Barnet som ska komma, mamman som ska bli

Jag väntar väl barn, antar jag. Men i vardagen märks inte mycket av det.

Bantningen förstås, en lite udda aktivitet för blivande föräldrar. Det är inte så många kilon kvar nu. O hade en svacka ett tag men är nu tillbaka på banan igen, och är jätteduktig. Det syns verkligen att han har gått ner. För mig är det lite värre, semestern i Bilbao var förödande och nu har jag en rad tjänsteresor framför mig som ytterligare saboterar mina goda föresatser. Ingen bra ursäkt, men det är lite svårare att välja bra mat när man är ute och reser.

På jobbet har jag inte kommit ut med min adoptionsgraviditet. Jag tänkte vänta med att berätta tills vi har skickat våra papper till Korea. Då är det mera verkligt, då kan vi (nästan) vara säkra på att det kommer att ske, att vi kommer att bli föräldrar. Då kanske det inte längre kommer att kännas som att detta är något jag bara har hittat på, att detta är ännu en bräcklig dröm, lika ömtålig som de embryon som dukat under i min livmoder. Jag orkar inte ens räkna efter hur många de var.

Det är skönt men också kluvet att hålla det hemligt. Skönt att slippa frågor, skönt att slippa hålla masken och vara glad förväntansfull blivande mamma när jag i själva verket fortfarande är orolig och ledsen ibland. Skönt att slippa eventuella korkade och fördomsfulla kommentarer. Skönt att kunna fortsätta vara lite bitter på inskränkta småbarnsföräldrar som beter sig som om världen roterade kring dem. Jag kan eller vill inte riktigt ta till mig att jag själv snart ska ta klivet över till deras pladdriga skara.

Men det är också konstigt att det som uppfyller mig inte syns utanpå. Det finns ingen plats för min virtuella adoptionsmage att växa. Ingen bebiströja, inga klappar på magen, inga frågor. Precis som jag vill ha det, men ändå inte.

Hemma är det en annan sak, där pratar vi förstås om Korea och Olliskrutt. Numera säger vi nästan alltid ”han” och använder namnet som vi har bestämt. Det kommer fler pojkar från Korea, så vi tror att vi får en pojke. Om det blir en flicka får vi tänka om, men det blir lika roligt det. ”När vi hämtar X”, säger vi. Eller ”när X kommer hem”, ”när vi har X”, ”vad tror du X kommer att tycka om det eller det”.

Hämta X, det låter platt och sterilt och förmedlar inte alls den ömhet och förväntan vi känner. Bakom X finns ett namn vi har valt med omsorg, med kopplingar bakåt i släkten och som låter bra tillsammans med efternamnet. O och jag har inte samma efternamn, men våra barn ska ha hans.

På kvällarna spelar vi upp små pantomimer mellan nallen och giraffen, och så skrattar vi så vi nästan trillar ur sängen. Så barnsliga är vi. Det är lufthål av oförställd glädje i en annars ganska slitig vardag.

Om två veckor får vi nycklarna till vår nya lägenhet. När flytten är undanstökad, när kilona är bortbantade, när tjänsteresor, sjösättningar, Göteborgsbesök - samt en hel massa annat som jag inte ens orkar tänka på – är avklarade, kan vi börja inreda Olliskrutts rum. Köpa spjälsäng, välja gardiner.

Och sedan? Landa. Börja leva i nuet istället för i framtiden. Det blir nog den största omställningen för mig när jag blir mamma.