Antagligen är det därför jag är ledsen idag. Det molar lite i magen, och det påminner mig om att jag om några dagar kanske måste hantera ännu ett misslyckande. Kanske det svåraste hittills. För första gången på länge vet vi nu inte hur vi ska göra. Frysen är tom och vi måste bestämma hur vi ska gå vidare. Acceptera biologisk barnlöshet, och gå vidare med adoption? Det pirrar i magen när jag tänker på Bolivia. Mitt barn kommer kanske att ha bruna ögon och mörkt hår. Samtidigt, kommer jag att klara av ansvaret? Kommer jag att fortsätta känna mig ynklig och misslyckad om inte allt blir som jag hoppas? Jag tvivlar inte på att jag kommer att känna en stark kärlek till mitt adopterade barn, men ibland tvivlar jag på min förmåga att vara så hel och stark och glad och duktig som jag inbillar mig att jag måste vara.
Eller ska vi å andra sidan skrapa ihop pengar och krafter och göra ett sista försök, kanske med långtidsodling? Förutom chansen att det kanske denna gång äntligen lyckas kan det ge oss mer information som kan göra det lättare att släppa taget och gå vidare. Men är det värt det?
Jag har slutat prata med min familj och mina vänner om detta. Ingen vet att vi gör frysförsök nu, bara min pappa, och det var för att jag råkade försäga mig. Allt de säger blir så fel. Jag vill inte höra deras åsikter och råd. Jag vill bara att någon ska stoppa om mig med en varm filt, stryka mig över håret och hålla min hand, och låta mig gråta.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar