Nu är vi lyckligen inflyttade i vår nya bostad och njuter som bäst av fyra dagars ledighet. Eller rätteligen: jag njuter. O jobbar idag, jag är ledig. Jag har tillbringat några fridfulla timmar med att surfa, köra tvättmaskiner och att däremellan spana ut över trädtopparna genom regnslöjorna som drar förbi.
Jag är tillfreds och vilar i en känsla av att livet har lagt sig till rätta igen. Allt är inte perfekt och nysopad curlingbana, men allt är heller inte åt fanders fel. Det är det viktiga.
Jag tror att jag nu är på väg mot ett fredsslut med infertiliteten. Det betyder inte att jag aldrig mer kommer att vara arg och ledsen, för det kommer jag säkert att bli igen, men allt mer sällan, och lite mindre för varje gång. Kanske har jag äntligen sluppit ur ekorrhjulet av upprepningar, infertilitet är ju en cyklisk sorg, och kunnat påbörja en linjär resa, mot acceptans och försoning.
Detta har förändrat mig i grunden, och ändå inte. Min värld har skakats i sina grundvalar, men ändå: det som är jag, själva essensen av mitt jag, finns kvar. Jag känner igen mig själv, jag är densamma som jag alltid har varit, ända tillbaka till mina tidigaste minnen. Jag tänker på den jag har varit, det lilla barnet, tonåringen, den unga nyvuxna kvinnan, och jag känner en stark ömhet för henne, hon som är jag.
Nu kan jag äntligen ta till mig det som många har sagt: livet går vidare. Att det hade kunnat vara mycket värre. Att man inte kan få "egna" barn gör inte att livet tar slut. Det bara känns så, men känslan går över. Men det tar tid.
Jag kan rentav börja skönja fördelar med att ha klarat av krisen. Jag tycker att jag upplever tillvaron mer intensivt. Jag är mer känslostyrd, på gott och ont. Det är bedrövligt jobbigt att bli förtvivlad varje gång jag är ledsen, men å andra sidan är känslorna av glädje och lycka starkare nu än förr. Jag njuter mer av sinnesupplevelser, ett gott vin, en god middag (ikväll blir det röding med färskpotatis!), doften av hägg, synen av blommande slånbuskar. Bland annat därför är jag så lycklig över vårt nya hem, där utsikten är storslagen och allt, tapeter och ekgolv och kakel och köksluckor är så fint.
I vissa sammanhang känner jag mig numera nära nog osårbar . Mest märker jag detta på jobbet. Naturligtvis blir jag stressad ibland, men inte ofta och betydligt mer sällan än mina kollegor. Inom mig vet jag att jobbet aldrig kan komma åt mig på riktigt. Vad är det värsta som kan hända? Att jag får sparken. Det har hänt förr, och redan då var det en skitsak. Det mesta blir skitsaker när man efter åratal av ovisshet konfronteras med det som skrämmer en allra mest, och märker att man inte bara överlever utan rentav kan leva ett bra liv.
Nu har det slutat regna, och nu flyger svalorna, och om en timme kommer O hem.
2006-05-26
Frid och fred
Nu är vi lyckligen inflyttade i vår nya bostad och njuter som bäst av fyra dagars ledighet. Eller rätteligen: jag njuter. O jobbar idag, jag är ledig. Jag har tillbringat några fridfulla timmar med att surfa, köra tvättmaskiner och att däremellan spana ut över trädtopparna genom regnslöjorna som drar förbi.
Jag är tillfreds och vilar i en känsla av att livet har lagt sig till rätta igen. Allt är inte perfekt och nysopad curlingbana, men allt är heller inte åt fanders fel. Det är det viktiga.
Jag tror att jag nu är på väg mot ett fredsslut med infertiliteten. Det betyder inte att jag aldrig mer kommer att vara arg och ledsen, för det kommer jag säkert att bli igen, men allt mer sällan, och lite mindre för varje gång. Kanske har jag äntligen sluppit ur ekorrhjulet av upprepningar, infertilitet är ju en cyklisk sorg, och kunnat påbörja en linjär resa, mot acceptans och försoning.
Detta har förändrat mig i grunden, och ändå inte. Min värld har skakats i sina grundvalar, men ändå: det som är jag, själva essensen av mitt jag, finns kvar. Jag känner igen mig själv, jag är densamma som jag alltid har varit, ända tillbaka till mina tidigaste minnen. Jag tänker på den jag har varit, det lilla barnet, tonåringen, den unga nyvuxna kvinnan, och jag känner en stark ömhet för henne, hon som är jag.
Nu kan jag äntligen ta till mig det som många har sagt: livet går vidare. Att det hade kunnat vara mycket värre. Att man inte kan få "egna" barn gör inte att livet tar slut. Det bara känns så, men känslan går över. Men det tar tid.
Jag kan rentav börja skönja fördelar med att ha klarat av krisen. Jag tycker att jag upplever tillvaron mer intensivt. Jag är mer känslostyrd, på gott och ont. Det är bedrövligt jobbigt att bli förtvivlad varje gång jag är ledsen, men å andra sidan är känslorna av glädje och lycka starkare nu än förr. Jag njuter mer av sinnesupplevelser, ett gott vin, en god middag (ikväll blir det röding med färskpotatis!), doften av hägg, synen av blommande slånbuskar. Bland annat därför är jag så lycklig över vårt nya hem, där utsikten är storslagen och allt, tapeter och ekgolv och kakel och köksluckor är så fint.
I vissa sammanhang känner jag mig numera nära nog osårbar . Mest märker jag detta på jobbet. Naturligtvis blir jag stressad ibland, men inte ofta och betydligt mer sällan än mina kollegor. Inom mig vet jag att jobbet aldrig kan komma åt mig på riktigt. Vad är det värsta som kan hända? Att jag får sparken. Det har hänt förr, och redan då var det en skitsak. Det mesta blir skitsaker när man efter åratal av ovisshet konfronteras med det som skrämmer en allra mest, och märker att man inte bara överlever utan rentav kan leva ett bra liv.
Nu har det slutat regna, och nu flyger svalorna, och om en timme kommer O hem.
Jag är tillfreds och vilar i en känsla av att livet har lagt sig till rätta igen. Allt är inte perfekt och nysopad curlingbana, men allt är heller inte åt fanders fel. Det är det viktiga.
Jag tror att jag nu är på väg mot ett fredsslut med infertiliteten. Det betyder inte att jag aldrig mer kommer att vara arg och ledsen, för det kommer jag säkert att bli igen, men allt mer sällan, och lite mindre för varje gång. Kanske har jag äntligen sluppit ur ekorrhjulet av upprepningar, infertilitet är ju en cyklisk sorg, och kunnat påbörja en linjär resa, mot acceptans och försoning.
Detta har förändrat mig i grunden, och ändå inte. Min värld har skakats i sina grundvalar, men ändå: det som är jag, själva essensen av mitt jag, finns kvar. Jag känner igen mig själv, jag är densamma som jag alltid har varit, ända tillbaka till mina tidigaste minnen. Jag tänker på den jag har varit, det lilla barnet, tonåringen, den unga nyvuxna kvinnan, och jag känner en stark ömhet för henne, hon som är jag.
Nu kan jag äntligen ta till mig det som många har sagt: livet går vidare. Att det hade kunnat vara mycket värre. Att man inte kan få "egna" barn gör inte att livet tar slut. Det bara känns så, men känslan går över. Men det tar tid.
Jag kan rentav börja skönja fördelar med att ha klarat av krisen. Jag tycker att jag upplever tillvaron mer intensivt. Jag är mer känslostyrd, på gott och ont. Det är bedrövligt jobbigt att bli förtvivlad varje gång jag är ledsen, men å andra sidan är känslorna av glädje och lycka starkare nu än förr. Jag njuter mer av sinnesupplevelser, ett gott vin, en god middag (ikväll blir det röding med färskpotatis!), doften av hägg, synen av blommande slånbuskar. Bland annat därför är jag så lycklig över vårt nya hem, där utsikten är storslagen och allt, tapeter och ekgolv och kakel och köksluckor är så fint.
I vissa sammanhang känner jag mig numera nära nog osårbar . Mest märker jag detta på jobbet. Naturligtvis blir jag stressad ibland, men inte ofta och betydligt mer sällan än mina kollegor. Inom mig vet jag att jobbet aldrig kan komma åt mig på riktigt. Vad är det värsta som kan hända? Att jag får sparken. Det har hänt förr, och redan då var det en skitsak. Det mesta blir skitsaker när man efter åratal av ovisshet konfronteras med det som skrämmer en allra mest, och märker att man inte bara överlever utan rentav kan leva ett bra liv.
Nu har det slutat regna, och nu flyger svalorna, och om en timme kommer O hem.
2006-05-21
Snart hemma
Nu är det bara två nätter kvar att sova i sunklägenheten. Jag skriver detta sittande i ett fort av flyttkartonger. Om en stund ska jag fortsätta packa. Ironiskt nog visade det sig att grannarna flyttar nu i helgen de också, de vars bölande ungar och illaluktande rökelse (eller kan det vara matlagning?) som stört mig så.
I fredags mejlade O till AC. Nu har vi nått våra målvikter och flyttar till vår nya lägenhet, nu vill vi sätta igång. Vi hann inte få något svar från dem, men kanske kommer det imorgon. För en gångs skull känner jag mig inte så stressad. Det vore skönt att få iväg ansökan till Korea innan den stora semesterstiltjen lägger sig, annars kan ett par veckor hit eller dit kvitta. Det var länge sedan jag hade en så rofylld inställning till projektet barn.
Å andra sidan är lugnet bedrägligt, det vet jag. Jag fick skrämselhicka när jag läste att Korea smugit in ett nytt krav: det får inte vara mer än sju års åldersskillnad mellan makarna. Hoppsan. Lyckligtvis är det bara tre år mellan O och mig, så vi klarar oss. Men det visar hur bräckligt detta äventyr är. Rätt vad det är kan något hända som stjälper hela planen och krossar våra drömmar, åtminstone tillfälligt.
Just detta talas det inte så mycket om i adoptionsvärlden, tycker jag. Gnäller man över ändrade krav eller långa köer eller vaga besked får man till svar att det är så det går till att adoptera, det är bara att gilla läget. Jovisst, man har ju inget val. Och det är nu ganska många år sedan jag - dock under kraftig protest! - accepterade att det inte är O och jag som fattar det kanske viktigaste beslutet i vårt liv, när och hur vi ska bilda familj. Men man kan väl få lite sympati på vägen, särskilt från de som är eller har varit i samma situation?
Väntetiden i Kina har sedan i höstas mer än dubblerats. Min resekamrat Linda, vi har följt varann nästan från början av vår barnaväntan, väntar i denna tröstlösa kö. När de skickade sina papper kunde de hoppas på att få resa till sommaren, nu återstår en lika lång väntan till. Om inte det är en sorg och en besvikelse, då vet inte jag. Det är svårt att hålla modet uppe när man inte vet om varje dag är ett steg framåt eller bakåt.
Ingen vet när vår resa slutar. Men jag vet i alla fall två saker. Vi är närmare slutet än början, och när den slutar kommer vi att bli världens bästa föräldrar till världens bästa och mest efterlängtade barn.
I fredags mejlade O till AC. Nu har vi nått våra målvikter och flyttar till vår nya lägenhet, nu vill vi sätta igång. Vi hann inte få något svar från dem, men kanske kommer det imorgon. För en gångs skull känner jag mig inte så stressad. Det vore skönt att få iväg ansökan till Korea innan den stora semesterstiltjen lägger sig, annars kan ett par veckor hit eller dit kvitta. Det var länge sedan jag hade en så rofylld inställning till projektet barn.
Å andra sidan är lugnet bedrägligt, det vet jag. Jag fick skrämselhicka när jag läste att Korea smugit in ett nytt krav: det får inte vara mer än sju års åldersskillnad mellan makarna. Hoppsan. Lyckligtvis är det bara tre år mellan O och mig, så vi klarar oss. Men det visar hur bräckligt detta äventyr är. Rätt vad det är kan något hända som stjälper hela planen och krossar våra drömmar, åtminstone tillfälligt.
Just detta talas det inte så mycket om i adoptionsvärlden, tycker jag. Gnäller man över ändrade krav eller långa köer eller vaga besked får man till svar att det är så det går till att adoptera, det är bara att gilla läget. Jovisst, man har ju inget val. Och det är nu ganska många år sedan jag - dock under kraftig protest! - accepterade att det inte är O och jag som fattar det kanske viktigaste beslutet i vårt liv, när och hur vi ska bilda familj. Men man kan väl få lite sympati på vägen, särskilt från de som är eller har varit i samma situation?
Väntetiden i Kina har sedan i höstas mer än dubblerats. Min resekamrat Linda, vi har följt varann nästan från början av vår barnaväntan, väntar i denna tröstlösa kö. När de skickade sina papper kunde de hoppas på att få resa till sommaren, nu återstår en lika lång väntan till. Om inte det är en sorg och en besvikelse, då vet inte jag. Det är svårt att hålla modet uppe när man inte vet om varje dag är ett steg framåt eller bakåt.
Ingen vet när vår resa slutar. Men jag vet i alla fall två saker. Vi är närmare slutet än början, och när den slutar kommer vi att bli världens bästa föräldrar till världens bästa och mest efterlängtade barn.
Snart hemma
Nu är det bara två nätter kvar att sova i sunklägenheten. Jag skriver detta sittande i ett fort av flyttkartonger. Om en stund ska jag fortsätta packa. Ironiskt nog visade det sig att grannarna flyttar nu i helgen de också, de vars bölande ungar och illaluktande rökelse (eller kan det vara matlagning?) som stört mig så.
I fredags mejlade O till AC. Nu har vi nått våra målvikter och flyttar till vår nya lägenhet, nu vill vi sätta igång. Vi hann inte få något svar från dem, men kanske kommer det imorgon. För en gångs skull känner jag mig inte så stressad. Det vore skönt att få iväg ansökan till Korea innan den stora semesterstiltjen lägger sig, annars kan ett par veckor hit eller dit kvitta. Det var länge sedan jag hade en så rofylld inställning till projektet barn.
Å andra sidan är lugnet bedrägligt, det vet jag. Jag fick skrämselhicka när jag läste att Korea smugit in ett nytt krav: det får inte vara mer än sju års åldersskillnad mellan makarna. Hoppsan. Lyckligtvis är det bara tre år mellan O och mig, så vi klarar oss. Men det visar hur bräckligt detta äventyr är. Rätt vad det är kan något hända som stjälper hela planen och krossar våra drömmar, åtminstone tillfälligt.
Just detta talas det inte så mycket om i adoptionsvärlden, tycker jag. Gnäller man över ändrade krav eller långa köer eller vaga besked får man till svar att det är så det går till att adoptera, det är bara att gilla läget. Jovisst, man har ju inget val. Och det är nu ganska många år sedan jag - dock under kraftig protest! - accepterade att det inte är O och jag som fattar det kanske viktigaste beslutet i vårt liv, när och hur vi ska bilda familj. Men man kan väl få lite sympati på vägen, särskilt från de som är eller har varit i samma situation?
Väntetiden i Kina har sedan i höstas mer än dubblerats. Min resekamrat Linda, vi har följt varann nästan från början av vår barnaväntan, väntar i denna tröstlösa kö. När de skickade sina papper kunde de hoppas på att få resa till sommaren, nu återstår en lika lång väntan till. Om inte det är en sorg och en besvikelse, då vet inte jag. Det är svårt att hålla modet uppe när man inte vet om varje dag är ett steg framåt eller bakåt.
Ingen vet när vår resa slutar. Men jag vet i alla fall två saker. Vi är närmare slutet än början, och när den slutar kommer vi att bli världens bästa föräldrar till världens bästa och mest efterlängtade barn.
I fredags mejlade O till AC. Nu har vi nått våra målvikter och flyttar till vår nya lägenhet, nu vill vi sätta igång. Vi hann inte få något svar från dem, men kanske kommer det imorgon. För en gångs skull känner jag mig inte så stressad. Det vore skönt att få iväg ansökan till Korea innan den stora semesterstiltjen lägger sig, annars kan ett par veckor hit eller dit kvitta. Det var länge sedan jag hade en så rofylld inställning till projektet barn.
Å andra sidan är lugnet bedrägligt, det vet jag. Jag fick skrämselhicka när jag läste att Korea smugit in ett nytt krav: det får inte vara mer än sju års åldersskillnad mellan makarna. Hoppsan. Lyckligtvis är det bara tre år mellan O och mig, så vi klarar oss. Men det visar hur bräckligt detta äventyr är. Rätt vad det är kan något hända som stjälper hela planen och krossar våra drömmar, åtminstone tillfälligt.
Just detta talas det inte så mycket om i adoptionsvärlden, tycker jag. Gnäller man över ändrade krav eller långa köer eller vaga besked får man till svar att det är så det går till att adoptera, det är bara att gilla läget. Jovisst, man har ju inget val. Och det är nu ganska många år sedan jag - dock under kraftig protest! - accepterade att det inte är O och jag som fattar det kanske viktigaste beslutet i vårt liv, när och hur vi ska bilda familj. Men man kan väl få lite sympati på vägen, särskilt från de som är eller har varit i samma situation?
Väntetiden i Kina har sedan i höstas mer än dubblerats. Min resekamrat Linda, vi har följt varann nästan från början av vår barnaväntan, väntar i denna tröstlösa kö. När de skickade sina papper kunde de hoppas på att få resa till sommaren, nu återstår en lika lång väntan till. Om inte det är en sorg och en besvikelse, då vet inte jag. Det är svårt att hålla modet uppe när man inte vet om varje dag är ett steg framåt eller bakåt.
Ingen vet när vår resa slutar. Men jag vet i alla fall två saker. Vi är närmare slutet än början, och när den slutar kommer vi att bli världens bästa föräldrar till världens bästa och mest efterlängtade barn.
2006-05-13
En ljuv grön kväll i maj
Igår var det fredag, efter tre dagar med andan i halsen. Visserligen har jag hellre för mycket än för lite att göra på jobbet, och bekräftelsen att vara En Viktig och Eftersökt Person smakar sött, men jag har ändå längtat efter vila. Fast jag har mina knep för att inte bli för stressad. Ibland går jag på toa utan att egentligen behöva det, och sitter därinne en stund och andas djupt. Ibland skiter jag i mejl och rapporter och surfar en stund, eller lägger patiens på datorn. Ganska ofta skärmar jag av mig från det sörmiga kontorslandskapet med att lyssna på musik i hörlurar. Min syster laddade sin Ipod med hjälp av min laptop vilket gör att jag har en massa kul musik på datorn som jag inte hade upptäckt annars. (Naturligtvis begriper jag att allt detta med musik och surfande och patiens säkert är strikt emot företagets IT-policy men det struntar jag i.)
Gott omen
Men igår var det i alla fall fredag, och jag stämplade ut tidigt från jobbet och körde till det nybyggda hus där vi ska bo. O åkte tunnelbana från sitt jobb, och jag kom fram före honom. Medan jag kvitterade ut nycklarna frågade hyresvärdsdamen om vi behövde tillgång till barnvagnsrummet. Jo, faktiskt. En sekund tyckte jag att hon tittade frågande på mig - undrade hon var gravidmagen var? - så jag tillade snabbt: Vi ska adoptera. O så roligt, svarade hon, det har jag också gjort! Mina medsystrar finns visst överallt. Hon hade till och med barn från Korea. Vi småpratade en stund, och när O sedan kom såg jag hur hon sträckte på halsen för att se hur han såg ut. Tänk att man så snabbt kan känna samhörighet med någon man egentligen inte känner.
Så tog vi hissen upp till åttonde våningen, och pussades och sa välkommen hem till varann innan vi satte nyckeln i låset. Det kändes högtidligt och lite nervöst, tänk om vi skulle bli besvikna?
Men det blev vi inte. Lägenheten är så fin, så ljus, så ny och fräsch och ren. Det första man ser är utsikten, horisonten. Träd nästan så långt ögat når, vatten blänker fram på två ställen. Från sovrummen ser man Stockholms siluett i fjärran. Bara det hade räckt långt, men dessutom är hela lägenheten blänkande ny. Färgerna på tapeterna är perfekta (såklart, det är vi som har valt dem), kylskåp och spis är splitter nya. Det rentav luktar nytt!
Vi gick omkring där en stund och fantiserade och planerade vårt nya liv, och en stark känsla av lycka spred sig i mig. Äntligen börjar livet arta sig. Nu känner jag igen det igen. Det är så här det ska vara.
Olli, snart kommer vi och hämtar dig till ditt beiga rum med blåa kor och gröna katter i keramik på väggarna, där du kan vinka till Stadshuset och höra koltrastarna sjunga. Då ska du bli mitt barn och jag ska bli din mamma, och jag ska lära dig allt jag kan och ta hand om dig och skydda dig mot allt ont. Framför allt ska jag lära dig och visa dig hur skönt och vackert livet kan vara. Det kan vara jävligt ibland, det går inte att blunda för, men det ordnar sig till slut. Det gör faktiskt det.
Gott omen
Men igår var det i alla fall fredag, och jag stämplade ut tidigt från jobbet och körde till det nybyggda hus där vi ska bo. O åkte tunnelbana från sitt jobb, och jag kom fram före honom. Medan jag kvitterade ut nycklarna frågade hyresvärdsdamen om vi behövde tillgång till barnvagnsrummet. Jo, faktiskt. En sekund tyckte jag att hon tittade frågande på mig - undrade hon var gravidmagen var? - så jag tillade snabbt: Vi ska adoptera. O så roligt, svarade hon, det har jag också gjort! Mina medsystrar finns visst överallt. Hon hade till och med barn från Korea. Vi småpratade en stund, och när O sedan kom såg jag hur hon sträckte på halsen för att se hur han såg ut. Tänk att man så snabbt kan känna samhörighet med någon man egentligen inte känner.
Så tog vi hissen upp till åttonde våningen, och pussades och sa välkommen hem till varann innan vi satte nyckeln i låset. Det kändes högtidligt och lite nervöst, tänk om vi skulle bli besvikna?
Men det blev vi inte. Lägenheten är så fin, så ljus, så ny och fräsch och ren. Det första man ser är utsikten, horisonten. Träd nästan så långt ögat når, vatten blänker fram på två ställen. Från sovrummen ser man Stockholms siluett i fjärran. Bara det hade räckt långt, men dessutom är hela lägenheten blänkande ny. Färgerna på tapeterna är perfekta (såklart, det är vi som har valt dem), kylskåp och spis är splitter nya. Det rentav luktar nytt!
Vi gick omkring där en stund och fantiserade och planerade vårt nya liv, och en stark känsla av lycka spred sig i mig. Äntligen börjar livet arta sig. Nu känner jag igen det igen. Det är så här det ska vara.
Olli, snart kommer vi och hämtar dig till ditt beiga rum med blåa kor och gröna katter i keramik på väggarna, där du kan vinka till Stadshuset och höra koltrastarna sjunga. Då ska du bli mitt barn och jag ska bli din mamma, och jag ska lära dig allt jag kan och ta hand om dig och skydda dig mot allt ont. Framför allt ska jag lära dig och visa dig hur skönt och vackert livet kan vara. Det kan vara jävligt ibland, det går inte att blunda för, men det ordnar sig till slut. Det gör faktiskt det.
En ljuv grön kväll i maj
Igår var det fredag, efter tre dagar med andan i halsen. Visserligen har jag hellre för mycket än för lite att göra på jobbet, och bekräftelsen att vara En Viktig och Eftersökt Person smakar sött, men jag har ändå längtat efter vila. Fast jag har mina knep för att inte bli för stressad. Ibland går jag på toa utan att egentligen behöva det, och sitter därinne en stund och andas djupt. Ibland skiter jag i mejl och rapporter och surfar en stund, eller lägger patiens på datorn. Ganska ofta skärmar jag av mig från det sörmiga kontorslandskapet med att lyssna på musik i hörlurar. Min syster laddade sin Ipod med hjälp av min laptop vilket gör att jag har en massa kul musik på datorn som jag inte hade upptäckt annars. (Naturligtvis begriper jag att allt detta med musik och surfande och patiens säkert är strikt emot företagets IT-policy men det struntar jag i.)
Gott omen
Men igår var det i alla fall fredag, och jag stämplade ut tidigt från jobbet och körde till det nybyggda hus där vi ska bo. O åkte tunnelbana från sitt jobb, och jag kom fram före honom. Medan jag kvitterade ut nycklarna frågade hyresvärdsdamen om vi behövde tillgång till barnvagnsrummet. Jo, faktiskt. En sekund tyckte jag att hon tittade frågande på mig - undrade hon var gravidmagen var? - så jag tillade snabbt: Vi ska adoptera. O så roligt, svarade hon, det har jag också gjort! Mina medsystrar finns visst överallt. Hon hade till och med barn från Korea. Vi småpratade en stund, och när O sedan kom såg jag hur hon sträckte på halsen för att se hur han såg ut. Tänk att man så snabbt kan känna samhörighet med någon man egentligen inte känner.
Så tog vi hissen upp till åttonde våningen, och pussades och sa välkommen hem till varann innan vi satte nyckeln i låset. Det kändes högtidligt och lite nervöst, tänk om vi skulle bli besvikna?
Men det blev vi inte. Lägenheten är så fin, så ljus, så ny och fräsch och ren. Det första man ser är utsikten, horisonten. Träd nästan så långt ögat når, vatten blänker fram på två ställen. Från sovrummen ser man Stockholms siluett i fjärran. Bara det hade räckt långt, men dessutom är hela lägenheten blänkande ny. Färgerna på tapeterna är perfekta (såklart, det är vi som har valt dem), kylskåp och spis är splitter nya. Det rentav luktar nytt!
Vi gick omkring där en stund och fantiserade och planerade vårt nya liv, och en stark känsla av lycka spred sig i mig. Äntligen börjar livet arta sig. Nu känner jag igen det igen. Det är så här det ska vara.
Olli, snart kommer vi och hämtar dig till ditt beiga rum med blåa kor och gröna katter i keramik på väggarna, där du kan vinka till Stadshuset och höra koltrastarna sjunga. Då ska du bli mitt barn och jag ska bli din mamma, och jag ska lära dig allt jag kan och ta hand om dig och skydda dig mot allt ont. Framför allt ska jag lära dig och visa dig hur skönt och vackert livet kan vara. Det kan vara jävligt ibland, det går inte att blunda för, men det ordnar sig till slut. Det gör faktiskt det.
Gott omen
Men igår var det i alla fall fredag, och jag stämplade ut tidigt från jobbet och körde till det nybyggda hus där vi ska bo. O åkte tunnelbana från sitt jobb, och jag kom fram före honom. Medan jag kvitterade ut nycklarna frågade hyresvärdsdamen om vi behövde tillgång till barnvagnsrummet. Jo, faktiskt. En sekund tyckte jag att hon tittade frågande på mig - undrade hon var gravidmagen var? - så jag tillade snabbt: Vi ska adoptera. O så roligt, svarade hon, det har jag också gjort! Mina medsystrar finns visst överallt. Hon hade till och med barn från Korea. Vi småpratade en stund, och när O sedan kom såg jag hur hon sträckte på halsen för att se hur han såg ut. Tänk att man så snabbt kan känna samhörighet med någon man egentligen inte känner.
Så tog vi hissen upp till åttonde våningen, och pussades och sa välkommen hem till varann innan vi satte nyckeln i låset. Det kändes högtidligt och lite nervöst, tänk om vi skulle bli besvikna?
Men det blev vi inte. Lägenheten är så fin, så ljus, så ny och fräsch och ren. Det första man ser är utsikten, horisonten. Träd nästan så långt ögat når, vatten blänker fram på två ställen. Från sovrummen ser man Stockholms siluett i fjärran. Bara det hade räckt långt, men dessutom är hela lägenheten blänkande ny. Färgerna på tapeterna är perfekta (såklart, det är vi som har valt dem), kylskåp och spis är splitter nya. Det rentav luktar nytt!
Vi gick omkring där en stund och fantiserade och planerade vårt nya liv, och en stark känsla av lycka spred sig i mig. Äntligen börjar livet arta sig. Nu känner jag igen det igen. Det är så här det ska vara.
Olli, snart kommer vi och hämtar dig till ditt beiga rum med blåa kor och gröna katter i keramik på väggarna, där du kan vinka till Stadshuset och höra koltrastarna sjunga. Då ska du bli mitt barn och jag ska bli din mamma, och jag ska lära dig allt jag kan och ta hand om dig och skydda dig mot allt ont. Framför allt ska jag lära dig och visa dig hur skönt och vackert livet kan vara. Det kan vara jävligt ibland, det går inte att blunda för, men det ordnar sig till slut. Det gör faktiskt det.
2006-05-09
Hemma igen, och det är sommar!
Nu har jag landat efter att ha flängt runt som en tok i drygt två veckor. Under denna tid har jag sovit tre nätter i min egen säng. Två jobbresor, en resa till Göteborg för att hälsa på alla tanter i våra liv (mamma, svärmor, farmor), samt körresa till Tallinn. Vi har sjungit för söta estniska pensionärer och fått dem att gråta, och så har jag sjungit solo och överlevt.
Bland mina snälla körkompisar tog jag mod till mig och berättade att vi ska adoptera. Det börjar alltså bli officiellt! Dirigenten lyste upp och gratulerade och sa att jag är den fjärde blivande mamman i kören. Jodå, jag har allt noterat de putande magarna och lite ont har det gjort. När det snackas om ultraljud loggar jag av mentalt och tänker på annat. Någon samhörighet med dem är svår att känna just nu. Men det kändes väldigt bra att tituleras blivande mamma.
Jag gjorde än en gång reflektionen att det sannerligen inte är något självklart att sätta barn till världen. Jag blir den tredje adoptivföräldern i kören, och en av de äldre medlemmarna berättade om sin dotter som kämpar med IVF. Jag önskar att öppenheten och medvetenheten kring detta kunde vara lite större. Nu när det inte gör så förtvivlat ont längre är det lättare för mig att prata om det, och det ska jag fortsätta göra. Kanske hjälper det någon.
I Tallinn var det ljuvligt vårväder, och i Stockholm är det ännu varmare. På några korta dagar har våren exploderat till sommar, det är nästan lite ledsamt att inte hinna med. Helst hade jag velat ha en trädgård att arbeta i och kunna meditera över, men så är det inte. Imorgon ska jag tillbaka till jobbet och verkligheten, och på fredag får vi nycklarna till nya lägenheten. Tiotusenkronorsfrågan är om vi har sjöutsikt eller inte, och i så fall hur mycket. I helgen ska vi, förutom att packa flyttlådor, också fixa till båten inför sjösättning. Om två veckor går flyttlasset.
Tihi, snart är det dags att inreda barnrum. Trogna läsare minns kanske att O och jag köpte två keramikdjur (att hänga på väggen, inte att leka med) till Olliskrutt när vi var i Tallinn förra året. En grön katt och en röd hund. O har kompletterat med en liten råtta när han var i Tallinn med sitt jobb. Igår gick jag tillbaka till samma affär och utökade samlingen med en blå ko och ett vitt får. Mjau, voff, pip, mu, bä!
Och inte har jag vågat kliva upp på vågen ännu. Det gör jag imorgon. Jag säger som Scarlett O'Hara: I'll think of that tomorrow.
Bland mina snälla körkompisar tog jag mod till mig och berättade att vi ska adoptera. Det börjar alltså bli officiellt! Dirigenten lyste upp och gratulerade och sa att jag är den fjärde blivande mamman i kören. Jodå, jag har allt noterat de putande magarna och lite ont har det gjort. När det snackas om ultraljud loggar jag av mentalt och tänker på annat. Någon samhörighet med dem är svår att känna just nu. Men det kändes väldigt bra att tituleras blivande mamma.
Jag gjorde än en gång reflektionen att det sannerligen inte är något självklart att sätta barn till världen. Jag blir den tredje adoptivföräldern i kören, och en av de äldre medlemmarna berättade om sin dotter som kämpar med IVF. Jag önskar att öppenheten och medvetenheten kring detta kunde vara lite större. Nu när det inte gör så förtvivlat ont längre är det lättare för mig att prata om det, och det ska jag fortsätta göra. Kanske hjälper det någon.
I Tallinn var det ljuvligt vårväder, och i Stockholm är det ännu varmare. På några korta dagar har våren exploderat till sommar, det är nästan lite ledsamt att inte hinna med. Helst hade jag velat ha en trädgård att arbeta i och kunna meditera över, men så är det inte. Imorgon ska jag tillbaka till jobbet och verkligheten, och på fredag får vi nycklarna till nya lägenheten. Tiotusenkronorsfrågan är om vi har sjöutsikt eller inte, och i så fall hur mycket. I helgen ska vi, förutom att packa flyttlådor, också fixa till båten inför sjösättning. Om två veckor går flyttlasset.
Tihi, snart är det dags att inreda barnrum. Trogna läsare minns kanske att O och jag köpte två keramikdjur (att hänga på väggen, inte att leka med) till Olliskrutt när vi var i Tallinn förra året. En grön katt och en röd hund. O har kompletterat med en liten råtta när han var i Tallinn med sitt jobb. Igår gick jag tillbaka till samma affär och utökade samlingen med en blå ko och ett vitt får. Mjau, voff, pip, mu, bä!
Och inte har jag vågat kliva upp på vågen ännu. Det gör jag imorgon. Jag säger som Scarlett O'Hara: I'll think of that tomorrow.
Hemma igen, och det är sommar!
Nu har jag landat efter att ha flängt runt som en tok i drygt två veckor. Under denna tid har jag sovit tre nätter i min egen säng. Två jobbresor, en resa till Göteborg för att hälsa på alla tanter i våra liv (mamma, svärmor, farmor), samt körresa till Tallinn. Vi har sjungit för söta estniska pensionärer och fått dem att gråta, och så har jag sjungit solo och överlevt.
Bland mina snälla körkompisar tog jag mod till mig och berättade att vi ska adoptera. Det börjar alltså bli officiellt! Dirigenten lyste upp och gratulerade och sa att jag är den fjärde blivande mamman i kören. Jodå, jag har allt noterat de putande magarna och lite ont har det gjort. När det snackas om ultraljud loggar jag av mentalt och tänker på annat. Någon samhörighet med dem är svår att känna just nu. Men det kändes väldigt bra att tituleras blivande mamma.
Jag gjorde än en gång reflektionen att det sannerligen inte är något självklart att sätta barn till världen. Jag blir den tredje adoptivföräldern i kören, och en av de äldre medlemmarna berättade om sin dotter som kämpar med IVF. Jag önskar att öppenheten och medvetenheten kring detta kunde vara lite större. Nu när det inte gör så förtvivlat ont längre är det lättare för mig att prata om det, och det ska jag fortsätta göra. Kanske hjälper det någon.
I Tallinn var det ljuvligt vårväder, och i Stockholm är det ännu varmare. På några korta dagar har våren exploderat till sommar, det är nästan lite ledsamt att inte hinna med. Helst hade jag velat ha en trädgård att arbeta i och kunna meditera över, men så är det inte. Imorgon ska jag tillbaka till jobbet och verkligheten, och på fredag får vi nycklarna till nya lägenheten. Tiotusenkronorsfrågan är om vi har sjöutsikt eller inte, och i så fall hur mycket. I helgen ska vi, förutom att packa flyttlådor, också fixa till båten inför sjösättning. Om två veckor går flyttlasset.
Tihi, snart är det dags att inreda barnrum. Trogna läsare minns kanske att O och jag köpte två keramikdjur (att hänga på väggen, inte att leka med) till Olliskrutt när vi var i Tallinn förra året. En grön katt och en röd hund. O har kompletterat med en liten råtta när han var i Tallinn med sitt jobb. Igår gick jag tillbaka till samma affär och utökade samlingen med en blå ko och ett vitt får. Mjau, voff, pip, mu, bä!
Och inte har jag vågat kliva upp på vågen ännu. Det gör jag imorgon. Jag säger som Scarlett O'Hara: I'll think of that tomorrow.
Bland mina snälla körkompisar tog jag mod till mig och berättade att vi ska adoptera. Det börjar alltså bli officiellt! Dirigenten lyste upp och gratulerade och sa att jag är den fjärde blivande mamman i kören. Jodå, jag har allt noterat de putande magarna och lite ont har det gjort. När det snackas om ultraljud loggar jag av mentalt och tänker på annat. Någon samhörighet med dem är svår att känna just nu. Men det kändes väldigt bra att tituleras blivande mamma.
Jag gjorde än en gång reflektionen att det sannerligen inte är något självklart att sätta barn till världen. Jag blir den tredje adoptivföräldern i kören, och en av de äldre medlemmarna berättade om sin dotter som kämpar med IVF. Jag önskar att öppenheten och medvetenheten kring detta kunde vara lite större. Nu när det inte gör så förtvivlat ont längre är det lättare för mig att prata om det, och det ska jag fortsätta göra. Kanske hjälper det någon.
I Tallinn var det ljuvligt vårväder, och i Stockholm är det ännu varmare. På några korta dagar har våren exploderat till sommar, det är nästan lite ledsamt att inte hinna med. Helst hade jag velat ha en trädgård att arbeta i och kunna meditera över, men så är det inte. Imorgon ska jag tillbaka till jobbet och verkligheten, och på fredag får vi nycklarna till nya lägenheten. Tiotusenkronorsfrågan är om vi har sjöutsikt eller inte, och i så fall hur mycket. I helgen ska vi, förutom att packa flyttlådor, också fixa till båten inför sjösättning. Om två veckor går flyttlasset.
Tihi, snart är det dags att inreda barnrum. Trogna läsare minns kanske att O och jag köpte två keramikdjur (att hänga på väggen, inte att leka med) till Olliskrutt när vi var i Tallinn förra året. En grön katt och en röd hund. O har kompletterat med en liten råtta när han var i Tallinn med sitt jobb. Igår gick jag tillbaka till samma affär och utökade samlingen med en blå ko och ett vitt får. Mjau, voff, pip, mu, bä!
Och inte har jag vågat kliva upp på vågen ännu. Det gör jag imorgon. Jag säger som Scarlett O'Hara: I'll think of that tomorrow.
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)