Status förbättrad

Mår bättre. Just nu i alla fall. Dagen har varit bra. Mötte O vid hans jobb, handlade god mat i saluhallen, tog ett glas vin på en krog innan vi åkte hem. Barnfritt storstadsliv är rätt OK ibland.

Hjärtans lilla syster
Har just avslutat ett långt telefonsamtal med min syster, som vanligt fick hon mig att skratta och gjorde mig glad. Vet nog knappt någon människa som jag blir så glad av. Jag saknar henne. Borde av rent själviska skäl ringa henne oftare, men har inte velat göra det när jag har varit så ledsen. Men nu vet hon lite mer om hur jag mår, så nu kanske det blir lättare.

Depression?
Frågan är om jag är deprimerad eller på gränsen till det. Kan man vingla omkring länge på den gränsen? Jag blir inte klok på mig själv, så jag förstår att andra inte blir det. Söndag, måndag, tisdag var rent urjävliga dagar. När jag mår som jag gjorde då bankar hjärtat så att jag tycker att det borde synas utanpå. Ledsenheten ligger som smog i bröstet och gör det tungt att andas. Livet radas upp i en oändlig räcka dagar som ska genomlevas, andetag som ska dras, prestationer som ska utföras. Måstemåstemåste orkaorkaorka.

Men rätt vad det är händer något. Det som hände i tisdags var att en kompis ringde, och vi pratade i flera timmar om jobbsökande, om infertilitet och mycket annat. Plötsligt levde jag igen, plötsligt var mitt gamla jag tillbaka, hon som kan prata och skratta, och det var inte en mödosamt spelad roll utan tvärtom jävligt vilsamt att kunna vara sådan.

Sedan var det bra i två dagar innan jag trampade igenom igen. Det är som att gå på tunn is. Jag vet inte varför jag grät hela kvällen igår. Kanske över det ändrade tonfallet hos rekryteraren jag pratat med under dagen. Han lät intresserad och entusiastisk tills han hörde hur länge jag gått arbetslös. Kanske för att vi trots alla ansträngningar och uppoffringar står inför ännu ett månadsskifte då vi nätt och jämnt klarar räkningarna. Men förhoppningsvis är detta det sista. Kanske för något så löjligt som att köttbullarna jag gjorde till middag vägrade att låta sig rullas och brände fast i pannan. Ibland känns det som att jag stretar i en evinnerlig uppförsbacke. Jag gör stora ansträngningar: jag sökte fyra jobb igår, medan jag fortfarande hade jobb försörjde jag O för att han skulle kunna utbilda sig, vi har lämnat vår hemstad för hans nya jobb, jag gick ut och handlade ströbröd och köttfärs igår. Ändå är det motigt. Rekryterare rynkar på näsan åt mig, vi har fortfarande ont om pengar, köttbullarna trilskas.

Men som sagt. Idag är det en bättre dag. Jag hoppas att det kan få vara några bra dagar på raken nu, så ska jag försöka återhämta mig.

Status förbättrad

Mår bättre. Just nu i alla fall. Dagen har varit bra. Mötte O vid hans jobb, handlade god mat i saluhallen, tog ett glas vin på en krog innan vi åkte hem. Barnfritt storstadsliv är rätt OK ibland.

Hjärtans lilla syster
Har just avslutat ett långt telefonsamtal med min syster, som vanligt fick hon mig att skratta och gjorde mig glad. Vet nog knappt någon människa som jag blir så glad av. Jag saknar henne. Borde av rent själviska skäl ringa henne oftare, men har inte velat göra det när jag har varit så ledsen. Men nu vet hon lite mer om hur jag mår, så nu kanske det blir lättare.

Depression?
Frågan är om jag är deprimerad eller på gränsen till det. Kan man vingla omkring länge på den gränsen? Jag blir inte klok på mig själv, så jag förstår att andra inte blir det. Söndag, måndag, tisdag var rent urjävliga dagar. När jag mår som jag gjorde då bankar hjärtat så att jag tycker att det borde synas utanpå. Ledsenheten ligger som smog i bröstet och gör det tungt att andas. Livet radas upp i en oändlig räcka dagar som ska genomlevas, andetag som ska dras, prestationer som ska utföras. Måstemåstemåste orkaorkaorka.

Men rätt vad det är händer något. Det som hände i tisdags var att en kompis ringde, och vi pratade i flera timmar om jobbsökande, om infertilitet och mycket annat. Plötsligt levde jag igen, plötsligt var mitt gamla jag tillbaka, hon som kan prata och skratta, och det var inte en mödosamt spelad roll utan tvärtom jävligt vilsamt att kunna vara sådan.

Sedan var det bra i två dagar innan jag trampade igenom igen. Det är som att gå på tunn is. Jag vet inte varför jag grät hela kvällen igår. Kanske över det ändrade tonfallet hos rekryteraren jag pratat med under dagen. Han lät intresserad och entusiastisk tills han hörde hur länge jag gått arbetslös. Kanske för att vi trots alla ansträngningar och uppoffringar står inför ännu ett månadsskifte då vi nätt och jämnt klarar räkningarna. Men förhoppningsvis är detta det sista. Kanske för något så löjligt som att köttbullarna jag gjorde till middag vägrade att låta sig rullas och brände fast i pannan. Ibland känns det som att jag stretar i en evinnerlig uppförsbacke. Jag gör stora ansträngningar: jag sökte fyra jobb igår, medan jag fortfarande hade jobb försörjde jag O för att han skulle kunna utbilda sig, vi har lämnat vår hemstad för hans nya jobb, jag gick ut och handlade ströbröd och köttfärs igår. Ändå är det motigt. Rekryterare rynkar på näsan åt mig, vi har fortfarande ont om pengar, köttbullarna trilskas.

Men som sagt. Idag är det en bättre dag. Jag hoppas att det kan få vara några bra dagar på raken nu, så ska jag försöka återhämta mig.

Svart - rädd - hjälp

Nu är det svart. Jag vet inte riktigt vad det beror på. Jag hämtade mig tämligen snabbt efter det senaste negativa testet, av gammal vana antar jag. Jag kommer snabbare över frysförsök än riktiga försök. Och så vänjer jag mig allt mer vid situationen. Det är på gott och ont.

Men ändå. Det är inte roligt just nu. Livet känns hopplöst och meningslöst. Jag vet att jag mår bättre om jag försöker upprätthålla någon sorts rutiner, gå upp tillsammans med O på morgonen, gå ut åtminstone en liten sväng varje dag, planera något varje dag, inte sitta uppe med ångest på nätterna. Men jag orkar inte just nu. Jag vill bara släppa taget.

Samtidigt finns det inget som skrämmer mig mer. Vad händer om jag släpper taget? Kommer sorgen och ilskan att äta upp mig, när jag inte trycker undan dem längre? Jag har mått så jävligt i perioder under flera år, tänk om det värsta fortfarande inte är över? Kanske ligger den verkligt stora depressionen på lur? Hur ska jag klara det? Och framför allt, hur ska jag kunna genomföra en hemutredning och en adoption och sedan kunna vara en bra mamma?

Jag är rädd.

Svart - rädd - hjälp

Nu är det svart. Jag vet inte riktigt vad det beror på. Jag hämtade mig tämligen snabbt efter det senaste negativa testet, av gammal vana antar jag. Jag kommer snabbare över frysförsök än riktiga försök. Och så vänjer jag mig allt mer vid situationen. Det är på gott och ont.

Men ändå. Det är inte roligt just nu. Livet känns hopplöst och meningslöst. Jag vet att jag mår bättre om jag försöker upprätthålla någon sorts rutiner, gå upp tillsammans med O på morgonen, gå ut åtminstone en liten sväng varje dag, planera något varje dag, inte sitta uppe med ångest på nätterna. Men jag orkar inte just nu. Jag vill bara släppa taget.

Samtidigt finns det inget som skrämmer mig mer. Vad händer om jag släpper taget? Kommer sorgen och ilskan att äta upp mig, när jag inte trycker undan dem längre? Jag har mått så jävligt i perioder under flera år, tänk om det värsta fortfarande inte är över? Kanske ligger den verkligt stora depressionen på lur? Hur ska jag klara det? Och framför allt, hur ska jag kunna genomföra en hemutredning och en adoption och sedan kunna vara en bra mamma?

Jag är rädd.

Mens

Mensen kom idag. Några dagar sent alltså, jag testade ju redan i söndags och slutade med progesteron då också (detta var första gången jag har tagit progesteron vid ett frysförsök, det hjälpte alltså inte heller). Nej, jag hade inte tillåtit mig själv att börja hoppas på att testet gjorts för tidigt eller visat fel eller vafaan. Men ändå, jag blev ledsen när mensen kom. Någonstans har jag läst att man blir nedstämd när progesteronhalten i blodet sjunker, det kanske stämmer på mig. Inte för att jag behöver leta efter någon specifik orsak till min ledsenhet.

Vad som helst är bättre än detta
Nu är jag ute på farlig mark, men ibland tänker jag att det kanske varit lättare om jag någon enda gång testat positivt och sedan börjat blöda. (Å andra sidan är det lätt ordnat, det är bara att testa några timmar efter att ha tagit ägglossningssprutan Pregnyl inför äggplock). Eller om vi faktiskt blivit med barn, kunnat berätta om det, kunnat börja planera, men sedan fått missfall. Min sorg har ingen plats i världen. Den finns, den äter nästan upp mig, men den har inget namn. Mina barn som jag sörjer finns inte. Det enda som har funnits är ynkliga cellklumpar med främmande DNA, som kanske inte ens har överlevt mer än några timmar i min kropp. När vi gjorde våra första IVF:er tänkte jag på våra embryon med förundran: människofröer, var och en med anlag för att bli en alldeles egen person, någon av dem kanske blir vår son eller dotter, den viktigaste människan vårt liv. Det är länge sedan jag slutade tänka så. Det känns skönt att förringa dem, förolämpa dem lite och kalla dem för cellklumpar. Ni är inga jävla mirakel, ni är minsann bara cellklumpar. Som snorkråkor ungefär. En blandning av mina och O:s.

Nä, nu tycker till och med jag att jag gick lite för långt.

Balansgång
I min närhet finns det just nu två lag med åsikter om vad O och jag borde göra. Jag har lite problem med hur jag ska förhålla mig till dem. Lag 1 består mestadels av läkare och de tycker att vi ska fortsätta eftersom det brukar lyckas förr eller senare när man åstadkommer så fina embryon som vi. Jag är förbannad på lag 1 för deras jävla optimism, samtidigt som jag väldigt gärna vill tro på dem, men kan jag verkligen det? Lag 2 består av några personer som står mig nära och känner mig väl. De tycker alldeles bestämt att vi ska sluta med IVF nu, sluta kasta bort tid och pengar, ge upp drömmen och gå vidare och adoptera. Jag förstår att de tycker så, det tycker nog jag med, men det som gör mig riktigt förbannad på lag 2 är att de är just samma personer som tidigare varit rent ohemult optimistiska och "bara vetat" att vi skulle lyckas med IVF, och "inte alls varit oroliga". Av någon outgrundlig anledning har de plötsligt gjort en helomvändning. De lyckas med konststycket att få mig att känna mig lika avfärdad nu som då.

Paus
För första gången i min IVF-historia tycker jag faktiskt att det ska bli skönt att ta en paus från eländet. Reflexmässigt vill jag kasta mig in i en ny behandling, men så fort jag börjar tänka på de konkreta konsekvenserna så spjärnar jag emot. Att läsa mina anteckningar från de senaste tre frysförsöken gör mig inte heller speciellt sugen på att hoppa på karusellen igen.

Mens

Mensen kom idag. Några dagar sent alltså, jag testade ju redan i söndags och slutade med progesteron då också (detta var första gången jag har tagit progesteron vid ett frysförsök, det hjälpte alltså inte heller). Nej, jag hade inte tillåtit mig själv att börja hoppas på att testet gjorts för tidigt eller visat fel eller vafaan. Men ändå, jag blev ledsen när mensen kom. Någonstans har jag läst att man blir nedstämd när progesteronhalten i blodet sjunker, det kanske stämmer på mig. Inte för att jag behöver leta efter någon specifik orsak till min ledsenhet.

Vad som helst är bättre än detta
Nu är jag ute på farlig mark, men ibland tänker jag att det kanske varit lättare om jag någon enda gång testat positivt och sedan börjat blöda. (Å andra sidan är det lätt ordnat, det är bara att testa några timmar efter att ha tagit ägglossningssprutan Pregnyl inför äggplock). Eller om vi faktiskt blivit med barn, kunnat berätta om det, kunnat börja planera, men sedan fått missfall. Min sorg har ingen plats i världen. Den finns, den äter nästan upp mig, men den har inget namn. Mina barn som jag sörjer finns inte. Det enda som har funnits är ynkliga cellklumpar med främmande DNA, som kanske inte ens har överlevt mer än några timmar i min kropp. När vi gjorde våra första IVF:er tänkte jag på våra embryon med förundran: människofröer, var och en med anlag för att bli en alldeles egen person, någon av dem kanske blir vår son eller dotter, den viktigaste människan vårt liv. Det är länge sedan jag slutade tänka så. Det känns skönt att förringa dem, förolämpa dem lite och kalla dem för cellklumpar. Ni är inga jävla mirakel, ni är minsann bara cellklumpar. Som snorkråkor ungefär. En blandning av mina och O:s.

Nä, nu tycker till och med jag att jag gick lite för långt.

Balansgång
I min närhet finns det just nu två lag med åsikter om vad O och jag borde göra. Jag har lite problem med hur jag ska förhålla mig till dem. Lag 1 består mestadels av läkare och de tycker att vi ska fortsätta eftersom det brukar lyckas förr eller senare när man åstadkommer så fina embryon som vi. Jag är förbannad på lag 1 för deras jävla optimism, samtidigt som jag väldigt gärna vill tro på dem, men kan jag verkligen det? Lag 2 består av några personer som står mig nära och känner mig väl. De tycker alldeles bestämt att vi ska sluta med IVF nu, sluta kasta bort tid och pengar, ge upp drömmen och gå vidare och adoptera. Jag förstår att de tycker så, det tycker nog jag med, men det som gör mig riktigt förbannad på lag 2 är att de är just samma personer som tidigare varit rent ohemult optimistiska och "bara vetat" att vi skulle lyckas med IVF, och "inte alls varit oroliga". Av någon outgrundlig anledning har de plötsligt gjort en helomvändning. De lyckas med konststycket att få mig att känna mig lika avfärdad nu som då.

Paus
För första gången i min IVF-historia tycker jag faktiskt att det ska bli skönt att ta en paus från eländet. Reflexmässigt vill jag kasta mig in i en ny behandling, men så fort jag börjar tänka på de konkreta konsekvenserna så spjärnar jag emot. Att läsa mina anteckningar från de senaste tre frysförsöken gör mig inte heller speciellt sugen på att hoppa på karusellen igen.

Läget under kontroll

Jag mår OK, konstigt nog. Har ringt kliniken i Falun där vi kanske ska göra ett sista försök. Barnmorskan där verkade nästan hoppa ur brallorna när hon hörde att jag bara är 34 och att vi fick 11 ägg till frysen förra gången. Hon tyckte absolut att vi skulle prova långtidsodling hos dem. Tja, vi får se. Först ska vi prata med läkarna på Carlanderska och Sahlgrenska och sedan ska vi fundera lite. Men jag har också mejlat och frågat om studiecirkel i adoption, och så fort vi hittar rätt flyttlåda ska vi fylla i pappren från kommunen om hemutredning och skicka in dem.

Helga Jekyll och Helga Hyde
På sista tiden har det hänt något med mig. Jag är inte mindre ledsen eller förbannad än förr över det tröstlösa och orättvisa i att vi aldrig lyckas bli med barn. Men på ett för mig själv oförklarligt sätt lyckas jag trycka undan det. Oftast. Men ibland väller den omätliga sorgen och vreden upp i mig, och jag blir rasande förvivlad, svär och skriker och vill förstöra saker, och ibland gör jag det också. Igår när vi skulle gå och lägga oss rann sinnet på mig, jag stod inte ut en sekund till med mitt urjävliga liv, jag ville mörda någon allraminst. Vad gör man då? Jag tog min t-shirt som jag just tagit av mig och rev sönder den. Den var seg som fan, fick ställa mig på ena kanten och slita till rejält innan den gick sönder med ett härligt krasande ljud. I sängen låg O och hade all möda att hålla sig för skratt. Nu kan även jag skratta, det måste ha varit en syn. Men jag blir häpen över mig själv, plötsligt har jag blivit en dubbelnatur.

Vad är det för fel på världen?
Det slutgiltiga beviset (om man nu inte redan var övertygad) för att det är en grym och meningslös värld vi lever i, fick jag igår när jag tittade på Rapport. Samma dag som vi testar negativt för åttonde gången, vi som skulle ge det mesta vi har för att bli föräldrar, hittas ett dött spädbarn i Bro utanför Stockholm. Någon ville tydligen inte ha henne. Men snälla någon, hur förvirrad och förtvivlad du än är, kunde du inte ha lyft luren och slagit 112, eller något jävla telefonnummer? Och Gud, om du nu finns, du har missat mycket.

Läget under kontroll

Jag mår OK, konstigt nog. Har ringt kliniken i Falun där vi kanske ska göra ett sista försök. Barnmorskan där verkade nästan hoppa ur brallorna när hon hörde att jag bara är 34 och att vi fick 11 ägg till frysen förra gången. Hon tyckte absolut att vi skulle prova långtidsodling hos dem. Tja, vi får se. Först ska vi prata med läkarna på Carlanderska och Sahlgrenska och sedan ska vi fundera lite. Men jag har också mejlat och frågat om studiecirkel i adoption, och så fort vi hittar rätt flyttlåda ska vi fylla i pappren från kommunen om hemutredning och skicka in dem.

Helga Jekyll och Helga Hyde
På sista tiden har det hänt något med mig. Jag är inte mindre ledsen eller förbannad än förr över det tröstlösa och orättvisa i att vi aldrig lyckas bli med barn. Men på ett för mig själv oförklarligt sätt lyckas jag trycka undan det. Oftast. Men ibland väller den omätliga sorgen och vreden upp i mig, och jag blir rasande förvivlad, svär och skriker och vill förstöra saker, och ibland gör jag det också. Igår när vi skulle gå och lägga oss rann sinnet på mig, jag stod inte ut en sekund till med mitt urjävliga liv, jag ville mörda någon allraminst. Vad gör man då? Jag tog min t-shirt som jag just tagit av mig och rev sönder den. Den var seg som fan, fick ställa mig på ena kanten och slita till rejält innan den gick sönder med ett härligt krasande ljud. I sängen låg O och hade all möda att hålla sig för skratt. Nu kan även jag skratta, det måste ha varit en syn. Men jag blir häpen över mig själv, plötsligt har jag blivit en dubbelnatur.

Vad är det för fel på världen?
Det slutgiltiga beviset (om man nu inte redan var övertygad) för att det är en grym och meningslös värld vi lever i, fick jag igår när jag tittade på Rapport. Samma dag som vi testar negativt för åttonde gången, vi som skulle ge det mesta vi har för att bli föräldrar, hittas ett dött spädbarn i Bro utanför Stockholm. Någon ville tydligen inte ha henne. Men snälla någon, hur förvirrad och förtvivlad du än är, kunde du inte ha lyft luren och slagit 112, eller något jävla telefonnummer? Och Gud, om du nu finns, du har missat mycket.

Nähä. Jaha.

Testade negativt idag. Så var det med det. Det finns inte mycket mer att säga.

Nähä. Jaha.

Testade negativt idag. Så var det med det. Det finns inte mycket mer att säga.

Mensvärk och ångest

Nu har jag varit duktig i flera dagar och flyttstädat och burit en helvetes massa tunga lådor. Igår flyttade vi in i lägenheten. Flytten gick förvånansvärt bra, men vi är naturligtvis trötta.

Antagligen är det därför jag är ledsen idag. Det molar lite i magen, och det påminner mig om att jag om några dagar kanske måste hantera ännu ett misslyckande. Kanske det svåraste hittills. För första gången på länge vet vi nu inte hur vi ska göra. Frysen är tom och vi måste bestämma hur vi ska gå vidare. Acceptera biologisk barnlöshet, och gå vidare med adoption? Det pirrar i magen när jag tänker på Bolivia. Mitt barn kommer kanske att ha bruna ögon och mörkt hår. Samtidigt, kommer jag att klara av ansvaret? Kommer jag att fortsätta känna mig ynklig och misslyckad om inte allt blir som jag hoppas? Jag tvivlar inte på att jag kommer att känna en stark kärlek till mitt adopterade barn, men ibland tvivlar jag på min förmåga att vara så hel och stark och glad och duktig som jag inbillar mig att jag måste vara.

Eller ska vi å andra sidan skrapa ihop pengar och krafter och göra ett sista försök, kanske med långtidsodling? Förutom chansen att det kanske denna gång äntligen lyckas kan det ge oss mer information som kan göra det lättare att släppa taget och gå vidare. Men är det värt det?

Jag har slutat prata med min familj och mina vänner om detta. Ingen vet att vi gör frysförsök nu, bara min pappa, och det var för att jag råkade försäga mig. Allt de säger blir så fel. Jag vill inte höra deras åsikter och råd. Jag vill bara att någon ska stoppa om mig med en varm filt, stryka mig över håret och hålla min hand, och låta mig gråta.

Mensvärk och ångest

Nu har jag varit duktig i flera dagar och flyttstädat och burit en helvetes massa tunga lådor. Igår flyttade vi in i lägenheten. Flytten gick förvånansvärt bra, men vi är naturligtvis trötta.

Antagligen är det därför jag är ledsen idag. Det molar lite i magen, och det påminner mig om att jag om några dagar kanske måste hantera ännu ett misslyckande. Kanske det svåraste hittills. För första gången på länge vet vi nu inte hur vi ska göra. Frysen är tom och vi måste bestämma hur vi ska gå vidare. Acceptera biologisk barnlöshet, och gå vidare med adoption? Det pirrar i magen när jag tänker på Bolivia. Mitt barn kommer kanske att ha bruna ögon och mörkt hår. Samtidigt, kommer jag att klara av ansvaret? Kommer jag att fortsätta känna mig ynklig och misslyckad om inte allt blir som jag hoppas? Jag tvivlar inte på att jag kommer att känna en stark kärlek till mitt adopterade barn, men ibland tvivlar jag på min förmåga att vara så hel och stark och glad och duktig som jag inbillar mig att jag måste vara.

Eller ska vi å andra sidan skrapa ihop pengar och krafter och göra ett sista försök, kanske med långtidsodling? Förutom chansen att det kanske denna gång äntligen lyckas kan det ge oss mer information som kan göra det lättare att släppa taget och gå vidare. Men är det värt det?

Jag har slutat prata med min familj och mina vänner om detta. Ingen vet att vi gör frysförsök nu, bara min pappa, och det var för att jag råkade försäga mig. Allt de säger blir så fel. Jag vill inte höra deras åsikter och råd. Jag vill bara att någon ska stoppa om mig med en varm filt, stryka mig över håret och hålla min hand, och låta mig gråta.