med språket att göra. Q pratar ganska bra och gör snabba framsteg, men ibland visar han tydlig frustration över att inte kunna kommunicera det han känner. Man riktigt ser hur det rasslar i huvudet på honom, hans livliga ansikte skiftar blixtsnabbt en, två, tre, fyra gånger och så -pang! slår han till. Det är alltid mig eller O han slår, aldrig någon annan.
Kärlek, antar jag. En kontroll, antar jag. Håller ni för detta, mamma och pappa? Älskar ni mig ändå? Stannar ni kvar?
Och det gör vi ju. Men jädrar vad arg och trött man kan bli på sin genomljuvlige och gosige son som man dagen innan saknat så det värkte i kroppen. Jag saknar honom nu när jag skriver detta. Det lättar lite att tänka på att de senaste dagarnas extra ilska nog kan relateras till att Q varit borta från mig i en vecka. Och förmodligen saknat och längtat han också.
Och så var det blodet då. En skärande smärta i magen säger mig att det är att vänta inom kort. Fan, är det redan dags igen. För ett halvår sedan var jag lycklig över att ha hittat nya värktabletter (Eoxx) som hjälpte bättre än Ibumetin, nu hjälper de inte längre.
Jag har frågat mamma hur länge hon menstruerade. Till femtiotvå. Fjorton jävla år kvar alltså. Kanske.
Om två veckor har jag tid hos livmoderdoktorn, han som hittade förklaringen bakom allt. Det är två år sedan nu. Egentligen var det meningen att jag skulle kontakta honom igen några veckor efter operationen för att prata om min hemska mensvärk, men det kom en ryggmärgsinflammation och en adoption emellan. Sjukdom, oro och stor lycka.
Men nu är det alltså dags. Kanske vinner jag äntligen kampen mot Underlivet.
2008-07-02
Imorgon
kommer de hem, den store och den lille.
Jag längtar!
PS Hade tänkt se SATC-filmen under min gräsvecka, men har inte riktigt haft tid. Dubbelavsnitt (gamla och bra!) sent på kvällarna har varit utmärkt substitut. Men imorse läste jag i Time att Charlotte är gravid efter att ha adopterat. Zzzzz. Där försvann lusten att se den filmen.
Rabiat? Vem, jag?
Jag längtar!
PS Hade tänkt se SATC-filmen under min gräsvecka, men har inte riktigt haft tid. Dubbelavsnitt (gamla och bra!) sent på kvällarna har varit utmärkt substitut. Men imorse läste jag i Time att Charlotte är gravid efter att ha adopterat. Zzzzz. Där försvann lusten att se den filmen.
Rabiat? Vem, jag?
Imorgon
kommer de hem, den store och den lille.
Jag längtar!
PS Hade tänkt se SATC-filmen under min gräsvecka, men har inte riktigt haft tid. Dubbelavsnitt (gamla och bra!) sent på kvällarna har varit utmärkt substitut. Men imorse läste jag i Time att Charlotte är gravid efter att ha adopterat. Zzzzz. Där försvann lusten att se den filmen.
Rabiat? Vem, jag?
Jag längtar!
PS Hade tänkt se SATC-filmen under min gräsvecka, men har inte riktigt haft tid. Dubbelavsnitt (gamla och bra!) sent på kvällarna har varit utmärkt substitut. Men imorse läste jag i Time att Charlotte är gravid efter att ha adopterat. Zzzzz. Där försvann lusten att se den filmen.
Rabiat? Vem, jag?
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)