Jag väntar väl barn, antar jag. Men i vardagen märks inte mycket av det.
Bantningen förstås, en lite udda aktivitet för blivande föräldrar. Det är inte så många kilon kvar nu. O hade en svacka ett tag men är nu tillbaka på banan igen, och är jätteduktig. Det syns verkligen att han har gått ner. För mig är det lite värre, semestern i Bilbao var förödande och nu har jag en rad tjänsteresor framför mig som ytterligare saboterar mina goda föresatser. Ingen bra ursäkt, men det är lite svårare att välja bra mat när man är ute och reser.
På jobbet har jag inte kommit ut med min adoptionsgraviditet. Jag tänkte vänta med att berätta tills vi har skickat våra papper till Korea. Då är det mera verkligt, då kan vi (nästan) vara säkra på att det kommer att ske, att vi kommer att bli föräldrar. Då kanske det inte längre kommer att kännas som att detta är något jag bara har hittat på, att detta är ännu en bräcklig dröm, lika ömtålig som de embryon som dukat under i min livmoder. Jag orkar inte ens räkna efter hur många de var.
Det är skönt men också kluvet att hålla det hemligt. Skönt att slippa frågor, skönt att slippa hålla masken och vara glad förväntansfull blivande mamma när jag i själva verket fortfarande är orolig och ledsen ibland. Skönt att slippa eventuella korkade och fördomsfulla kommentarer. Skönt att kunna fortsätta vara lite bitter på inskränkta småbarnsföräldrar som beter sig som om världen roterade kring dem. Jag kan eller vill inte riktigt ta till mig att jag själv snart ska ta klivet över till deras pladdriga skara.
Men det är också konstigt att det som uppfyller mig inte syns utanpå. Det finns ingen plats för min virtuella adoptionsmage att växa. Ingen bebiströja, inga klappar på magen, inga frågor. Precis som jag vill ha det, men ändå inte.
Hemma är det en annan sak, där pratar vi förstås om Korea och Olliskrutt. Numera säger vi nästan alltid ”han” och använder namnet som vi har bestämt. Det kommer fler pojkar från Korea, så vi tror att vi får en pojke. Om det blir en flicka får vi tänka om, men det blir lika roligt det. ”När vi hämtar X”, säger vi. Eller ”när X kommer hem”, ”när vi har X”, ”vad tror du X kommer att tycka om det eller det”.
Hämta X, det låter platt och sterilt och förmedlar inte alls den ömhet och förväntan vi känner. Bakom X finns ett namn vi har valt med omsorg, med kopplingar bakåt i släkten och som låter bra tillsammans med efternamnet. O och jag har inte samma efternamn, men våra barn ska ha hans.
På kvällarna spelar vi upp små pantomimer mellan nallen och giraffen, och så skrattar vi så vi nästan trillar ur sängen. Så barnsliga är vi. Det är lufthål av oförställd glädje i en annars ganska slitig vardag.
Om två veckor får vi nycklarna till vår nya lägenhet. När flytten är undanstökad, när kilona är bortbantade, när tjänsteresor, sjösättningar, Göteborgsbesök - samt en hel massa annat som jag inte ens orkar tänka på – är avklarade, kan vi börja inreda Olliskrutts rum. Köpa spjälsäng, välja gardiner.
Och sedan? Landa. Börja leva i nuet istället för i framtiden. Det blir nog den största omställningen för mig när jag blir mamma.
2006-04-27
Barnet som ska komma, mamman som ska bli
Jag väntar väl barn, antar jag. Men i vardagen märks inte mycket av det.
Bantningen förstås, en lite udda aktivitet för blivande föräldrar. Det är inte så många kilon kvar nu. O hade en svacka ett tag men är nu tillbaka på banan igen, och är jätteduktig. Det syns verkligen att han har gått ner. För mig är det lite värre, semestern i Bilbao var förödande och nu har jag en rad tjänsteresor framför mig som ytterligare saboterar mina goda föresatser. Ingen bra ursäkt, men det är lite svårare att välja bra mat när man är ute och reser.
På jobbet har jag inte kommit ut med min adoptionsgraviditet. Jag tänkte vänta med att berätta tills vi har skickat våra papper till Korea. Då är det mera verkligt, då kan vi (nästan) vara säkra på att det kommer att ske, att vi kommer att bli föräldrar. Då kanske det inte längre kommer att kännas som att detta är något jag bara har hittat på, att detta är ännu en bräcklig dröm, lika ömtålig som de embryon som dukat under i min livmoder. Jag orkar inte ens räkna efter hur många de var.
Det är skönt men också kluvet att hålla det hemligt. Skönt att slippa frågor, skönt att slippa hålla masken och vara glad förväntansfull blivande mamma när jag i själva verket fortfarande är orolig och ledsen ibland. Skönt att slippa eventuella korkade och fördomsfulla kommentarer. Skönt att kunna fortsätta vara lite bitter på inskränkta småbarnsföräldrar som beter sig som om världen roterade kring dem. Jag kan eller vill inte riktigt ta till mig att jag själv snart ska ta klivet över till deras pladdriga skara.
Men det är också konstigt att det som uppfyller mig inte syns utanpå. Det finns ingen plats för min virtuella adoptionsmage att växa. Ingen bebiströja, inga klappar på magen, inga frågor. Precis som jag vill ha det, men ändå inte.
Hemma är det en annan sak, där pratar vi förstås om Korea och Olliskrutt. Numera säger vi nästan alltid ”han” och använder namnet som vi har bestämt. Det kommer fler pojkar från Korea, så vi tror att vi får en pojke. Om det blir en flicka får vi tänka om, men det blir lika roligt det. ”När vi hämtar X”, säger vi. Eller ”när X kommer hem”, ”när vi har X”, ”vad tror du X kommer att tycka om det eller det”.
Hämta X, det låter platt och sterilt och förmedlar inte alls den ömhet och förväntan vi känner. Bakom X finns ett namn vi har valt med omsorg, med kopplingar bakåt i släkten och som låter bra tillsammans med efternamnet. O och jag har inte samma efternamn, men våra barn ska ha hans.
På kvällarna spelar vi upp små pantomimer mellan nallen och giraffen, och så skrattar vi så vi nästan trillar ur sängen. Så barnsliga är vi. Det är lufthål av oförställd glädje i en annars ganska slitig vardag.
Om två veckor får vi nycklarna till vår nya lägenhet. När flytten är undanstökad, när kilona är bortbantade, när tjänsteresor, sjösättningar, Göteborgsbesök - samt en hel massa annat som jag inte ens orkar tänka på – är avklarade, kan vi börja inreda Olliskrutts rum. Köpa spjälsäng, välja gardiner.
Och sedan? Landa. Börja leva i nuet istället för i framtiden. Det blir nog den största omställningen för mig när jag blir mamma.
Bantningen förstås, en lite udda aktivitet för blivande föräldrar. Det är inte så många kilon kvar nu. O hade en svacka ett tag men är nu tillbaka på banan igen, och är jätteduktig. Det syns verkligen att han har gått ner. För mig är det lite värre, semestern i Bilbao var förödande och nu har jag en rad tjänsteresor framför mig som ytterligare saboterar mina goda föresatser. Ingen bra ursäkt, men det är lite svårare att välja bra mat när man är ute och reser.
På jobbet har jag inte kommit ut med min adoptionsgraviditet. Jag tänkte vänta med att berätta tills vi har skickat våra papper till Korea. Då är det mera verkligt, då kan vi (nästan) vara säkra på att det kommer att ske, att vi kommer att bli föräldrar. Då kanske det inte längre kommer att kännas som att detta är något jag bara har hittat på, att detta är ännu en bräcklig dröm, lika ömtålig som de embryon som dukat under i min livmoder. Jag orkar inte ens räkna efter hur många de var.
Det är skönt men också kluvet att hålla det hemligt. Skönt att slippa frågor, skönt att slippa hålla masken och vara glad förväntansfull blivande mamma när jag i själva verket fortfarande är orolig och ledsen ibland. Skönt att slippa eventuella korkade och fördomsfulla kommentarer. Skönt att kunna fortsätta vara lite bitter på inskränkta småbarnsföräldrar som beter sig som om världen roterade kring dem. Jag kan eller vill inte riktigt ta till mig att jag själv snart ska ta klivet över till deras pladdriga skara.
Men det är också konstigt att det som uppfyller mig inte syns utanpå. Det finns ingen plats för min virtuella adoptionsmage att växa. Ingen bebiströja, inga klappar på magen, inga frågor. Precis som jag vill ha det, men ändå inte.
Hemma är det en annan sak, där pratar vi förstås om Korea och Olliskrutt. Numera säger vi nästan alltid ”han” och använder namnet som vi har bestämt. Det kommer fler pojkar från Korea, så vi tror att vi får en pojke. Om det blir en flicka får vi tänka om, men det blir lika roligt det. ”När vi hämtar X”, säger vi. Eller ”när X kommer hem”, ”när vi har X”, ”vad tror du X kommer att tycka om det eller det”.
Hämta X, det låter platt och sterilt och förmedlar inte alls den ömhet och förväntan vi känner. Bakom X finns ett namn vi har valt med omsorg, med kopplingar bakåt i släkten och som låter bra tillsammans med efternamnet. O och jag har inte samma efternamn, men våra barn ska ha hans.
På kvällarna spelar vi upp små pantomimer mellan nallen och giraffen, och så skrattar vi så vi nästan trillar ur sängen. Så barnsliga är vi. Det är lufthål av oförställd glädje i en annars ganska slitig vardag.
Om två veckor får vi nycklarna till vår nya lägenhet. När flytten är undanstökad, när kilona är bortbantade, när tjänsteresor, sjösättningar, Göteborgsbesök - samt en hel massa annat som jag inte ens orkar tänka på – är avklarade, kan vi börja inreda Olliskrutts rum. Köpa spjälsäng, välja gardiner.
Och sedan? Landa. Börja leva i nuet istället för i framtiden. Det blir nog den största omställningen för mig när jag blir mamma.
2006-04-26
Skugge får mig att spy
Senaste hatobjektet: Linda Skugge. Förutom att hon är allmänt överskattad och gapig och skriver dåligt, är hon nu dessutom gravid. Med nummer tre. Visserligen avskyr jag (nästan) alla som lyckas bli gravida, men extra provocerad blir jag av Skugge. Hon har i krönika efter krönika ömkat sig och kallat sig infertil, och har dessutom medverkat i antologin Längta barn. Hennes gnöl väcker min tävlingsinstinkt. Lindastumpan, tänk inte ens på att ställa upp i Pain Olympics mot mig. Du har tre barn. Plats i hörnet och var jävligt tyst, glad och tacksam.
Men hennes totalt omotiverade gnällighet är inte nog, nu har hon dessutom startat en betalblogg där man kan följa "saker som växer", både i hennes trädgård och i hennes mage.
Kräk, kräk. Trädgård har hon också. Subba.
Men hennes totalt omotiverade gnällighet är inte nog, nu har hon dessutom startat en betalblogg där man kan följa "saker som växer", både i hennes trädgård och i hennes mage.
Kräk, kräk. Trädgård har hon också. Subba.
Skugge får mig att spy
Senaste hatobjektet: Linda Skugge. Förutom att hon är allmänt överskattad och gapig och skriver dåligt, är hon nu dessutom gravid. Med nummer tre. Visserligen avskyr jag (nästan) alla som lyckas bli gravida, men extra provocerad blir jag av Skugge. Hon har i krönika efter krönika ömkat sig och kallat sig infertil, och har dessutom medverkat i antologin Längta barn. Hennes gnöl väcker min tävlingsinstinkt. Lindastumpan, tänk inte ens på att ställa upp i Pain Olympics mot mig. Du har tre barn. Plats i hörnet och var jävligt tyst, glad och tacksam.
Men hennes totalt omotiverade gnällighet är inte nog, nu har hon dessutom startat en betalblogg där man kan följa "saker som växer", både i hennes trädgård och i hennes mage.
Kräk, kräk. Trädgård har hon också. Subba.
Men hennes totalt omotiverade gnällighet är inte nog, nu har hon dessutom startat en betalblogg där man kan följa "saker som växer", både i hennes trädgård och i hennes mage.
Kräk, kräk. Trädgård har hon också. Subba.
2006-04-20
Stockholmstips
Min nätvän Chisanna antog min utmaning och ställde lite frågor. Tack för det! Ni andra som önskade att jag fortsätter att skriva om adoptionen - självklart! Problemet är att just nu händer det inte så mycket på den fronten. Jag har inte ens några nya inköp att rapportera om.
En av frågorna var vad en göteborgare bör göra under ett helgbesök i Stockholm. Svaret är förstås: det beror på vad man är intresserad av. Fast det är fegt att svara så. Jag älskar att tala om för folk vad de ska göra, så håll till godo, detta ska ni göra om ni kommer hit.
Debenham's finns inte i Göteborg, varför man absolut bör besöka det när man är i Stockholm. Det är numera mitt favoritvaruhus och min hovleverantör av jobbkläder. De har storlekar för fullvuxna kvinnor, samt rejäla provrum och trevliga expediter. Jag kan inte gå dit utan att köpa på mig åtminstone en tröja. Men när man har shoppat färdigt ska man snabbt avlägsna sig från denna ganska trista del av Drottninggatan, förslagsvis norrut, ju längre man går åt det hållet desto trevligare blir gatan. Så småningom når man Stadsbiblioteket (berömt för sin arkitektur) och Odengatan, som nog är min favoritgata. Varför? Ingen särskild anledning, den är bara så trevligt och vardagligt livlig.
På Odengatan finns det gott om kaféer, och då kan man ta den första av många fikastunder och ägna sig åt nöjet att glo på folk. Stockholm är verkligen en storstad till skillnad från lillsyrran på västkusten. Förslagsvis bör man fika och bedriva etnografiska studier i Vasastan, på Östermalm och på Söder, och häpna över att alla fördomar om stadsdelarna faktiskt stämmer. Jag trodde att det var en myt att Östermalm är fullt av överklasskärringar och Ebba-wannabes, men det är sant. Söder är lika förutsägbart på sitt sätt, hippt och konstnärligt. Är det verkligen så stor skillnad på stadsdelarna i Göteborg? O påstår att jag är hemmablind som inte ser det, men jag tror honom inte riktigt. Hur som helst, fika och glo är ett stort nöje.
En av frågorna var vad en göteborgare bör göra under ett helgbesök i Stockholm. Svaret är förstås: det beror på vad man är intresserad av. Fast det är fegt att svara så. Jag älskar att tala om för folk vad de ska göra, så håll till godo, detta ska ni göra om ni kommer hit.
Debenham's finns inte i Göteborg, varför man absolut bör besöka det när man är i Stockholm. Det är numera mitt favoritvaruhus och min hovleverantör av jobbkläder. De har storlekar för fullvuxna kvinnor, samt rejäla provrum och trevliga expediter. Jag kan inte gå dit utan att köpa på mig åtminstone en tröja. Men när man har shoppat färdigt ska man snabbt avlägsna sig från denna ganska trista del av Drottninggatan, förslagsvis norrut, ju längre man går åt det hållet desto trevligare blir gatan. Så småningom når man Stadsbiblioteket (berömt för sin arkitektur) och Odengatan, som nog är min favoritgata. Varför? Ingen särskild anledning, den är bara så trevligt och vardagligt livlig.
På Odengatan finns det gott om kaféer, och då kan man ta den första av många fikastunder och ägna sig åt nöjet att glo på folk. Stockholm är verkligen en storstad till skillnad från lillsyrran på västkusten. Förslagsvis bör man fika och bedriva etnografiska studier i Vasastan, på Östermalm och på Söder, och häpna över att alla fördomar om stadsdelarna faktiskt stämmer. Jag trodde att det var en myt att Östermalm är fullt av överklasskärringar och Ebba-wannabes, men det är sant. Söder är lika förutsägbart på sitt sätt, hippt och konstnärligt. Är det verkligen så stor skillnad på stadsdelarna i Göteborg? O påstår att jag är hemmablind som inte ser det, men jag tror honom inte riktigt. Hur som helst, fika och glo är ett stort nöje.
Gamla stan är inte den turistfälla man kunde befara, bara man undviker Västerlånggatan som är infesterad av gatumusikanter och affärer som skyltar med älgar och vikingahjälmar. Att strosa runt på övriga gator och titta i små konstiga affärer är inte dumt alls. Dessutom finns det en kanonbra kinesisk restaurang som heter Aroydee på Stora Nygatan. Vi har lyckats knö oss in två gånger och äta dim sum där. DN hade en stor artikel om dem för några veckor sedan, gratisreklam som de förtjänar!
Stockholms berömda skönhet beundras med fördel från Montelius väg, en gångväg tvärs över Mariaberget på Söder med svindlande utsikt över Riddarfjärden. Detta är kanske Stockholms vackraste promenad, men långt ifrån den enda, denna stad är full av mer eller mindre hemliga gångstråk längs vattnet. När vi ändå är inne på promenader: att gå över Västerbron, att gå runt Skeppsholmen eller Långholmen är också trevligt. Över broar och runt öar är säkra kort.
Museum måste man gå på, inpräntade pappa i mig när jag var liten. Numera finns det många med gratis entré, där man kan pipa in i en halvtimme och utan alltför dåligt samvete tänka att jag går därifrån om det är alltför tråkigt, fast oftast visar det sig vara intressant ändå. Själv är jag nyfiken på Armémuseums utställning om spioner samt det nyöppnade Medelhavsmuséet. Hallwylska palatset är en höjdare, helt klart ett av de mer originella muséerna.
Åka båt, på något sätt, helst med en karta i nypan. Stockholm måste ses från vattnet också. Är man inte lycklig båtägare som vi finns det alternativ. Förra sommaren åkte vi turistbåt på Brunnsviken, väldigt fint. Man kan också åka båt från Stadshuset ut till Drottningholm och titta på slottsteatern eller bara leta blåsippor vid Kina slott, och sedan ta bussen och tunnelbanan in till stan igen.
Avslutningsvis kan jag tipsa om en bisarr men rätt kul guidad tur som O och jag följde med på första sommaren vi bodde här: Skogskyrkogården. Möjligen var guiden något överentusiastisk, fyra timmar senare gick vi utmattade och fotömma därifrån och visste allt vi ville veta om Gunnar Asplunds arkitektur, Greta Garbos urnsättning och Unescos övriga världskulturarv. Men det var kul att ha gjort, och att kunna berätta om.
Stockholmstips
Min nätvän Chisanna antog min utmaning och ställde lite frågor. Tack för det! Ni andra som önskade att jag fortsätter att skriva om adoptionen - självklart! Problemet är att just nu händer det inte så mycket på den fronten. Jag har inte ens några nya inköp att rapportera om.
En av frågorna var vad en göteborgare bör göra under ett helgbesök i Stockholm. Svaret är förstås: det beror på vad man är intresserad av. Fast det är fegt att svara så. Jag älskar att tala om för folk vad de ska göra, så håll till godo, detta ska ni göra om ni kommer hit.
Debenham's finns inte i Göteborg, varför man absolut bör besöka det när man är i Stockholm. Det är numera mitt favoritvaruhus och min hovleverantör av jobbkläder. De har storlekar för fullvuxna kvinnor, samt rejäla provrum och trevliga expediter. Jag kan inte gå dit utan att köpa på mig åtminstone en tröja. Men när man har shoppat färdigt ska man snabbt avlägsna sig från denna ganska trista del av Drottninggatan, förslagsvis norrut, ju längre man går åt det hållet desto trevligare blir gatan. Så småningom når man Stadsbiblioteket (berömt för sin arkitektur) och Odengatan, som nog är min favoritgata. Varför? Ingen särskild anledning, den är bara så trevligt och vardagligt livlig.
På Odengatan finns det gott om kaféer, och då kan man ta den första av många fikastunder och ägna sig åt nöjet att glo på folk. Stockholm är verkligen en storstad till skillnad från lillsyrran på västkusten. Förslagsvis bör man fika och bedriva etnografiska studier i Vasastan, på Östermalm och på Söder, och häpna över att alla fördomar om stadsdelarna faktiskt stämmer. Jag trodde att det var en myt att Östermalm är fullt av överklasskärringar och Ebba-wannabes, men det är sant. Söder är lika förutsägbart på sitt sätt, hippt och konstnärligt. Är det verkligen så stor skillnad på stadsdelarna i Göteborg? O påstår att jag är hemmablind som inte ser det, men jag tror honom inte riktigt. Hur som helst, fika och glo är ett stort nöje.
En av frågorna var vad en göteborgare bör göra under ett helgbesök i Stockholm. Svaret är förstås: det beror på vad man är intresserad av. Fast det är fegt att svara så. Jag älskar att tala om för folk vad de ska göra, så håll till godo, detta ska ni göra om ni kommer hit.
Debenham's finns inte i Göteborg, varför man absolut bör besöka det när man är i Stockholm. Det är numera mitt favoritvaruhus och min hovleverantör av jobbkläder. De har storlekar för fullvuxna kvinnor, samt rejäla provrum och trevliga expediter. Jag kan inte gå dit utan att köpa på mig åtminstone en tröja. Men när man har shoppat färdigt ska man snabbt avlägsna sig från denna ganska trista del av Drottninggatan, förslagsvis norrut, ju längre man går åt det hållet desto trevligare blir gatan. Så småningom når man Stadsbiblioteket (berömt för sin arkitektur) och Odengatan, som nog är min favoritgata. Varför? Ingen särskild anledning, den är bara så trevligt och vardagligt livlig.
På Odengatan finns det gott om kaféer, och då kan man ta den första av många fikastunder och ägna sig åt nöjet att glo på folk. Stockholm är verkligen en storstad till skillnad från lillsyrran på västkusten. Förslagsvis bör man fika och bedriva etnografiska studier i Vasastan, på Östermalm och på Söder, och häpna över att alla fördomar om stadsdelarna faktiskt stämmer. Jag trodde att det var en myt att Östermalm är fullt av överklasskärringar och Ebba-wannabes, men det är sant. Söder är lika förutsägbart på sitt sätt, hippt och konstnärligt. Är det verkligen så stor skillnad på stadsdelarna i Göteborg? O påstår att jag är hemmablind som inte ser det, men jag tror honom inte riktigt. Hur som helst, fika och glo är ett stort nöje.
Gamla stan är inte den turistfälla man kunde befara, bara man undviker Västerlånggatan som är infesterad av gatumusikanter och affärer som skyltar med älgar och vikingahjälmar. Att strosa runt på övriga gator och titta i små konstiga affärer är inte dumt alls. Dessutom finns det en kanonbra kinesisk restaurang som heter Aroydee på Stora Nygatan. Vi har lyckats knö oss in två gånger och äta dim sum där. DN hade en stor artikel om dem för några veckor sedan, gratisreklam som de förtjänar!
Stockholms berömda skönhet beundras med fördel från Montelius väg, en gångväg tvärs över Mariaberget på Söder med svindlande utsikt över Riddarfjärden. Detta är kanske Stockholms vackraste promenad, men långt ifrån den enda, denna stad är full av mer eller mindre hemliga gångstråk längs vattnet. När vi ändå är inne på promenader: att gå över Västerbron, att gå runt Skeppsholmen eller Långholmen är också trevligt. Över broar och runt öar är säkra kort.
Museum måste man gå på, inpräntade pappa i mig när jag var liten. Numera finns det många med gratis entré, där man kan pipa in i en halvtimme och utan alltför dåligt samvete tänka att jag går därifrån om det är alltför tråkigt, fast oftast visar det sig vara intressant ändå. Själv är jag nyfiken på Armémuseums utställning om spioner samt det nyöppnade Medelhavsmuséet. Hallwylska palatset är en höjdare, helt klart ett av de mer originella muséerna.
Åka båt, på något sätt, helst med en karta i nypan. Stockholm måste ses från vattnet också. Är man inte lycklig båtägare som vi finns det alternativ. Förra sommaren åkte vi turistbåt på Brunnsviken, väldigt fint. Man kan också åka båt från Stadshuset ut till Drottningholm och titta på slottsteatern eller bara leta blåsippor vid Kina slott, och sedan ta bussen och tunnelbanan in till stan igen.
Avslutningsvis kan jag tipsa om en bisarr men rätt kul guidad tur som O och jag följde med på första sommaren vi bodde här: Skogskyrkogården. Möjligen var guiden något överentusiastisk, fyra timmar senare gick vi utmattade och fotömma därifrån och visste allt vi ville veta om Gunnar Asplunds arkitektur, Greta Garbos urnsättning och Unescos övriga världskulturarv. Men det var kul att ha gjort, och att kunna berätta om.
2006-04-12
Frihet, äntligen
Idag var jag på IVF-kliniken för sista gången, och träffade doktor Lugn för sista gången. Alla provsvar har kommit, och de var alla normala. På ultraljud kunde doktor Lugn se att det fanns ojämnheter i min livmoder, så en sista undersökning ska göras, men inte på IVF-kliniken utan på vanligt sjukhus. Remiss ska skickas, kallelse kommer. Han försäkrade att det inte var något farligt, och hade det inte varit för att jag hade besvär av blödningar så hade man inte gjort något åt det. Min värsta mardröm, att Underlivets hyss skulle underkänna mig som genomfrisk och hälsosam Koreaförälder, verkar alltså inte besannas.
Efteråt var jag darrig i knäna. Dels för att undersökningen gjorde ont, men framför allt var det av lättnad. Jag tänker aldrig någonsin mer sätta min fot på en fertilitetsklinik. Om jag någonsin mer får en förflugen tanke om att kanske göra en IVF till, ska jag minnas den fasansfulla tyngd som fyllde mig när jag satt i väntrummet idag. Hade min kropp kunnat skrika hade den gjort det. VILL INTE. Nu ska kroppen och jag få slippa detta.
Med denna förvissning känns det bra att resa till Bilbao imorgon.
PS Morrisseykonserten var väldigt bra! Vilken karisma han har. Börjar förstå de som har upphöjt honom till halvgud. Hur kan man annat än älska någon med så underbara låttitlar och texter? Det verkar finnas ett Morrisseycitat för nästan varje tillfälle i livet. Ikväll ska jag titta mig kärleksfullt i spegeln och säga You´re the One For Me, Fatty, eller kanske snarare Some Girls Are Bigger Than Others.
Efteråt var jag darrig i knäna. Dels för att undersökningen gjorde ont, men framför allt var det av lättnad. Jag tänker aldrig någonsin mer sätta min fot på en fertilitetsklinik. Om jag någonsin mer får en förflugen tanke om att kanske göra en IVF till, ska jag minnas den fasansfulla tyngd som fyllde mig när jag satt i väntrummet idag. Hade min kropp kunnat skrika hade den gjort det. VILL INTE. Nu ska kroppen och jag få slippa detta.
Med denna förvissning känns det bra att resa till Bilbao imorgon.
PS Morrisseykonserten var väldigt bra! Vilken karisma han har. Börjar förstå de som har upphöjt honom till halvgud. Hur kan man annat än älska någon med så underbara låttitlar och texter? Det verkar finnas ett Morrisseycitat för nästan varje tillfälle i livet. Ikväll ska jag titta mig kärleksfullt i spegeln och säga You´re the One For Me, Fatty, eller kanske snarare Some Girls Are Bigger Than Others.
Frihet, äntligen
Idag var jag på IVF-kliniken för sista gången, och träffade doktor Lugn för sista gången. Alla provsvar har kommit, och de var alla normala. På ultraljud kunde doktor Lugn se att det fanns ojämnheter i min livmoder, så en sista undersökning ska göras, men inte på IVF-kliniken utan på vanligt sjukhus. Remiss ska skickas, kallelse kommer. Han försäkrade att det inte var något farligt, och hade det inte varit för att jag hade besvär av blödningar så hade man inte gjort något åt det. Min värsta mardröm, att Underlivets hyss skulle underkänna mig som genomfrisk och hälsosam Koreaförälder, verkar alltså inte besannas.
Efteråt var jag darrig i knäna. Dels för att undersökningen gjorde ont, men framför allt var det av lättnad. Jag tänker aldrig någonsin mer sätta min fot på en fertilitetsklinik. Om jag någonsin mer får en förflugen tanke om att kanske göra en IVF till, ska jag minnas den fasansfulla tyngd som fyllde mig när jag satt i väntrummet idag. Hade min kropp kunnat skrika hade den gjort det. VILL INTE. Nu ska kroppen och jag få slippa detta.
Med denna förvissning känns det bra att resa till Bilbao imorgon.
PS Morrisseykonserten var väldigt bra! Vilken karisma han har. Börjar förstå de som har upphöjt honom till halvgud. Hur kan man annat än älska någon med så underbara låttitlar och texter? Det verkar finnas ett Morrisseycitat för nästan varje tillfälle i livet. Ikväll ska jag titta mig kärleksfullt i spegeln och säga You´re the One For Me, Fatty, eller kanske snarare Some Girls Are Bigger Than Others.
Efteråt var jag darrig i knäna. Dels för att undersökningen gjorde ont, men framför allt var det av lättnad. Jag tänker aldrig någonsin mer sätta min fot på en fertilitetsklinik. Om jag någonsin mer får en förflugen tanke om att kanske göra en IVF till, ska jag minnas den fasansfulla tyngd som fyllde mig när jag satt i väntrummet idag. Hade min kropp kunnat skrika hade den gjort det. VILL INTE. Nu ska kroppen och jag få slippa detta.
Med denna förvissning känns det bra att resa till Bilbao imorgon.
PS Morrisseykonserten var väldigt bra! Vilken karisma han har. Börjar förstå de som har upphöjt honom till halvgud. Hur kan man annat än älska någon med så underbara låttitlar och texter? Det verkar finnas ett Morrisseycitat för nästan varje tillfälle i livet. Ikväll ska jag titta mig kärleksfullt i spegeln och säga You´re the One For Me, Fatty, eller kanske snarare Some Girls Are Bigger Than Others.
2006-04-08
Thank You For the Music (mera tjat)
Det största lyftet som vårt nya liv i Stockholm har fört med sig (förutom att vi båda har jobb och kan försörja oss, förstås) är att jag har hittat min kör. Jag är så glad att jag har börjat sjunga igen! Det präglar min vardag mer än jag någonsin kunnat ana. Musik spelar plötsligt, återigen, en stor roll i mitt liv.
När jag var liten var jag inte mer intresserad av musik än andra ungar. Lyssnade jag på något så var det på idolerna Abba som blev mina favoriter redan på dagis. Mamma frågade försiktigt om jag ville lära mig spela något instrument, men se det ville jag inte. Jag tyckte att jag hade fullt upp med viktiga saker som pappers- och Barbiedockor, frimärkssamling och en och annan kompis. Föga anade jag då att jag senare i livet skulle ångra mig, men det kan man knappast begära av en nioåring.
Mamma är ganska omusikalisk, eller som hon själv säger: hon hyser en stark och obesvarad kärlek till musik. Hon sjunger gärna, men synnerligen falskt. Det lustiga i sammanhanget är att hon har en mycket vacker röst, stor och varm och djup. Rena Zarah Leander. Pappa är kanske lite mer musikbegåvad än genomsnittet, han spelar piano till husbehov. Men den riktiga begåvningen är min styvfar. Han är verkligt musikalisk och en mycket duktig pianist.
När jag var i elvaårsåldern fick styvfar för sig att han skulle lära mig sjunga. Uppställning: folkvisor till pianoackompanjemang. Mitt paradnummer blev Jag går i tusen tankar, en söt sorglig visa. Mamma pöste av stolthet. Själv mådde jag bra av berömmet och uppmärksamheten, inte minst från min styvfar. Musiken var i stort sett det enda vi delade. Sin egen dotter, min lillasyster lärde han spela piano enligt Suzukimetoden. Hon är idag nästan lika bra som han på klassiskt men sämre på jazz. Ingen spelar Sophisticated Lady som min styvfar.
Ungefär samtidigt upptäckte jag Billie Holiday. Jag läste om hennes sorgliga liv i en veckotidning och lånade skivor på biblioteket. Första lyssningen blev en besvikelse, hon lät inte alls som jag trott, men jag gav inte upp och snart var jag fast. Efter Billie kom så Ella Fitzgerald (mycket mer lättillgänglig och lika underbar men på ett helt annat sätt) och en rad andra storheter inom jazz, men Billie och Ella har en särskild plats i mitt hjärta. De är nästan som väninnor. (Det var först långt senare som jag fick reda på att de båda längtade efter barn men aldrig födde några. Men Ella adopterade!)
Nästa udda musikstil (åtminstone för en fjortonåring) blev opera. Jag tror att det var filmen Amadeus som fick mig intresserad. Snabbt upptäckte jag Mozarts och Verdis operor, och fascinerades av hur musiken och dramat bar upp och förstärkte varann. Det är hemligheten bakom opera, att musiken lyfter fram karaktärer och känslor i ganska mediokra historier, och att allmängiltiga känslor som svartsjuka och kärlek skänker extra kraft åt musiken.
Under tonåren hade jag ett intensivt förhållande till musik. En melodi kunde veva i huvudet en hel dag och inte ge mig någon ro förrän jag kom hem och kunde spela den igen. Aldrig tidigare eller senare har jag haft så starka känslomässiga upplevelser av musik.
I gymnasiet tog jag mod till mig och provade in till skolkören. Under studentfestligheterna var jag med i en liten grupp som skrev nidvisor om lärare och klasskompisar och framförde dem. Små steg framåt. Jag började ta pianolektioner som sjuttonåring för en despotisk och opedagogisk kyrkoorganist. Han lyckades inte lära mig spela piano, däremot att läsa noter. Min innersta hemligaste dröm som jag knappt formulerade ens för mig själv var att bli operasångerska. Exakt hur jag skulle bära mig åt visste jag inte.
Ett större kliv tog jag när jag började på amerikanskt college efter studenten. Nu var jag modig nog att söka till kören där, och kom in med nöd och näppe. Under ett år repeterade vi tre gånger i veckan och gav fyra större konserter. Jag lärde mig massor.
Hemma i Sverige igen började jag på Chalmers och började glad i hågen i deras kör. Platt fall. De tog emot mig med öppna armar (jag var ju tjej, en bristvara på teknisk högskola) men själv trivdes jag inte. Tempot var segt, ambitionsnivån låg. Mycket snatter under repetitionerna, jag var van vid kadaverdisciplin. Samtidigt lockade andra aktiviteter. Efter några månader hoppade jag av.
Därefter låg sjungandet nere under många år. Enda undantaget var min mormors begravning då jag till min egen förvåning ställde mig upp och sjöng Jag vet en dejlig rosa. Ackompanjerad av styvfar förstås. Jag träffade O, pluggade och blev så småningom civilingenjör, fick jobb, bytte jobb, började försöka få barn. Ja, den historien kan ni. Det fåfänga barngörandet tog allt större plats och jag mådde allt sämre. Min psykolog frågade mig om jag någonsin gjorde något på lek, bara för min egen skull. Trädgården, svarade jag. Men kanske var det samtalen med henne som fick mig att anmäla mig till en kurs i jazzsång för två år sedan, då jag var arbetslös och pluggade på halvtid. Kursen gick inget vidare, de andra deltagarna var väldigt mycket duktigare än jag. Men den återuppväckte mitt då vilande intresse för jazz, och kanske var den ett steg på vägen.
Förra vintern när jag just flyttat upp till O i Stockholm, och satt i vår trånga tvåa i spillrorna av mina drömmar om ett bättre liv, fick jag för mig att leta efter körer på nätet. Inte vet jag var det var för lycklig försyn som ledde mig till Körens hemsida. Där stod att de sökte altar, och det fanns ett prydligt formulär att fylla i. Jag fick omgående svar från webmaster att min intresseanmälan var mottagen, och ett par dagar senare ringde vicedirigenten, en glad och sällskaplig herre. Jag var välkommen att sitta med på ett rep och sedan sjunga upp. Trots att min stämma darrade av nervositet sade dirigenten och stämledaren vänliga ord om min röst, och jag var med.
Kören blev livlina för mig under det första tunga halvåret i Stockholm. När alla jobbansökningar bemöttes med isande tystnad, när okänsliga läkare rotade i mig och förklarade att min livmoder var kass och mina kromosomer abnorma, när jag ibland om nätterna gick av och an i vår trånga lägenhet av pur ångest. Då var det en lisa att åka till kören varje vecka och få koncentrera sig på musik i tre timmar, omgiven av snälla välmenande människor (de flesta dessutom äldre än barnalstrande ålder - hurra!) som inte hade en aning om min dystra historia. Dessutom spillde det över på min så kallade fritid, den som jag egentligen inte hade rätt till, eftersom jag var arbetslös och därmed livegen och borde tillbringa varje vaken sekund med att söka jobb eller åtminstone ha rejält dåligt samvete över att jag snyltade på samhället - var var jag? Jo, även utanför repetitionerna gav kören mig glädje och stabilitet. Jag kunde alltid sätta mig med noterna och klinka och gnola och glömma verkligheten en stund.
Nu har jag som bekant jobb, och min tillvaro är därmed helt annorlunda än för ett år sedan. Det blir sällan tid att klinka och gnola. Men jag njuter lika mycket av kören. Måndag, veckans jävligaste dag är knappt jävlig alls eftersom den betyder repetition. I maj åker vi till Tallinn för två konserter (jag ska sjunga solo!) och i juni till körstämma i Skinnskatteberg. I september har vi stor jubileumskonsert för att fira att kören funnits i 25 år. Jag har bestämt att om möjligt ska jag fortsätta att sjunga även efter att jag har blivit mamma till lilla skrutt från Korea.
Men de positiva vibbarna når även andra delar av mitt liv. Jag lyssnar på musik på ett helt annat sätt nu, och mycket mer. Delvis beror det förstås på att jag tillbringar nära två timmar i bilen varje dag, men ändå. Jag sjunger med i kompet, jag hittar på andrastämmor. Häromveckan pratade jag med min syster, hon berättade att hon alltid blir lite ledsen innerst inne när hon hör vacker pianomusik eftersom hon då tänker att hon hade kunnat spela så om hon bara hade övat. Jag känner precis tvärtom. Jag sjunger igen!
När jag var liten var jag inte mer intresserad av musik än andra ungar. Lyssnade jag på något så var det på idolerna Abba som blev mina favoriter redan på dagis. Mamma frågade försiktigt om jag ville lära mig spela något instrument, men se det ville jag inte. Jag tyckte att jag hade fullt upp med viktiga saker som pappers- och Barbiedockor, frimärkssamling och en och annan kompis. Föga anade jag då att jag senare i livet skulle ångra mig, men det kan man knappast begära av en nioåring.
Mamma är ganska omusikalisk, eller som hon själv säger: hon hyser en stark och obesvarad kärlek till musik. Hon sjunger gärna, men synnerligen falskt. Det lustiga i sammanhanget är att hon har en mycket vacker röst, stor och varm och djup. Rena Zarah Leander. Pappa är kanske lite mer musikbegåvad än genomsnittet, han spelar piano till husbehov. Men den riktiga begåvningen är min styvfar. Han är verkligt musikalisk och en mycket duktig pianist.
När jag var i elvaårsåldern fick styvfar för sig att han skulle lära mig sjunga. Uppställning: folkvisor till pianoackompanjemang. Mitt paradnummer blev Jag går i tusen tankar, en söt sorglig visa. Mamma pöste av stolthet. Själv mådde jag bra av berömmet och uppmärksamheten, inte minst från min styvfar. Musiken var i stort sett det enda vi delade. Sin egen dotter, min lillasyster lärde han spela piano enligt Suzukimetoden. Hon är idag nästan lika bra som han på klassiskt men sämre på jazz. Ingen spelar Sophisticated Lady som min styvfar.
Ungefär samtidigt upptäckte jag Billie Holiday. Jag läste om hennes sorgliga liv i en veckotidning och lånade skivor på biblioteket. Första lyssningen blev en besvikelse, hon lät inte alls som jag trott, men jag gav inte upp och snart var jag fast. Efter Billie kom så Ella Fitzgerald (mycket mer lättillgänglig och lika underbar men på ett helt annat sätt) och en rad andra storheter inom jazz, men Billie och Ella har en särskild plats i mitt hjärta. De är nästan som väninnor. (Det var först långt senare som jag fick reda på att de båda längtade efter barn men aldrig födde några. Men Ella adopterade!)
Nästa udda musikstil (åtminstone för en fjortonåring) blev opera. Jag tror att det var filmen Amadeus som fick mig intresserad. Snabbt upptäckte jag Mozarts och Verdis operor, och fascinerades av hur musiken och dramat bar upp och förstärkte varann. Det är hemligheten bakom opera, att musiken lyfter fram karaktärer och känslor i ganska mediokra historier, och att allmängiltiga känslor som svartsjuka och kärlek skänker extra kraft åt musiken.
Under tonåren hade jag ett intensivt förhållande till musik. En melodi kunde veva i huvudet en hel dag och inte ge mig någon ro förrän jag kom hem och kunde spela den igen. Aldrig tidigare eller senare har jag haft så starka känslomässiga upplevelser av musik.
I gymnasiet tog jag mod till mig och provade in till skolkören. Under studentfestligheterna var jag med i en liten grupp som skrev nidvisor om lärare och klasskompisar och framförde dem. Små steg framåt. Jag började ta pianolektioner som sjuttonåring för en despotisk och opedagogisk kyrkoorganist. Han lyckades inte lära mig spela piano, däremot att läsa noter. Min innersta hemligaste dröm som jag knappt formulerade ens för mig själv var att bli operasångerska. Exakt hur jag skulle bära mig åt visste jag inte.
Ett större kliv tog jag när jag började på amerikanskt college efter studenten. Nu var jag modig nog att söka till kören där, och kom in med nöd och näppe. Under ett år repeterade vi tre gånger i veckan och gav fyra större konserter. Jag lärde mig massor.
Hemma i Sverige igen började jag på Chalmers och började glad i hågen i deras kör. Platt fall. De tog emot mig med öppna armar (jag var ju tjej, en bristvara på teknisk högskola) men själv trivdes jag inte. Tempot var segt, ambitionsnivån låg. Mycket snatter under repetitionerna, jag var van vid kadaverdisciplin. Samtidigt lockade andra aktiviteter. Efter några månader hoppade jag av.
Därefter låg sjungandet nere under många år. Enda undantaget var min mormors begravning då jag till min egen förvåning ställde mig upp och sjöng Jag vet en dejlig rosa. Ackompanjerad av styvfar förstås. Jag träffade O, pluggade och blev så småningom civilingenjör, fick jobb, bytte jobb, började försöka få barn. Ja, den historien kan ni. Det fåfänga barngörandet tog allt större plats och jag mådde allt sämre. Min psykolog frågade mig om jag någonsin gjorde något på lek, bara för min egen skull. Trädgården, svarade jag. Men kanske var det samtalen med henne som fick mig att anmäla mig till en kurs i jazzsång för två år sedan, då jag var arbetslös och pluggade på halvtid. Kursen gick inget vidare, de andra deltagarna var väldigt mycket duktigare än jag. Men den återuppväckte mitt då vilande intresse för jazz, och kanske var den ett steg på vägen.
Förra vintern när jag just flyttat upp till O i Stockholm, och satt i vår trånga tvåa i spillrorna av mina drömmar om ett bättre liv, fick jag för mig att leta efter körer på nätet. Inte vet jag var det var för lycklig försyn som ledde mig till Körens hemsida. Där stod att de sökte altar, och det fanns ett prydligt formulär att fylla i. Jag fick omgående svar från webmaster att min intresseanmälan var mottagen, och ett par dagar senare ringde vicedirigenten, en glad och sällskaplig herre. Jag var välkommen att sitta med på ett rep och sedan sjunga upp. Trots att min stämma darrade av nervositet sade dirigenten och stämledaren vänliga ord om min röst, och jag var med.
Kören blev livlina för mig under det första tunga halvåret i Stockholm. När alla jobbansökningar bemöttes med isande tystnad, när okänsliga läkare rotade i mig och förklarade att min livmoder var kass och mina kromosomer abnorma, när jag ibland om nätterna gick av och an i vår trånga lägenhet av pur ångest. Då var det en lisa att åka till kören varje vecka och få koncentrera sig på musik i tre timmar, omgiven av snälla välmenande människor (de flesta dessutom äldre än barnalstrande ålder - hurra!) som inte hade en aning om min dystra historia. Dessutom spillde det över på min så kallade fritid, den som jag egentligen inte hade rätt till, eftersom jag var arbetslös och därmed livegen och borde tillbringa varje vaken sekund med att söka jobb eller åtminstone ha rejält dåligt samvete över att jag snyltade på samhället - var var jag? Jo, även utanför repetitionerna gav kören mig glädje och stabilitet. Jag kunde alltid sätta mig med noterna och klinka och gnola och glömma verkligheten en stund.
Nu har jag som bekant jobb, och min tillvaro är därmed helt annorlunda än för ett år sedan. Det blir sällan tid att klinka och gnola. Men jag njuter lika mycket av kören. Måndag, veckans jävligaste dag är knappt jävlig alls eftersom den betyder repetition. I maj åker vi till Tallinn för två konserter (jag ska sjunga solo!) och i juni till körstämma i Skinnskatteberg. I september har vi stor jubileumskonsert för att fira att kören funnits i 25 år. Jag har bestämt att om möjligt ska jag fortsätta att sjunga även efter att jag har blivit mamma till lilla skrutt från Korea.
Men de positiva vibbarna når även andra delar av mitt liv. Jag lyssnar på musik på ett helt annat sätt nu, och mycket mer. Delvis beror det förstås på att jag tillbringar nära två timmar i bilen varje dag, men ändå. Jag sjunger med i kompet, jag hittar på andrastämmor. Häromveckan pratade jag med min syster, hon berättade att hon alltid blir lite ledsen innerst inne när hon hör vacker pianomusik eftersom hon då tänker att hon hade kunnat spela så om hon bara hade övat. Jag känner precis tvärtom. Jag sjunger igen!
Thank You For the Music (mera tjat)
Det största lyftet som vårt nya liv i Stockholm har fört med sig (förutom att vi båda har jobb och kan försörja oss, förstås) är att jag har hittat min kör. Jag är så glad att jag har börjat sjunga igen! Det präglar min vardag mer än jag någonsin kunnat ana. Musik spelar plötsligt, återigen, en stor roll i mitt liv.
När jag var liten var jag inte mer intresserad av musik än andra ungar. Lyssnade jag på något så var det på idolerna Abba som blev mina favoriter redan på dagis. Mamma frågade försiktigt om jag ville lära mig spela något instrument, men se det ville jag inte. Jag tyckte att jag hade fullt upp med viktiga saker som pappers- och Barbiedockor, frimärkssamling och en och annan kompis. Föga anade jag då att jag senare i livet skulle ångra mig, men det kan man knappast begära av en nioåring.
Mamma är ganska omusikalisk, eller som hon själv säger: hon hyser en stark och obesvarad kärlek till musik. Hon sjunger gärna, men synnerligen falskt. Det lustiga i sammanhanget är att hon har en mycket vacker röst, stor och varm och djup. Rena Zarah Leander. Pappa är kanske lite mer musikbegåvad än genomsnittet, han spelar piano till husbehov. Men den riktiga begåvningen är min styvfar. Han är verkligt musikalisk och en mycket duktig pianist.
När jag var i elvaårsåldern fick styvfar för sig att han skulle lära mig sjunga. Uppställning: folkvisor till pianoackompanjemang. Mitt paradnummer blev Jag går i tusen tankar, en söt sorglig visa. Mamma pöste av stolthet. Själv mådde jag bra av berömmet och uppmärksamheten, inte minst från min styvfar. Musiken var i stort sett det enda vi delade. Sin egen dotter, min lillasyster lärde han spela piano enligt Suzukimetoden. Hon är idag nästan lika bra som han på klassiskt men sämre på jazz. Ingen spelar Sophisticated Lady som min styvfar.
Ungefär samtidigt upptäckte jag Billie Holiday. Jag läste om hennes sorgliga liv i en veckotidning och lånade skivor på biblioteket. Första lyssningen blev en besvikelse, hon lät inte alls som jag trott, men jag gav inte upp och snart var jag fast. Efter Billie kom så Ella Fitzgerald (mycket mer lättillgänglig och lika underbar men på ett helt annat sätt) och en rad andra storheter inom jazz, men Billie och Ella har en särskild plats i mitt hjärta. De är nästan som väninnor. (Det var först långt senare som jag fick reda på att de båda längtade efter barn men aldrig födde några. Men Ella adopterade!)
Nästa udda musikstil (åtminstone för en fjortonåring) blev opera. Jag tror att det var filmen Amadeus som fick mig intresserad. Snabbt upptäckte jag Mozarts och Verdis operor, och fascinerades av hur musiken och dramat bar upp och förstärkte varann. Det är hemligheten bakom opera, att musiken lyfter fram karaktärer och känslor i ganska mediokra historier, och att allmängiltiga känslor som svartsjuka och kärlek skänker extra kraft åt musiken.
Under tonåren hade jag ett intensivt förhållande till musik. En melodi kunde veva i huvudet en hel dag och inte ge mig någon ro förrän jag kom hem och kunde spela den igen. Aldrig tidigare eller senare har jag haft så starka känslomässiga upplevelser av musik.
I gymnasiet tog jag mod till mig och provade in till skolkören. Under studentfestligheterna var jag med i en liten grupp som skrev nidvisor om lärare och klasskompisar och framförde dem. Små steg framåt. Jag började ta pianolektioner som sjuttonåring för en despotisk och opedagogisk kyrkoorganist. Han lyckades inte lära mig spela piano, däremot att läsa noter. Min innersta hemligaste dröm som jag knappt formulerade ens för mig själv var att bli operasångerska. Exakt hur jag skulle bära mig åt visste jag inte.
Ett större kliv tog jag när jag började på amerikanskt college efter studenten. Nu var jag modig nog att söka till kören där, och kom in med nöd och näppe. Under ett år repeterade vi tre gånger i veckan och gav fyra större konserter. Jag lärde mig massor.
Hemma i Sverige igen började jag på Chalmers och började glad i hågen i deras kör. Platt fall. De tog emot mig med öppna armar (jag var ju tjej, en bristvara på teknisk högskola) men själv trivdes jag inte. Tempot var segt, ambitionsnivån låg. Mycket snatter under repetitionerna, jag var van vid kadaverdisciplin. Samtidigt lockade andra aktiviteter. Efter några månader hoppade jag av.
Därefter låg sjungandet nere under många år. Enda undantaget var min mormors begravning då jag till min egen förvåning ställde mig upp och sjöng Jag vet en dejlig rosa. Ackompanjerad av styvfar förstås. Jag träffade O, pluggade och blev så småningom civilingenjör, fick jobb, bytte jobb, började försöka få barn. Ja, den historien kan ni. Det fåfänga barngörandet tog allt större plats och jag mådde allt sämre. Min psykolog frågade mig om jag någonsin gjorde något på lek, bara för min egen skull. Trädgården, svarade jag. Men kanske var det samtalen med henne som fick mig att anmäla mig till en kurs i jazzsång för två år sedan, då jag var arbetslös och pluggade på halvtid. Kursen gick inget vidare, de andra deltagarna var väldigt mycket duktigare än jag. Men den återuppväckte mitt då vilande intresse för jazz, och kanske var den ett steg på vägen.
Förra vintern när jag just flyttat upp till O i Stockholm, och satt i vår trånga tvåa i spillrorna av mina drömmar om ett bättre liv, fick jag för mig att leta efter körer på nätet. Inte vet jag var det var för lycklig försyn som ledde mig till Körens hemsida. Där stod att de sökte altar, och det fanns ett prydligt formulär att fylla i. Jag fick omgående svar från webmaster att min intresseanmälan var mottagen, och ett par dagar senare ringde vicedirigenten, en glad och sällskaplig herre. Jag var välkommen att sitta med på ett rep och sedan sjunga upp. Trots att min stämma darrade av nervositet sade dirigenten och stämledaren vänliga ord om min röst, och jag var med.
Kören blev livlina för mig under det första tunga halvåret i Stockholm. När alla jobbansökningar bemöttes med isande tystnad, när okänsliga läkare rotade i mig och förklarade att min livmoder var kass och mina kromosomer abnorma, när jag ibland om nätterna gick av och an i vår trånga lägenhet av pur ångest. Då var det en lisa att åka till kören varje vecka och få koncentrera sig på musik i tre timmar, omgiven av snälla välmenande människor (de flesta dessutom äldre än barnalstrande ålder - hurra!) som inte hade en aning om min dystra historia. Dessutom spillde det över på min så kallade fritid, den som jag egentligen inte hade rätt till, eftersom jag var arbetslös och därmed livegen och borde tillbringa varje vaken sekund med att söka jobb eller åtminstone ha rejält dåligt samvete över att jag snyltade på samhället - var var jag? Jo, även utanför repetitionerna gav kören mig glädje och stabilitet. Jag kunde alltid sätta mig med noterna och klinka och gnola och glömma verkligheten en stund.
Nu har jag som bekant jobb, och min tillvaro är därmed helt annorlunda än för ett år sedan. Det blir sällan tid att klinka och gnola. Men jag njuter lika mycket av kören. Måndag, veckans jävligaste dag är knappt jävlig alls eftersom den betyder repetition. I maj åker vi till Tallinn för två konserter (jag ska sjunga solo!) och i juni till körstämma i Skinnskatteberg. I september har vi stor jubileumskonsert för att fira att kören funnits i 25 år. Jag har bestämt att om möjligt ska jag fortsätta att sjunga även efter att jag har blivit mamma till lilla skrutt från Korea.
Men de positiva vibbarna når även andra delar av mitt liv. Jag lyssnar på musik på ett helt annat sätt nu, och mycket mer. Delvis beror det förstås på att jag tillbringar nära två timmar i bilen varje dag, men ändå. Jag sjunger med i kompet, jag hittar på andrastämmor. Häromveckan pratade jag med min syster, hon berättade att hon alltid blir lite ledsen innerst inne när hon hör vacker pianomusik eftersom hon då tänker att hon hade kunnat spela så om hon bara hade övat. Jag känner precis tvärtom. Jag sjunger igen!
När jag var liten var jag inte mer intresserad av musik än andra ungar. Lyssnade jag på något så var det på idolerna Abba som blev mina favoriter redan på dagis. Mamma frågade försiktigt om jag ville lära mig spela något instrument, men se det ville jag inte. Jag tyckte att jag hade fullt upp med viktiga saker som pappers- och Barbiedockor, frimärkssamling och en och annan kompis. Föga anade jag då att jag senare i livet skulle ångra mig, men det kan man knappast begära av en nioåring.
Mamma är ganska omusikalisk, eller som hon själv säger: hon hyser en stark och obesvarad kärlek till musik. Hon sjunger gärna, men synnerligen falskt. Det lustiga i sammanhanget är att hon har en mycket vacker röst, stor och varm och djup. Rena Zarah Leander. Pappa är kanske lite mer musikbegåvad än genomsnittet, han spelar piano till husbehov. Men den riktiga begåvningen är min styvfar. Han är verkligt musikalisk och en mycket duktig pianist.
När jag var i elvaårsåldern fick styvfar för sig att han skulle lära mig sjunga. Uppställning: folkvisor till pianoackompanjemang. Mitt paradnummer blev Jag går i tusen tankar, en söt sorglig visa. Mamma pöste av stolthet. Själv mådde jag bra av berömmet och uppmärksamheten, inte minst från min styvfar. Musiken var i stort sett det enda vi delade. Sin egen dotter, min lillasyster lärde han spela piano enligt Suzukimetoden. Hon är idag nästan lika bra som han på klassiskt men sämre på jazz. Ingen spelar Sophisticated Lady som min styvfar.
Ungefär samtidigt upptäckte jag Billie Holiday. Jag läste om hennes sorgliga liv i en veckotidning och lånade skivor på biblioteket. Första lyssningen blev en besvikelse, hon lät inte alls som jag trott, men jag gav inte upp och snart var jag fast. Efter Billie kom så Ella Fitzgerald (mycket mer lättillgänglig och lika underbar men på ett helt annat sätt) och en rad andra storheter inom jazz, men Billie och Ella har en särskild plats i mitt hjärta. De är nästan som väninnor. (Det var först långt senare som jag fick reda på att de båda längtade efter barn men aldrig födde några. Men Ella adopterade!)
Nästa udda musikstil (åtminstone för en fjortonåring) blev opera. Jag tror att det var filmen Amadeus som fick mig intresserad. Snabbt upptäckte jag Mozarts och Verdis operor, och fascinerades av hur musiken och dramat bar upp och förstärkte varann. Det är hemligheten bakom opera, att musiken lyfter fram karaktärer och känslor i ganska mediokra historier, och att allmängiltiga känslor som svartsjuka och kärlek skänker extra kraft åt musiken.
Under tonåren hade jag ett intensivt förhållande till musik. En melodi kunde veva i huvudet en hel dag och inte ge mig någon ro förrän jag kom hem och kunde spela den igen. Aldrig tidigare eller senare har jag haft så starka känslomässiga upplevelser av musik.
I gymnasiet tog jag mod till mig och provade in till skolkören. Under studentfestligheterna var jag med i en liten grupp som skrev nidvisor om lärare och klasskompisar och framförde dem. Små steg framåt. Jag började ta pianolektioner som sjuttonåring för en despotisk och opedagogisk kyrkoorganist. Han lyckades inte lära mig spela piano, däremot att läsa noter. Min innersta hemligaste dröm som jag knappt formulerade ens för mig själv var att bli operasångerska. Exakt hur jag skulle bära mig åt visste jag inte.
Ett större kliv tog jag när jag började på amerikanskt college efter studenten. Nu var jag modig nog att söka till kören där, och kom in med nöd och näppe. Under ett år repeterade vi tre gånger i veckan och gav fyra större konserter. Jag lärde mig massor.
Hemma i Sverige igen började jag på Chalmers och började glad i hågen i deras kör. Platt fall. De tog emot mig med öppna armar (jag var ju tjej, en bristvara på teknisk högskola) men själv trivdes jag inte. Tempot var segt, ambitionsnivån låg. Mycket snatter under repetitionerna, jag var van vid kadaverdisciplin. Samtidigt lockade andra aktiviteter. Efter några månader hoppade jag av.
Därefter låg sjungandet nere under många år. Enda undantaget var min mormors begravning då jag till min egen förvåning ställde mig upp och sjöng Jag vet en dejlig rosa. Ackompanjerad av styvfar förstås. Jag träffade O, pluggade och blev så småningom civilingenjör, fick jobb, bytte jobb, började försöka få barn. Ja, den historien kan ni. Det fåfänga barngörandet tog allt större plats och jag mådde allt sämre. Min psykolog frågade mig om jag någonsin gjorde något på lek, bara för min egen skull. Trädgården, svarade jag. Men kanske var det samtalen med henne som fick mig att anmäla mig till en kurs i jazzsång för två år sedan, då jag var arbetslös och pluggade på halvtid. Kursen gick inget vidare, de andra deltagarna var väldigt mycket duktigare än jag. Men den återuppväckte mitt då vilande intresse för jazz, och kanske var den ett steg på vägen.
Förra vintern när jag just flyttat upp till O i Stockholm, och satt i vår trånga tvåa i spillrorna av mina drömmar om ett bättre liv, fick jag för mig att leta efter körer på nätet. Inte vet jag var det var för lycklig försyn som ledde mig till Körens hemsida. Där stod att de sökte altar, och det fanns ett prydligt formulär att fylla i. Jag fick omgående svar från webmaster att min intresseanmälan var mottagen, och ett par dagar senare ringde vicedirigenten, en glad och sällskaplig herre. Jag var välkommen att sitta med på ett rep och sedan sjunga upp. Trots att min stämma darrade av nervositet sade dirigenten och stämledaren vänliga ord om min röst, och jag var med.
Kören blev livlina för mig under det första tunga halvåret i Stockholm. När alla jobbansökningar bemöttes med isande tystnad, när okänsliga läkare rotade i mig och förklarade att min livmoder var kass och mina kromosomer abnorma, när jag ibland om nätterna gick av och an i vår trånga lägenhet av pur ångest. Då var det en lisa att åka till kören varje vecka och få koncentrera sig på musik i tre timmar, omgiven av snälla välmenande människor (de flesta dessutom äldre än barnalstrande ålder - hurra!) som inte hade en aning om min dystra historia. Dessutom spillde det över på min så kallade fritid, den som jag egentligen inte hade rätt till, eftersom jag var arbetslös och därmed livegen och borde tillbringa varje vaken sekund med att söka jobb eller åtminstone ha rejält dåligt samvete över att jag snyltade på samhället - var var jag? Jo, även utanför repetitionerna gav kören mig glädje och stabilitet. Jag kunde alltid sätta mig med noterna och klinka och gnola och glömma verkligheten en stund.
Nu har jag som bekant jobb, och min tillvaro är därmed helt annorlunda än för ett år sedan. Det blir sällan tid att klinka och gnola. Men jag njuter lika mycket av kören. Måndag, veckans jävligaste dag är knappt jävlig alls eftersom den betyder repetition. I maj åker vi till Tallinn för två konserter (jag ska sjunga solo!) och i juni till körstämma i Skinnskatteberg. I september har vi stor jubileumskonsert för att fira att kören funnits i 25 år. Jag har bestämt att om möjligt ska jag fortsätta att sjunga även efter att jag har blivit mamma till lilla skrutt från Korea.
Men de positiva vibbarna når även andra delar av mitt liv. Jag lyssnar på musik på ett helt annat sätt nu, och mycket mer. Delvis beror det förstås på att jag tillbringar nära två timmar i bilen varje dag, men ändå. Jag sjunger med i kompet, jag hittar på andrastämmor. Häromveckan pratade jag med min syster, hon berättade att hon alltid blir lite ledsen innerst inne när hon hör vacker pianomusik eftersom hon då tänker att hon hade kunnat spela så om hon bara hade övat. Jag känner precis tvärtom. Jag sjunger igen!
2006-04-01
Uppdaterat boktips alt. adoptionsmuppar finns faktiskt!
När jag började frekventera adoptera.nu störde jag mig på de återkommande klagomålen över att andra adoptivföräldrar var konstiga, präktiga, självgoda eller allmänt knasiga. Jag värjde mig mot tanken att adoptivföräldrar skulle skilja sig från folk i allmänhet.
Men nu, efter några års flitigt läsande samt inte mindre än tre kurser under bältet, är jag mer böjd att hålla med. Är adoptivföräldrar muppigare än vanligt folk? Är de en grupp som jag kan identifiera mig med?
För ungefär två år sedan lånade jag boken Äntligen adoptivförälder på biblioteket, läste den och skrev en recension (finns under länken Böcker). Då tyckte jag att den var tänkvärd och intressant och var övertygad om att jag skulle ha stor nytta av att läsa om den när (eller om) vi närmade oss vår egen adoption.
Bra böcker vill jag äga för att kunna läsa om, alltså beställde jag den och läste om den. Och blev gruvligt besviken. Boken är som den är, alltså måste det vara jag som har förändrats. Eller är det bara så att jag ser förbi nyttiga och viktiga saker eftersom de är självklara för mig, och hakar upp mig på de små dissonanserna?
Jag vet inte. Det må vara hur det vill, det som retar mig med boken är två saker.
Flera intervjupersoner tjatar om och om igen att kvinnor har starkare föräldrainstinkt än män. De beskriver hur deras barn helt naturligt, utan att de själva har påverkat det, har sökt sig till mamman före pappan för att få trygghet. Jo, det må vara hänt, de flesta adopterade barn är kanske vana vid barnsköterskor och fostermammor, men det som retar mig mest är den överslätande attityden från intervjupersoner av båda könen: det faller sig naturligare för kvinnor att vara nära och gulla och ge ömhet och trygghet, så är det bara. Skitsnack. Jag vägrar tro på det. Åtminstone vägrar jag tro på att det är predestinerat och programmerat i våra gener, och därmed meningslöst att försöka ändra på. Men i all ödmjukhet tillägger jag att jag inte vet säkert (fast å andra sidan, det gör ingen annan heller!) Kanske ändrar jag mig när vi får hem skruttet, kanske faller fjällen från mina ögon då och Den Stora Sanningen uppenbarar sig. Då lovar jag att återkomma!
Lika många intervjuade nämner i förbigående med fullkomlig självklarhet att "samlivet" (vilket jävla ord) är det inte mycket med sedan de fick barn, men å andra sidan var det i stort sett obefintligt innan också på grund av provrörsförsöken. Citaten staplas på varann: "går det tre månader mellan gångerna får det vara så" "vår relation är fysisk men inte sexuell" "det finns ingen attraktion längre" "lusten försvann när syftet med sex blev barnalstrande och inte ömhet". Huvva!
Det som chockerar mig i detta är inte det faktum att adoptivföräldrar vittnar om ett risigt sexliv, utan deras uppgivna attityd till det. Alla, utan undantag faktiskt, konstaterar kallt är så här är det, det är inte kul, det vore kul om det kunde bli bättre, vi får väl hoppas och se att det blir det. Det verkar inte finnas några ambitioner att aktivt åstadkomma någon förändring, den försvunna lusten förväntas dimpa ner av sig själv en vacker dag.
Våren då vi fick vår första diagnos och ställdes i IVF-kö gick jag till en psykolog vid IVF-klinken. Han förklarade vänligt men allvetande att vi inte skulle vara oroliga för att vårt sexliv var dåligt. Men det är inte så farligt med den saken, svarade jag, det är i stort sett oförändrat. Ja, det lär det inte vara länge till, menade han med visst överseende, det påverkas negativt för alla utan undantag.
Med facit i hand kan jag konstatera att självklart påverkades sexlivet av pågående IVF-försök. Konstigt vore det väl annars, när man är svullen, hormonstinn, blödande, övermannad av sorg och besvikelse. Men efter varje avklarat försök har viljan varit lika stor hos oss båda att få ordning på knulleriet igen. Inte någon särskilt romantisk attityd, men den funkar.
En lika positiv som oväntad effekt av att läsa boken är alltså att jag yrvaket betraktar mitt äktenskap i ett nytt ljus. Vi har ett rätt mediokert sexliv skulle jag tro. Men det finns i alla fall, det styrs av behov hos oss båda. Går det för länge mellan gångerna börjar vi båda skruva misslynt på oss. Vi har samma inställning till det, det ska finnas, det ska vara en del av vårt liv, allt annat är oacceptabelt.
Men nu, efter några års flitigt läsande samt inte mindre än tre kurser under bältet, är jag mer böjd att hålla med. Är adoptivföräldrar muppigare än vanligt folk? Är de en grupp som jag kan identifiera mig med?
För ungefär två år sedan lånade jag boken Äntligen adoptivförälder på biblioteket, läste den och skrev en recension (finns under länken Böcker). Då tyckte jag att den var tänkvärd och intressant och var övertygad om att jag skulle ha stor nytta av att läsa om den när (eller om) vi närmade oss vår egen adoption.
Bra böcker vill jag äga för att kunna läsa om, alltså beställde jag den och läste om den. Och blev gruvligt besviken. Boken är som den är, alltså måste det vara jag som har förändrats. Eller är det bara så att jag ser förbi nyttiga och viktiga saker eftersom de är självklara för mig, och hakar upp mig på de små dissonanserna?
Jag vet inte. Det må vara hur det vill, det som retar mig med boken är två saker.
Flera intervjupersoner tjatar om och om igen att kvinnor har starkare föräldrainstinkt än män. De beskriver hur deras barn helt naturligt, utan att de själva har påverkat det, har sökt sig till mamman före pappan för att få trygghet. Jo, det må vara hänt, de flesta adopterade barn är kanske vana vid barnsköterskor och fostermammor, men det som retar mig mest är den överslätande attityden från intervjupersoner av båda könen: det faller sig naturligare för kvinnor att vara nära och gulla och ge ömhet och trygghet, så är det bara. Skitsnack. Jag vägrar tro på det. Åtminstone vägrar jag tro på att det är predestinerat och programmerat i våra gener, och därmed meningslöst att försöka ändra på. Men i all ödmjukhet tillägger jag att jag inte vet säkert (fast å andra sidan, det gör ingen annan heller!) Kanske ändrar jag mig när vi får hem skruttet, kanske faller fjällen från mina ögon då och Den Stora Sanningen uppenbarar sig. Då lovar jag att återkomma!
Lika många intervjuade nämner i förbigående med fullkomlig självklarhet att "samlivet" (vilket jävla ord) är det inte mycket med sedan de fick barn, men å andra sidan var det i stort sett obefintligt innan också på grund av provrörsförsöken. Citaten staplas på varann: "går det tre månader mellan gångerna får det vara så" "vår relation är fysisk men inte sexuell" "det finns ingen attraktion längre" "lusten försvann när syftet med sex blev barnalstrande och inte ömhet". Huvva!
Det som chockerar mig i detta är inte det faktum att adoptivföräldrar vittnar om ett risigt sexliv, utan deras uppgivna attityd till det. Alla, utan undantag faktiskt, konstaterar kallt är så här är det, det är inte kul, det vore kul om det kunde bli bättre, vi får väl hoppas och se att det blir det. Det verkar inte finnas några ambitioner att aktivt åstadkomma någon förändring, den försvunna lusten förväntas dimpa ner av sig själv en vacker dag.
Våren då vi fick vår första diagnos och ställdes i IVF-kö gick jag till en psykolog vid IVF-klinken. Han förklarade vänligt men allvetande att vi inte skulle vara oroliga för att vårt sexliv var dåligt. Men det är inte så farligt med den saken, svarade jag, det är i stort sett oförändrat. Ja, det lär det inte vara länge till, menade han med visst överseende, det påverkas negativt för alla utan undantag.
Med facit i hand kan jag konstatera att självklart påverkades sexlivet av pågående IVF-försök. Konstigt vore det väl annars, när man är svullen, hormonstinn, blödande, övermannad av sorg och besvikelse. Men efter varje avklarat försök har viljan varit lika stor hos oss båda att få ordning på knulleriet igen. Inte någon särskilt romantisk attityd, men den funkar.
En lika positiv som oväntad effekt av att läsa boken är alltså att jag yrvaket betraktar mitt äktenskap i ett nytt ljus. Vi har ett rätt mediokert sexliv skulle jag tro. Men det finns i alla fall, det styrs av behov hos oss båda. Går det för länge mellan gångerna börjar vi båda skruva misslynt på oss. Vi har samma inställning till det, det ska finnas, det ska vara en del av vårt liv, allt annat är oacceptabelt.
Uppdaterat boktips alt. adoptionsmuppar finns faktiskt!
När jag började frekventera adoptera.nu störde jag mig på de återkommande klagomålen över att andra adoptivföräldrar var konstiga, präktiga, självgoda eller allmänt knasiga. Jag värjde mig mot tanken att adoptivföräldrar skulle skilja sig från folk i allmänhet.
Men nu, efter några års flitigt läsande samt inte mindre än tre kurser under bältet, är jag mer böjd att hålla med. Är adoptivföräldrar muppigare än vanligt folk? Är de en grupp som jag kan identifiera mig med?
För ungefär två år sedan lånade jag boken Äntligen adoptivförälder på biblioteket, läste den och skrev en recension (finns under länken Böcker). Då tyckte jag att den var tänkvärd och intressant och var övertygad om att jag skulle ha stor nytta av att läsa om den när (eller om) vi närmade oss vår egen adoption.
Bra böcker vill jag äga för att kunna läsa om, alltså beställde jag den och läste om den. Och blev gruvligt besviken. Boken är som den är, alltså måste det vara jag som har förändrats. Eller är det bara så att jag ser förbi nyttiga och viktiga saker eftersom de är självklara för mig, och hakar upp mig på de små dissonanserna?
Jag vet inte. Det må vara hur det vill, det som retar mig med boken är två saker.
Flera intervjupersoner tjatar om och om igen att kvinnor har starkare föräldrainstinkt än män. De beskriver hur deras barn helt naturligt, utan att de själva har påverkat det, har sökt sig till mamman före pappan för att få trygghet. Jo, det må vara hänt, de flesta adopterade barn är kanske vana vid barnsköterskor och fostermammor, men det som retar mig mest är den överslätande attityden från intervjupersoner av båda könen: det faller sig naturligare för kvinnor att vara nära och gulla och ge ömhet och trygghet, så är det bara. Skitsnack. Jag vägrar tro på det. Åtminstone vägrar jag tro på att det är predestinerat och programmerat i våra gener, och därmed meningslöst att försöka ändra på. Men i all ödmjukhet tillägger jag att jag inte vet säkert (fast å andra sidan, det gör ingen annan heller!) Kanske ändrar jag mig när vi får hem skruttet, kanske faller fjällen från mina ögon då och Den Stora Sanningen uppenbarar sig. Då lovar jag att återkomma!
Lika många intervjuade nämner i förbigående med fullkomlig självklarhet att "samlivet" (vilket jävla ord) är det inte mycket med sedan de fick barn, men å andra sidan var det i stort sett obefintligt innan också på grund av provrörsförsöken. Citaten staplas på varann: "går det tre månader mellan gångerna får det vara så" "vår relation är fysisk men inte sexuell" "det finns ingen attraktion längre" "lusten försvann när syftet med sex blev barnalstrande och inte ömhet". Huvva!
Det som chockerar mig i detta är inte det faktum att adoptivföräldrar vittnar om ett risigt sexliv, utan deras uppgivna attityd till det. Alla, utan undantag faktiskt, konstaterar kallt är så här är det, det är inte kul, det vore kul om det kunde bli bättre, vi får väl hoppas och se att det blir det. Det verkar inte finnas några ambitioner att aktivt åstadkomma någon förändring, den försvunna lusten förväntas dimpa ner av sig själv en vacker dag.
Våren då vi fick vår första diagnos och ställdes i IVF-kö gick jag till en psykolog vid IVF-klinken. Han förklarade vänligt men allvetande att vi inte skulle vara oroliga för att vårt sexliv var dåligt. Men det är inte så farligt med den saken, svarade jag, det är i stort sett oförändrat. Ja, det lär det inte vara länge till, menade han med visst överseende, det påverkas negativt för alla utan undantag.
Med facit i hand kan jag konstatera att självklart påverkades sexlivet av pågående IVF-försök. Konstigt vore det väl annars, när man är svullen, hormonstinn, blödande, övermannad av sorg och besvikelse. Men efter varje avklarat försök har viljan varit lika stor hos oss båda att få ordning på knulleriet igen. Inte någon särskilt romantisk attityd, men den funkar.
En lika positiv som oväntad effekt av att läsa boken är alltså att jag yrvaket betraktar mitt äktenskap i ett nytt ljus. Vi har ett rätt mediokert sexliv skulle jag tro. Men det finns i alla fall, det styrs av behov hos oss båda. Går det för länge mellan gångerna börjar vi båda skruva misslynt på oss. Vi har samma inställning till det, det ska finnas, det ska vara en del av vårt liv, allt annat är oacceptabelt.
Men nu, efter några års flitigt läsande samt inte mindre än tre kurser under bältet, är jag mer böjd att hålla med. Är adoptivföräldrar muppigare än vanligt folk? Är de en grupp som jag kan identifiera mig med?
För ungefär två år sedan lånade jag boken Äntligen adoptivförälder på biblioteket, läste den och skrev en recension (finns under länken Böcker). Då tyckte jag att den var tänkvärd och intressant och var övertygad om att jag skulle ha stor nytta av att läsa om den när (eller om) vi närmade oss vår egen adoption.
Bra böcker vill jag äga för att kunna läsa om, alltså beställde jag den och läste om den. Och blev gruvligt besviken. Boken är som den är, alltså måste det vara jag som har förändrats. Eller är det bara så att jag ser förbi nyttiga och viktiga saker eftersom de är självklara för mig, och hakar upp mig på de små dissonanserna?
Jag vet inte. Det må vara hur det vill, det som retar mig med boken är två saker.
Flera intervjupersoner tjatar om och om igen att kvinnor har starkare föräldrainstinkt än män. De beskriver hur deras barn helt naturligt, utan att de själva har påverkat det, har sökt sig till mamman före pappan för att få trygghet. Jo, det må vara hänt, de flesta adopterade barn är kanske vana vid barnsköterskor och fostermammor, men det som retar mig mest är den överslätande attityden från intervjupersoner av båda könen: det faller sig naturligare för kvinnor att vara nära och gulla och ge ömhet och trygghet, så är det bara. Skitsnack. Jag vägrar tro på det. Åtminstone vägrar jag tro på att det är predestinerat och programmerat i våra gener, och därmed meningslöst att försöka ändra på. Men i all ödmjukhet tillägger jag att jag inte vet säkert (fast å andra sidan, det gör ingen annan heller!) Kanske ändrar jag mig när vi får hem skruttet, kanske faller fjällen från mina ögon då och Den Stora Sanningen uppenbarar sig. Då lovar jag att återkomma!
Lika många intervjuade nämner i förbigående med fullkomlig självklarhet att "samlivet" (vilket jävla ord) är det inte mycket med sedan de fick barn, men å andra sidan var det i stort sett obefintligt innan också på grund av provrörsförsöken. Citaten staplas på varann: "går det tre månader mellan gångerna får det vara så" "vår relation är fysisk men inte sexuell" "det finns ingen attraktion längre" "lusten försvann när syftet med sex blev barnalstrande och inte ömhet". Huvva!
Det som chockerar mig i detta är inte det faktum att adoptivföräldrar vittnar om ett risigt sexliv, utan deras uppgivna attityd till det. Alla, utan undantag faktiskt, konstaterar kallt är så här är det, det är inte kul, det vore kul om det kunde bli bättre, vi får väl hoppas och se att det blir det. Det verkar inte finnas några ambitioner att aktivt åstadkomma någon förändring, den försvunna lusten förväntas dimpa ner av sig själv en vacker dag.
Våren då vi fick vår första diagnos och ställdes i IVF-kö gick jag till en psykolog vid IVF-klinken. Han förklarade vänligt men allvetande att vi inte skulle vara oroliga för att vårt sexliv var dåligt. Men det är inte så farligt med den saken, svarade jag, det är i stort sett oförändrat. Ja, det lär det inte vara länge till, menade han med visst överseende, det påverkas negativt för alla utan undantag.
Med facit i hand kan jag konstatera att självklart påverkades sexlivet av pågående IVF-försök. Konstigt vore det väl annars, när man är svullen, hormonstinn, blödande, övermannad av sorg och besvikelse. Men efter varje avklarat försök har viljan varit lika stor hos oss båda att få ordning på knulleriet igen. Inte någon särskilt romantisk attityd, men den funkar.
En lika positiv som oväntad effekt av att läsa boken är alltså att jag yrvaket betraktar mitt äktenskap i ett nytt ljus. Vi har ett rätt mediokert sexliv skulle jag tro. Men det finns i alla fall, det styrs av behov hos oss båda. Går det för länge mellan gångerna börjar vi båda skruva misslynt på oss. Vi har samma inställning till det, det ska finnas, det ska vara en del av vårt liv, allt annat är oacceptabelt.
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)