Snart hemma

Nu är det bara två nätter kvar att sova i sunklägenheten. Jag skriver detta sittande i ett fort av flyttkartonger. Om en stund ska jag fortsätta packa. Ironiskt nog visade det sig att grannarna flyttar nu i helgen de också, de vars bölande ungar och illaluktande rökelse (eller kan det vara matlagning?) som stört mig så.

I fredags mejlade O till AC. Nu har vi nått våra målvikter och flyttar till vår nya lägenhet, nu vill vi sätta igång. Vi hann inte få något svar från dem, men kanske kommer det imorgon. För en gångs skull känner jag mig inte så stressad. Det vore skönt att få iväg ansökan till Korea innan den stora semesterstiltjen lägger sig, annars kan ett par veckor hit eller dit kvitta. Det var länge sedan jag hade en så rofylld inställning till projektet barn.

Å andra sidan är lugnet bedrägligt, det vet jag. Jag fick skrämselhicka när jag läste att Korea smugit in ett nytt krav: det får inte vara mer än sju års åldersskillnad mellan makarna. Hoppsan. Lyckligtvis är det bara tre år mellan O och mig, så vi klarar oss. Men det visar hur bräckligt detta äventyr är. Rätt vad det är kan något hända som stjälper hela planen och krossar våra drömmar, åtminstone tillfälligt.

Just detta talas det inte så mycket om i adoptionsvärlden, tycker jag. Gnäller man över ändrade krav eller långa köer eller vaga besked får man till svar att det är så det går till att adoptera, det är bara att gilla läget. Jovisst, man har ju inget val. Och det är nu ganska många år sedan jag - dock under kraftig protest! - accepterade att det inte är O och jag som fattar det kanske viktigaste beslutet i vårt liv, när och hur vi ska bilda familj. Men man kan väl få lite sympati på vägen, särskilt från de som är eller har varit i samma situation?

Väntetiden i Kina har sedan i höstas mer än dubblerats. Min resekamrat Linda, vi har följt varann nästan från början av vår barnaväntan, väntar i denna tröstlösa kö. När de skickade sina papper kunde de hoppas på att få resa till sommaren, nu återstår en lika lång väntan till. Om inte det är en sorg och en besvikelse, då vet inte jag. Det är svårt att hålla modet uppe när man inte vet om varje dag är ett steg framåt eller bakåt.

Ingen vet när vår resa slutar. Men jag vet i alla fall två saker. Vi är närmare slutet än början, och när den slutar kommer vi att bli världens bästa föräldrar till världens bästa och mest efterlängtade barn.