Frid och fred

Nu är vi lyckligen inflyttade i vår nya bostad och njuter som bäst av fyra dagars ledighet. Eller rätteligen: jag njuter. O jobbar idag, jag är ledig. Jag har tillbringat några fridfulla timmar med att surfa, köra tvättmaskiner och att däremellan spana ut över trädtopparna genom regnslöjorna som drar förbi.

Jag är tillfreds och vilar i en känsla av att livet har lagt sig till rätta igen. Allt är inte perfekt och nysopad curlingbana, men allt är heller inte åt fanders fel. Det är det viktiga.

Jag tror att jag nu är på väg mot ett fredsslut med infertiliteten. Det betyder inte att jag aldrig mer kommer att vara arg och ledsen, för det kommer jag säkert att bli igen, men allt mer sällan, och lite mindre för varje gång. Kanske har jag äntligen sluppit ur ekorrhjulet av upprepningar, infertilitet är ju en cyklisk sorg, och kunnat påbörja en linjär resa, mot acceptans och försoning.

Detta har förändrat mig i grunden, och ändå inte. Min värld har skakats i sina grundvalar, men ändå: det som är jag, själva essensen av mitt jag, finns kvar. Jag känner igen mig själv, jag är densamma som jag alltid har varit, ända tillbaka till mina tidigaste minnen. Jag tänker på den jag har varit, det lilla barnet, tonåringen, den unga nyvuxna kvinnan, och jag känner en stark ömhet för henne, hon som är jag.

Nu kan jag äntligen ta till mig det som många har sagt: livet går vidare. Att det hade kunnat vara mycket värre. Att man inte kan få "egna" barn gör inte att livet tar slut. Det bara känns så, men känslan går över. Men det tar tid.

Jag kan rentav börja skönja fördelar med att ha klarat av krisen. Jag tycker att jag upplever tillvaron mer intensivt. Jag är mer känslostyrd, på gott och ont. Det är bedrövligt jobbigt att bli förtvivlad varje gång jag är ledsen, men å andra sidan är känslorna av glädje och lycka starkare nu än förr. Jag njuter mer av sinnesupplevelser, ett gott vin, en god middag (ikväll blir det röding med färskpotatis!), doften av hägg, synen av blommande slånbuskar. Bland annat därför är jag så lycklig över vårt nya hem, där utsikten är storslagen och allt, tapeter och ekgolv och kakel och köksluckor är så fint.

I vissa sammanhang känner jag mig numera nära nog osårbar . Mest märker jag detta på jobbet. Naturligtvis blir jag stressad ibland, men inte ofta och betydligt mer sällan än mina kollegor. Inom mig vet jag att jobbet aldrig kan komma åt mig på riktigt. Vad är det värsta som kan hända? Att jag får sparken. Det har hänt förr, och redan då var det en skitsak. Det mesta blir skitsaker när man efter åratal av ovisshet konfronteras med det som skrämmer en allra mest, och märker att man inte bara överlever utan rentav kan leva ett bra liv.

Nu har det slutat regna, och nu flyger svalorna, och om en timme kommer O hem.